GRÖNLAND
resa i människornas land
KALAALLIT NUNAAT
Mats Andréasson och Peter Örn votum
Denna bok är utgiven med stöd av: Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur
copyright © 2023 Votum Förlag, Karlstad
foto Mats Andréasson där inget annat anges
omslagsfoto
Framsida: Fångstman Rasmus Avike med inlandsisen i bakgrunden.
Baksida: Isberg vid Siorapaluk.
illustrationer Sara Maritta Brasse (Karta sid 26 och pärminsidor)
form Per Kollberg
papper Magno Matt 130 g
tryck Livonia 2023
isbn 978-91-89021-80-8
www.votumforlag.se
Hasslö i Karlskrona skärgård var en gång en fattig ö präglad av fiske, jordbruk och stenhuggeri. Ännu finns det spår av stenhuggeriet ute i Sandvik. Där var det spännande och farligt att leka som barn.
Vi har båda våra rötter på Hasslö. Det är gemensamma rötter, som vi har upptäckt först på senare år, när vi har lärt känna varandra. Vi är jämnåriga men möttes trots det aldrig som barn och inte heller som värnpliktiga på infanteriet i Växjö fastän vi gjorde lumpen samma år. Men vi delar ändå barndomens minnen av Hasslö.
När vi var barn var trålfisket den dominerande näringen. I den stora hamnen på Garpen trängdes trålarna sida vid sida; kanske låg så många som fem båtar bredvid varandra ut från den stora breda kajen.
Innan gryningen kom gav sig ett trettiotal fiskebåtar ut till havs för att trålfiska och återvände sedan på eftermiddagen för att lämna fångsten på Saltö i Karlskrona. Svärmar av måsar följde dem i kölvattnet. Men det var länge sedan. Nu är fiskebåtarna sålda eller upphuggna, och trålfisket har ersatts av trollfiske med snabba båtar som snabbt för fritidsfiskare ut till havs.
Isen lade sig om vintern när vi barn. Tjock låg isen över fjärdarna ända in till Karlskrona, och man kunde åka bil från Hasslö och in till stan. Det är länge sedan nu.
Vi återvänder ibland till barndomens ö. Det handlar nog om behovet av förankring, att få bekräftat för sig själv att det är här, just här, som jag har mina rötter. Platsernas namn berättar om barndomen, varje del av ön kändes som ett äventyr att cykla till på grusvägarna:
Näset, Hallarna, Tången, Tallet, Garpen, Bergagården, Fiskaregården, Horn och Sissehall. Det är som om varje plats äger sin egen poesi.
Även i Grönland har platsernas namn sin egen poesi för oss:
Nuuk och Sisimiut i söder, Upernavik långt upp på västkusten, Qaanaaq och Siorapaluk längst upp i norr och Tasiilaq på den sydöstra sidan.
Vi har kommit till Grönland på senare dagar. Mats kom dit första gången 2001, Peter 2004. På senare tid har vi varit där tillsammans för att arbeta med denna reseskildring.
Vi vill berätta om den väldiga ön Grönland genom att skildra våra resor, den storslagna naturen och alla möten med människor i vardagen.
Bokens grundackord är sambandet mellan människan och naturen. En skildring av Grönland är en ofrånkomlig berättelse om människans ständiga anpassning till tillvarons och naturens växlingar, vädrets nyckfullhet och klimatets långsiktiga förändring.
En gång kom människor hit på jakt efter mat och möjligheter att bo, människor som lärde sig att leva i den arktiska vinterns extrema kyla och mörker.
De skapade sin egen kultur av berättelser, legender och religiösa myter. Och de döpte landet till Kalaallit Nunaat – ”människornas land”. Om det landet vill vi berätta.
PROLOG FÅNGSTMANNEN OCH HANS HUNDAR
Hundarna vet att vi snart ska ge oss av. De hoppar och snor omkring på isen invid strandkanten, de gnyr och skäller till ibland. De är rastlösa och otåliga. Länge nog har de vilat hopkrupna i nattens och morgonens kyla, länge nog har de väntat på att slädföraren ska spänna dem för släden. Oberörd av hundarna gör Otto Simigaq fast kajaken på släden, som är lång och bred nog för att kunna bära den. Kajaken är med därför att mycket av jakten alltid sker från kanten av isen.
Hundarna vill i väg, de vill göra sitt jobb, de vill göra det som de är födda och fostrade att göra: att tillsammans dra släden timme efter timme över havsisen. En kort paus av vila på isen och sedan vidare igen. Vidare, vidare över havsisen, det är det som är den grönländska hundens uppdrag.
Otto har varit fångstman, eller fanger med ett annat ord som också kan användas, i hela sitt vuxna liv. Hans gestalt präglas av ständig uppmärksamhet även om han till synes är oberörd; det är som om han läser varje skiftning i naturen och i allt som sker. Det gäller nu när han under tystnad gör i ordning släden, och det gäller senare under färden på isen.
Alltid är han uppmärksam på slädhundarnas beteende. Om hundarna blir oroliga och börjar sprida ut sig kan det bero på att släden kommit alltför nära tunn is, som kan ge efter och leda till att allt är förlorat. Då kommenderar Otto sina hundar med några få ord utmed den riskfyllda iskanten. I det ögonblicket gäller det att hålla
reda på höger och vänster. Ett resolut tillrop autuk-autuk betyder att hundarna ska svänga höger, och med kommandot haru-haru bär det genast i väg åt vänster med släden.
