9789188769787

JAG ÄGER MIN STORY

HENRIETTA LYSÉN

JAG ÄGER MIN STORY HENRIETTA LYSÉN

JAG ÄGER MIN STORY Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Henrietta Lysén © Grafisk form och sättning: Julia Nilsson, Alexandra Lundquist, Visto förlag © Foto: Matilda Aldsjö Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-78-7

”En bok till dig, mitt fyraåriga jag för att uppmärksamma att du överlevde skiten och att du äger din story.”

Henrietta Lysén

Jag äger min story är skriven utifrån egna erfarenheter som bevisar att det går att vända något riktigt hemskt till något användbart och en lärdom för resten av livet. En bok för att uppmärksamma barn­ perspektivet.

INNEHÅLL FÖRORD: MEDBEROENDE TILL LÄSAREN...................................................s. 8 KAPITEL ETT: MIN STORY...........................................................................s. 13 KAPITEL TVÅ: SKILSMÄSSOBARN..............................................................s. 28 KAPITEL TRE: ETT NYTT HELVETE...............................................................s. 35 KAPITEL FYRA: EN NY MAN I MAMMAS LIV...........................................s. 47 KAPITEL FEM: DRÖMRESAN BLEV INGEN DRÖM....................................s. 52 KAPITEL SEX: DET NYA LIVET....................................................................s. 70 KAPITEL SJU: NÄR ALKOHOLEN VANN...................................................s. 77 KAPITEL ÅTTA: MIN RÄDDNING...............................................................s. 86 KAPITEL NIO: ATT BRYTA FAMILJEMÖNSTER...........................................s. 97 KAPITEL TIO: IDENTITETSSÖKANDE TONÅR..........................................s. 101 KAPITEL ELVA: ATT LEVA MED MISSBRUK...............................................s. 106 KAPITEL TOLV: MIN FRISTAD....................................................................s. 113 KAPITEL TRETTON: UTMATTNINGSDEPRESSION OCH ROP PÅ HJÄLP...s. 121 KAPITEL FJORTON: SKAMMEN.................................................................s. 129 KAPITEL FEMTON: ATT VARA ANHÖRIG................................................s. 134 KAPITEL SEXTON: STEG FÖR STEG, SJÄLVLÄKANDE...............................s. 144 KAPITEL SJUTTON: SAMHÄLLETS ANSVAR OCH STÖDINSATSER..........s. 153 HEJ PAPPA.............................................................................................s. 160 TACK TILL...............................................................................................s. 162

Förord

Medberoende, en anpassningsreaktion som vi lär oss tidigt i barndomen och detta är i grund och botten en mycket effektiv och smart överlevnadsstrategi. Människan är anpassningsbar redan i begynnelsen. Att anpassa oss efter de rådande omständigheterna gör det möjligt att få så mycket bekräftelse som det går, även då det finns lite eller inget utrymme för detta. Det lilla barnet längtar efter att bli sett och allra helst älskat. Vi behöver få finnas till även om förhållandena inte är de gynnsammaste. Det lilla barnet kan inte sägas vara direkt medberoende eftersom det är helt beroende av sina vårdnadshavare.

Som barn skyddar vi alltid våra föräldrar och försöker hålla ihop familjen. Vi använder oss av överlevnadsstrategier som kan ta sig olika uttryck som att vara duktig, att vara dålig eller att vara osynlig. Vi använder överlevnadsstrategierna för att få så mycket som möjligt av den bekräftelse vi behöver. När vi en gång lärt oss dessa blir de en möjlighet att förhålla sig till andra människor som har problem.

Först i vuxen ålder då vi har ett eget ansvar för våra handlingar kan man kalla detta medberoende. Ordet är en direkt översättning från engelskans co dependency, som kom att användas i 12-stegsbehandlingar. Ursprungligen användes medberoende för att beskriva anhörigas relationer till narkomaner och alkoholister. I princip kan vi vara medberoende till alla personer vars problem kan vara vilka som helst. Vårt medberoende utvecklas då vi önskar relationer med andra personer, vilka har problem som försämrar deras förmåga att ha just relationer t.ex. psykisk sjukdom, kriminalitet eller andra problem. Om problemen är progressiva växer och utvecklas också medberoendet.

