Gud vad hon saknade honom. Emily hade inte ringt Johan sedan deras senaste samtal. Hon hade hållit överenskommelsen. Men nu var hon tvungen att bryta den. Hon ville veta varför han höll sig undan. Behövde få höra att det hela var ett stort missförstånd. Att han inte alls var försvunnen. Hans fru hade bara glömt bort att han skulle titta på en bil i England eller Tyskland. Fast Emily visste att det inte var så. Om allt stod rätt till hade Johan ringt eller sms:at henne, trots deras senaste samtal. För att stämma av att allt var okej med henne. Efter en lång tvekan plockade hon upp telefonen och ringde honom. Det kom aldrig några signaler.
DYRA BILAR OCH SNABBA PENGAR
EL LINOR W ESSEL
Ellinor Wessel är uppvuxen i Åhus och Warszawa och har tio års erfarenhet av olika chefsroller i bilbranschen, bland annat på BMW. Hon jobbar i nuläget som Customer Experience Manager på Jaguar Land Rover Scandi navia. Farliga affärer är hennes debut. Ellinor Wessel bor med sin familj i Bjärred utanför Malmö, där även boken till stor del ut spelar sig.
Johan Wagner har utåt sett allt man kan önska sig: ett framgångsrikt bilhandelsföretag, ett lyxigt hus, en vacker fru och tre barn. När han en dag försvinner uppdagas även en älskarinna i den femton år yngre och drivna Emily Tranchell, anställd som regionchef på Porsche. Inget tyder på att ett brott har begåtts, men polis kommissarien Thomas Stark blir alltmer övertygad om att något inte stämmer. Emily och Thomas förenas i sitt sökande efter den försvunne bilhandlaren, och beträder därmed en värld som står i bjärt kontrast till den svenska idyllen. Innan de vet ordet av har de alla förvandlats till brickor i ett farligt spel, orkestrerat av makt, pengar och internatio nella intressen. Farliga affärer är en fängslande aktuell ekobrottsthriller som bjuder in till bilindustrins extravaganta företagar värld.
ELLINOR WESSEL BM_WESSEL_FARLIGA_AFFARER_omslag.indd Alla sidor
omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoton: shutterstock författarporträtt: Andy Petersel
2019-12-13 09:55
farliga affärer
FARLIGA AFFÄRER ELLINOR W ESSEL
www.bookmarkforlag.se
Farliga affärer Copyright © Ellinor Wessel Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 www.bookmarkforlag.se Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Shutterstock Författarfoto: Andy Petersel Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 isbn 978-91-89007-86-4 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org
Detta är ett fiktivt verk. Alla likheter med verkligheten är rena tillfälligheter.
DAG 1. MÅNDAG
1.
wagners bostad båstad, skåne Det var fortfarande dunkelt ute när Johan slog av på takten och avslutade den tidiga morgonrundan. Innanför de höga järngrindarna tornade den jättelika sekelskiftesvillan upp sig på strandtomtens högsta punkt. Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstkorgen och andningen var ansträngd. Det var först när han tog ut sig helt som bekymren försvann. En häftig vindby som drev in från havet rev tag i hans hår och fick en flock kråkor att lyfta från träden vid kustlinjen för att söka skydd inåt land. Medan grinden långsamt öppnades betraktade han villan, i området känd som Wagnerska villan. Farfars gamla hus var kanske inte vackert, tänkte han, men det hade överlevt två världskrig och tre generationers invånare så han skulle aldrig kunna riva det för att lämna plats åt ett modernt och klimatsmart hus. På vändplanen framför dubbelgaraget stannade han upp och kontrollerade att portarna såg orörda ut och synade sedan bilarna som blänkte nytvättade i carporten bredvid. Den svarta 9
farliga affärer
Porsche 911 Turbon stod kvar precis där han lämnat den kväl len innan, noterade han lättat. Flera bilar hade försvunnit i kvarteret den senaste tiden. Att växla ner till mindre begärliga bilar var otänkbart för honom. Bilar hade varit familjen Wagners levebröd och passion i snart hundra år. Johan klev förbi halloweenpumporna på trappen och fortsatte in i huset och vidare till badrummet som låg i anslutning till sovrummet där hans fru Susanne låg och sov. Pojkarna verkade också slumra fortfarande, det var knäpptyst från övervåningen. Det varma vattnet som föll i kopiösa mängder från tak duschen brände i huden och den helkaklade duschkabinen fylldes av ånga och doften av lavendeltvål. Det skulle bli en lättnad att lämna huset och komma in till kontoret. Sömnen var ett ständigt problem, men på sistone hade det varit särskilt illa. Hans glåmiga ansikte stirrade tillbaka på honom i spegeln medan rakapparaten arbetade sig över kinden. Aftershaven sved i huden när han gick in i ett angränsande rum som innehöll deras platsbyggda garderob. Han valde en av de identiska mörkblå kostymerna och plockade ut en ljusblå skjorta. Johan visste mycket väl vad som orsakade sömnproblemen. Han hade erkänt för sig själv att han levde i ett äktenskap som var dött sedan flera år tillbaka och för att härda ut hade han börjat träffa andra. Det hade fungerat i ett par år. Så länge han inte hade känt någon verklig samhörighet med sina dejter. Men så hade han träffat henne. De senaste månaderna hade han levt i parallella världar. I den ena världen var det läxläsning med barnen, middagar med de gemensamma vännerna, hämta och lämna på fotbollsträningen och Så ska det låta på söndagskvällarna. Det var inget dåligt liv. Men plötsligt fanns också den nya världen där det bara var Emily och han. Tiden hade svept förbi i ett ohämmat lyckorus. 10
dag 1. måndag
