Mötet
Vi Keeland
Mötet Översättning: Susanne Nobel
Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel: Inappropriate Copyright © 2020 Inappropriate by Vi Keeland Published by arrangement with Bookcase Literary Agency And Browser Literary & Management. Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2022 isbn 978-91-88803-32-0
Inget regn. Inga blommor.
KAPITEL 1 Ireland Herregud, jag mår skit. Jag lyfte huvudet från kudden och grimaserade. Det här var anledningen till att jag så sällan drack. En otäck baksmälla och larmet ställt på halv fyra på morgonen var ingen lyckad kombination. Jag vispade runt med handen på nattduksbordet tills jag lyckades få tag på telefonen och stänga av det irriterande ljudet. Tio minuter senare surrade telefonen igen. Jag stönade och klev motvilligt upp ur den sköna sängen och hasade in i köket för att tillfredsställa mitt behov av koffein och ibuprofen. Jag skulle antagligen behöva lägga något kallt på ögonlocken också för att kunna se något så när ut i direktsändning den här morgonen. Jag höll på att fylla upp muggen med rykande kaffe när jag plötsligt mindes orsaken till gårdagkvällens berusning och efterföljande baksmälla. Hur i helvete hade jag kunnat glömma det? 7
Brevet. Det förbannade brevet. ”Aj! Fan!” Det heta kaffet rann över kanten och brände min hand. ”Fan.” ”Aj!” ”Fan!” Jag stack in handen under kallvattenstrålen och blundade. Vad i helvete hade jag gjort? Jag ville krypa tillbaka in under täcket och fortsätta att glömma. Men i stället forsade händelserna från gårdagen över mig som en tsunami. En timme efter att jag hade dragit in resväskan genom ytterdörren, efter en vecka i paradiset, fick jag ett brev med bud. Sparkad. Genom ett opersonligt standardbrev. Dagen innan skulle jag börja jobba igen efter min semester. Jag mådde illa. Det var första gången jag var arbetslös sedan jag var fjorton år. För att inte nämna att det var första gången jag inte slutade på egen begäran. Jag stängde av vattnet och försökte minnas exakt vad det hade stått i det där jäkla brevet. Bästa ms Saint James, Vi måste tyvärr meddela er att er anställning på Lexington Industries har upphört med omedelbar verkan. Er anställning har avslutats av följande skäl: – Brott mot uppförandekod 3:4 – att begå handlingar som utgör sexuella trakasserier eller oanständig exponering. 8
– Brott mot uppförandekod 3:6 – att använda internet och/ eller andra medier för att bedriva sexuella aktiviteter eller oanständigt uppförande. – Brott mot uppförandekod 3:7 – att ägna sig åt andra former av sexuellt omoraliskt eller anstötligt uppförande. Avgångsvederlag kommer inte att betalas ut på grund av orsaken till uppsägningen. Ni kommer inom trettio dagar att få ett brev med information om era eventuella förmåner. Ert försäkringsskydd gäller så länge det krävs enligt staten New Yorks anställningslagar. Personalavdelningen kommer att utfärda er slutliga utbetalning i samband med att ni hämtar era personliga till hörigheter. Vi beklagar den här åtgärden och önskar er lycka till i framtiden. Vänliga hälsningar, Joan Marie Bennett Personalchef I det vadderade kuvertet hade det legat ett usb-minne med ett trettio sekunder långt videoklipp som en av mina vänner hade tagit på stranden. En brännande känsla letade sig upp genom halsen och det berodde inte på den eventuella alkoholförgiftning jag hade utsatt kroppen för. Mitt jobb. Det hade varit mitt liv under de senaste nio åren. Och nu hade en idiotisk, kornig film gjort att allt jag jobbat häcken för gått upp i rök. Puts väck. Hej då, karriär. 9
Jag stönade. ”Herregud. Vad fan ska jag ta mig till?” Att ställa mig upp var uppenbarligen inte svaret på den frågan, så jag tog min dunkande huvudvärk tillbaka till sovrummet och kröp ner i sängen. Jag drog täcket över huvudet och hoppades att mörkret skulle svälja mig hel. Till slut lyckades jag somna om. När jag vaknade några timmar senare mådde jag lite bättre. Det varade dock inte länge – bara tills jag insåg att jag endast hade kommit ihåg hälften av vad som hade hänt kvällen innan. ••• Min rumskamrat och bästa vän Mia hällde upp en kopp kaffe till mig och värmde den i mikron. Hon såg rätt bakfull ut själv. ”Hur har du sovit?” frågade hon. Jag satt med armbågarna på köksbordet och höll huvudet något så när i händerna. Jag tittade på henne med ett kisande öga. ”Hur tror du?” Hon suckade. ”Jag fattar ändå inte att de sparkade dig. Du har ett anställningskontrakt. Är det verkligen lagligt att avskeda någon för något som hände på fritiden?” Jag läppjade på kaffet. ”Tydligen. Jag pratade med Scott för några minuter sedan.” Jag hade svalt min stolthet och ringt mitt ex. Han var ett svin och den sista människan i världen jag ville prata med, men han var också den enda advokat jag kände. Han bekräftade tyvärr att det min arbetsgivare hade gjort var fullständigt lagligt. 10
