9789188769503

L ÄGERELD en faktaroman ERIC BAGGER

LÄGERELD en faktaroman ERIC BAGGER

Tidigare böcker, Vandrare i Vändåt, 2014

LÄGERELD – en faktaroman Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Eric Bagger Boken kan beställas med dedikation via granskatan.blogspot.se Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-88769-50-3

LĂĽt eldarna brinna!

Förord Örnsköldsvik 63° 18´ 58,4´´ N 18° 40´ 44,2´´ Ö Det här är en redogörelse för lägereldens olika beståndsdelar.

Tanken är foga samman beståndsdelarna till en större helhet och öka förståelsen för eldmakande. Såtillvida är det en redogörelse för fakta som bygger på mycket studier och flitig övning av eldmakande och som under skrivandets gång också har lett fram till påtagliga förbättringar av uppslagsverket Wikipedia, i framför allt dess svenskspråkiga version. Finner du formuleringar där som verkar ha lånats till romanen förhåller det sig alltså precis tvärt om. Då har användaren Deryni, alias Eric Bagger, varit fram och skrivit i Wikipedia-artiklarna.

Bokens kapitel är också en samling berättelser som kommit till i lägereldens sken. De hänger samman, vilket man inte ser på en gång. Som det kan vara vid lägerelden. Berättaren låter sig ledas av eldens sken, av rökens gång och åhörarnas reaktioner vid tidigare berättarstunder. Berättelserna böljar därför hit och dit på ett till synes slumpartat sätt. Men låt dig inte förledas av hur vinden vrider och vänder på röken eller kastar omkring askan. Det är en berättelse från en dimhöljd början i civilisationens morgon till ett slut som nog ännu ligger i vår framtid.

Så sätt dig ner, här vid lägerelden, och låt mig berätta!

Persongalleri

Personerna i den ordning de dyker upp i handlingen.

Hon – Eeydi, schaman hos ett okänt folk som en gång befolkade Orkney-öarna.

Du – Gustaf Anderson, eller Gus Andersen, guldgrävare och mångmiljonär.

Jag – Regan Axon, mångkunnig lycksökare.

Du – Thomas B, Carter eller Big C, prickskytt och äventyrare.

Han – Jacob Sanderson, äldste sonen till guldgrävaren.

Han – Raphael Ruskins, yngste sonen till guldgrävaren.

Hon – Maria Karlsson, flickvän till Regan Axon.

Jag – Nike Agerbrink, dotter till Regan Axon.

Han – Charles E. Pierce, mördare.

Roger – Roger Anderson, näst äldste sonen till guldgrävaren.

Danea - Danea Kemal, guldgrävarens gäckande kärlek.

LÄGERELD

8

Placeringen

Stor omsorg bör läggas på placeringen av en lägereld.

Principerna är ungefär desamma som för en lägerplats, men också för krigsföring. Samurajen undersöker omgivningarna för att hitta en säker och offensiv position och sammaledes gör också eldmakaren. Samurajen står med solen bakom sig om dagen och elden bakom sig om natten. Krigaren ska se nedåt på fienden, från en position högre upp. Men hur gör eldmakaren?

Eldmakaren väljer en plats med skugga, lä och regnskydd och gärna sand- eller grusmark. Eldplatsen placeras vanligtvis skyddad från vinden, där det finns föremål som kan reflektera strålningsenergin.

Den som befinner sig högt upp på en bergssida beger sig längre ner för att hitta en mindre exponerad plats. Den som är på låga och fuktiga marker tar sig högre upp för att hitta en torr plats. Dalbottnar samlar kall och fuktig luft, medan bergssidor tappar mycket värme på natten. En idealisk plats är torr men ligger intill vatten, med riklig tillgång på ved i närområdet.

9

PLACERINGEN

Marken bör inte luta vid eldplatsen. Det ska vara lätt att flytta sig runt elden, eftersom vinden ofta vänder flera gånger även under kortare raster. Vid längre raster på vintern vill man gärna ha huvudet nära elden och om marken lutar kan fötterna hamna obekvämt högt.

Att göra eld i en brant backe eller bakom ett stort stenblock är sällan bra. Vid stenblocket snurrar röken där det är lä och yr upp i ansiktet. Om elden ändå görs upp intill ett stenblock är det bäst att placera den mitt i vinden, en bit från stenblocket.

Då drar röken undan och man kan sitta i lä av stenblocket.

Ett gammalt talesätt säger att man inte ska göra upp eld på en stig eller väg. Vandrare som inte syns går längs stigen. De har färdats där sedan begynnelsen och ska få fortsätta vandra.

Om man gör eld på stigen går de in i elden. Ett modernare sätt att se på saken är att säga att man inte eldar på stigen av respekt för andra vandrare som kan komma gående.

Vindriktningen har stor betydelse för placeringen, eftersom vinden rätt utnyttjad bidrar till lägerelden. När man tänder ska man inte stå i vägen för vinden om den är svag, eftersom elden tar sig fortare med litet vind. Om veden är fuktig är det av stor betydelse hur elden anläggs. Tunt ris används för att tända en eld av råved. Riset läggs tvärs emot vinden. Då tar de första lågorna bäst. När elden tagit sig läggs grövre råved snett med vinden, så att vinden får fart längs med veden och lågorna sveper med. Det blir bra drag, men inte så bra drag att det kräver mycket ved. Snett mot vindriktningen är bäst till och med vid storm. Sedan elden väl fått fart spelar vindriktningen däremot inte särskilt stor roll.

Om elden måste placeras direkt på våt eller snötäckt mark, eller en sjöis, är det bäst att elda på en plattform av färska stockar eller stenar. Eld ska inte anläggas på torvjord, som är

LÄGERELD

10

lättantändligt och mycket svårsläckt, och naturligtvis heller aldrig på berghällar, som missfärgas och spricker.

Med lägerelden rätt placerad har eldmakaren god uppsikt över terrängen och låter sig varken överraskas av väder, vind eller andra vandrare. Eldmakaren tänker så tillvida på samma sätt som krigaren och samurajen men även som schamanen – och har en stark punkt att vila vid.

Förr i tiden behövde elden transporteras långa sträckor. Till och med över havet – som det säkert behövde göras i följande skildring där vi får möta begynnelsen på det idag sedan länge slocknade samhället vid Skara Brae.

11

PLACERINGEN

Skara Brae

Orkneyöarna, Skottland – 59° 03´ 01,6´´ N 03° 21´ 05,9´´ V

Nere vid stranden kunde Eeydi svagt skymta sin mors kropp och dess oregelbundna rörelser. Modern hade dött under överfarten och plockades nu ren av fåglarna. Eeydis bruna ögon speglades i den gråa klippan. De brann av en eld som tycktes evig, fastän hon omgavs av död. Hennes far hade dött några månader tidigare medan de fortfarande varit kvar ute på havet utan att veta vart de var på väg.

Eeydi försökte bevara de små spillror som ännu återstod av sin barndom, utan att riktigt inse det. Hon var ju båtfolkets schaman sedan flera år tillbaka. Inte skulle hon klamra sig fast. Hon skulle bryta marken, hitta vägarna och tolka gudarna. Därför satt hon nu på den starkaste platsen som hon kunnat hitta längs kustremsan; för att fånga upp energierna och bli på det klara över att deras beslut faktiskt varit det rätta.

Hon lyfte blicken och spanade ut över det gråsvarta havet, där vågorna fortfarande gick höga efter gårdagens uppslitande storm. Havet var söndertrasat och ödsligt, spillror av grått och svart, men det var egentligen inte vad hon såg. Eeydi såg vägen tillbaka och längtade hem. Hon var liten. Riktigt liten.

Det var moderns ögon som först hade siktat ön vid hori-

LÄGERELD

12

sonten med ett svagt igenkännande. Sedan hade ögonen slutits och kroppen kallnat medan båtarna fortsatt kryssa i motvinden. Flera timmar senare sökte de hamn i en vik som var i lä för vinden, fast beslutna att äntligen slå ner sina bopålar.

Här skulle folket kunna trivas och långsamt bli fler.

Hon hade gåvan, eller om det kanske var så att gåvan hade lånat henne. Eeydi kunde se bosättningarna och åren som rann förbi, som vattnet i floderna, som strömmarna i havet, som blodet och förhoppningarna. Tiden vilade tungt på hennes späda axlar. Fastän hon ännu var ung hade hon sett livet passera. Eeydi hade sett de goda åren, men också de magra.

Hon hade sett de svåra åren och också de bittra. Svälten och sanden som segrade. Folket som vägrade ge upp, som kämpade länge och gjorde nederlaget ännu bittrare.

En annan dag skulle de riva upp bopålarna och dra vidare.

Det skulle bli ett oundvikligt beslut, att ta innan de utplånades. Ett oundvikligt beslut på samma sätt som det beslut Eeydi just uppmuntrat folket att fatta. Ett beslut som skulle komma att tas av skådare som ännu väntade i århundraden på att få födas.

Dessförinnan många goda år på ön, så Eeydi hade varit tvungen att ge sitt bifall till beslutet. Alla hade de sneglat på henne. Själv hade hon sneglat på sandkornen som blåste nere vid Skaills strand. Sanddynerna som skulle komma att kväva grödorna och begrava husen de snart skulle börja bygga. De mörka och mycket tunga molnen som hon såg längst ute vid havets ände. Hon hade Gåvan. Eller vad man nu skulle kalla den.