8

Att vara medberoende innebär att försöka ta kontroll över andras problem och åtgärda dem, att vi sätter andras behov före våra egna.

Att göra detta är smärtsamt och gör att vi tror oss kunna ”rädda”.

Känslan att ta hand om och ”hjälpa” andra gör att vi ser oss som betydelsefulla. Vår självkänsla, vårt egenvärde bekräftas av andras beteende, kort sagt vi förlorar oss själva och överger våra egna jag.

Detta ställer till det i alla våra relationer men kanske mest relationen till oss själva. Vi har ingen insikt om vilka vi är eller vad vi känner, däremot vet vi instinktivt vad andra känner och behöver. Vi styrs utifrån istället för inifrån oss själva.

En medberoende person är oftast rädd för att förlora eller släppa kontrollen eftersom det är synonymt med stora risktaganden, vad som helst kan ju hända, kanske att vi blir övergivna. Vårt eget värde baseras ofta på prestationer, vi har svårt att känna våra egna begränsningar vilket leder oss till utmattning. Kontroll kompenserar den til�litsbrist och den oro eller ångest som har uppstått hos en otrygg person. Vi ber heller inte om hjälp om vi inte kan lita på vår omgivning.

Medberoende är ingen diagnos. Det leder dock till besatthet eller sjukdomstillstånd om det förblir obehandlat och får utvecklas fritt.

Depressioner och ångest är vanliga diagnoser på den psykiska ohälsa som uppstår, medan smärtproblematik som inte har någon förklaring är vanligt på den fysiska sidan. Ilska driver ofta den medberoende men det handlar mera om passiv eller dold sådan. Sömnproblem är inte ovanliga. Medberoende är behandlingsbart och behandlingen betyder att förändra beteenden samt ändra inställning, och eftersom det handlar om överlevnadstrategier är försvaren starka och det tar tid att ändra ingrodda beteenden. Medberoende kan ibland vara svårbehandlat eftersom den medberoende inte tycker sig ha egna problem.

Karin Kilegran Beroendeterapeut

9

Till läsaren

Det hela startade med en dröm och en längtan av att göra något.

Något som jag aldrig tidigare hade gjort – att ta plats här på jorden och lämna fotspår, på mitt sätt. Boken har tagit mig drygt åtta år att skriva. Jag har raderat, suddat ut, skrivit om, skrivit igen, varit förtvivlad, velat lägga ner, torkat tårarna, blivit förbannad, skrattat, drömt mardrömmar och bestämt mig för att en dag göra det möjligt för andra att läsa min story.

Jag är otroligt tacksam över att just du läser min bok. Hur den hamnat i dina händer spelar egentligen ingen roll. Det som betyder något är att du vill ta del av en annan människas livshistoria, för att kanske få mer kunskap, känna gemenskap, förstå nära och kära, eller att du helt enkelt är intresserad av att läsa den.

När jag började min resa som blivande författare, hade jag en tro om att skriva den här boken skulle gå enkelt och jag skulle bli klar snabbt. Det jag inte förstod då var att vara författare och förmedla en känsla kan ta tid. Vilket är okej. Minnen har kommit ikapp, känslor har brusats upp och framför allt under tiden som jag skrivit, har jag blivit allt mer säker på att jag en dag kommer ha boken i färdigt format, både som fysisk bok, e-bok och ljudbok.

10

Att vilja tala om saker som är livets största hemligheter, samtidigt som skammen och tabun omfamnar hela kroppen, då är tystnaden ett enkelt knep att använda.

Därför valde jag att skriva boken ”Jag Äger Min Story” för att lyfta på locket kring samtalsämnen som så länge varit nedtystade. Att som barn växa upp i en familj där alkohol, våld och sexualbrott tillhörde vardagen är något som inget barn egentligen ska behöva vara tyst om eller uppleva.