”Jag är så ledsen. Jag hade ingen aning om att en dag på stranden skulle kunna leda till det här. Allt är mitt fel. Det var jag som föreslog att vi skulle vara på toplessdelen av stranden.” ”Det är inte ditt fel.” ”Hur fan tänkte Olivia när hon lade ut klippet på Instagram och taggade alla?” ”Jag skulle tro att piña colada-drinkarna som den där gulliga servitören serverade oss med en extra shot rom gjorde att hon inte tänkte alls. Men jag fattar inte hur jobbet fick reda på det. Hon taggade ju mitt privata konto, Ireland Saint James-kontot, och inte mitt offentliga Ireland Richardson-konto som jag har på kanalen. Eller brukade ha, antar jag. Så hur kunde de se det? Jag dubbelkollade mina inställningar i morse för att se att jag inte av misstag hade råkat göra kontot offentligt, och det hade jag inte.” ”Jag vet inte. Någon från ditt jobb kanske följer någon av oss som har ett öppet konto.” Jag skakade på huvudet. ”Jag antar det.” ”Svarade åtminstone skitstöveln på ditt mejl?” Jag rynkade pannan. ”Vilket mejl?” ”Kommer du inte ihåg?” ”Tydligen inte.” ”Det som du skickade till företagets vd.” Jag spärrade upp ögonen. Helvete. Det här blev visst bara bättre och bättre. •••
11
Tydligen hade den absoluta botten en källarvåning. Avskedad. Inget avgångsvederlag. Och det en vecka efter att jag hade betalat den andra och största inbetalningen för byggkontraktet på min första egna bostad. Chansen att få bra referenser från min arbetsgivare? Noll, efter att jag i berusat raseri talat om för killen som satt i elfenbenstornet vad jag tyckte om honom och hans företag. Toppen. Verkligen toppen. Bra jobbat, Ireland! Efter att ha lagt det mesta av mina besparingar på handpenningen för tomten jag hade köpt i Agoura Hills och dessutom tagit på mig spenderbyxorna och betalat för all alkohol som möhippetjejerna hade druckit under hela veckan i Karibien, hade jag ungefär tusen dollar kvar. Dessutom skulle min rumskompis gifta sig och flytta ut, vilket innebar att jag skulle få stå för hela hyran själv framöver. Men det ordnar sig, Ireland. Du får ett annat jobb. När helvetet fryser till is. Mediebranschen var ungefär lika förlåtande som mitt bankkonto efter en dag på shoppingcentret. Jag var körd. Så körd. Jag skulle tvingas gå tillbaka till den osäkra frilanstillvaron och skriva tidningsreportage för några ören per tecken för att kunna överleva. Det var ju tänkt att den delen av mitt liv skulle vara över. Jag hade nästan arbetat ihjäl mig – lagt sextio 12
timmar i veckan i nästan tio år för att komma dit jag var nu. Jag kunde inte bara ge upp allt det, inte utan att slåss i alla fall. Jag måste försöka rädda det som räddas kundes, åtminstone få skapliga referenser. Så jag tog ett djupt andetag, stålsatte mig och öppnade laptoppen för att friska upp minnet av vad jag hade skrivit till vd:n på Lexington Industries, eftersom hälften fortfarande var lite dimmigt. Det kanske inte var så illa som jag trodde. Jag klickade på Skickat-mappen och öppnade mejlet. Bäste mr Jong-un, Jag blundade. Fan. Nå, där flög önsketanken om skapliga referenser sin kos. Men han kanske inte fattar att jag var sarkastisk utan bara tror att jag stavade hans namn fel. Det skulle kunna vara så, eller? Jag höll andan och fortsatte motvilligt att läsa. Jag vill härmed be om ursäkt för min obetydliga indiskretion. Okej, inte så pjåkig början. Det är bra. Det är bra. Om jag bara hade slutat läsa där. Ni förstår, jag förstod inte att jag arbetade för en diktator. Hu. Herregud, jag är ett sådant arsel när jag dricker för mycket. Jag släppte ut luften i en högljudd utandning och förberedde mig på det värsta. Jag trodde att jag hade rätt att göra vad jag vill på min lediga tid. Till skillnad från din silverskedsröv jobbar jag häcken av mig. Därför förtjänar jag att få lätta på trycket någon gång emellanåt. Om det innebär att jag solar tuttarna lite när jag 13