Eeydi kunde väga det goda fisket, marken för kreaturen, jordbruket och den ringa jakten mot bristen på bränsle, det hårda klimatet och spåren efter en skog som drivits på flykten av bosättare före dem. Det var hennes välsignelse – och förbannelse – att kunna väga samman allt detta. Se det löpa in i framtiden och försegla sina tankar och bara säga ”Det är bra”.

Det är bra – och så var det bestämt.

Hon satt längst ut på klippan vid YettnaG och längtade 13

PLACERINGEN

bort. Raashnuree. Hemmet. Det var havet som var hennes rätta hem. Det var havet som fött henne och det var havet som skulle välkomna henne när också den dagen kom. De mörka, tunga molnen vid horisonten speglade sig i havet. De skulle knappast finna lindring på ön. Skogen var borthuggen intill sista trädet och vindarna tuktade hårt de buskar som försökte växa upp till nya träd. Himlen hade inget lövverk att vila i eller att flätas till ny grönska av. Den gjorde bäst att stanna kvar ute vid Raashnuree.

De salta stänken från havet och på hennes kinder. Eeydi var ensam. Ensam med sin börda.

Hennes mor verkade ändra ställning nere vid stranden.

Det var flugsvärmarna som plötsligt skingrades när en örn försiktigt närmade sig kroppen.

Beslutet om bosättning var taget. Beslutet var riktigt.

Beslutet var rätt. Tiden på Raashnuree hade kommit till en ände. Raashnuree var inte längre möjligt. Insikten värkte. Det var på Raashnuree hon ville leva och dö. Hon såg att folket skulle komma att begrava sina döda uppe på land och att det skulle dröja länge innan havet äntligen krävde deras ben tillbaka. Men kanske kunde hon få dem att förstå att hon borde undantas och bli begravd till havs?

Nej, så skulle det inte bli. En kväll skulle hon lägga sig i sin säng, skönt nedbäddad bland sälskinnen, somna in och inte vakna mer. På morgonen skulle sängramen av lerskiffer ha förvandlats till en stenkista där hon låg vilande, svalnande, medan hon kom till ro från ansvaret och från tidens ström.

Senare på dagen skulle hon begravas under stenarna ute på slätten, mot sin uttalade vilja. Folket skulle hedra henne med vad de börjat se som en lämplig begravning. Hon skulle stensättas och få längta efter havet i tusentals år.

Eeydi betraktade klippan och såg sina bruna ögon speglas i stenen. Det var minnena från Raashnuree hon såg i den grå stenen, det gråa och svarta havet som hävde sig som en gudom som andades. Hon hade fötts i havet, levt på havet, färdats med havet. Hon andades med havet, med gudomen, LÄGERELD

14

med livet. Här på ön kände hon sig … som en strandad grindval, eller en trög knubbsäl.

Stenen från stjärnorna hängde om hennes hals och strålade. Den lyste med ett djupgrönt sken, som färgade hennes ögon i en brungrön ton. Eeydis förmåga hade ökat påtagligt sedan hon funnit stenen. Hon var född med gåvan och hade kämpat för att förstå den, att fördjupa kraften och att orka bära den. Sedan hade hon vaknat med ett ryck en natt under färden och sprungit fram till skeppets för. Alla andra hade sovit och skeppet hade flutit med strömmarna och fastbundet roder. Eeydi hade böjt sig fram över fören och fiskat upp halskedjan från en av förstävens träspikar där den hakat fast.

Det var något högst sällsamt med stenen i kedjan. I nattens mörker pulserade den i grönt och när hon försiktigt rörde vid dess yta förnam hon en evigt pågående vibration. Hon la örat emot stjärnstenen och uppfattade ett svagt viskande eller mumlande. Medan dagarna gick började hon förstå detta viskande språk.

Hon hängde kedjan om sin hals och tittade upp mot Tir. Stjärnan pulserade med ett rött sken och ljuset återkastades från stenen på hennes halssmycke. Rött och grönt, grönt och rött. Stjärnstenen.

På så sätt blev Eeydi något ännu mera än ett av dessa sällsynta barn som växte upp med Gåvan. Hon hade haft kontakten med havsdjupen, djupare än loden kunnat nå. Nu fick hon kontakt också med lufthaven, högre än örnen förmådde flyga, och med rymderna. Hon kunde höra stjärnornas röster.

Med stenen intill sitt hjärta såg hon alltmer för varje dag och gled längre bort från sina stamkamrater i det allt starkare ljuset från stjärnan Tir. Något som inträffade omedelbart var att hon kunde peka ut Tirs position även mitt på ljusa dagen. En nog så användbar förmåga, så länge de navigerat ute på det öppna Raashnuree.

En av de första dagarna efter fyndet skulle en jämngammal yngling skoja med henne. Det var den högreste Heeist som försökte få hennes uppmärksamhet genom att dra av 15

PLACERINGEN

henne halskedjan. Men han skar sig i händerna när han töjde i kedjan som satt fast runt hennes hals. Han fick hjälp av tre tillskyndande kamrater, som drog åt varsitt håll, medan Eeydi stod i mitten och stumt tittade på. De unga männen lindade händerna med sälskinn för att inte skada sig, och lyckades ändå inte. Metallkedjan skar genom hudarna, men brast gjorde den inte. Den brast inte, för den var smidd i stjärnornas smedja, vem vet om det var för gudarna eller häxmästarna.

Männen stod kvar i en ring runt henne och tittade förskräckt ömsom på henne, ömsom på de trasiga sälskinnen i sina händer.

Hon kom att se alltmer i tid och rymd. Stjärnornas kalla blänk, solen och månen som dansade. Vattnet som kom och gick. Den eviga andningen i havet, hos solen och månen, och hos folken – som kom och gick.

Sanden som skulle komma. Men då var folket starkare och medlemmarna fler, fastän sanden och svälten plågade dem.

Folket som vägrade ge upp, som kämpade länge och sedan måste dra vidare av bitter nödvändighet.

Eeydi ser sin egen lilla tidsrymd rinna ut. Det var inget lyckligt liv hon såg framför sig, men ett nödvändigt. Folket behövde någon som såg.

Eeydi kan se sig själv som fembarnsmor med en man som slår henne och med barn som saknar gåvan alla fem. Men den vägen är stängd, och lika bra är det för den vägen är inte lycklig. Hennes väg är den ensammas. Hon ska tyna bort på ön och börja irra omkring i sitt inre, men behålla kraften som skådare. Hon ska förbli folkets skådare fram till sin död, i motsats till sin mor. Därefter tar Fardi över. Fardi är alltjämt en liten flicka på tre år, som inte kommer att kunna äga Gåvan, men en god färdighet att imitera den.

Amuletten skulle begravas under stenarna tillsammans med Eeydi och ligga där tills graven ofredades eller sjönk i havet. Fardi skulle fullända sin förmåga att imitera. Utan gåvan och amuletten skulle folket vara blinda i åratal, utan att veta om det.

LÄGERELD

16

Sedan skulle Fardi bli utmanad av Geisst, sin egen dotter.

Geisst skulle födas med Gåvan, och den skulle fortsätta växa med barnet och med den unga kvinnan, tills Geist en dag blev tvungen att utmana sin egen mor. Sin stackars blinda moder.

Förmågan går i arv, eller hoppar. Deey, Eeydis mor, nej styvmor, hade den. Deey hade den, men stelnade. Hon fick lämna över till Eeydi innan hennes levnad nått sitt slut. Deeys företrädare levde däremot länge och stelnade aldrig. Han var skådare tills den dag han gick vidare, precis som Eeydi.

Eeydi skulle inte få några barn som sprang omkring med sin fars fotsulor. Den som hade Gåvan förblev nästan alltid barnlös. Att skaffa barn var att tappa förmågan. Frågan var varför. Var det för att barnet stal gåvan? Eller för att den som fick barn blev partisk och rädd och fick vågskålen ur balans …

En tidig snöby drog in över ön. Den färgade strandens stenar vita och fortsatte upp över strandljungen. Den lämnade Eeydis starka plats i fred och av någon anledning också hennes styvmors kropp. Kanske hade Deey ändå behållit något av sin kraft ända till slutet?!

Kvällen kom och Tir ljusnade medan himlen mörknade.

Stjärnan som pekade ut gudarnas domäner … Eeydi kittlades i nacken av Tirs röda ljus. Från sin utkiksplats vid YettnaG betraktade hon havet i väster. Hon såg vattnet förvandla vinden och kasta den full av isnålar. Det skulle bli en hård vinter, när folket fick vakta hårt på eldarna.

Kampen för elden krävde sitt. Här i norr var elden ett villkor för överlevnad stora delar av året. Hon såg vaktandet, kämpandet och frosten. Det var det smärtsamma med stjärnornas gåva: Eeydi såg åren sträcka ut sig och långt, långt där framme, lärde sig ättlingarna att stänga elden inne i sig själv. De kunde kalla på den när den behövdes och annars låta den sova ostört i sin håla. Tänk vilken skillnad, när elden kunde inneslutas och förvaras! Det skulle bli slut på vaktandet och kämpandet.

Tänk vad enkelt att bara kalla fram elden ur sin håla – och den brann, som om den aldrig sovit.

Eeydi önskade sig till den tiden, men måste dö för att 17

PLACERINGEN

släppa strömmen vidare. Inte klamra sig fast. Först leva, och sedan dö, för att det som behövde komma skulle bli, och för att det som inte skulle vara behövde försvinna. Döden som en nödvändig förutsättning för det nya. Elden som släpptes vidare för att få fortsätta brinna.