Nu visste han att det fanns en verklighet med mycket klarare färger. Johan ögnade snabbt igenom dagstidningarna som barnflickan lagt fram åt honom i stora hallen. Sedan plockade han fram en bilnyckel ur vapenskåpet till vänster om entrédörren, där de förvarade ett tiotal nyckeluppsättningar som kunde delas ut till folk som arbetade hos familjen. Det var ännu tyst i huset när Johan klev ut och blev stående överst på trappavsatsen. Han kunde fortsätta nerför trappan, kliva in i bilen och passera genom grindarna för att aldrig återvända till barnen och hela den värld som de delade. Till släkthuset och i värsta fall delar av firman. Men nej, det var omöjligt. Otänkbart. Känslomässigt fanns det inga tvivel. Hela hans väsen längtade efter att få vara nära Emily. Hon fick honom att känna sig upprymd och ung på nytt. Det kändes som om hon var svaret på allt. Men Johan såg sig själv som en rationell man. Han fattade alltid väl överlagda beslut, skrev sina för- och emotlistor. Och rent logiskt vägde det över för att stanna i äktenskapet, att kämpa på i den blekare verkligheten. Han ville inte utsätta barnen för en skilsmässa, särskilt inte just nu, tonåren var en känslig period. Han var skyldig Susanne att stanna kvar. Hon hade gett honom sexton år av sitt liv och var en fin mamma till deras barn. Det här extatiska tillståndet brukade inte vara längre än ett par månader hade han läst. Bilden av Emily var idealiserad. Han kunde inte tillåta sig att tro att detta var på riktigt. Beslutet var fattat och måste verkställas, trots en molande känsla av förlust. Han kände sig som den stackars åsnan på Wagnerfamiljens sommarresidens i Spanien när han växte upp. Den stod bunden i den tryckande hettan med flugor i ögonen, utan att kunna ta sig därifrån. 11
2.
porsche nordic silverdal, stockholm Emily trängde sig förbi ett par kollegor som stannat upp precis innanför dörren till konferensrummet för att avhandla gårdagskvällens hockeymatch mellan Skellefteå och Djurgården. I famnen hade hon sin laptop, och mobilen höll hon i ett stadigt och förväntansfullt grepp. Mycket riktigt började det pipa i telefonen och Emily fortsatte in i rummet, så långt bort från kollegorna som möjligt. Först när hon tagit plats vid konferensbordets bortre ände tryckte hon fram samtalet. ”God morgon, min älskling”, sa hon och blev själv förvånad över hur sockrig rösten lät. Kinderna började blossa. Så glad att han ringde, att han alltid ringde. Det måste betyda att han var lika beroende av henne som hon var av honom. Emily var ingen idiot. Hon visste att deras förhållande var fel och att hon borde erkänna för sig själv att det inte kunde bli något bestående. Det var inte det att han var femton år äldre eller att hon hade sina problem. Det var inte ens det olämpliga i att han var vd och ägare på en av Porsche-återförsäljarna som 12
dag 1. måndag
hon var regionchef för. Det verkliga problemet var att han var gift och hade tre barn. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här.” Han tystnade. Hon väntade, hörde hur han drog efter andan. ”Vi kommer att ge äktenskapet en chans. Jag menar, jag måste ge det en chans. Jag kan inte bara lämna Susanne efter sexton års äktenskap, eller våra barn för den delen.” Emily kände sig illamående. Väggarna i det klaustrofobiska rummet i källarplan verkade röra sig inåt. Klungan av kollegor hade utökats och hon hörde någon prata om det stundande höstlovet. Självklart hade hon haft i bakhuvudet att Johan när som helst kunde lämna henne. Men när det faktiskt verkade bli så var hon ändå helt oförberedd. Hon ville skrika och gräla på honom. Det kunde du väl för fan ha tänkt på långt tidigare? Hon ville fråga varför han sagt att han älskade henne så många gånger och lovat henne trohet trots att han var gift med en annan kvinna. Men det vore inte värdigt att hålla på så. De visste båda spelets regler och nu var spelet slut. Dessutom hade kollegorna och cheferna börjat röra sig inåt rummet. ”Varför nu?” ”Jag och Susanne lyckades talas vid utan barnen igår. När jag sa att det var dags att göra något åt saken, att jag faktiskt vill skilja mig, bröt hon ihop. Jag trodde hon ville samma sak men hon bara grät och var helt förstörd. Hon är ju mamma till mina barn, så jag bestämde mig för att ge vårt äktenskap en sista chans. Jag måste göra det.” ”Men, hur menar du?” lyckades hon till slut få ur sig. ”Rent praktiskt, hur gör vi nu?” ”Det är nog bäst att vi inte ses på ett tag”, svarade han. ”Jag kommer hålla mig hemma, hos Susanne, och vi ska följa de steg som äktenskapsrådgivaren har gett oss. Sen får vi se.” 13
farliga affärer
”Ska ni leva ihop? Som man och hustru?” Hon insåg att det lät fånigt. De var ju man och hustru. ”Jag menar … kommer du ha sex med henne?” Hon skämdes för att hon frågade men var tvungen. Johan hade inte haft ett intimt förhållande med sin fru på länge och det var en av anledningarna till att Emily utgått från att de i praktiken hade lämnat varandra. Han tvekade. ”Det hade vi faktiskt, igår kväll.” Hans röst var dröjande. När Emily inte sa något fortsatte han: ”Det bara hände. Jag ville väl se ifall det gick att reparera, om vi kan hitta tillbaka till varandra, nu när Susanne sa att hon vill försöka. Jag är verkligen ledsen.” Då var det löftet brutet. Och kunde hon verkligen vara förbannad över det? Han hade haft sex med sin fru, än sen? Men det kändes som om all luft gått ur henne. Han hade sagt att deras förhållande var över sedan flera år tillbaka. Att hans fru var den som drivit på om en skilsmässa. Allt som hon varit