9789188813619

Nils-Petter Löf

Att leva är ingen rättighet

Nils-Petter Lรถf

Tidigare utgivna titlar av Nils-Petter Löf De andra (2017) De sovande (2018) Zverige i mitt hjärta (2018) Samtliga titlar är utgivna som tryckt bok, e-bok och ljudbok.

Finns där du brukar köpa böcker eller på förlagets egen webbshop.

shop.whipmedia.se

© Nils-Petter Löf, 2018 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2018 ISBN 978-91-88813-61-9

”Demokrati förutsätter förnuft hos folket, ett förnuft som demokratin själv skapar.”

Karl Jaspers

1 GÖRAN RÄTTADE TILL de slitna kläderna och tittade på vakterna.

De stod som vanligt och hängde, alltid på samma ställe och med identiskt uttråkade miner. Han visste inte deras namn utan hade själv hittat på sådana till dessa väktare. Nu var det Grodan Boll och Kalle Stropp som var där. Den tjockare, Grodan, hade vid ett flertal tillfällen sagt åt Göran att ”avlägsna sig från området”. Göran visste reglerna. Skulle man tigga på denna plats var man tvungen att uppföra sig, framstå som hyfsat nykter och gärna bära kläder som åtminstone delvis såg hela ut. Han drog handen genom det flottiga håret och uppskattade det som fanns kvar på hjässan. Det var ovanligt varmt ute, flera veckor nästan utan duggregn. Den långa rocken var egentligen för varm, men den var passande att gömma spritflaskor i och stängde ute kylan om nätterna. Dessutom kunde den agera som täcke när väl en efterlängtad höst närmade sig. Ett bättre tygstycke till kamrat var svårt att hitta, tänkte Göran samtidigt som han bjöd på ett leende. ”En krona till en svensk tiggare. Bara en liten?”

En ung man i välpressad kostym gick förbi. Inte en politiker, något annat. Göran ville skrika efter honom, men visste att det skulle göra att han fick avlägsna sig från området. Detta var en bra plats för att tigga, rent av kräva folk på pengar. Men det var framförallt politikerna som betalade bra. Alldeles särskilt nu när

7

det snart var val. Göran tänkte inte rösta, hade aldrig ens tänkt tanken. Men samvetet, tillsammans med eventuella journalister, tvingade dem nästan att kasta till Göran en krona eller två. Vanliga medborgare, sådana som gjorde annat än att bara sitta och vända papper, gav sällan några pengar. Men det var bättre att stå här än någon annanstans. Dessutom tittade bokstavligen staten till Göran och gav honom någon form av övervakning. ”En liten slant till en tiggare?”

En mamma och pappa med två halvtrötta ungar. Mötte inte hans blick, även om det yngsta barnet tittade storögt samtidigt som modern drog dem hårt framåt. Det var som om Göran var pesten själv och att bara komma nära skulle tvinga barnen ner i rännstenen.

Den förkrympta parken gav knappt skydd mot solen, och Göran hade knäppt upp två knappar i skjortan, men vågade inte knäppa upp fler. Det skulle vara oanständigt. Ville inte ge väktarna möjlighet att avvisa honom. Egentligen ville han ta en jävel, bara släcka törsten lite. Men han vågade inte, inte nu. Det fick vänta, även om strupen suktade efter några starka droppar. ”Får jag be frun om en peng? Snälla?”

Göran kände igen henne. Hon var på Metro och affischer över hela stan. För att vara partiledare var hon ovanligt vacker och dessutom tämligen ung med blont hår, snett leende och lång som en basketspelare. Göran gissade på strax under trettio, troligen mycket yngre. Hon hade passat bättre som omslagsflicka till någon mindre trevlig tidning, och då troligen ganska lättklädd. Men av det Göran inte kunnat undgå att höra var hon slug som en räv och mer påläst än övriga politiker. Ett stjärntillskott för det nystartade partiet. Men hon var inte olik övriga politiker. Image och framtoning var allt. Även om paketet var annorlunda var innehållet

8

samma gamla skräp, tänkte Göran irriterat och ansträngde sig för att hålla tankarna inom sig.