Eeydi rörde vid klippan där hon satt och berget berättade.

Det berättade så gärna. För berget fanns inte tiden, för berget var allting samtidighet. Klippan öppnade sina portar för shamanen. Dess tid pulserade genom hennes utsträckta och ännu helt unga händer. Ovanför, hennes gamla, trötta ögon.

De var bruna av jorden och av att ha sett för mycket. Spillror av grått och svart, livet söndertrasat och ödsligt. Och kampen, den hopplösa kampen, kampen för att överleva. Den tog aldrig slut. För även om den var hopplös, tappade mänskan aldrig hoppet. Det var från denna gnista människan hämtade kraft att bygga på nytt medan allt rasade samman.

Eeydi såg eldarna som höll ensamheten, fukten och kylan på avstånd. Hon såg de flämtande lågorna, eldarna som vaktades och underhölls, värmen som spred sig. Hon såg askan, kölden och isen. Hon ställde sig upp och vände sig äntligen mot Tir. Stoltheten flammade upp och hon avgav ett löfte till Tir, till Raashnuree och till alla dem som skulle bära Gåvan efter henne: – Vi ska kämpa i all tid, alltid!

Hon noterade att örnen äntligen vågat sig fram till det som varit hennes mor.

LÄGERELD

18

Del I Tillbehören

Många är tillbehören som kan hjälpa att väcka lägerelden och få den att brinna. Människans uppfinningsrikedom känner inga begränsningar och inte heller naturens variationsrikedom.

Tillbehören är många, som kunde få sig ett eget kapitel.

Här är de allra viktigaste. Några andra är försiktigt antydda och andra åter får vila i det stilla sprakandet från en flammande lägereld, en sådan som får tankarna att färdas och aldrig att stanna.

19

TILLBEHÖREN

Tändstickan

I begynnelsen var blixten och facklan, elddonet och stålet.

Tändstickan ändrade på detta. Den blev en blixt som åkallades vid behov, ett elddon som lydigt sov till dess elden efterfrågades.

Den blev det som gjorde eldstålet överflödigt. Den blev facklan som brann bara när den behövdes.

Tändstickan har funnits i betydligt mer än ettusen år, men dess barndom var lång och svår. Betydligt längre än dess vuxenliv, så här långt. Det var svårt att tro att den skulle bli något annat än ett irrbloss som drog förbi.

Enligt kinesisk tradition tändes den första tändstickan 577 e. Kr. av kvinnor vid den norra Qi-dynastins hov under en belägring av nomader från Centralasien. Stickan var gjord av pinjeträ som impregnerats med svavel.

Den första bevarade beskrivningen av tändstickan återfinns i boken ”Records of the Unworldly and the Strange” (originaltitel Chhing I Lu) av den kinesiske författaren Tao Gu, ungefär 950 e. Kr. Där står att läsa: ”Om det händer en olycka under natten kan det ta lite tid att göra upp eld och tända en lampa. Men en genial man hittade på ett sätt att impregnera små furustickor med svavel så att de alltid var klara att använda. De flammar upp vid minsta kontakt med

TILLBEHÖREN

20

eld. Man får en liten låga som liknar ett sädesax. Denna makalösa uppfinning kallades tidigare ”den ljusbringande slaven”, men när den blev en handelsvara ändrades namnet till ’eldsticka’.”

Till Europa kom uppfinningen med kinaresenärer. Från 1500-talet finns uppgifter om olika försök att tillverka europeiska tändstickor. På 1600-talet upptäcktes grundämnet fosfor, som tvåhundra år senare skulle spela en avgörande roll för utvecklingen av tändstickan.

Den förhärskande tekniken att göra eld förblev ända in på 1800-talet att använda eldstål, flinta och fnöske. Det var först på 1830-talet som fosfortändstickan blev allmän och började konkurrera ut de gamla teknikerna.

Många olika blandningar hade prövats innan tändstickan genomgick sin egentliga utveckling; en produktutveckling som till sin karaktär starkt påminner om dator- och mobiltelefonutvecklingen på det sena 1900-talet.

Fransmannen Jean Chancel blev 1805 först i den moderna utvecklingskedjan. Han gjorde en tändsats bestående av en blandning av kaliumklorat, svavel, socker och gummi. Till stickorna hörde en liten asbestflaska fylld med koncentrerad svavelsyra. När stickan doppades i svavelsyran exploderade tändsatsen och stickan tog eld. Uppfinningen var dyr och farlig och gjorde ingen succé. Däremot satte den fantasin i rörelse.

Den första stickan som antändes med friktion utvecklades 1826 av den engelske apotekaren John Walker. Han doppade trästickor i en blandning av kaliumklorat, svavel, gummi, socker och antimontrisulfid. Stickorna drogs i ett vikt sandpapper för att tändas.

1669 upptäckte den tyske alkemisten Henning Brandt grundämnet fosfor. Han hade försökt framställa guld genom att destillera sin egen urin. När ångorna kondenserades upptäckte han något som såg ut som vax och som lyste i mörkret.

Det märkliga ämnet fick namnet fosfor, ”ljusbärare”. Fosfor finns i ett flertal allotroper, av vilka kan nämnas vit och röd fosfor.

Fosforn gjorde sitt inträde på tändstickans domäner 1830 21

TÄNDSTICKAN

när fransmannen Charles Sauria ersatte antimonsulfid i tändsatsen med vit fosfor. Som oxidationsmedel användes blyoxid.

Fosforstickan var billig att framställa och fungerade bra, men vit fosfor är mycket giftig och ytterst brandfarlig. Stickorna kunde visserligen tändas mot de flesta ytor, men också medan de fortfarande låg kvar i asken. Dessutom blev arbetare som framställde tändstickorna sjuka och även kunder förgiftades.

Mängden fosforn i en enda ask var faktiskt mer än tillräcklig för att döda en människa.

Det fanns flera metoder för att omvandla den vita fosforn till röd fosfor. Den röda fosforn är en relativt stabil förening och i jämförelse med den vita fosforn ogiftig. När tillverkningsmetoderna förbättrats konstruerades därför den så kallade säkerhetständstickan av den svenske kemisten Gustaf Erik Pasch. Han använde en tändsats av kaliumklorat och antimonsulfid och ett plån av röd fosfor. När stickan drogs mot plånet omvandlades den röda fosforn till självantändande vit fosfor. Stickan var dubbelt säker: den kunde inte självantända och den var inte giftig. 1844 tillverkades de första säkerhetständstickorna, men framgångarna uteblev. Stickorna var dyra i tillverkning och plånen åldrades snabbt. Fabriken lades ned 1848 och säkerhetständstickan såg ut att falla i glömska.

Men 1855 visades en vidareutveckling av säkerhetsstickan på världsutställningen i Paris. Där väckte den stor uppmärksamhet. Den belönades med diplom och silvermedalj eftersom den tillverkades utan att arbetare riskerade den fruktade sjukdomen fosforneuros.

1868 sjönk priset på röd fosfor för att tillverkningen mekaniserats och säkerhetsstickan blev konkurrenskraftig.

Den utformning tändstickan fick under 1800-talet är i stora delar oförändrad än i dag. Utvecklarna lyckades hitta det recept som till alla delar uppfyllde kraven på ekonomi, säkerhet och miljö. Under tändstickans långa och svåra barndom gick det knappast att ana vilket enormt genomslag den primitiva uppfinningen skulle komma att få.

TILLBEHÖREN

22

Nu har tändstickan tagit över. Den tillverkas i poröst trä, framför allt av asp, men även poppel. Varje år förbrukas sex biljoner stickor. Det är så många, att om man la dem efter varandra, skulle de bilda en ungefär 260 miljoner kilometer lång rad: En rad som skulle nå från jorden till solen och nästan hela vägen tillbaka igen.

När en tändsticka stryks mot plånet uppstår värme i form av friktion. Samtidigt överförs små mängder fosfor till stickans tändsats. Med hjälp av luftens syre sker en kemisk reaktion mellan den överförda fosforn och kaliumkloratet i tändsatsen. Tändstickan antänds. Men att den antänds är inte detsamma som att den fortsätter brinna. Tändstickan behöver ett bränsle som kan ta över den process tändsatsen skapat.

Lösningen var till en början att doppa tändstickan i svavel.

Men brinnande svavel luktar väldigt illa. Tändstickan doppas därför numera i paraffin. Sedan ska tändstickan slockna och får då inte fortsätta glöda. Problemet löstes på 1870-talet genom att impregnera stickan med monoammoniumsulfat.

Tändstickan – en portion eld fångad och innesluten.

Det var just så, innesluten men på ett helt annat sätt, som Eeydis anfäder forslade med sig den livgivande elden som hennes efterkommande sedan vårdade och utvecklade. Också i det hårda guldgrävarlivet i Klondike hade elden en livsavgörande betydelse. Men här hade den inneslutande tekniken utvecklats så att inneslutningen kunde hållas i ett enda litet tändstickshuvud, vilket vi får se i guldgrävaren Gustaf Andersons kamp om guldet.

23

TÄNDSTICKAN

Sulphur Creek, Klondike

Yukon, Kanada – 64°2´ N 139° 22´ V

Nedslagen. Rånad. Utblottad.

Men du levde i alla fall.

Du kände en förunderlig värme i ansiktet när du vaknade till sans. Du slog upp ögonen och betraktade stugan där du bott de senaste månaderna. Den stod i lågor.