Tystnaden och att leva i förnekelse av att skydda min familj var min verklighet under många år. En dag, rättare sagt år 2010 bröt jag för första gången tystnaden om min uppväxt, genom att skriva om min bakgrund i en blogg under namnet ”Vackra Maskrosbarn”. Jag blev helt enkelt trött på att hålla käften om var jag kom ifrån.

Med min story vill jag uppmärksamma barns verklighet och jag vill visa att det går att ta sig vidare trotts en tuff bakgrund. Det spelar egentligen ingen roll var vi kommer ifrån, vi alla har möjligheten att äga vår story.

Jag vill bidra till kunskap, inspiration, motivation och framför allt förmedla att du aldrig mer är ensam.

Att bära på hemligheter som gör ont i magen, är inga bra hemligheter. Därför vill jag uppmana dig när du läser, att göra det med ett öppet sinne och ta till dig det som du behöver.

11

”Alla kommer vi från olika rötter.

Stammen är vägen vi alla måste vandra.

Grenarna är alla vägval vi kan välja i livet.”

Jag äger min story, du äger din!

Varma hälsningar, Henrietta Lysén

12

Kapitel ett: Min story

Hej, det här är jag, Henrietta, pojkflickan som kallas för Henny. Som barn trodde jag att jag hade det bra. Ett drömliv om jag skulle beskriva det. Jag ansåg att jag hade allt, frågan är om jag verkligen hade det?

Hösten 1991, Falun, Dalarna – förändrades livet för mig och min familj. Jag och min tvillingbror Basse kom till världen, vi föddes två månader för tidigt och förlöstes med akut kejsarsnitt. De första veckorna i livet spenderades i kuvös, men vi klarade oss tillsammans och äntligen fick vår storebror sina småsyskon.

Som barn var jag ständigt glad och utåt sett såg jag ut som en lyckligt lottad busunge som hade allt man kunde önska sig. Det ingen visste var att min verklighet egentligen var någon helt annan.

13

När jag var fyra år flyttade jag och min familj ut på landet och bosatte oss i ett stort falurött hus med vita knutar någon mil strax utanför Falun.

Jag älskade att klättra i träd, plocka blommor, snickra och bygga träkojor högt upp i träden, att rulla snögubbar och gräva stora snögrottor och kramas med hönsen. Livet på landet var fantastiskt och jag levde i en drömvärld.

Vi var som vilken familj som helst, mamma, pappa, en storebror, en tvillingbror och jag. Mina föräldrar var arbetsamma och utåt sett såg allt faktiskt riktigt bra ut. Min pappa arbetade som snickare på vardagarna och var populär hos grannskapet. Min mamma var en fantastisk dagbarnvårdare som tog hand om oss och byns barnkullar.

Mamma lärde oss allt från att hjälpa till i köket och endast var det fantasin som satte stopp för henne. Hon lärde oss att äta alla sorters grönsaker och vi var delaktiga. Vi skar guldpengar av morötter och stavar av gurkor. När vi åt grillkorv förvandlade hon dem till bläckfiskar. Wow! Vardagen tillsammans med mamma var underbar. Jag kände mig lyckligt lottad. Dock omedveten om vad mitt liv egentligen bestod av.

Jag visste helt enkelt inte att min pappa var sjuk och att jag levde som i två helt olika världar. En när han var nykter och en när han var full.

Om någon skulle säga det till mig att min pappa var sjuk, hade jag avblåst den diskussionen och försvarat honom med ”Det är han inte alls!”

Som dotter och familjens enda dessutom, blev jag snabbt pappas lilla flicka. Pappa var min ”Farsan Baloo” som skulle skydda mig från allt ont i världen. Jag litade på honom. Det visade sig senare att bli en lögn.

Som barn älskade jag fredagsmys och framför allt när vi skulle äta något gott tillsammans och att hela familjen samlades för att umgås.