så säker på bara ett par minuter tidigare hade omkullkastats. När Emily träffade Johan var det som om de känt varandra hela livet. Världen var en bättre plats med honom. En ljusare och hoppfullare plats. Men nu skulle det alltså inte vara så längre. Stimmet i rummet hade lagt sig och när assistenten fått igång projektorn skulle allas blickar riktas mot Emily. ”Jag måste lägga på, säljmötet börjar nu. Ta hand om dig”, sa hon. ”Hör av dig om du behöver prata.” Det sista sa hon mest för att han inte skulle förstå hur sårad hon kände sig. Hon klickade bort samtalet. Vilket tarvligt slut. Det var väl passande så. Ett tarvligt slut på en tarvlig historia. ”Okej, Emily. Om du har pratat färdigt i telefon kanske du vill börja dra din region för oss? Vilka handlare kommer klara målet i oktober och vilken risk har vi på övriga?” frågade vd:n för Porsche Nordic, Henrik Ekberg. 14
dag 1. måndag
Emily kände hur alla iakttog henne. Tänk om de bara visste att hon precis pratat med den största handlaren i syd. Emily vände bestämt blicken mot skärmen där hennes siffror visades. Hon svalde och ställde sig upp, strök bort en osynlig skrynkla på kostymbyxan och drog igång sin redogörelse för månadens förväntade resultat. Hon hoppades att ingen skulle lägga märke till den lätta skälvningen i hennes röst.
15
3.
wagners bilmuseum raspgatan, malmö Lättnaden över att äntligen ha fattat ett beslut uteblev. Johan kände sig lika trängd som han gjort de senaste månaderna. Han hade nyss tagit av från motorvägen mot Arlöv och Spillepengen och passerade dessa områden i alldeles för hög hastighet. En plötslig vindby fattade tag i bilen som flyttade sig farligt nära vägkanten. Johan slog av på farten och noterade att stormen dragit ner en av de stora reklamskyltarna invid vägen. Den blockerade istället nästan hela cykelbanan. Det kunde ha gått illa. De här vindarna skulle leda till problem, tänkte Johan och fortsatte mot bilmuseet där han skulle hämta upp en bil och köra den till skadecentret för lackarbeten. Kanske skulle humöret lätta lite när han fick gå runt bland familjens privata samling. Johan slutade aldrig roas av att besökarna allt som oftast tappade hakan när de leddes in i den första av de två utställningshallarna. Utvändigt fanns det inget som avslöjade vad som gömdes innanför de gula tegelväggarna. Man ville inte dra uppmärksamhet 16
dag 1. måndag
till byggnaden och dess dyrbara innehåll. Det var inte heller många som bara råkade passera fastigheten eftersom den låg på en avskild tvärgata i ett stagnerat område på fel sida av stan. Johan lade märke till att en svart Range Rover följde efter honom runt hörnan när han parkerade på kortsidan av museet. När han stannade och klev ur bilen gjorde de två männen i Range Rovern detsamma. Det var definitivt inte någon av de andra hyresgästerna på Raspgatan. Männen bar mörka ko stymer av viss kvalitet och hade en fysik som gjorde dem lämpliga som fallskärmsjägare. Johan mötte deras blickar när de kom gående mot honom. Han hade fått hot förut. Från konkurrenter och från kunder som kände sig förfördelade. Det var lika bra att lyssna på vad de ville och sedan fortsätta dagen. Den ene mannen gick fram till Johan medan den andre fortsatte bort till den anonyma ingången till museet. ”Vad vill ni?” Han måste få det här undanstökat. Fort. Ledningsmötet skulle börja om mindre än en timme. Han tänkte på siffrorna som han skulle presentera senare samma morgon och blev lätt illamående. De var tvungna att låta folk gå. ”Vi tar och går in”, svarade den ljushårige mannen på bruten engelska och nickade mot dörren. Han höll ut kavajen lite för att visa vapnet som vilade i ett hölster strax under armhålan. Johan kände adrenalinet rusa. Det fanns inte något alternativ. De var två, han var ensam. Å andra sidan kunde han inte gärna släppa in männen till familjens samling av värdefulla veteranbilar. ”Vi kan prata här ute. Det finns ingen annan här.” Johan visade med en gest mot den tomma parkeringen. ”Det var ingen fråga.” Slaget kom blixtsnabbt. Träffen var hård och välplacerad. Det högg till av smärta i tinningen och Johan vacklade till. 17
farliga affärer
”Så. Öppna nu.” Han nickade återigen mot dörren och gav Johan en hård knuff i ryggen. Johan stapplade bort mot ingången där den andre mannen väntade och tog motvilligt fram nycklarna. ”Visa mig koden.” Den ljushårige tryckte fast honom mot dörren och knackade på larmenheten för att visa vad han ville. Hans kumpan höll sig någon meter bort och vaktade medan han mekaniskt drog i sina fingrar. Johan kunde höra hur det knäckte i lederna på honom. Johan slog koden långsammare än vanligt och fortsatte sedan in i byggnaden, förbi den lilla kontorsavdelningen och vidare in till bilarna. De ovälkomna besökarna följde efter honom och nickade gillande. Ett sammelsurium av blänkande grillar, eleganta lackfärger och krom. ”Hitta en plats åt herr Wagner”, sa mannen som verkade vara ledaren. ”Och se till att han sitter fast ordentligt, använd spännband.” Johan knuffades vidare in i lokalen av den andre, som hade ett fult ärr över halsen. Johan såg sig om efter möjliga flyktvägar. Bara ett par meter därifrån satt ett brandlarm som gick att utlösa manuellt. Johan slängde sig fram mot det men hejdades av mannen med ärret. Med oerhörd kraft kastades Johan till marken. Han förstod direkt att han inte skulle vinna. Slagen regnade över hela hans kropp och det var svårt att se något, blodet rann ner i ena ögat och det andra hade redan svullnat. Sedan svartnade det.