Märkligt avsnörd. Du makade dig närmare stugan, för att få del av värmen. Du tänkte inte försöka släcka elden. Det var alldeles för sent. Det brann fortfarande friskt, men taket hade kollapsat och väggarna skulle snart rasa in, så vad dög det till att släcka, förutom att bränna sig?

Det var i slutet av november. Det blev trettifem grader kallt på nätterna. Det som fanns att göra var att krypa närmare stugvärmen. En sista gång.

Det blev den kallaste natten så långt denna vinter.

Popplarna och alarna bakom din rygg knäppte av kölden, medan stugvirket framför dig knäppte av hettan från elden.

Du fick maka dig närmare elden flera gånger. Kampen mellan köld och hetta var på väg att vinnas av vintern. Förstås.

Månen steg mellan videbuskarna, rund och grann. Det var

TILLBEHÖREN

24

två dygn efter fullmåne och månen spred fortfarande ett ljus som fick frosten på marken att blända.

Månen gick sin tysta ban och lyste på poppel och gran.

Mycket mer var det inte med natten. Det inte elden drev undan, jagade månen iväg. Timmarna rann snabbt förbi, som sanden i ett timglas. Nog var det sekunderna som skulle rinna förbi på det frikostiga sättet, fastän det hette timglas?

Din tid var utmätt. Kanske var det därför tiden gick så fort, medan du iakttog månen och såg stugbranden krympa.

Inget annat. Popplarna krympte i kölden och det försilvrade månljuset vred sig och så var natten över.

Någon gång under natten blev du uppmärksam på en högrest gran på andra sidan branden. Hur den skakade. Som en asp i blåsväder. Som om den skakade av köld. Men det var bara hälften rätt. Det var rätt att det var en gran. Men det var fel att den skakade. Det var du som skakade av kölden.

Du makade dig ännu närmare stugbranden och stack in de nakna fötterna i den svalnande askan. När morgonen kom satt du inne bland asklagren för att få skydd mot vintern och började ändå frysa. Du skulle ha velat luta ryggen mot en av stugväggarna, men de fanns inte längre kvar. Du såg den ljusa natten förbytas i en lika ljus gryning, med en sol som var ännu rundare och grannare än månen. Rund och grann, men inte särskilt varm den heller. Nattkylan bet sig fast och du var tvungen att komma till beslut. Det var november och neråt trettio minusgrader även vanliga nätter och det skulle snart bli ännu kallare.

När solen klättrat över videbuskarna och morgonljuset hackades sönder av gråalarna som sov vid bäcken hade du tänkt färdigt. Du hade skjorta och byxor och ett stort sår i bakhuvudet. De hade verkat nog så trevliga när de kom i skymningen i sina pälsjackor och yviga skägg. Den mörke pratade oavbrutet medan den ljuse gick bakom ryggen på dig. Sedan vaknade du med sprängande huvudvärk och den underliga värmen i ansiktet. Ytterkläderna var borta, liksom

25

TÄNDSTICKAN

skorna, till och med strumporna. Resten hade funnits i stugan. Kartan. Provianten. Mera kläder. Ryggsäcken. Guldet.

Det hade brunnit upp. Det som inte blivit stulet. Ryggsäcken hade knappast brunnit. Där förvarade du guldet. De hade närmat sig på ett sätt, som gjorde att du kände dig rätt säker på att de hade rekognoserat. De närmade sig som om de skulle hälsa på en gammal god vän.

Tanken hade varit att du skulle frysa ihjäl. Du skulle dö utan att behöva bli ihjälslagen. Ihjälfrusen skulle du inte kunna skvallra om rånet och ingen behövde tro att du blivit mördad. Ännu en cheechako, en nybörjare, som dukade under för den stränga vintern. Bra tänkt, eller hur.

Men du hade vaknat, istället för att frysa ihjäl medan du var medvetslös. Nu skulle du åtminstone få frysa ihjäl i vaket tillstånd. För vintern kom rusande som en ilsken grisslybjörn.

Denna natt hade varit kallare än något annat. Kvicksilvret hade frusit fast i termometern i botten på sin kula. I skjorta och byxor och ingenting annat tog du dig ingenstans. Du hade makat dig närmare elden, medan kretsen av värme blivit allt snålare och natten lidit mot morgon.

Skogarna var nästan avfolkade inför den annalkande isvintern. De flesta hade dragit vidare, när guldet sinade, samtidigt som nyheterna om stora fynd i Alaska hade kommit. Ryktet om Three Lucky Swedes, ”de tre tursamma svenskarna”, som hittat guld i Anvil Creek, följdes av rapporter om guldfynd längs hela kusten i Nome. Ivern var stor att dra till Alaska, särskilt bland förlorarna. Den var lika stor som ivern varit några år tidigare att ta sig till Klondike. De som blev kvar var de orkeslösa – och de framgångsrika. Förlorarna drog vidare, och de som orkade.

Din granne i dalen intill, Martyn McLeod, tillhörde de framgångsrika som stannade.

Du tillhörde själv de framgångsrika. Tills igår kväll, när pälsjackorna hälsade på. Ett enda brutalt slag hade förvandlat dig från riktigt framgångsrik till en rejäl förlorare. Från en sekund till en annan.

Det lönade sig säkert bra att hälsa på övervintrande guldTILLBEHÖREN

26

grävare. Några var stenrika och resten var för svaga för att bjuda något motstånd.

Framgångsrik. Det är att vara steget före. Det hade du varit, tills igår. Du prövade din lycka uppe på höjderna, medan de flesta ännu bökade nere i bäckfårorna. Guldet i bäckarna sinade lika snabbt som vattnet under sommartorkan.

Men du hade lyft blicken mot kullarna och dragit vidare med din utrustning. Du lärde dig ett uttryck för det, ”bench gold”, guldet som var bänkat. Det var guldet på höjderna. Inte alls lätt att utvinna, men det låg där och väntade på den som ville bli rik och inte drog sig för att jobba hårt. Riktigt hårt. Det lät sig hämtas. Hur mycket guld minns du inte. När du försökte dra dig till minnes såg du bara en svart fläck, ungefär som om du tittat mot solen för länge. Egentligen var det underligt att du alls vaknat upp efter slaget som den blonde gett dig.

Du hade inte ens en karta. Varken mat eller vatten, bara skjorta och byxor. Men så insåg du att allting faktiskt inte brunnit upp. Borta i vedhögen låg en tygpåse kvarlämnad sedan i somras. Den hade trillat ur packningen efter en bäckfärd och fått ligga kvar bland vedpinnarna. En vattentät tygpåse med två par strumpor och en tändsticksask. Du tog dig till den raserade vedhögen, med nattfrosten knastrande under de bara fötterna. Det gjorde ont att gå på den kalla snön. Det kändes som om du brände fötterna. Men du log ändå, för där låg den gröna tygpåsen. Där låg också hästen. Dess huvud var skilt från kroppen. Besinningslöst våld.

Grålle. Ni var Grålle och Gustaf för den som var från hemtrakterna, Groll ’n Gus för de övriga, utlänningarna och amerikanarna. Hade varit. Som du älskat denna häst, i åratal din trogna följeslagare och kamrat, ofta den enda du haft att prata med. Nu var det färdigpratat och ingen tid att sörja. Grålles blick hade kallnat och din skulle snart gå samma väg.

Visst klarade du att traska fem miles utan skor, om du hade två par strumpor på fötterna och kunde göra eld när du kom fram? Du hade ju tygpåsen att knyta runt den ena foten.

Två par strumpor – det skulle gå. Men tändsticksasken var 27

TÄNDSTICKAN

inte ens halvfull. Den var halvtom. Du skakade på asken med det vackra omslaget. Det var en ask med de nya, moderna säkerhetständstickorna. Du var milt sagt skeptiskt till nymodigheten. Att vara tvungen att tända mot plånet … Du tittade med viss avsmak på de tre stjärnorna som prydde asken. ”Three Stars” hade lanserats som en revolutionerande nyhet, som gjorde eldmakandet till något enkelt, så att vem som helst kunde göra eld. Men du kunde inte göra eld, om du inte hade plånet med dig och du kunde inte göra eld om plånet eller tändstickseländet blev blött.

Du sköt missnöjet åt sidan, för asken var just nu din smala lycka. Du räknade innehållet. Du räknade två gånger för säkerhets skull. Nio stickor.

Kring detta närde du din svaga förhoppning om att få uppleva åtminstone en dag till. Nio tändstickor, två par strumpor och en bra kännedom om skogarna skulle ersätta den förlorade kartan och allting annat.

Du övervägde att bära med dig ved, men bestämde dig emot. Vad skulle du bära den i? Om du väl lyckades ta dig till nästa stuga skulle det säkert finnas ett torkande årsförråd där.

November och midvintern hade redan infunnit sig. Själv var du förmodligen siste man som var kvar. Ingen större chans att någon skulle komma förbi.

Planen blev därför att ta sig till närmaste stuga. Det var fem miles från Sulphur Creek över kullarna, genom snön.

Kanske fanns McLeod kvar där i en varm och skön stuga vid Goldrun Creek. Annars fanns det ved – och ett tak att krypa in under. McLeod la alltid upp ett förråd av ved inför nästa år, innan han bommade igen stugan och drog till Dawson, för att slippa vinterkylan.