är på semester med mina väninnor, så gör jag det. Jag bröt inte mot någon lag. Jag var på en nudiststrand. Jag kunde ha varit helt naken, men jag valde att bara vara topless. Det gjorde jag för att, om vi ska vara ärliga, jag har fantastiska tuttar. Om du har tittat på den ”stötande” videon, som din överspända personalchef tyckte var lämplig att ladda ner på ett usb-minne och skicka tillsammans med ett jävla uppsäg ningsbrev, är du lyckligt lottad som fick en glimt av dem. Du kanske ska lägga den i din runkmapp, jävla pervo. Jag har lagt mer än nio år på att jobba häcken av mig för dig och ditt skitföretag. Ni kan dra åt helvete båda två! Stick och brinn, Ireland Saint James Okej. Det skulle bli betydligt svårare att släta över det här än vad jag hade hoppats. Men jag kunde inte låta det avskräcka mig. Kanske el presidente inte hade hunnit läsa mitt första mejl än och jag kunde be honom att ignorera det. Om jag skulle ha minsta chans att få ett nytt jobb i branschen måste jag få ett hyfsat rekommendationsbrev. Eftersom de hade kränkt mitt privatliv kunde de åtminstone avhålla sig från att ge mig dåliga referenser. Jag greps av panik och började svettas och bita på en nagel. Jag var inte för fin för att böna och be, så jag kopierade och klistrade in vd:ns mejladress och öppnade ett nytt meddelande. Nu var det bråttom. Men precis när jag började skriva plingade det till i datorn. Jag klickade på det nya mejlet och hjärtat stannade nästan 14
när jag läste vem avsändaren var: Grant.Lexington@LexingtonIndustries.com. Herregud. Nej. Jag försökte svälja, men munnen kändes som sandpapper. Det här var inte bra, det förstod jag. Jag visste bara inte hur illa det skulle vara. Bästa ms Saint James, Tack för ert mejl, som den här silverskeden fick klockan två på natten eftersom jag fortfarande var på kontoret och jobbade. Av tonen att döma i ert brev – ett brev fullt av grammatiska fel och det från en kvinna med journalistutbildning – antar jag att ni skrev det när ni var berusad. Om så är fallet behöver ni i alla fall inte längre gå upp tidigt på morgnarna. Ingen orsak. Upplysningsvis kan jag berätta att jag inte har tittat på nämnda video. Men om min runkmapp skulle behöva fyllas på kanske jag letar fram den i papperskorgen – tillsammans med det rekommendationsbrev som er chef hade tänkt ge er. Med vänlig hälsning, Richie Rich Jag kände hur luften gick ur mig. Fan!
15
KAPITEL 2 Grant ”Mr Lexington, vill du att jag beställer lunch? Personen du har ett möte med klockan två ringde just och sa att han är en halvtimme sen, så du har en liten paus nu.” ”Varför kan folk aldrig vara i tid?” klagade jag och höll ner knappen på snabbtelefonen för att tala med min assistent. ”Kan du beställa en kalkon- och ostmacka på fullkornsbröd från Boar’s Head är du snäll? Och säg till att det räcker med en ostskiva. Förra gången vi beställde därifrån måste killen ha fått provision på osten.” ”Ja, mr Lexington.” Jag öppnade laptoppen för att gå igenom mejlen nu när mitt inplanerade möte hade blivit en icke inplanerad rast. Jag ögnade igenom inkorgen för att se om det var något viktigt, när blicken fastnade på ett visst namn: Ireland Saint James. Den kvinnan var uppenbarligen ett fyllo eller en knäppskalle, eller både och. Fast hennes mejl hade varit mer under16
hållande än de flesta andra trista saker som vällde in. Så jag klickade på det. Bäste mr Lexington, Kan ni tänka er att mitt mejlprogram blev hackat och att någon annan skrev det där fåniga brevet? Jag antar att ni inte kan det, med tanke på hur välutbildad, intelligent, hårt arbetande och framgångsrik ni är. Öser jag på för mycket? Ursäkta. Men jag har mycket ösande att göra. Finns det någon chans att vi kan börja om från början? Ni förstår, till skillnad från vad ni kanske tror, så dricker jag inte särskilt ofta. Men när ett mycket oväntat uppsägningsbrev dök upp krävdes det inte mycket för att jag skulle begrava alla mina sorger. Och tydligen även mitt sunda förnuft. Hur som helst, om ni fortfarande läser, tack. Här är brevet jag borde ha skrivit: Bäste mr Lexington, Jag skriver för att be om er hjälp med vad jag anser vara en felaktig uppsägning av min anställning. Jag har varit en mycket engagerad medarbetare på Lexington Industries i nio och ett halvt år. Jag började som lärling, blev befordrad till nyhetsskribent på olika nivåer och nådde slutligen mitt mål att bli tv-reporter. Nyligen åkte jag på en länge efterlängtad semester till Aru ba med åtta väninnor för att ha möhippa. Vårt hotell hade en privat nudiststrand. Även om jag inte vanligtvis betraktar mig som exhibitionist solade jag topless några timmar till 17
