”Ni utgår från att det finns två världar, den friska och den sjuka världen. Men det finns inte två utan en. Den klyfta, som ni talar om, finns endast i er inbillning. Den skillnad, ni tror vara en artskillnad, sade Ihm, är bara en skillnad i livets hastighet, som mellan persontåg och snälltåg. Förstår ni, vilket jag menar går hastigast? – Ja, sade jag, det sjuka livet, eller hur? – Gott, då är ni med. Att det tar sig så olika ut för er beror på att man inte ser så lätt, vad som försiggår bakom hälsans skyddande hölje. Däremot hos dem, som förbränt det, där fullbordar sig det mänskliga skeendet mera naket, snabbt och våldsamt. Därför är det för en åskådare lätt att fatta och följa. Man ser i förstoring själens kamp att lyfta det block, som ligger över den.”
3
4
Första kapitlet
Den namnlösa kommer till härbärget om natten
Från mitt kupéfönster iakttog jag, hur en man på rak och ledig arm lyfte upp en kvinna på tåget och kastade ett par väskor efter henne, just som vi satte i gång. I full förvissning, att här hände något som på det närmaste angick mig, störtade jag ut på plattformen. Där stod hon och höll i järnräcket med kraftlösa händer. Hon var nära att släppa taget, så att jag kom i sista stund. Jag tog henne naturligtvis med mig in och satte henne i ett hörn av kupén. Hon sade ingenting, jag heller ingenting. Men jag satt och iakttog, hur hon varje gång vagnen stötte i en kurva kastades handlöst mot väggen och slog huvud och armbåge i. Hon var som ett vrak, som ligger och hugger på ett grund. Icke spår av svikt eller motstånd hade hon i sin kropp, och orkade icke ens med en min reagera mot de svåra törnar hon fick. Men hennes läppar förändrades, blodet vek sakta från dem. Från den blåa färg de först haft, övergingo de till grått. Mannen, som hyvat in henne på tåget, hade burit ett känt sanatoriums märke på sin mössa. Men därför att hon avsöndrats från ett sanatorium, som ju ofta sker i lagom tid 5
före slutet, borde hon ju icke lämnats ensam åt sitt öde på ett tåg. – Hon kommer aldrig ur det, tänkte jag, om man inte hjälper henne. Ginge det ända upp till Narvik, så bleve hon sittande, till dess hon fölle, och så liggande för alltid. Jag satt och funderade en stund på vad jag kunde göra. Det låg ganska nära till hands att ta henne med mig till Ljungheda. Men där stod en rent teknisk svårighet i vägen, som brydde mig. Slutligen gick det upp för mig, att om där inte fanns baksäte på vagnen, så kunde jag sitta på kofferten. Lugnad i detta avseende, böjde jag mig fram mot den namnlösa reskamraten och sade: – Kom och sätt er här bredvid mig, så skall jag ta emot alla stötar. Hon såg nu upp. Hennes grå ögon voro liksom molnbetäckta. Hon vätte med tungspetsen sina torra läppar och smålog svagt. – Jag kan inte flytta mig, sade hon. Jag ansåg mig därmed ha fått tillåtelse att sätta mig bredvid henne, jag lade armen om hennes rygg, och hennes huvud föll av sig självt ner mot min axel. Som jag är ganska fet, satt hon bra så. Efter en stund tänkte jag, att jag kanske måste tala om för henne att hon skulle följa med till Ljungheda. – Hade ni tänkt resa långt? frågade jag. – Jag har biljett till Nässjö. Detta svar hade jag inte väntat. Den möjligheten hade inte fallit mig in, att hon visste varthän hon skulle. Nässjö, ingen människa far dit utan att ha far, mor, kanske en man där, redo att ta emot. Aldrig, sade jag till mitt hjärta, kan du då låta bli att överila dig. Men samtidigt halkade mig över läpparna följande enfaldiga fråga: – Varför just Nässjö? 6