Uppför sluttningen på norrsidan av ditt läger, där björkarna tyngts ner av snön innan den blåsts bort av stormvindarna för några nätter sedan. Högerfoten fick tygpåsen och två lager strumpor. Vänsterfoten fick klara sig med betydligt mindre, två lager strumpor som blev blöta nästan omedelbart. Det gjorde snart ont i vänsterfoten och ögonen tårades av smärTILLBEHÖREN

28

tan. Tårar som frös till is. När foten äntligen domnat av kylan, började högerfoten smärta. Det hade nötts hål i tygpåsen och strumporna förvandlades till fuktig is.

Den närmaste stugan. Lägret för den excentriske guldgrävaren. McLeod hade gjort sig en förmögenhet innan fynden mutades in, men hade ändå stannat kvar. Han behövde inte gräva mer, men kunde inte sluta.

Han grävde guld innan någon förstod att markerna borde mutas in. Han grävde guld långt före det stora, bistra halvblodet Skookum Jim stannade till vid Rabbit Creek och svor till av förvåning. Så hade rushen efter guld startat, med en svordom. Den rush som skulle göra så många olyckliga och så få framgångsrika.

Nu såg du skuggor mellan granarna. Svarta, alldeles svarta, som rörde sig så snabbt att allt annat blev orörligt.

Du log. Storskogens väktare. Korpen. Nyfiken, på jakt efter nyheter, allra helst föda, men annars vad som helst som gjorde att den hade kontroll.

Den skulle följa dig, så långt du nu orkade. Orkade du inte, skulle den med glädje hugga in på dina mjukdelar. Ögonen först. ”Hallå!” sa du men fick inget svar.

Korpen mätte dig. Sedan sjönk den in i skuggorna igen, en skugga i skuggan.

Flodslätten vid Goldrun Creek var en blandning av poppel, al och videbuskar. På kullarna ovanför slätten hade McLeods enträgna arbete skalat bort både vegetation och mark, med en rand av den gamla granskogen kvar längs kanten av flodens branta uddar.

Stugan var översnöad, men nyckeln var det inga problem att hitta. Den låg på det ställe den skulle, i tredje vedtraven inifrån. Problemet var att öppna dörren. Dina händer var så nedkylda att ingen av dem förmådde hålla i nyckeln. Men du klämde fast nyckeln mellan händerna och lyckades mödosamt hitta rätt på nyckelhålet. Med tänderna vred du upp låset. Nästa problem var större: Att tända eld. Veden var fuk29

TÄNDSTICKAN

tig. Den var nykluven och behövde vintern och våren för att torka till. Men framför allt kunde du inte få grepp om tändstickan. Händerna var stela av köld. Till sist bet du fast stickan mellan tänderna och greppade asken mellan händerna, som du hade gjort med nyckeln. Den första gick sönder, innan den tände. Den andra tändstickan gav ett gult flackande sken och slocknade genast. Du betraktade asken och undrade hur långt nio stickor skulle räcka.

Den fjärde stickan tände med en klar och stadig låga som gulfärgade ditt försiktiga leende, medan eldslågan tog sig närmare tänderna. Oändligt försiktigt förde du stickan mot ett stycke torr näver och snart hade du eld så att värmen kunde återvända.

Du gjorde flera fina fynd i stugan. Torkat kött att lindra hungern med. Whiskey att lindra törsten. Ett par slitna, men fullt dugliga skor. Du hittade sydon också. Några timmar i det orangea ljuset vid öppenspisen och du hade förvandlat stugans sängtäcke till en jacka. Sedan halvsov du medan du matade spisen med sur ved.

Det svaga gryningsljuset väckte dig när det spelade över stugväggen. Stugfönstret var visserligen litet och morgonen kom med allra största tvekan, men du vaknade ändå med ett hastigt ryck. Du skulle behöva allt dagsljus som stod att få. Till nästa stuga var det långt, för den låg ända borta vid Quartz Creek.

Du var tacksam över skorna och jackan. De var viktigare än den uteblivna frukosten. Du satte ner foten i snön utanför stugdörren och kunde höra på knastret att kölden hårdnat ytterligare under natten. Det skulle blivit en tuff vandring även med rätt utrustning. Du satte iväg i en rask marsch längs bäckfåran och försökte se det från den ljusa sidan. Skor och jacka, tändstickor och torra strumpor. Betydligt bättre än dagen innan, även om du skulle ta dig mer än dubbelt så långt.

Du rundade en poppeldunge i svag nedförslut och njöt att det tunna solljus som silade genom grenverket, när du plötsTILLBEHÖREN

30

ligt blev varse spår i snön framför dig. Du smög försiktigt, för vilka andra kunde vara ute i skogarna än skäggen som överfallit dig. Du stannade en bit från spåren och höll andan.

Inga andra ljud än köldknäppningarna i poppelträden och revirpratet från en korp långt borta. Du andades ut och gick fram till spåren.

Chocken var nästan lika svår som ett nytt slag i bakhuvudet. Det var dina egna spår! Du hade gjort just det du inte hade råd med! Du hade gått i cirkel.

Du slöt ögonen och andades djupt. Nu gällde det att behålla lugnet, annars riskerade du tappa orienteringen helt. I ditt huvud gick du igenom den senaste timmes vandring, för att förstå hur skogen lurat dig. Du valde att följa spåren en liten bit, eftersom de för tillfället verkade gå åt rätt håll, det vill säga i svagt uppförslut. När lutningen avtog böjde du av från dina tidigare spår och gick mer åt väster.

En timme senare var du tillbaka vid spåren och den revirpratande korpen.

Den här gången följde du de dubbla spåren i uppförslutet, följde det västliga spåret uppe på höjden och valde sedan en mer nordlig kurs, när berget föll undan åt alla håll. Kylan målade landskapet helt i vitt – berg, träd, ja till och med himlen. Solen trängde inte igenom molntäcket, men gav ett svagt ljus vid middagstid som bidrog till att göra det vita ännu vitare. En blek och oåtkomlig silverdollar, som den här årstiden knappt var värd ens en cent.

Två timmar senare var du tillbaka vid de välbekanta spåren. Nu var de tre till antalet.

Du hade behövt byta strategi, för den du använde fungerade uppenbarligen inte. Du hade behövt, men du orkade inte och därför gick du vidare. Du följde de trippla spåren uppför berget, följde sedan det västliga spåret uppe på höjderna, fortsatte längs den nordliga kursen när det lutade nedför och vek sedan av mer västligt än förra gången.

Den här gången kom du inte tillbaka till spåren. Du stannade ute i den vita fientliga kölden och såg – ingenting. Du 31

TÄNDSTICKAN

visste inte var du var. Korpen följde dig förväntansfullt och var det enda livstecken du såg. Du orkade inte spåra tillbaka för att kanske komma någon annanstans där du kunde känna igen dig. Du satte dig helt enkelt ner. Det var över.

Du satt där ett bra tag utan att se något. Du bara andades och såg tillbaka på de gångna åren. Det hade kunnat gå så bra.

Men nu då? Var det här dåligt. Det kändes inte dåligt, den behagliga domning som infann sig efter all kamp, all svett och all värk.

Och då såg du det framträda ur snön. Något vitt. Något alldeles vitt, som hade varit helt orörligt, som hade varit en del av den omgivande skogen, men som nu satte fart och närmade sig. ”Hallå!” sa du och ”Hej!” men fick inget svar.

Du förstod att det vita var en människa. Det var en gammal man. Ja, förmodligen en man, även om det var svårt att se. Han rörde sig snabbt, men syntes nästan inte i snön. Hans kläder var vita av frost och också ansiktet var vitt, överdraget med snö och is. Han log inte. Han pratade inte. Han bara iakttog dig, mätte dig med sin blick för att förstå vad du var för slags varelse. Nej, det måste han ha sett på en gång, att du var en sådan där cheechako.

Han kom ända fram till dig, så att du kunde känna den härliga kroppsvärmen som han utstrålade. Han var lätt klädd, men verkade inte frysa trots att frosten hängde tjock från den tunna jackan och byxorna. Du såg hans fårade ansikte där bekymren eller väderleken grävt djupa fåror – och under dessa de väldigt pigga bruna ögonen. Jo, det var en man, en mycket gammal man.

Kraftlös tittade du in i de energiska ögonen och började sedan med gester förklara vad som hänt. Det verkade inte vara någon mening med ord så du visade såret i bakhuvudet och dramatiserade med trötta gester hur överfallet gått till. ”Dinday’?

Frågan kom så oväntat, att den kändes som en pistolskott i den omgivande tystnaden.

TILLBEHÖREN

32

”Va!” var allt du kom dig för att svara.

Han förstod, ”Dinday’?”

Du slog ut med armarna. Vad skulle du säga? ”Gus.” Du pekade på dig själv.

Då sprack hans vita ansikte upp i ett varmt leende. Du skulle ha instämt om du orkat. ”Aha!” Han pekade på sig själv, så det var kanske hans namn.

Sedan pekade han nedåt, mot en grandunge som stod lika vit som resten av sluttningen. Du tänkte protestera, men han tog dig resolut under armarna och mer eller mindre släpade med dig. Det verkade inte ens som att han tog i och du var dessutom för trött för att protestera.

Bakom grandungen öppnade sig en glänta. Där hade indianen rastat och en liten eld brann fortfarande. Aha placerade dig vid elden och la en filt över dina axlar. Elden brann med ett snövitt ljus som hade samma färg som den gamle mannen. ”Luk”, sa han och räckte fram något från sin packning. Det var fisk, torkad fisk, förmodligen lax. Du la smakbiten i munnen och njöt av den salta smaken. Det var så länge sedan du fått äta. ”Hozo”.