En livvakt tittade surt på Göran bakom mörka solglasögon. Föraktet syntes i mungiporna, men han kunde inte hindra Cecilia.

Hon log och gav honom ett glatt ansiktsuttryck tillsammans med femtio kronor. Göran skulle inte rösta, struntade fullkomligt i vem eller vad hon stod för. Men en femtiolapp var alltid en femtiolapp. ”Naturligtvis måste vi ta hand om våra egna. Må livet ta bättre hand om dig, gamle man.” ”Tackar frun.”

Två journalister, troligen från någon mindre känd tidning, kom springande med mikrofon och kamera. Göran brydde sig inte om dem heller. Det enda som intresserade var femtiolappen som snabbt åkte in i tryggheten under rocken. Det hade blivit allt vanligare att andra, som var fast i samma situation som han, börjat stjäla. Göran förstod inte men kunde inget göra. Det bästa var att skydda sig själv. Hålla sig gömd bland andra människor. Hålla hårt i det som han lyckades få tag på. ”Cecilia Eklund? Kan du kommentera det du skrev på Twitter?” ”Självklart! Jag tycker det är viktigt att statsministern, tillsammans med övriga som fattar beslut, tar sitt ansvar. Vi sitter inte i riksdagen, än. Men enligt opinionsundersökningarna kommer vi in i riksdagen till hösten och det med råge. Jag har gång efter annan försökt inleda ett samtal med övriga partier, men olyckligtvis blivit avvisad. Det jag vill är att sittande politiker tar sitt ansvar och tänker på framtiden som snart är här. Att inte respektera det kommande valresultatet anser jag vara sorgligt.”

Göran kunde inte undgå att se spektaklet som utspelade sig framför honom. Som en regisserad scen i en enda akt, där denna unga kvinna spelade huvudrollen. Han skulle inte bli förvånad om

9

solen letade sig fram, och riktade en strålkastare mot den vackra kvinnan och en sångkör stämde upp i gemensam sång. Göran ville fnysa, men höll sig bäst i bakgrunden samtidigt som han sneglade mot Grodan Boll och Kalle Stropp. ”Fast är det inte en konstig inbjudan att bjuda in till samtal via Twitter? Vad säger du till dem som anser att det går emot era värden? Att ni vill gå tillbaka till ett samhälle utan fokus på teknisk utveckling. Är då verkligen Twitter ett verktyg som ni bör använda med tanke på era egna värderingar?” ”Det är bra att du ställer den frågan. Vi är för forskning och förbättring av nya produkter och tjänster. Däremot har vi sett en ökad automatisering i samhället som framförallt drabbat redan utsatta grupper. Det är exakt vad vi står för. Vi önskar komma tillbaka till kärnan i samhället och fokus på varandra. Dessutom, för att svara på din fråga, så går demokratin genom sociala medier. Vi måste anpassa oss även om vi föredrar samtal öga mot öga. Angående samtal öga mot öga, så kommer nu statsministern.”

Två slitna skåpbilar rullade upp mot Rosenbad, märkta som någon form av mindre företag, troligen en mindre budbilsfirma, samtidigt som statsministern kom gående efter gatan. Göran kunde inte låta bli att känna samhörighet med fordonen, där rosten tittade fram och visade på en sliten historia. Det drog även blickarna från Göran och lät honom undvika fokus för några kronor till. En av ordningsvakterna tycktes dock inte uppskatta fordonens närvaro och var framme vid första skåpbilen innan föraren knappt klivit ut genom dörren. En livlig diskussion som mestadels besvarades med axelryckningar från chauffören. Denne såg minst lika sliten ut som bilen. Kanske hade han varit med om en brännskada eller liknande för ansiktet påminde mer om något icke levande, än en människa. Statsministern kände Göran däremot mindre sam-

10

hörighet med, men hade gärna tagit sig närmare. Där fanns det pengar att få. Femtio kronor var alltid femtio kronor. Det skulle räcka för att ge honom ännu ett rus. Låta honom somna bort i ett gathörn och få sinnet att slappna av.