Pappa kom hem varje fredag efter att ha jobbat borta under veckodagarna och mamma hade lagat god mat och det doftade ljuvligt i hela hemmet.

14

Vi barn sjönk ner i soffan bakom en godisskål som nästan skymde Disney Dax. Nu var det helg och känslan av kärlek, gemenskap och trygghet växte inuti mig.

Familjen, min älskade familj.

Ganska snabbt kastades mina härliga känslor ut ur min kropp och ersattes med rädsla, hat och hjälplöshet. Mina föräldrar höjde rösterna ute i köket. Det ekade i mitt huvud och jag gjorde mig genast redo för fight.

Snabbt, innan jag ens hann reflektera stod jag i vanlig ordning mellan mina föräldrar. Omedveten om konsekvenserna av att stoppa bråk var jag den av syskonskaran som alltid oavsett vad stod mellan mina föräldrar för att få slut på bråket.

De skrek på varandra så saliven hamnade på mig som stod där emellan. Jag skrek och grät och huvudvärken blev oundviklig. Jag var livrädd att något farligt skulle hända.

Jag hoppade mellan mamma och pappa, puttade på deras kroppar för att uppkalla uppmärksamhet. Jag gjorde allt i min makt för att få dem sluta bråka.

Jag kunde se hur pappas spott nuddade mammas ansikte när han skrek åt henne. Hon skrek tillbaka, men pappa hade alltid makten på något konstigt vis. Han var hårdhänt och elak. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

Sneglandes mot köksbordet kunde jag se att maten bara var halvt uppäten och det stod öppnade flaskor och ölburkar tätt intill.

Pappa stank alkohol igen, som vanligt. ”Urk!” Jag minns att hjälplösheten var total.

Jag visste redan innan att det inte spelade någon roll hur mycket jag försökte få slut på bråket. Det skulle aldrig ta slut. Min högsta önskan var att mina föräldrar skulle älska varandra i nöd och lust. – Som de lovade varandra när de gifte sig.

15

Frågorna ekade i mitt huvud varje gång som bråket startade: Varför fortsätter bråket varje helg?

Bråkar de på grund av oss barn?

Tänk om mina föräldrar älskade varandra mycket mer innan vi syskon fanns?

Varför bråkar de alltid när vi är i närheten? Tänk om mamma inte kommer överleva?

Om pappa kommer slå mig också? Är det mitt fel att mamma och pappa bråkar? Är det mitt fel att pappa dricker för mycket?

Under många år sprang jag mellan mina föräldrar för att få dem sluta bråka. Jag minns framför allt en kväll när jag blev livrädd för pappa.

Jag gjorde mig redo för fight och trodde bestämt att det var den kvällen jag skulle få ta emot mitt livs första slag.

Fredagsmyset började som vanligt med Disney Dax ute i vardagsrummet och avbröts av höga röster ute i köket. Jag ryggade till och hoppade ur soffan med ett ryck. Pulsen blev hög, hjärtat slog hårt.

Andningen var ansträngd och händerna knöt sig av ilska.

Jag var beredd.

Aldrig tidigare har jag känt mig så förbannad som ikväll. Förtvivlan låg så långt in i hjärtat att jag glömde hjälplösheten som tidigare existerade. Jag var förbannad och rädd på samma gång och ville verkligen få ett slut på det eviga bråket.

Jag sprang in i köket och kastade mig mellan mina föräldrar samtidigt som jag puttade dem åt sidorna.

16

Denna kväll kände jag på mig att något var fel. Pappa var så fruktansvärt arg i sin röst och mamma skrek med en darrande stämma.

Pappas blick var svart som natten och jag såg hur hatet formade hans existens.

Min sjuåriga kropp var starkare än förut, jag vet inte var min styrka kom ifrån den kvällen. Jag hade fått nog, riktigt nog.

Jag skrek så högt att det kändes som att huvudet skulle explodera: ”Sluuuta bråka!”

Jag skrek det högsta jag kunde, det lät precis som om någon höll på att dö. Vilket jag gjorde, inombords för varje helg som gick.