18
DAG 2. T ISDAG  
4.
porsche nordic silverdal, stockholm Emily stirrade in i datorskärmen på Porsche Nordics huvudkontor i Sollentuna. Siffrorna flöt ihop. De var meningslösa. Liksom hela den här dagen. Hon kastade en blick på telefonen igen. Inga nya meddelanden. Emily vred den obekväma kontorsstolen mot fönstret. Den ljusblå himmeln bar tunna lätta slöjmoln, om löven inte lyst gula hade man kunnat tro att det fortfarande var sommar. Hon längtade efter semestern som gått. Sommaren med Johan. Vad hade egentligen blivit sagt i deras senaste samtal? Betydde det att Johan hade avslutat deras förhållande? Eller att han behövde tid, var tvungen att göra ett försök med Susanne för att ha ryggen fri och ett rent samvete, och sedan kunde vara med Emily igen? Hon borde glömma honom. Men istället kom hon att tänka på den där dagen för tre år sedan då hon såg honom för första gången. 21
farliga affärer
* Allt på konsultbyrån på femte våningen i kontorskomplexet i den nya stadsdelen Örestaden utanför Köpenhamn var modernt och dyrt. Genom glasväggarna iakttog Emily hur kollegorna rörde sig målmedvetet i korridorerna, i riktning mot den italienska espresso maskinen. Emilys chef pratade snabbt och gestikulerade vilt framme vid whiteboardtavlan. Hon tyckte nästan att det var lite komiskt, hans göteborgska blev bredare när han var uppspelt. ”Du förstår inte hur stort det här är!” sa Per. ”Att få ett av de tyska premiummärkena som kund. Porsche. Nu ska vi bara få dem att acceptera dig. Det är jätteviktigt för hela projektet. Förstår du?” Emily svalde lätt och nickade. Hon insåg att det inte skulle upp skattas om hon blev nekad av klienten. Per verkade inte ha lagt märke till att hon bleknat, han vände sig om och skrev stödord på tavlan. ”Projektet syftar till att öka Porsches nybilsförsäljning på ut valda marknader.” Per gjorde en paus. ”Hur mycket vet du om bilbranschen?” frågade han men inväntade lyckligtvis inget svar. ”Fabrikerna bestämmer en produktionsmängd. För Porsche hand lar det om en kvarts miljon bilar i år. Bilarna kommer obönhörli gen att trilla av produktionsbandet, oavsett om det finns en kund eller inte. Så försäljningen måste ske. Det är icke förhandlings bart.” Han fäste sin kolsvarta blick på Emily. ”Det är här du kommer in i bilden. Du ska öka försäljningen. Enkelt.” Han log ett brett leende. ”Som i alla storbolag, och särskilt i en traditionell bransch som bilbranschen, krävs omfattande åtgärder för att nå resultat. Vi behöver naturligtvis bli fler och jag kommer leta efter nya pro jektmedlemmar. Men än så länge är det du och jag, så det blir hårt jobb.” 22
dag 2. tisdag
Per lade ifrån sig pennan. Mötet höll tydligen på att avrundas. ”Vi börjar med att besöka de största återförsäljarna. Imorgon bitti åker vi ut till Wagner Autogroup och träffar Johan Wagner. Du vet vem han är, va?” Emily nickade, hon hade kollat upp honom tidigare på dagen och var nyfiken på att se om han levde upp till det tidningarna skrev om honom. * Emily hade nog aldrig sett en så trist kundlounge. Kanske hade hon förväntat sig något i klass med SAS business lounge på Kastrup. Stora bekväma fåtöljer, en bar med kalla och varma drycker, alla de största dagstidningarna, små vaser med snittblommor i. Ett par oinbjudande svarta snurrstolar i läder och blank krom var utplacerade kring små runda cafébord med grå laminat skiva. På ett av borden låg ett par biltidningar och gårdagens Sydsvenskan. I hörnet stod en halvt vissen växt och en Selecta maskin. På väggen hängde en reklamposter för lanseringen av den uppdaterade Porsche Cayman. Som ägt rum tre år tidigare. Här behövdes ett intresserat öga som kunde förbättra kundupplevelsen. ”Är det ni som kommer från Accenture?” Emily och Per vände sig mot mannen som kryssade mot dem mellan fälgmontrar och tillbehörsdisplayer. Han var välklippt, väl rakad, iklädd mörkblå kostym och ljusblå skjorta med stärkt krage. Per nickade. ”Det stämmer. Vilken imponerande anläggning du har.” ”Det gläder mig att du tycker det. Johan Wagner. Välkomna!” Johan vände sig sedan mot Emily och sträckte fram handen med en lätt bock på huvudet. Inombords log hon åt den gammalmodiga gesten. Emily presenterade sig och mötte hans grå- och gulmelerade ögon. Han log artigt innan han hastigt tittade bort. Det verkade nästan som om han var blyg. 23
farliga affärer