Aha såg din hunger och trugade på dig fler bitar luk. Medan värmen långsamt återvände och orken ännu mera tvekande, grävde Aha i sina förråd efter något annat. ”Jejik”, sa han. Det var torkat kött. Du gissade på älg och stoppade biten i munnen. Ingen tokig gissning.

Eftermiddagen var långt hunnen och mörkret bara timmar bort. Indianen verkade förstå vart du var på väg. Han ritade i snön, ett slags karta för att förklara hur du skulle gå. Enligt den kartan var du ganska nära ditt mål. Kunde du hålla kursen var stugan kanske bara en halvtimme bort.

Aha ritade och pekade, ritade och gestikulerade, tills han var säker på att du förstått. Sedan la han flera knyten med jejik i din hand och lät sig fångas av skogen. Ja, så såg det ut, när han vandrade åt sitt håll, att han rörde sig så i harmoni med träden att de drog honom bort. Vinden slog följe.

33

TÄNDSTICKAN

Stugan vid Quartz Creek var olåst och obebodd. Det fanns torr ved och också några rejäla stycken näver. Ändå behövdes två tändstickor för att tända elden. Du var ouppmärksam och fick plikta en sticka som straff. Du skyllde på den tuffa dagen och kände en tacksamhet över att du över huvud taget fick tända en eld denna dag.

Den natten blev kallare än någon tidigare. Du sov nära elden och matade den varje gång du vände på dig.

På morgonen drack du smältvatten som du värmt vid elden och tuggade på en bit jejik. I stugan hade du gjort ett fint fynd och kunde kosta på dig ett leende. Du hade hittat ett stearinljus. Det skulle få de kvarvarande tre tändstickorna att räcka bättre: Först tända ljuset med en sticka, sedan tända elden med ljuset. Dessutom hade du bunkrat näver. Det kommer väl till pass vid eldmakande och väger nästan ingenting.

Du hade också denna morgon övervägt att bära med dig av den torra stugveden, men kommit fram till att nackdelarna övervägde. Den var tung att bära med, särskilt utan ryggsäck. Du hade inte heller i den här stugan kunna hitta något verktyg. Helst hade du velat ha en yxa, men en såg eller kniv hade gått för sig. Du kände dig märkligt naken, du som alltid omgett dig med verktyg.

Innan du gav dig av preparerade du tändstickorna. Med bara tre stickor kvar var de värda mer än allt guld du grävt.

För att de inte skulle bli fuktiga droppade du stearin på deras tändsatser.

Solen gick upp bakom granskogen, som blev bländande vit i sin skrud av frost, snö och is. Nästa stuga som du kände till låg vid Ninemile Creek. Det var en lika lång färd som föregående dag, men betydligt lättare färdväg. Det var bara att följa Indian River nedströms.

Du höll dig på behörigt avstånd från floden. Isen hade lagt sig trots att vattnet var strömt. En tunn, bedräglig hinna, som kunde brista när som helst, om man var oförsiktig nog att kliva på den.

Du stannade med jämna mellanrum och lyssnade. Korpen TILLBEHÖREN

34

som fortsatte att följa dig, sorlet och sjungandet från bäcken och tinglandet från isen som skavde i granarna i en vind som nästan inte fanns. Inget annat, inte ens köldens knäppar i trädstammarna. De var redan djupfrysta.

En bit jejik blev dagens enda måltid. Du tuggade och funderade på vad du skulle göra när du kom fram till Dawson City. Ropa på sheriff ? Tigga pengar?

Och då såg du det framträda ur skuggan mellan granarna.

Något svart. Något alldeles svart, som hade varit helt orörligt, som hade varit en del av det omgivande mörkret, men som nu satte fart och närmade sig. ”Hallå!” sa du men tystnade snabbt.

Du hade förstått att den mörka skuggan var en blåbjörn. En riktig bjässe till björn. Borde den inte sova nu? Den rörde sig snabbt, men det var bara ögonen som syntes i de djupa skuggorna i granskogen. De var förmodligen bruna, men glödde av energi. Så stannade björnen äntligen och prövade luften med nosen. Den iakttog dig med urskogens djupa blick, mätte dig för att förstå vad du var för slags varelse. Sedan sjönk den in i skuggorna igen, som om den aldrig varit där.

Ninemile Creek. En välbyggd timmerstuga som sov i en bäckkrök. Den var så täckt av snö att det inte gick att se var ingången satt. Och när du väl frilagt dörren från snö visade den sig vara låst.

Var fanns nyckeln gömd?

Värmen gick ur kroppen medan du letade.

Gömman visade sig så pass enkel som en rostig spik vid ena fönstret. Men allt är enkelt, när man kommit på lösningen.

Oerhört kall om fingrarna satte du dig på stuggolvet. Du lyckades öppna tändsticksasken, men hade stora svårigheter att skrapa bort stearinet som skyddat den värdefulla tändsatsen. Till sist lyckades du få bort det skyddande lagret genom att bita fast stickan mellan tänderna och trycka den mot väggen. När du sedan skulle tända den, tappade du den på golvet och fick se den försvinna mellan golvbrädorna. Korpen satt 35

TÄNDSTICKAN

uppflugen i en poppel utanför stugan. Storskogens ständiga vaktpost. Nu skrattade den åt ditt tafatta försök, ”krp-krrpkrrrp”.

Du vända asken upp och ner på stugbordet, för att få ut de båda återstående tändstickorna. På bordet var de i säkerhet från att försvinna mellan golvbräderna. Du tog en av stickorna mellan tänderna och raspade den mot plånet – och den gick av vid tändsatsen. Den gick av fastän du varit så försiktig!

Nu hade du bara en chans kvar. Den sista tändstickan valde du att istället kila fast i en liten glipa mellan bordskivans två halvor. Då kunde du istället bygga runt den med ved och hålla i tändsticksasken. Veden klarade dina kalla fingrar av att få grepp runt. Du raspade eld på tändstickan och halade så snabbt du kunde fram stearinljuset och lyckades tända det, innan tändstickan slocknade mot de stödjande vedträna. Du hade eld! Du hade gjort slut på tändstickorna, men du hade åtminstone eld.

Medan stjärnorna målade himlen allt ljusare, tills den var lika vit som frosten, som den tidiga snön och som isen, som bildades på nätterna – medan stjärnorna målade himlen vit, hann verkligheten slutligen ikapp dig. Förtvivlan och yttersta ensamhet. Ensam i vildmarken, så gott som helt utan utrustning, i stulna skor, maten uppäten, ingen karta och utan tändstickor …

Nej, du fick inte tänka i de banorna. Du skulle bara tänka på vad du redan åstadkommit och hur det du hittills gjort, var så mycket svårare att åstadkomma, än det som var kvar att göra.

En ny ismorgon. Efter en orolig natt, där det varit viktigare att hålla elden vid liv än att sova. Utan frukost. Utan utsikter till lunch. Utan tändstickor. Här kunde du inte stanna. Du hade inte mycket krafter kvar, men du måste vidare. Inte vila.

Du kunde inte vila dig stark.

Sårig mun och hals. Så gick det när man åt snö. I stugan här vid Ninemile Creek hade du hittat en klump salt att tugga på. Det mildrade.

TILLBEHÖREN

36

Ingen vilodag. Snabbt vidare, för att utnyttja så mycket som möjligt av dagsljuset medan novembernätterna blev allt längre. Du fick låtsas att du ätit frukost och satsa på nästa stuga, den vid Caribou Creek, och på att det skulle gå att göra upp eld där. Att du skulle hitta ved och tändstickor, kanske rentav ett förråd av mat.

Du rundade en poppeldunge i svagt nedförslut och iakttog det tunna solljuset som silade genom det kala grenverket, när du plötsligt blev varse spår i snön framför dig.

Du stannade en bit ifrån spåren och blundade. Inte nu igen! Inga andra ljud än köldknäppningarna i poppelträden.

Du tvingade dig att öppna ögonen och gå fram till spåren.

Det var dina egna spår. Du hade återigen gjort just det du inte hade råd med. Du hade gått i cirkel.

Men … i så fall hade du gjort det två gånger, för det var två par fotspår, sida vid sida. Det ena paret var dessutom betydligt större än det andra. Det kunde inte vara dina spår, åtminstone inte båda två.

Alltså följde du spåren, för där det finns människor finns det också värme och skydd. Även om du inte gått i cirkel var du på sätt och vis ändå vilse. Du var så trött att du inte längre minns vilken stuga du var på väg till.

Borde du vara försiktig? Tanken snuddade vid dig, som fjärilsfladder. Fjärilar dör snabbt i vinterkyla. Du måste komma under tak snart, annars skulle du aldrig komma under tak. Du var så kall att du börjat känna dig varm – och du var fortfarande så pass medveten att du visste vad det betydde.

Dessutom hade din gång blivit stolpig och ryckig. Du hade sett det förr, hos människor som varit på väg att frysa ihjäl.

Spåren hjälpte dig att hitta stugan vid Caribou Creek. Visst var det hit du varit på väg, när kölden börjat sitt taskspeleri?!

Nu såg du en stuga. Förmodligen den du styrt stegen mot i morse när dagsljuset skingrat natten om än inte kylan.