Det är ett väl inarbetat och fungerande samarbete mellan hundföraren och hundarna. När Otto ska få dem att öka farten så blir det ett tydligt och bestämt hackfui-hackfui och när de ska stanna ljuder ett lågmält ahi-ahi-ahi. Efter några dagar på hund-
Den grönländska draghunden tål extrem kyla.
släden känns dessa kommandon som ett lugnande mantra när vi glider fram på isen.
Vi gav oss i väg tidigt i morse. Nu är det kväll, och vi har slagit oss till ro efter maten, brett ut våra sovsäckar på de smala britsarna i
Otto Simigaq leder sitt hundspann mellan svårforcerade isblock på havsisen.
den lilla fångsthyttan där vi ska övernatta. Otto berättar mer om sitt arbete och om livet på havsisen. Hans berättelse är konkret, han berättar om det som är verkligt viktigt för en fångstman.
– Den extra långa släden gör det möjligt att passera över de vidöppna sprickorna i isen, även om släden blir fullastad med kött från narval och valross, säger Otto. Valrossen, med de enorma betarna kan väga uppemot två ton och narvalen likaså.
– Samspelet mellan hundarna och mig som slädförare är helt avgörande om jag ska få med mig hela fångsten hem till byn för att solidariskt fördelas mellan invånarna. Mina hundar måste ha mycket energi, mental styrka och oräddhet.
Den arbetsvilliga grönlandshunden har alltid spelat en mycket viktig roll i det grönländska samhället och utgör idag den största traditionella brukshundskulturen i världen.
– Men användningen av draghunden är under förändring, säger Otto. Klimatförändringar, snöskotrar och stigande priser på hundfoder har inneburit att antalet slädhundar i Grönland halverats under de senaste 30 åren. Om några decennier kanske de inte alls finns kvar.
Den grönländska brukshunden skulle i stället bli en sällskapshund.
– Det skulle innebära en verklig omställning, både för hunden och för oss grönländare. Kom ihåg att den grönländska draghunden är unik i världen, den finns inte någon annanstans. Den geografiska isoleringen och de stora avstånden mellan byarna i Grönland har inneburit en minimal uppblandning med andra hundraser. Det har utvecklat hundens unika egenskaper, som krävs för överlevnad i ett arktiskt klimat, där livsvillkoren för både hund och människa är extremt påfrestande.
Historiskt sett har slädhundskörningen varit begränsad till de nordliga områdena från polcirkeln och norrut. Grönlandshunden har därför alltid varit den viktigaste medlemmen av polarexpeditioner och är väl lämpad för denna typ av uppgift med sin uthållighet och mentala styrka.
Grönlandshundens betydelse stannar inte vid fångstkulturen och polarforskarna. Den sträcker sig tillbaka i tiden betydligt längre än så. För inuiterna har hundens roll kanske varit densamma sedan Thule-folket kom till norra Grönland. Det är svindlande att tänka på att hunden alltid har varit oumbärlig vid förflyttningar över det ark-
tiska vinterlandskapet, på samma sätt som kajaken och den större båten som kallas umiak varit det vid transport över det öppna kalla havet.
– Jag tycker att det var mycket öppet vatten under vår resa idag, säger Mats. Håller du med mig om det, Otto?
– Ja, det stämmer. Det öppna vattnet kommer tidigare än förr. Jag tror att det beror på att klimatet förändrats. Vi som lever nära naturen och är beroende av samspelet mellan natur och människa, vi kan med blotta ögat följa klimatförändringen och dess effekter.
Alla fångstmän är beroende av hundarna för att färdas på isen. De är grunden för överlevnad och livet på havsisen. I generationer har hundsläden varit det enda transportmedlet på isen. Hundarna tar sig fram i alla väder, navigerar under farliga isförhållanden och leder under jakten fångstmannen fram till de svårupptäckta sälhålen på havsisen.
Öppet vatten mellan Siorapaluk och Qaanaaq i Smiths sund.
Ottos och andra fångstmäns insikter bekräftas av den vetenskapliga forskningen om havsisens utbredning.
Den visar att Arktis redan omkring år 2035 kan vara helt isfritt på sommaren – om de höga klimatpåverkande utsläppen fortsätter som idag. Ottos erfarenheter och iakttagelser genom åren bekräftas också av data från satellitövervakning som beskriver att iskanten under de senaste decennierna förflyttat sig allt längre in i fjorden vid denna tidpunkt på året. Havsisen hotas, när en allt större del av isen smälter allt tidigare på våren och när det öppna vattnet kanske inte alls fryser igen under vinterhalvåret. Det är en utveckling som indikerar ett minskande istäcke, såväl sommar som vinter.
Den pågående klimatförändringen påverkar möjligheten för slädkörning på havsisen och säsongen blir kortare för varje år som går. Samtidigt blir isen mer svårbedömd med omväxlande kalla och varma perioder.
– Detta innebär att isen kan brista även under de kallaste månaderna, säger Otto. Och det får ekonomiska följder för oss som är beroende av jakten. Slädsäsongen blir kortare, inkomsterna blir mindre samtidigt som det är förknippat med höga kostnader att föda hundarna året runt.
– Det är säkert en bidragande orsak till minskningen av antalet hundar i Grönland, fortsätter Otto. Vi har helt enkelt inte råd att hålla oss med så många hundar för en kort jaktsäsong. Allt hänger