”Stora konferenslokalen är bokad, så vi får sitta i vår utbild ningslokal”, sa Johan. ”Det här är inte första gången, och säkert inte sista, som Porsche skickar ut konsulter till oss. Dessa ständiga projekt. Ibland vill jag fråga Porsche om vi inte bara kan få lite arbetsro och fokusera på försäljningen istället för att sitta i möte efter möte. Är det inte nya retailstandarder så är det kundnöjd hetsprogram eller processförbättringar på servicemarknaden.” Per var snabb på bollen. ”Jag förstår vad du menar. Jag har sett det själv när jag var ansvarig för en fabrik som tillverkar re servdelar till bilindustrin. Amerikanska ägare men fabriken låg i Tyskland. Det blev många konsultprojekt med varierande resultat. Det mest lyckade var det som fokuserade på våra kunder och vår försäljningsprocess. Och det är just det vi ska arbeta på med er.” Johan såg inte särskilt imponerad ut. ”Vi är här för att hjälpa er skapa verkliga resultat. Inte bara analysera utan införa nya rutiner och genomföra förändringar som leder till fler affärer och nöjdare kunder.” ”Det tackar jag inte nej till. Men först tänkte jag visa er runt.” Johan tittade hastigt på klockan. ”Ifall det passar er.” ”Såklart. Gärna”, svarade Per omedelbart. Emily noterade att de haft rätt i sina förväntningar. Johan Wagner var en ifrågasättande klient. Ändå var det något hos ho nom som kändes välbekant och tryggt, men hon kunde inte sätta fingret på vad. ”Vi börjar i verkstaden”, sa Johan. ”Följ efter mig. Alla frågor är välkomna.” När de promenerade genom anläggningen lyssnade Emily bara med ett halvt öra på Johans genomgång av antal lyftar, antal bilar som passerade verkstaden per dag och olika nyckeltal. Men ordet ”beskjuten” fick henne att lystra till. Hon följde Johans hand som pekade mot en vindruta som stod lutad mot en vägg. ”Den ska sitta i en av polisens säkerhetsklassade Range Rovers. Vi driver även Jaguar Land Rover-anläggningen intill. Bilen är bepansrad, vilket innebär att den är skottsäker och tål en kraftig 24
dag 2. tisdag
sprängladdning. Rutorna är av skottsäkert glas och den här fram rutan väger fyrahundra kilo. Vi har en speciallyft installerad för att hantera den här typen av åtgärder.” Johan fortsatte genom nästa dörr. ”Här har vi hjärtat i vår verksamhet. När en köpare har hämtat sin nya bil är det i verk staden vi har vår huvudsakliga kontakt med kunden.” Emily blev smått överraskad när han grep tag i hennes arm och hejdade hen ne. Hon hade varit nära att gå ut framför en bil som backade förbi dem precis. ”Var försiktiga härinne, vi får egentligen inte ta med kunder hit av säkerhetsskäl. Så se upp.” Emily var förvånad över hur starkt hon reagerade på hans be skyddande gest. Och hans beröring. Huden hettade där hans fing rar rört vid hennes bara arm. * ”Det var touren det”, sa Johan. ”Låt oss fortsätta upp till mezzanin planet och vårt mötesrum.” Per signalerade att han strax skulle vara tillbaka och försvann bort mot toaletterna. ”Vilken bra översikt över anläggningen man har här”, sa Emily när hon och Johan kommit uppför trappan. Johan ställde sig bredvid henne, lade handen på räcket och tit tade ut över bilutställningen nedanför. Hon kunde inte låta bli att önska att han låtit sin hand snudda vid hennes. Hon vågade inte titta på honom utan såg också ut över lokalen. Observerade kunder som kom in genom entrén, säljare som satt i telefon eller demonstrerade bilar. Längst bort höll en bil på att levereras till en kund. Helikoptervyn påminde henne om spelet SimCity som hon älskat som barn. ”Byggnaden har blivit väldigt bra. Men så reste jag också runt och gjorde min research innan vi påbörjade projektet.” 25
farliga affärer
”Du är noggrann.” ”Det handlar om mycket pengar.” Han vred huvudet och fånga de hennes blick. ”Men det var ju förenat med nöje också att besöka några av Europas trevligaste städer.” Smilgroparna blev djupa. Emily kände sig löjlig men hon önskade att hon fått följa med honom på en sådan resa. ”Som exempelvis?” Hon ansträngde sig för att inte le så brett. ”Hamburg. Fantastisk stad. Nästan lika trevlig som Europas bästa.” ”Vilken är det? Paris? London?” Han skrattade lätt. ”Du har en del kvar att upptäcka hör jag. Stuttgart.” En kvinna passerade nedanför dem och Johan höjde handen i en hälsning. Han påminde om en sjökapten som lutad mot re lingen vinkade åt en åskådare på land. Emily påmindes om vad hon tänkt när hon gjort sin research dagen innan. Att han var filmstjärnelik med det mörkbruna tjocka håret, den markerade fyrkantiga hakan och den raka, vita tandraden. Bredaxlad och vältränad. Gudskelov hade han ingen guldkedja eller guldklocka på ar men. Det hade hon trott var obligatoriskt för en framgångsrik bil handlare. Inte heller någon vigselring. Däremot en sliten Rolex Daytona i stål med kronograf. En klocka vald för sin funktion, inte för att imponera. ”Hur ofta kommer man se er här då?” frågade Johan. ”Två dagar i veckan de närmaste två månaderna.” ”Okej”, svarade han och tog ett litet steg närmare. Eller var det bara som hon inbillade sig? Han såg ut att vara på väg att säga något men avbröt sig när Per dök upp igen. Hon kände sig omtumlad. Förvånad över alla känslor som plötsligt vaknade till liv. Men hon fick inte tillåta sig att tänka i de här banorna, hon var på väg att gifta sig. Inbjudningskorten hade redan gått ut. 26