När den första passageraren klev ut frös Göran till. År av liv hade gett honom en konstig känsla för fara, som ibland yttrade sig som en reflex i hela kroppen. Tre män hoppade snabbt ut från bakluckan, iförda balaklavor och identiska overaller. Det var troligen inte meningen att en diskussion skulle uppstå med en ordningsvakt, men de verkade inte ha något emot att improvisera. Innan vakten fallit död till marken, hade de andra redan öppnat eld. På den öppna platsen fanns ingenstans att fly och skott, blod och liv kastades som om det fanns i överflöd.

Det hade avslutats med en tumme upp som han aldrig skulle glömma. Stockholms andra blodbad. Göran kastade sig mot marken, drog sig bakåt i tumultet och hörde skrik, skottlossning och kroppar som slog likt trumpinnar mot marken. För ett kort ögonblick fanns inte världen, suget på sprit eller något annat. Det enda som tog upp hela synfältet var död och ännu mer död. Allt var fort över.

11

2 FLYENDE MÄNNISKOR, SKRIK och en panik som sköljde över ga-

torna var perfekt att fånga med mobilkameran. Frida var lika rädd som nyfiken när hon drogs med av vågen av människor. Hon hade hört samma sak som alla andra och dragits med i den panik som uppstod. Folk knuffades, skrek och försökte greppa vad som hänt. Än så länge var det tyst på alla sociala medier, tidningar och i övriga massmedia. I dagens samhälle var alla, journalister och vanligt folk, snabba med att sprida nyheter och rykten. Men än så länge hade inget kommenterats. Osäkerhet rådde och skrämda ansikten spreds som en våg längs gatan.

Frida kunde inte missa chansen med att vara först, även om det blev att sända direkt på Youtube och Facebook. I vanliga fall klippte hon filmerna med omsorg och de fåtal livesändningar hon haft var lika regisserade de, även om publiken tycktes tro något annat.

Men som youtuber fanns det en enda sak som betydde något, tittare. Ju mer spektakulärt och intresseväckande inslag och därmed ilskna följare, desto bättre. Det var synd att telefonen hade ett mindre tidslagg, där den sparade först för att sedan skicka upp sändningen. Inte mer än tio sekunder, men det störde ändå Frida.

Detta hände nu, inte om tio sekunder, tänkte hon själviskt. ”Hej hej, mina följare! Future Frida här och välkommen till denna spontana livesändning. Som ni ser är det vild panik, människor

12

flyr för sina liv. Alldeles nyss hördes skottlossning och en enorm smäll från riksdagshuset eller kanske Rosenbad. Jag vet inte vad som händer utan försöker komma så långt bort från kaoset som det bara går. Människor knuffas och skriker.”

En fetlagd man med slitna kläder knuffade till Frida och störde för ett ögonblick inspelningen. Han hade kommit snett från sidan och aldrig hamnat i bild. Frida ville skrika, men behärskade sig.

Ilskan skulle vara riktad och kontrollerad, inte något impulsivt.

Det var alltid en kamp att inte brista ut i raseri mot allt och alla, även om det var det som drog mest tittare. ”Som ni ser knuffas och trängs folk. Men nu börjar det bli bättre.

Jag rör mig längs Drottninggatan och mot Sergels torg. Ska se om vi kan få tag i någon som vet något mer.”