Röken steg välkomnande från stugans skorsten. Dörren var olåst och du gick in. Det spelade ingen roll om du var ovälkommen. Inget annat spelade heller någon roll, förutom 37

TÄNDSTICKAN

värmen som slog emot dig som en het vägg. Värme, utan att en enda tändsticka behövde repas! Du gick raka vägen fram till kaminen och satte dig.

Du tog av dig kängorna, som var blöta och hade frusit till is. På lagom avstånd från kaminen fick de tina och torka.

Värmen. Kängorna återfick sin form och du började se dig omkring. På köksbordet låg en halväten smörgås och ett glas som innehöll en bottensats av gul vätska. Du åt smörgåsen och svepte glaset. Doften avslöjade att det var whisky.

Du provianterade i skåpen under det enda stugfönstret.

En bit rökt kött och mera bröd. Du tinade loss ur svälten och firade med den flaska whisky som hörde till det urdruckna glaset.

Den unkna och fuktiga luften antydde att någon höll på att torka kläder. Du såg dig omkring i stugan, för att försöka räkna ut vad som pågick här. Det var då du fick syn på ryggsäckarna. Tre stycken och den ena var din. Den var full med guld, ännu mer guld än vad du hittat denna framgångsrika säsong. De båda andra ryggsäckarna var lika fulla av guld.

Du hade tinat upp i de tjocka bältena av värme runt kaminen. Då kom tårarna. Varifrån visste du inte. Det påminde om fuktig ved som läggs på elden, när värmen får träet att gråta. Du satt länge vid köksbordet, innan vedträet torkat ur.

Sedan kom de befogade frågorna: Var fanns ryggsäcksbärarna – och hur många var de?

Du lånade en del av kläderna som låg kringströdda i sängkojerna. Kängorna hade nästan torkat när du drog på dig dem.

Ute började det skymma. Det skulle bli ännu en förbannat kall natt. Bredvid stugdörren låg två par skidor och en pulka. Pulkan hade det mesta av sin packning kvar. Skidorna låg i snön. Spåren bakom pulkan löpte snörrätt ut i skogen, pekande rakt på stugan. Vandringsmän som anlänt trötta och gjort minsta möjliga när de kommit fram. Men skidor ställer man upp även när det är så litet snö att man kan undvara dem. Vandringsmannen sköter sin utrustning eller går under.

TILLBEHÖREN

38

Du hörde ett plötsligt rasslande bakom dig. De hade gillrat en fälla!

Nej, det var den förbaskade korpen igen. Den förföljde dig.

Men något hade skrämt den? Du granskade den dystra grå alskogen bakom din rygg. Korpen bredde ut sina stadiga vingar och flög några varv runt alarna. Tystnaden bredde också ut sina vingar. Alldeles tyst, tystare än tyst. Blodet hamrade och störde dina försök att lyssna. Här kunde ingen ligga i bakhåll.

Du hittade de dubbla spåren igen. De löpte vidare bakom stugan, ner mot ån. Sida vid sida, mindre fotspår till höger och större till vänster. Men halvvägs ner till vattnet verkade de mindre spåren ha sackat efter och lagt sig bakom de större …

Du kom ner till vattnet. Det var en korvsjö, som snörts av från Caribou Creek. Här låg den storväxte, ljushårige och sov på isen. Såg det ut som. Tystnaden och orörligheten berättade något annat. Han låg död och fastfrusen i isen. Han hade gått igenom den tunna isen och blivit kvar i vattnet.

Du såg dig hastigt omkring. Var fanns den mörkhårige?

Vinden susade och ån sorlade, annars var det tyst och orörligt. Här fanns bara den annalkande natten.

Sedan upptäckte du vassruggen som stack upp ur isen.

Svarta strån och inget annat. Den mörkhårige låg också i vattnet, men djupare. Hans hår stack upp genom den tjocknande sjöisen. Det förklarade spåren i snön som slutit sig om varandra. Den lille verkade ha överfallit den store. Tumultet som följde och fick en fortsättning när båda två dråsat i vattnet. Den lille som blivit kvar i vattnet. Den store som … nästan hade tagit sig upp.

Du stod kvar ett bra tag, trots kylan, och betraktade den svarta vassruggen. Den utgjorde den lilla skillnaden. Från att ha varit utblottad och på väg att frysa ihjäl, till att ha en varm stuga för dig själv och en förmögenhet som var större än vad du skulle orka bära.

Varför hade skäggen tagit den här vägen? Hade de siktat på Swede Creek, för att undvika Dawson City och en ointresserad sheriff ? Och varför hade de bråkat om en förmögenhet 39

TÄNDSTICKAN

som var större än att de var för sig skulle kunna göra av med den?

Nåväl. Du tyckte nog att de fått det öde som de förtjänade och att du, äntligen, fått ditt. Ditt öde var att släpa på mera guld än du rimligen behövde. Du skulle investera en del i tändsticksaktier och bli förmögen, men gömma undan det mesta till sämre tider, tillsammans med andra fynd du skulle göra. Förmögen på tändstickor, vad annars!? Du skulle vara mångmiljonär fastän du gömde bort det mesta av guldet. Allt för nio tändstickors skull.

Men en sak skulle du aldrig få klart för dig. Varför slaktade rånarna din häst istället för att låta den bära guldet. Den skulle ha burit dem långt bortom döden. I stället bar de själva guldet och blev upphunna. Fastän, det blir vi väl alla, förr eller senare!?

TILLBEHÖREN

40

Fnösket

Fnöske är det tändmaterial som vid eldslagning används för att fånga upp och bevara gnistan vid eldmakandet. I Sverige har fnösket kommit att starkt förknippas med den ticka som ofta använts, och som här fått namn därefter, fnösktickan. Det finns dock gott om andra tickor och andra växtmaterial som kan användas vid fnöskframställning. Fnöske har också andra användningsområden än eldslagning, men dessa förbleknar i skenet från eldmakandet.

Fnöske har sedan stenåldern varit ett viktigt, för att inte säga oumbärligt, material vid eldslagning. Fynd av fnöske och fnösktickor har gjorts i Norden vid utgrävningar från stenåldern och framåt. Ett bra bevis på den långvariga användningen utgör fyndet på 1990-talet av Ismannen, Ötzi. Han hittades infrusen i glaciärisen i italienska Alperna. Ötzi levde omkring 3300 f.Kr., under en period som kallas kopparstenåldern. Ötzi bar med sig en läderpung med flintredskap, fnöske och svavelkis, att användas till eldslagning ifall den medburna glöden skulle slockna.

Första gången som fnöske omnämns i litteraturen är i Plinii Naturalis Historia Liber XXXVI av romaren Plinius den äldre, som levde år 23-79 e. Kr, och som med dog vid Vesuvius stora utbrott.

Fnösktickan sågs fordom som en verklig nyttoväxt, som

41

FNÖSKET

man förutom att plocka i skogen gärna odlade. I Sverige planterades ofta lövträd nära gårdar och byar och framför allt oxel, som ger extra stora fnösktickor. I Danmark planterades bok på fuktiga ställen, och när plantan vuxit i några år, böjdes toppen till marken och förankrades. På det viset sätt fick man bågar som växte sig grova, och behövde inte stege när det blev dags att skörda tickorna.

Den vanligast använda svampen för tillverkning av fnöske har varit fnösktickan, Fomes fomentarius. Det är en vitrötesvamp som kan påträffas på de flesta lövträd, men är som allmän endast på bok och björk hos vilka den är en svår skadegörare. Även arterna eldticka, klibbticka, platticka, grovticka och sprängticka går bra att använda till fnöske. Eldtickan, Phellinus igniarius, parasiterar på sälg och björk. Klibbtickan, Fomitopsis pinicola, växer normalt på döda barrträd. Plattickan, Ganoderma applanatum, frodas på både barr- och lövträd.

Grovtickan, Phaeolus schweinitzii, parasiterar på gran och sprängtickan, Inonotus obliquus, lever i ett slags symbios med framförallt björk. Arten Phellinus gilvus fungerar också bra, men saknar svenskt artnamn. Strängt taget fungerar tickor bra för att tillverka fnöske och man kan misstänka att betydligt fler går att använda än redan nämnda, men att kunskapen en bit i taget gått förlorad.

Fnöske kan dessutom framställas genom att bereda ett flertal örter, framför allt örter med bomullsliknande dun, som maskros, tistel, mjölkört och ängsull. Vanligaste art vid örtframställning är kungsljuset, Verbascum thapsus, där luddet på bladens undersidor används. Hästhoven, Tussilago farfara, nämndes av Linné, och har rötter som varit bas för framställning av fnöske. Rostad vitmossa, rostad enebark och sälgbark har också använts liksom fibrer från kokosnöten, fladdermusspillning, fågeldun och djurhår. Bambu är ett utmärkt material som kan fragmenteras till både fnöske och tände. I delar av världen med varmt klimat kan gräs, torra löv, mossa och dun fungera som ersättning för fnöske.

TILLBEHÖREN

42

När salpeter och krut introducerades i västvärlden kom det genast att användas för att behandla olika fnösken, framför allt papper och bomull. I USA, men även i Europa, har ett av de vanligaste fnöskena till eldstål tillverkats av brända linnelappar.