5.
polisstationen gamla staden, lund Thomas ögnade igenom rapporten som Katarina Färman skickat över till honom. I anmälan fanns det inte mycket att gå på, förutom ett någorlunda gott signalement. Man, 48 år gammal, 175 cm lång, vikt ca 80 kg, kortklippt mörkbrunt hår, ljus hy, ej glasögon. Fältet för ögonfärg hade lämnats tomt. Fall med försvunna personer hamnade vanligtvis på de nytillträdda utredarnas bord, det var en uppgift som även poliser med begränsad erfarenhet kunde ansvara för. Men eftersom Thomas bara hade fyra veckor kvar innan han skulle förtidspensioneras tilldelades han detta till synes enkla uppdrag. Thomas erkände för sig själv att han var lättad över att det skulle bli hans sista ärende. De senaste tio åren hade han utrett tunga våldsbrott, grov misshandel, mord och våldtäkter. Det rörde sig ofta om drogberoende, gänghierarkier, psykisk ohälsa och spelskulder. När det fanns barn med i bilden som växte upp i denna förgiftade miljö gjorde det ont. Tidigare hade Thomas drivits av ett glödande ursinne mot 27
farliga affärer
förövarna. Han hade låtit sig uppslukas helt av utredningarna. När de lyckades få fram tillräckliga bevis, eller ännu bättre rädda någon undan ett brott, kände Thomas stolthet över sitt yrke, över kåren, över sin grupp. Kände en visshet i att samhället kunde stå upp för sina medborgare och det dövade smärtan av hans egen förlust. Men inte längre. Han var trött, kunde inte längre uppbåda samma engagemang. Saknaden efter MarieLouise hade tärt på honom. Hans unga kollega Anna Hed dök upp i dörröppningen. ”Men Thomas, har du blivit så gammal och nött att du bara duger till skrivbordsfall nuförtiden?” sa hon och log så att det glittrade i hennes gröna ögon. Hon pekade mot skärmen. ”Jag slår vad om att han är hos sin älskarinna. Rik affärsman försvunnen. Klassiskt.” Personen som gjort anmälan, finanschefen på firman som den försvunne arbetade på, hade mejlat över en bild på mannen. Thomas satte på sig läsglasögonen och läste namnet på skärmen en gång till. Johan Wagner. Just det, det var något bekant med det. Han var något av en kändis i Malmös näringslivskrets, till stor del på grund av sitt stora affärsnätverk. ”Kolla hans Amexkort. Då ser du säkert att det inte går någon nöd på honom.” ”Tror du att det här är ett avsnitt av någon av de där Arkiv Xoch CSI-serierna? Jag börjar med att ringa personen som lämnat in anmälan. Hederligt polisarbete. Old school, det är det som brukar fungera.” Thomas gav Anna en låtsat sträng blick över glasögonkanten. ”Arkiv X ?” Anna avfyrade ett skratt som visade alla hennes kritvita tänder. ”Vet du hur länge sen det sändes? Jag har aldrig ens sett det. Men det är tråkigt att du mesar ur så tidigt. Förtidspension. Du kommer tröttna på all ledig tid och önska att du var tillbaka här. Fast på riktiga fall.” Anna kikade ut i korridoren. ”Nej, måste vidare. Fast det jag ska åka ut på nu 28
dag 2. tisdag
hade jag hellre varit utan. Grannar som larmat om misshandel i en bostad.” ”Ja, det är nog därför jag känner att jag är färdig här. Efter trettio år av olika slags tragedier blir man avtrubbad. Det är dags att lämna över till nästa generation.” ”Så du lämnar över stafettpinnen till mig?” Anna låtsades fånga den och gick sin väg. Han hörde hennes bestämda steg längs korridoren och hur hon ropade ”Tjena” till intendent Färman som helt säkert inte uppskattade det. Thomas återvände till bilden på skärmen. Ofta slogs han av hur dåliga bilder folk hade på sina närmaste. Antingen hade bilderna för dålig upplösning eller så var de tagna i en lyckligare tid då motivet tittade mot kameran med solbränt leende och en femton kilo lättare kropp. Folk tog helt enkelt inte bilder en vanlig tisdag. Men det här fotografiet var för ovanlighetens skull av god kvalitet. Uppenbart taget av en professionell fotograf. Johan Wagner satt