I motsatt riktning kom två poliser rusande, i strid ström mot de flyende människorna. Frida hann undvika dem och vinklade nästan automatiskt kameran för att få med dem i bild. Allt för att det skulle se mer spektakulärt ut och på bara några minuter hade hon fler tittare än hon hade prenumeranter. Egentligen ville hon skratta och le, bli glad att detta skulle ge henne en enkelbiljett in överallt. Hon skulle få sitta i radio, andras kanaler och folk skulle delas hennes inlägg. Hon skulle ta steget till att bli en av landets mest framgångsrika youtubers. Guldtuben here we come, tänkte Frida samtidigt som hon behöll flinet inom sig. Nu var hon tvungen att låtsas vara rädd, lite rädd i alla fall. Hon lyckades inte se allvaret i det som skedde utan såg det mer som en show, bara för henne. Att någon startat detta brydde hon sig inte om. Bara att turen fört henne till platsen som den första att berätta. Sprida en skakig videofilm till omvärlden tillsammans med hennes, i eget tycke, perfekta ansikte. ”Jag ska fråga en äldre dam här, som kom från samma håll, vad hon tror har hänt. Ursäkta, hallå ursäkta! Du där, ursäkta mig!”

13

En paddliknande kvinna med förvånansvärt god kondition, turkosa kläder och ett förskräckt uttryck, tittade undrande på Frida och hennes mobiltelefon. ”Ja? Vad vill du?” ”Såg du vad som hände? Jag märkte att du kom från samma håll som jag.”

Under andra omständigheter hade Frida fotograferat kvinnans kläder, hånat hennes uråldriga stil och skuggat hennes ansikte.

Nu fick den äldre kvinnan endast agera som intervjuoffer, men hon hade utan tvivel hellre flytt. Hon satt fast mellan panik och hövlighet när en medmänniska tog kontakt. Frida var inte sen att utnyttja andra för att få som hon ville. Andra varelser var bara statister i hennes liv, redo att lyfta fram Frida som stjärna. ”Nej … alltså. Det var någon som sköt en massa skott. Lät som ett riktigt krig. Och sen smällde det. Men då var jag redan långt borta. Någon skrek terrorister. Jag tror inte militären har någon övning. Och mitt på dagen? Så långt bort som möjligt. Nej gud, inte igen. Och alla människor … herregud.”

Kvinnan pratade så fort att hon knappt visste om hon skulle titta i mobilkameran, på Fridas ansikte eller fly. Men andhämtningen tydde ändå på att konditionen inte var att lita på. ”Såg du vad som hände?” ”Minst en … en person med rånarluva och ett stort vapen. Men jag hade redan börjat ta mig därifrån när de började skjuta. Eller flytt … eller ja. Herregud. Det kan inte vara sant”, gnällde kvinnan fram. ”Var sköt de?” ”Rånarluvorna rundade hörnet mot Rosenbad.” ”Men du sa att du bara såg en?” ”Sa jag? Förlåt. Men … de var fler än en. Sköt … men ursäkta.

Vem är du egentligen? Och vad vill du?”

14

”Mitt namn är Frida och jag driver Youtubekanalen FutureFrida.

Glöm inte att prenumerera på min kanal och följ med på alla sociala medier, hashtag futurefrida eller fridafuture, spelar ingen roll.”

Den äldre damen fnös till. Hon såg ut att vara strax över sextio år och moderna saker som youtubers var troligen inget hon uppskattade. Detta var säkerligen en av alla de misstroende rösterna som lockades av Kärnpartiet. Frida fick en idé och visste att det lockade fler tittare om hon retade andra. Ilska var något människor gick igång på och som kunde göra en video till ett viralt fenomen. Desto fler tittare, desto bättre, tänkte Frida och kunde inte låta bli att dra på munnen. ”Får jag fråga vad tant röstar på?”

Det var egentligen en direkt fråga, förklädd som en indirekt sådan. Damen blev naturligtvis arg, det syntes i det paddliknande ansiktet. Frida svarade bara med en tom blick och gjorde sig redo att livesända varje sekund av detta utbrott. Ville att paddan skulle bli arg eller upprörd. Starka känslor innebar automatiskt fler tittare. ”Spelar du in nu? Och vad är det för fråga? Människor har troligen blivit ihjälskjutna och du ställer en sådan fråga. Hur vågar du?