Jag minns det som att det var precis som om jag inte existerade.

Ingen såg mig, men jag skrek tills ansiktet blev rött. Jag stampade i golven och hoppade av ren frustration för att tillkalla uppmärksamhet.

Så här pågick mitt liv under många år, rättare sagt åtta år av bråk, slag och fula ord. För mig var det inget konstigt att stå och skrika mellan mina föräldrar. Någonstans påverkade jag dem att sluta bråka, i alla fall för stunden och vissa gånger lyckades jag.

Den här kvällen slutade annorlunda …

Jag tittade på mamma som grät och jag kunde se oron i hennes ögon.

Jag tittade på pappa … samtidigt som jag kände lukten av alkohol som stank ur hans mun kunde jag höra hur han skriker till mamma: ”Jävla hora! Tror du inte jag förstår vad du håller på med när jag är borta. Du är så jävla äcklig, fet och ful.”

Knytnäven höjdes upp i luften …

Där står jag, ett barn mellan mina föräldrar likt som vilken helg som helst om året.

Snart kommer slaget som sätter spår i min mamma för resten av hennes liv. Jag fick panik och förstod att jag måste hindra pappa från att slå mamma.

Hjälplösheten och känslan av att inte existera var nu total. Hjärtat bultade och slog snabbt. Riktigt snabbt. Jag hade ingen aning om vad 17

som skulle hända. Uppenbarligen slutade inte bråket om jag ”bara” skrek och hoppade mellan dem. Jag vände mig mot pappa, tittade på honom och skrek så högt att jag tog i från tårna och rösten vek sig. ”Sluta slå min mamma!”

Han tittade på mig och sa åt mig att flytta på mig. Jag vägrade.

Han påpeka än en gång att jag skulle akta på mig och gå därifrån.

Jag minns inte varifrån jag fick mitt mod; jag stod kvar.

Jag stod kvar ända tills min pappa tog tag i mig. Jag trodde det var kört, och gjorde mig redo mentalt för mitt första slag från pappa.

Han greppade tag högt upp om mina armar.

Armarna var små och klena, hela hans händer nådde runt mer än ett varv. Greppet var hårt och han lyfte bort mig. Han skrek åt mig; ”Gå upp på ditt rum och stanna där!”

Chockad och förtvivlad stod jag där, en bit bort köksgolvet. Tårarna sprutade och jag visste inte längre vad jag skulle göra eller ta mig till.

18

Hopplöst. Totalt jävla hopplöst.

19

I mitt arbete som Barnombudsman i Uppsala kommun mötte jag ett stort antal barn och ungdomar som, kanske för första gången, vågade prata om sin stora familjehemlighet; att familjen inte var så lyckad som andra trodde.

Hemligheten att pappa eller mamma missbrukade, att man bråkade hemma, att det förekom våld … ja allt det som inget barn ska behöva vara med om.

Henrietta Lysén lyfter fram detta, inkännande och trovärdigt eftersom det bygger på egna upplevelser. Hon belyser tydligt, utan skygglappar, hur det är att leva i en dysfunktionell familj, hur det är att leva med att hålla skenet uppe, att låtsas att allt är bra. Och; att tvingas bära på ansvaret och skulden för att familjen inte fungerar.

Att hålla allt detta inom sig är mycket plågsamt. Jag samtalade med unga flickor som var experter på att lura omvärlden genom att vara den duktiga, glada flickan. Men, som bar på en inre sorg som ingen såg men – man önskade ändå att någon skulle fråga: ”Hur har du det?”

Det här är en viktig bok! Henrietta lyfter fram och visar betydelsen av att bryta tystnaden, du är inte ensam, det är inte ditt fel och – framförallt; du kan ta kommandot och förändra. Henrietta har gjort det och då kan även du göra det!

Gunnar Höistad

ISBNISBN 978-91-88769-78-7 978-91-88769-78-7

www.vistoforlag.se

9 9 789188 769787 789188 769787