i en elegant sportbil från femtiotalet omgiven av fler veteranbilar än vad som fick plats på bilden. När Thomas tittade närmare kände han igen bilen. Det var den ikoniska 356 Speedster. Självaste James Dean hade kört en sådan när den var ny. Det var den tidens fräckaste sportbil. Thomas ägde själv två veteranbilar och visste att bilen borde ha ett samlarvärde på runt femton miljoner kronor. Johan log brett på bilden. Ena armen låg avslappnat över det låga ryggstödet, andra handen höll i ratten. Han var konservativt klädd: elegant mörkblå kostym, vit skjorta och röd slips. Inga prickiga silkesnäsdukar i bröstfickan eller trendiga glasögon. En stilig man. Thomas började med att kolla upp Wagnergruppens affärer. Det var Johans farfar som hade börjat med bilförsäljning och import så tidigt som på tjugotalet och byggt upp en förmögenhet. En liten spillra av den ursprungliga verksamheten 29
farliga affärer
hade räddats ur den ekonomiska härdsmältan i början av nittiotalet. Bilanläggningen köptes ur rekonstruktionen för en krona. Wagnergruppen hade rest sig ur askan och bestod idag av femton bilanläggningar, samlade under namnet Wagner Autogroup. Med en årligen tilltagande vinst och ett betydande fastighetsbestånd kunde bolaget tänkas vara värt en miljard kronor. Dessutom hade man byggt upp en ansenlig verksamhet i Estland och tagit över ett bolag som levererade bensin till flygbolag runtom i Skandinavien. Så ekonomiska motiv kunde säkert finnas, tänkte Thomas. Därefter ringde han upp Andreas Lindström, finanschefen som anmält Johans försvinnande. ”Det här är kommissarie Thomas Stark på polisen i Lund. Jag har ett par frågor rörande din anmälan om en försvunnen person, Johan Wagner.” ”Vad kan jag hjälpa till med?” Thomas kunde höra steg i luren och gissade att Andreas var på väg till ett avskilt rum. ”När såg du Johan senast?” ”I fredags. Då var han inne på firman hela dagen.” ”Lade du märke till något ovanligt?” Andreas tänkte efter en kort stund. ”Nej, jag kommer inte på något.” ”Händer det att Johan inte kommer in till kontoret?” ”Han är ofta ute på externa ärenden. Besöker någon av sina andra Porsche-anläggningar i södra Sverige. Eller så sitter han i möten med Porsche-representanter i Stockholm. Och så håller han på med racing och kan vara borta ett par dagar för en tävling eller träning.” ”Vad fick dig då att tro att något inte står rätt till? Om Johan ofta är ute och reser.” Andreas höjde rösten något. ”Johan kom inte till ledningsgruppsmötet igår.” Han gjorde en paus. ”Det, kommissarien, 30
dag 2. tisdag
är ovanligt. Johan har aldrig missat ett viktigt möte. Eller ens varit sen för den delen.” ”Okej. Så då provade ni att ringa honom?” ”Ja.” Andreas lät lugnare igen. ”Men vi fick inget svar. Det är också konstigt. Johan pratar alltid om att det är en framgångsfaktor att vara tillgänglig jämt.” ”Och då kontaktade du polisen?” ”Nej, då ringde jag Johans fru, Susanne. Men hon visste inte heller var han var och då blev jag orolig på allvar.” ”Du sa att du inte har sett honom sen i fredags. Det är fyra dagar sen. När träffade hans fru …”, Thomas kastade en hastig blick på anteckningsblocket, ”… Susanne honom senast?” Andreas harklade sig. ”Det vet jag inte. Jag frågade bara om hon visste var han var.” ”Tack, det här är tillräcklig information i nuläget.” ”Vad händer nu?” ”Jag kontaktar Susanne. Vi återkommer om vi har fler frågor.” ”Men Johan då?” ”Nästan alla personer som anmäls försvunna eller saknade dyker upp av sig själva. Jag skulle inte vara orolig i det här fallet. Men jag ska givetvis undersöka saken vidare.” När de hade lagt på loggade Thomas ett par korta noteringar i ärendet. Sedan letade han fram numret till Susanne Wagner. Han måste ta reda på när Johan sågs sist. Hon tog samtalet nästan direkt och svarade bara med ett kort ”Jaha” när Thomas presenterade sig. ”Han var hemma igår morse.” ”Vilken tid lämnade han hemmet?” ”Jag minns inte exakt. Han kan ha åkt strax efter klockan åtta.” ”Var du fortfarande hemma då?” ”Ja.” 31
farliga affärer