Också enebark kan användas som fnöske. Plocka barkluddet ytterst på enen. Rulla i handen eller mot byxan om och om igen tills du har ett fint och småtrådigt nystan. Detta sparas i en vattentät burk. Den uppluftade enbarken läggs i eldstaden i mitten av finare kvistar, granris och näver. Från eldstålet fångas en gnistloppa i barken och får den att glöda, varpå den tänder töret, som tänder nävern, som tänder granriset …

Fnösktickan är silvergrå, eller nästan vit, och växer på döende eller döda björkar och bokar. Den kan förväxlas med den mjuka ettåriga björktickan, Piptoporus betulinus, som använts som nåldyna, strigel och dekoration. Björktickan är emellertid gråbrun till färgen och förväxlas enbart för att också den är vanligt förekommande på björk. Till formen är fnösktickan hovliknande och har ofta tydliga ”årsringar”. Den är nästan alltid platt på undersidan, med kullig ovansida. Med denna beskrivning går det knappast att förväxla fnösktickan med någon annan björklevande svamp.

Fnösktickan sitter ordentligt fast bara upptill. Den är därför enkel att få loss genom att trycka den uppåt. Bäst är att lämna tickorna på trädet tills det är dags att tillverka fnösket. I färskt tillstånd går materialet att bearbeta direkt, men när fnösktickan väl skördats torkar den snabbt och behöver blötläggning.

Skörda inte mer än du behöver, för tickorna växer långsamt.

Fnöske tillverkas av fruktkroppen hos tickan genom kokning, torkning och utbankning. Tickorna växer på stammarna av olika löv- och barrträd, beroende på vilken art som plockas.

Med en riktigt vass kniv skärs det hårda, ljusa skalet bort från ovansidan av svampen. Hattskorpan, porlagret och mycelkärnan tas bort. Precis innanför hattskorpan finns det ljusbruna, läderartade lager som fnösket tillverkas av. I tickans toppdel finns det allra bästa fnösket.

Materialet från det inre av fruktkroppen skivas så tunt som 43

FNÖSKET

möjligt. Fnösket vill dela sig i årsringarna, när man drar i det.

En gammal ticka kan ha upp till 30 årsringar. Fnösket skivas uppifrån, tills man når lager längre ner som är hårdare och därför ger sämre fnöske. Dessa går också att använda, men kräver mer arbete och ger sämre resultat. Det är möjligt, om tillgången på ticka är knapp, att fortsätta tillverka fnöske ända ner till svampporerna.

De tillskurna skivorna kokas traditionellt i lika delar vatten och pottaska. Pottaska är askan av lövträd som urlakats med vatten och till stora delar består av kaliumkarbonat. I modern tid har kaliumnitrat (salpeter) börjat användas vid kokningen, eftersom det ger bättre effekt. Den produkt som då erhålls kallas luttrat fnöske.

Efter kokningen bultas skivorna ut med träklubba eller manglas ut så att de blir som stora tunna flak. När flaken torkat är de färdiga att användas och har en tygliknande konsistens som närmast påminner om bitar av sämskskinn.

Vid eldslagningen behövs något som fångar upp gnistan från eldstålet och flintan. Då är fnöske det allra bästa. Bara en liten bit av fnösket används. Fnösket rivs i kanten för att erhålla en luddig yta, som lättare fångar upp gnistan. Gnistor samlas upp i fnösket, som börjar glöda. Glöden sprider sig i fnösket, men mycket långsamt, varför eldmakandet kan ske utan brådska. Glöden i fnösket blir mycket het, men fnösket fattar ändå inte eld.

Det glödande fnösket läggs gärna ihop med torrt gräs och enbark i en näverrulle. Därefter blåser man i näverrullen tills lågorna slår upp.

Förutom till eldslagning har fnöske haft ett antal andra användningsområden.

I den samiska folkmedicinen har fnöske haft en given plats. Små stycken av fnöske antändes och placerades på bölder eller ställen där man hade ont. Det kallades att bränna tunder. Tunder kunde också brännas utanför kroppen, till exempel på en sten eller ett träd.

TILLBEHÖREN

44

Fnöske har också använts som blodstillande medel för sår. Genom kapillärkraften sugs blodplasma upp i det torra fnösket och de röda blodkropparna koagulerar snabbare. Av samma skäl har fnöske använts för att torka fiskeflugor – för att dess kapillärkraft har en starkt sugande förmåga.

Fnöske såldes på de svenska apoteken fram till 1900-talets början under namnet Fungus chirurgorum.

Av det skinnliknande materialet gjorde man förr också kläder. Ända in på 1900-talet tillverkades kläder av fnöske i Mellaneuropa.

Fnösktickan kan användas till att färga garn. Ullgarn betat med vinsten och tennsalt ger den en guldbrun färg.

Inuti träd som är angripna av tickor bildas emellanåt långa vita mycelhudar, som ”brinner” lika långsamt som fnöske.

Dessa har använts som stubintråd.

Begreppet ”brinna som fnöske” finns belagt i svenska språket så långt tillbaka som 1538, fastän fnöske inte brinner.

Ordet härleds tillbaka till fnusk, ”murket trä”, möjligen också tillbaka på det urnordiska fnausk.

Ordet har också härletts tillbaka till det isländska fnjóskr.

En vanlig teori är att ordet är av ljudhärmande ursprung och syftar på ljudet vid förbränning.

Engelskan har lånat in franskan och talar om amadou.

Detta är inte äldre i skrift än 1815, och användes vid introduktionen av den tyska produkten från fnöskefabrikerna. Det franska ordet är härlett från amadouer, “att locka”. Det anses leda tillbaka till fornnorskans mata, “mata, föda”.

Under 1800-talet fanns stora tillverkare av fnöske i framför allt nuvarande Tyskland, i Augsburg, Frankfurt am Main, Nürnberg, Strasburg och Ulm. Ulm hade fabriker som levererade fnöske till stora delar av Europa. Deras produkt kallades Ulmer Schwamm. Också från Sverige gick fnösket på export, men det svenska fnösket var hårdare och grövre än det porösa och fina från Böhmen.

Vid 1800-talets fnöskfabriker kunde en stor tickas fnöske

45

FNÖSKET

bankas ut till ungefär 1 meter x 0, 5 meter x 1,5 centimeter. En duktig arbetare kunde klara av att banka 2-3 kilogram svamp per arbetsdag.

Det tillverkades åtminstone fem olika sorters fnöske vid fabrikerna i Tyskland: Gul eller brun fnöske, svart fnöske, vit fnöske, pulverfnöske – som hade inblandning av krut – och fnöskpapper.

Sedan kom tändstickan och sopade rent. Numera har fnösket blivit ett lustigt kuriosa, eller något för den som söker sig till mänsklighetens rötter.

Lägerelden bär på något särskilt kraftfullt då två människor möts. Fnösket eller tändet kan verka futtigt och enkelt, men utan fnöskets egenskap att fånga gnistan och nära den till en riktig eld, skulle många äventyr inte ens tagit sin början. Ett exempel är mötet mellan Regan Axon och Big C i en grotta i Bhutan, där de påbörjade sin plan om att återfinna den skatt som Gustaf Anderson stoppat undan.

TILLBEHÖREN

46

Chomolhari

Sydöstra Himalaya, Bhutan – 27° 49´ 27´´ N 89° 16´ 12´´ Ö

Mörkt! Riktigt mörkt. Det var bara den hårda vinden som gjorde att jag visste att ögonen var öppna och inte stängda.

Jag hade tappat bort mig i bergen på natten i den tilltagande stormen.

Det hade redan från början varit en riktigt usel idé, men jag ville ändå inte släppa den förhoppning jag haft om att resultatet skulle kunna bli riktigt bra. Jag litade så gott som alltid på min känsla.

Idén hade varit att bestiga ett berg som inte tidigare bestigits. Det var därför jag hamnat i Bhutan, trots de stora svårigheterna med att ens komma in i landet och sedan de hutlöst höga dygnskostnaderna för att befinna sig här. Dålig idé.

Det var olagligt att bestiga berg som är högre än 6000 meter.

Detta med höjder – det var inte tillåtet att bygga högre än fyra våningar och snart skulle det bli helt förbjudet att klättra i berg, oavsett höjd. Landets kultur tycktes mig på en gång fascinerande och frånstötande. Nåja, denna besatthet kring höjder var ju också det som dragit mig till Bhutan, att höga berg var olagliga.

47

FNÖSKET

Lägerelden är en fantastisk plats. För värme, gemenskap och berättelser.

Men först måste den ställas i ordning. Här får du del av kunnandet och del av berättelserna. En faktaroman.

Läsinstruktion: Romanen kan läsas på tre olika sätt.

Om du är ute efter spänning kan du läsa enbart berättelsekapitlen. Är du ute efter eldmakande, kan du läsa enbart faktakapitlen för nya inblickar i färdigheten med eldmakande. Inte för att göra eld, utan för att förstå elden. Den som förstår eldens natur kan göra eld oavsett vilka förhållandena är.

Slutligen kan du läsa romanen från pärm till pärm, för att få helheten. Det sistnämnda rekommenderas varmt!

En hel del frågor får sina svar i faktadelen, – Varför har fnöske varit av så stor betydelse för eldmakandet?

– Varför fortsatte yxkapningen långt in på 1900-talet?

– Hur ofta börjar det brinna vid blixtnedslag?

– Vad är egentligen en gnista?

– Vad är det som gör näver så bra att göra upp eld med?

Författaren arbetar som utredare vid Örnsköldsviks kommun, men har också varit verksam som lärare, rektor, journalist och tidningskrönikör. Han har tidigare gett ut vildmarksromanen Vandrare i Vändåt.

www.vistoforlag.se