Tack och adjö!”

Frida kvävde ett leende, allt för att kärringen skulle bli upprörd.

Dessa människor tyckte inte Frida om och hon kunde inte hålla det inne. Gamla reliker från en tid som inte passade in i ett modernt samhälle. ”Vi måste acceptera framtiden! Människor fortsätter komma och vi tackar kvinnan i den … intressanta klädseln för hennes tid.

Nu kan jag även höra brandbilar, poliser och ambulanser.”

Ljudet dånade och studsade mellan väggarna i en hemsk symfoni. Frida kunde skymta Sergels torg, men hon sprang inte dit.

Hon borde vända. Detta var hennes chans. Det kunde kickstarta

15

hennes karriär, som redan nu fungerade bra. Det var nu det gällde, strunta i risken att bli skjuten och dödad. Men inga fler skott hade hörts, bara sirener i överflöd och skrämda människor som sprang. Hon var tvungen att ta risken. För sin egen framtid. Om hon kunde fånga några kroppar på bild, gråtande människor och räddningspersonal som arbetade, skulle alla dela hennes video.

Hon var tvungen att göra det.

Två poliser såg förvånade ut när Frida arbetade sig mot strömmen av människor, tills de såg telefonen. Det var ett alltför vanligt fenomen att människor filmade olyckor, bränder och annat som kunde delas. Men Frida ansåg sig inte vara sådan, hon sände faktiskt live nu. Människor hade rätt att få veta. Dessutom gjorde hon det för tittarna och inte för sig själv. Det fanns faktiskt en stor skillnad i hennes handlande och vanligt folks enfaldiga filmande. ”Vänd om!”

En manlig och en kvinnlig polis tittade uppfordrande på Frida.

Om detta, vad det nu var, skett innan terrorattacken med lastbilen, hade ingen reagerat så här fort. Dessa poliser var troligen redan i närheten, de kunde omöjligt ha hunnit bli inkallade. ”Jag måste få se. Jag är Frida Future och vi måste, alltså mina tittare, de måste få se!” ”Det finns inget att se. Var vänlig och lämna platsen.”

Kommentarerna flög över skärmen på Fridas telefon. Utrop, smilyes och långa inlägg försvann i ett rasande tempo. Hon var nu i centrum för allas uppmärksamhet. Detta var underbart. ”Vad är det som har hänt?” ”För din egen säkerhet, vänligen avlägsna dig!” ”Som ni ser kära tittare har redan två poliser, troligen fler, kommit till platsen och börjat spärra av. Vi ska försöka ta oss närmare och se.”

16

Även om Frida inte hade någon utsikt mot Rosenbad kunde hon se tjock mörk rök stiga mot skyn. Troligen från en av de flera explosioner som tycktes ha följt efter attacken. ”Du får jättegärna filma, men gör det på ett betryggande avstånd. Det är för din egen säkerhet.” ”Jag måste …”

Frida försökte tränga sig förbi, men blev tillbakatvingad av den kvinnliga polisen. Det var lönlöst. Det skulle aldrig gå att trycka sig förbi, Frida kunde lika gärna ha försökt gå genom en vägg.

Räddningen skulle däremot komma från ett annat håll, en gråtande mor. En som faktiskt hade en verklig orsak och riktig oro. ”Jag tror min dotter är där inne. Hon cyklade före och skulle vänta vid Vasabron. Jag kan inte tro att det är sant!” ”Tyvärr, frun. Vi kan inte släppa förbi någon.” ”Men hör ni inte vad jag säger? Mitt barn! Mitt barn är där borta!”