Och den namnlösa svarade lika meningslöst: – För jag tänkte där fanns en sjö. Då återtog jag i samma ögonblick mitt beskyddarskap och sade: – Det vore nog bättre att ni fore någonstädes, där det inte finns nån sjö. På detta svarade hon ingenting, sjönk blott ihop ännu mer och blev liksom mindre i mina armar. Jag lyfte henne upp i mitt mulliga knä, ty jag trodde hon skulle dö, och ett barn ska dö i ett knä. Till åren var hon väl intet barn, men dock lätt som ett barn i min famn. Hon viskade något, jag hörde inte vad, men på hennes händers famlande rörelser förstod jag, att hon letade efter något, och jag gav henne handväskan. Ur den lyckades hon få fram en liten flaska, jag tog den, slog det tillåtna antalet droppar i hennes flata hand, så fick hon suga dem i sig. Dessa droppar öppnade hennes ögon för det förhållandet, att hon satt i en vilt främmande människas knä, och hon frågade mig vem jag var. – Jag är en sådan människa, sade jag, som alltid borde komma i en liten flickas väg, när hon tänker fara till Nässjö eller någon annan sjö i oktober. – Överläkaren brydde sig minsann inte om det, sade hon med bitterhet. Det är bäst fröken lämnar oss, sa han i går, fröken blir inte bättre här. Jag sa att jag kunde så gärna ta livet av mig medsamma, som dra i väg nån annanstans. Det undanber jag mig, sade han, här på platsen. Vi hade en stor scen, han var ursinnig, då han gick. – Det är väl inte möjligt, sade jag. – Ack jo, sade hon med en suck. Jag hade varit fullkomligt oefterrättlig. Jag gjorde alltid tvärtemot hans föreskrifter, 7
men det var därför, att jag hatar honom. Han begärde min brors adress, jag sade Västervik, men han bor i Visby, för jag ville inte bli mött. – Nu skall ni få resa till Ljungheda bara för det, sade jag. – Ljungheda, vad är det? – Där finns ett härbärge för dem, som råkat falla i rövarhänder. Hänsyftningen på den barmhärtige samariten sade henne tydligen ingenting. – Där finns väl ingen överläkare? frågade hon. – Nej. – Ja, då kan jag följa med. Om det inte är långt dit. Jag tittade ut och såg i skymningen, att vi voro inne i de välkända ödsliga regionerna med martallsbevuxna mossar. – Vi är snart framme, sade jag, och tänkte: Käre Gud, om jag hade henne i vagnen ändå. Efter mycken möda var jag äntligen så långt kommen, och ännu levde hon då. Jag knäppte fotsacken om henne med en innerlig önskan, att jag måtte märka, om hon ramlade ur på vägen. Själv måste jag mycket riktigt ta plats på kofferten bakom. Vägen är lång och backig från stationen fram till Ljungheda prästgård. Lasset var tungt, väglaget trögt, och hästen gick fot för fot. Det dröjde icke länge, förrän den lilla insvepta gestalten började vaja hit och dit på samma livlösa sätt som förut i kupén. Jag måste försöka hålla henne bakifrån så gott jag kunde. Skjutspojken hade nog med märren. Så föll mörkret över oss, men icke samma mörker. Mot mig var det moderligt och milt, och för mig hade det inga hemligheter, nog mindes jag ändå den kära vägen hem. Men måste icke den namnlösa, om hon orkade förnimma någonting, finna detta mörker skrämmande, i vilket hon färdades med två okända figurer mot ett mål om vilket hon ingenting visste? 8
Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien. Den namnlösa (1922) inleds med att huvudpersonen Rakel, på tåget hem till sin bror Elias i Småland, träffar en namnlös och dödssjuk ung kvinna, som får följa med henne till broderns prästgård. Rakel har ombetts komma till gården för att hjälpa Elias hustru Helena med de sociala plikterna som prästfru. I Kierkegaards anda berör Wägner kampen mellan lust och plikt. Andra teman som förekommer är psykisk sjukdom och Gud. Läsaren får inblick i den dysfunktionella familjen, där Rakel och den namnlösa inträder. Kvinnorna får olika roller och upplevelser av detta...