sammans med mina vänner. Några oskyldiga foton togs, inget av dem lades upp av mig och mitt reporternamn taggades inte. Trots det väntade ett uppsägningsbrev när jag kom hem där det stod att jag hade brutit mot företagets regler om oanständigt uppförande. Även om jag förstår att det finns regler som förbjuder oanständigt uppförande är jag helt säker på att mitt upp förande under min privata semester, på en privat strand, inte är det som reglerna ska skydda Lexington Industries från. Därför ber jag er att se över och ompröva reglerna och min uppsägning. Med vänlig hälsning, Ireland Saint James (Ireland Richardson i rutan) Saint James. Varför lät namnet bekant? Eftersom jag hade känt igen det redan när det första mejlet kom kollade jag upp henne i personalregistret. Men hon jobbade på nyhetsavdelningen, som min syster ansvarade för och som jag hade skytt som pesten sedan jag tog över som vd när min pappa dog för ett och ett halvt år sedan. Politik, reklam och byråkrati var inte min grej. Även om jag officiellt sett var vd brukade jag hålla mig till den ekonomiska sidan av Lexington Industries. Jag letade fram det första mejlet jag fått av ms Saint James och läste om det. Även om det senaste definitivt var hövligare roade det första mig mer. Hon hade avslutat brevet med stick och brinn, vilket faktiskt hade fått mig att småskratta. Ingen annan vågade tala så till mig. Konstigt 18
nog fann jag det ganska uppfriskande. Jag fick en underlig lust att prata med ms Richardson över några drinkar. Hon hade definitivt väckt mitt intresse. Jag tryckte på knappen på snabbtelefonen igen. ”Millie, kan du ringa ner till Broadcast Media och prata med morgonens nyhetsproducent? Jag tror det var Harrison Bickman eller Harold Milton … eller någon annan.” ”Javisst. Ska jag boka in ett möte?” ”Nej. Säg att jag vill titta på personalakten för en av hans anställda, Ireland Saint James. Hennes reporternamn är Ireland Richardson.” ”Det ordnar jag.” ”Tack.” Mitt eftermiddagsmöte varade bara en kvart. Killen dök inte bara upp en och en halv timme för sent, han kom helt oförberedd. Jag har inget tålamod med folk som inte respekterar min tid, så jag avslutade mötet, sa att han kunde kasta mitt nummer och gick ut från konferensrummet. ”Är allt okej?” Millie tittade upp på mig när jag gick förbi hennes skrivbord med bestämda steg. ”Behöver ni något från kontoret för mötet?” ”Mötet är över. Lägg på om någon hör av sig från Bayside Investments, om de nu skulle våga ringa igen.” ”Äh, javisst, mr Lexington.” Millie reste sig och följde med mig in på mitt kontor med ett anteckningsblock i handen. ”Er mormor ringde. Hon hälsade att de inte behöver något säkerhetssystem och att hon har skickat iväg installatören.” Jag gick runt till andra sidan skrivbordet och skakade på huvudet. ”Toppen. Verkligen toppen.” 19
”Jag har hämtat ms Saint James akt och skrivit ut den. Den ligger i en mapp på ert bord. Personalavdelningen hade också någon sorts videofil, som jag har mejlat till er.” ”Tack, Millie.” Jag slog mig ner bakom skrivbordet. ”Stäng dörren när du går är du snäll.” ••• Herregud. Nu kom jag ihåg henne. Det var länge sedan, men hennes bakgrund var inte något man glömde i första taget. När Ireland Saint James anställdes var det fortfarande min pappa som var chef här. Jag satt på hans kontor när Millie kom in med akten om henne. Han använde hennes levnadshistoria som ett exempel – exempel på beslut man ibland måste fatta för att skydda företagets image. Jag lutade mig tillbaka i stolen. Det görs en bakgrundskontroll på alla anställda – hur omfattande den är beror på befattningen. Ju mer offentlig någon är, ju mer deras namn och ansikte skulle kunna skada företaget, desto djupare gräver vi. Det brukar vara personalavdelningen och ett externt företag som genomför granskningen. När vi vet att en person inte har några skelett i garderoben är det en chef som sköter om anställningen med avdelningschefens godkännande. Den högsta ledningen brukar inte vara involverad – såvida det inte finns risk att någon verkligen skulle kunna skada företagets namn men en avdelningschef ändå vill anställda personen. Då gås akten igenom av flera chefer. Ireland Saint James. Jag kliade mig i skäggstubben som började breda ut sig på hakan. Hennes förnamn var ganska 20