”Och han har inte varit hemma sen dess?” ”Nej.” ”Och du har inte hört från honom?” ”Nej.” Thomas suckade. Han måste dra varje ord ur henne. ”Finns det någon anledning till att han skulle hålla sig undan frivilligt?” ”Vad skulle det vara?” Thomas noterade att hon lät samlad. Darrade inte det minsta på rösten. ”Det vet jag inte. Hade ni bråkat? Är han osams med någon som han känner att han måste hålla sig undan ifrån?” ”Det här handlar om något helt annat, kommissarien. Johan försvinner ofta iväg på små utsvävningar”, svarade hon. ”Har ni någon sommarstuga där han kan vara?” ”Varför skulle han vara i en sommarstuga?” Den lugna fasaden rämnade. Hon spottade nästan ur sig det sista ordet. ”Ofta visar det sig att personer som anmäls försvunna befinner sig i ett fritidsboende. En sommarstuga, fritidsbåt, husvagn eller liknande. Jag vill därför börja med att utesluta dessa alternativ.” Susanne räknade upp adresserna till boenden i Schweiz, Spanien, Estland, ett townhouse i Stockholm och en gård i norra Skåne. ”Men jag tror inte han är där. Johan åker bara dit tillsammans med oss. Om han reser själv tar han in på hotell. Han vet inte hur man lagar mat. Hur skulle han klara sig?” Thomas ignorerade den syrliga kommentaren. ”Hur brukar Johan vara klädd när han åker till jobbet?” ”Marinblå kostym och ljusblå skjorta.” ”Och vad körde Johan för bil när han åkte hemifrån igår morse?” ”Han har så många olika bilar, byter hela tiden. Jag vet faktiskt inte.” 32
dag 2. tisdag
Johan Wagner var förvisso bilhandlare men Thomas hade aldrig varit med om att det var svårt att säga vilken bil som använts. ”Det är väldigt viktigt att vi får reda på det. Sökandet kan påskyndas om vi efterlyser bilen.” ”Jag tror det kan ha varit en mörkblå eller svart Porsche.” Thomas släppte den tråden tills vidare. De fick försöka klargöra vilket färdmedel Johan kunde ha använt om han mot förmodan inte dök upp självmant inom det närmaste dygnet, vilket statistiken talade för att han skulle göra. Thomas skulle just avrunda samtalet. Han hade fått den information han behövde. Johan hade bara varit borta en dag än så länge och sådant hände hela tiden. Ändå var det något som fick honom att ställa en sista fråga. ”Var tror du själv att Johan kan vara?” Han hörde att Susanne tog ett djupt andetag. ”Hos den där tjejen i Stockholm.” Orden kom snabbt. ”Han tillbringar nästan all sin lediga tid där. Så alla människor kan sluta leta efter min man. Visst, han sviker mig och barnen och tänker bara på sig själv. Han uppför sig som en oansvarig tonåring och det är snudd på kriminellt. Men jag ser inte att man behöver blanda in polisen i det här.” ”Jag ber om ursäkt, det var inte meningen att göra dig upprörd. Men ifall du har hennes namn kan vi kanske få tag i Johan och avsluta den här utredningen.” ”Nej, du.” Rösten hade återfått sitt lugn. ”Jag har aldrig velat veta hennes namn. Men ni poliser kan väl ta reda på sådant?”
33
Gud vad hon saknade honom. Emily hade inte ringt Johan sedan deras senaste samtal. Hon hade hållit överenskommelsen. Men nu var hon tvungen att bryta den. Hon ville veta varför han höll sig undan. Behövde få höra att det hela var ett stort missförstånd. Att han inte alls var försvunnen. Hans fru hade bara glömt bort att han skulle titta på en bil i England eller Tyskland. Fast Emily visste att det inte var så. Om allt stod rätt till hade Johan ringt eller sms:at henne, trots deras senaste samtal. För att stämma av att allt var okej med henne. Efter en lång tvekan plockade hon upp telefonen och ringde honom. Det kom aldrig några signaler.
DYRA BILAR OCH SNABBA PENGAR
EL LINOR W ESSEL
Ellinor Wessel är uppvuxen i Åhus och Warszawa och har tio års erfarenhet av olika chefsroller i bilbranschen, bland annat på BMW. Hon jobbar i nuläget som Customer Experience Manager på Jaguar Land Rover Scandi navia. Farliga affärer är hennes debut. Ellinor Wessel bor med sin familj i Bjärred utanför Malmö, där även boken till stor del ut spelar sig.
Johan Wagner har utåt sett allt man kan önska sig: ett framgångsrikt bilhandelsföretag, ett lyxigt hus, en vacker fru och tre barn. När han en dag försvinner uppdagas även en älskarinna i den femton år yngre och drivna Emily Tranchell, anställd som regionchef på Porsche. Inget tyder på att ett brott har begåtts, men polis kommissarien Thomas Stark blir alltmer övertygad om att något inte stämmer. Emily och Thomas förenas i sitt sökande efter den försvunne bilhandlaren, och beträder därmed en värld som står i bjärt kontrast till den svenska idyllen. Innan de vet ordet av har de alla förvandlats till brickor i ett farligt spel, orkestrerat av makt, pengar och internatio nella intressen. Farliga affärer är en fängslande aktuell ekobrottsthriller som bjuder in till bilindustrins extravaganta företagar värld.
ELLINOR WESSEL BM_WESSEL_FARLIGA_AFFARER_omslag.indd Alla sidor
omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoton: shutterstock författarporträtt: Andy Petersel
2019-12-13 09:55