De två poliserna fick flytta fokus till kvinnan som var hysterisk av oro. Panik uppstod när hon blev hejdad och Frida kunde smita förbi. Fick endast en blek uppmaning att stanna, då de höll tillbaka kvinnan som skrek med tårar i ögonen. Polisen skulle inte följa efter, det kände hon. De var, även om de var poliser, minst lika skärrade som alla andra. Detta var ett okontrollerbart kaos, men Frida var redo att filma det. Fånga allt av rent idiotiska och själviska orsaker. Men om hon inte tog risken skulle hon ångra sig för resten av livet. Och om hon dog skulle hon dö som den största kändisen i modern tid. Alla skulle komma ihåg henne.

När Frida kom runt hörnet, fylld av rädsla och en vag känsla av ångest stannade hon upp både i språnget och orden. Hon visste inte vad hon förväntat sig, men sinnet tog en mental paus, chockat över den scen hon hade framför sig.

17

”Och vi närmar oss nu platsen för det inträffade och …”

Flera människor låg på marken, någon skrek och en storvuxen människa i overall och rånarluva gick med vapnet tryckt mot axeln. Skotten hade upphört, explosionerna likaså, men det fanns personer med vapen kvar på platsen. Egentligen borde Frida springa och strunta i mobiltelefonen. Men hon var helt tömd på handlingskraft. Aldrig i hela sitt liv hade hon hållit sin Samsung så stadigt, som om den skruvats fast i luften och handen.

Människan med vapnet haltade, tycktes blöda från ena benet, men inte mer än att det gick att släpa sig fram. Frida sände allt live, varje liten detalj. Sände hur mannen, som inte verkade ha observerat henne än, drog sig mot en budbil som stod slarvigt parkerad. Bakom den låg en man med pistol, blodig till den milda grad att Frida hade svårt att förstå att han alls levde. Han jämrade sig, men lidandet blev kortvarigt när mördaren rundade hörnet. Han verkade inte bry sig om att sikta, utan sköt flera skott i människan på marken. Som om inte det skulle räcka, tog han sikte och sköt ett sista skott i huvudet på det blodiga offret. Mördaren gick runt, betraktade en annan kropp och satte även där ett avslutande skott i huvudet. Tittade mot Frida och rätt in i kameran. Hon borde springa, hade chansen men kroppen hade fryst till is. Hon blev stående som en dåligt utformad men vacker staty, hållande i en snabbt blinkande telefon.

I mobilens kommentarsfält hade nu också engelska kommentarer kommit, även norska, tyska och ett flertal andra språk trängdes om uppmärksamheten. Ett terroristattentat som blev globalt.

Men alla kommentarer innehöll nästan samma sak, ”fly” och ”nu dör hon”.

Flera sekunder passerade och Frida och en av de sista våldsverkarna betraktade varandra utan att något hände. Sedan skedde

18

allt mycket snabbt. Mannen tog sikte med vapnet, sköt ett välriktat skott som effektivt avbröt sändningen. Frida skrek till, fattade först efteråt att mannen skjutit hennes mobiltelefon och att skottet snuddat hennes fingrar. Det som hände därefter förbryllade henne lika mycket som allt annat och lade ett mörkt och tyst dunkel över platsen. De sista varelserna ställde sig i givakt, raka och trotsande sin egen smärta. De verkade samla sig och tryckte så av ett sista skott under hakan och rätt upp i sina egna hjärnor.

Och föll ihop på marken i en sista desperat rörelse, även om deras kroppar nu var döda.

19

En händelse, som kommer att kallas Stockholms andra blodbad, inträffar i demokratins kärna, precis utanför Rosenbad.

Ett tjugotal vakter, förbipasserande och journalister avrättas hänsynslöst i den värsta terroristattacken i modern tid.

Alla förövare tar sitt eget liv, men kvar är en ensam oskadd överlevare utan ens så mycket som ett skrubbsår. Den ensamma överlevaren är Sveriges statsminister som, utan att någon kan ge en tydlig förklaring, överlevt attacken.

En rad mystiska händelser tar sin början och drabbar flera miljoner människor. Allt med fokus på att ta ned landets huvudstad.

Vem ska vi lita på när hela tanken är att få oss att tvivla på oss själva?