9789188769268

DAN KANDELL

VIA

DOLORO

Smärtans väg

SA

VIA DOLOROSA Smärtans väg

Dan Kandell

VIA DOLOROSA, smärtans väg Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Dan Kandell © Omslagsfoto: Isabel Herlöfsson Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978–91–88769–26–8

Till min pappa in memoriam och min mamma.

Anders Friberg och Thorsten Dahn

Tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden som mÜjliggjort utgivningen av denna roman.

1.

Aber etwas fehlt.

Va? Aber etwas fehlt!

Vadå?

Jag hamnade på en boksida. Mitt på en rad. Där stod det ”Aber etwas fehlt”.

Kan du läsa?

Tydligen.

Jaha. Och vad stod det där då?

Ja, men jag sa ju det. ”Etwas fehlt”.

Sa du inte ”aber” också?

Gjorde jag?

Jag tyckte det. Att du sa ”aber”.

Vilket ”aber”?

I början på det du sa. ”Aber”?

Vad är det för något? ”Aber”?

Nej, alltihopa! ”Aber” och allt det andra?

Inte vet jag. Det är ju tyska!

Kan du tyska?

9

Något saknas.

Ja, det gör det.

Vadå?

Det saknas något.

Gör det det?

Javisst.

Hurdå? Det är bara något man säger.

Jag tror att det handlar om förändring.

Gör det?

Om något saknas, så har ju detta ‘något’ funnits tidigare,men nu finns inte detta ‘något’ längre. Det har skett en förändring.

Jaså. Du tänker så. Som världen menar du?

Menar jag det?

Ja, det är ju det alla påstår. Världen har förändrats.

Har den?

Det är det alla säger. Akta dig för världen.

Såpass?

Ja,ja,ja. Det säger man hela tiden. Ge dig inte ut i världen. Den har förändrats. Du kan hamna i nätet.

Nätet?

10

2.

En snabb sylvass smärta Någon som tog honom i ett fast grepp om axlarna En frågande röst som talade till honom En färd på en bår I ett tämligen stort betonggrått rum har ett mindre rum provisoriskt byggts upp med väggar bestående av halvt genomskinlig byggplast.

En ensam sjukhussäng står mitt i det inre rummet, som en liten ö.

I sjukhussängen ligger en ensam man. Han ligger alldeles stilla, på rygg, med slutna ögon, nerbäddad mellan sjukhusvita lakan inklusive den obligatoriska institutionsgula filten.

Från hans kropp och under lakanet och filten och ut till sidan av sängen löper en kateterslang som slutar i en uppsamlingspåse nere vid sängens ena hjul.

Allt är tyst.

Hit in tränger inte Stadens pulserande ljud.

Det enda som hörs är mannens svaga, lätta, rytmiska andhämtning som en viskning i den annars totala tystnaden.

11

Staden är världen utanför. Det ständiga bullret. Den ständiga rörelsen hos människorna och i trafiken. Den ständiga otåligheten.

Här inne är världen innanför. Innanför betongväggarna. Den ständiga tystnaden. Den ständiga stillheten. Den ständiga väntan.

Mannen är bara svagt vid medvetande.

Omtöcknad öppnar han försiktigt sina ögon på glänt för att med ens sluta dem igen till skydd för det obarmhärtigt skärande ljuset från lysrörslampan som sitter i taket.

Tankarna är som hala fiskar. De far kvickt iväg och är dessutom ytterst diffusa.

Enkla tankar som Var? När? Hur? far ut och in genom minnets töcken.

Förnimmelser som gömmer sig i hjärnans vindlingar.

Centrifugalkraften i kurvorna som fick honom att slängas fram och tillbaka Stroboskopiskt ljus Husfasader som flög förbi i allt högre hastighet Inga sirener Hör han något?

Fotsteg utanför i en korridor?

Hur låter fotsteg?

Vad betyder ”låter”?

Vad är fotsteg?

Han kan inte röra på fötterna.

12

3.

Bakelittelefonen börjar ringa med skrällande signaler. Ljudet fyller hela den lilla lägenheten, ett ljud som egentligen borde ha känts som om en cykelkedja hade dragits genom huvudet på honom, men Oliver befinner sig långt borta, i en värld där han är omgiven av något som surrar. ”Världen har förändrats.”

Surr. Surr.

Han vänder sig om på den fuktskadade madrassen. Stönar till.

Kör huvudet ner i den mögelluktande kudden. Försöker skaka av sig drömmen, det återkommande surrandet. ”Det saknas något.”

Signalerna fortsätter att skrälla gällt och högt i den lilla enrummaren.

Oliver vänder sig igen med en djup suck. ”Akta dig för nätet!”

Han sparkar till en sko i den spasmiska ryckningen som kommer sig av att han får för sig att han faller. Faller ner från ett tak på ett sjuvåningshus.

Faller ner.

Faller ut på en trafikerad gata.

Faller.

13

Ramlar.

Raglar.

De surrande rösterna tonar bort och de gälla signalerna tonar upp i hans medvetande.

Han börjar sakta flyta upp till ytan.

En dammig solstråle delar av det lilla rummet i två delar. Han kisar mot den.

Telefonens ringande känns som om en cykelkedja dras genom hans huvud. Signalerna överröstar alla andra intryck och får honom att vakna till.

Han sätter sig hastigt upp. Ser ner på sina byxor. De är väldigt smutsiga. Varför är de det? Han försöker med fumliga, darrande händer gnugga bort fläckarna.

Vad gjorde han igår? Ramlade. Då är det så inte konstigt att han är smutsig.

Vad gjorde han mer? Rumlade. Raglade. Ramlade. Nu minns han. Han blev utslängd. Flera gånger!

Först blev han utslängd från Restaurangen. ”Det ska inte vara mer där” hade den snobbige servitören kläckt ur sig. Sådana kommentarer provocerar Oliver. Oerhört. Och sedan det blekfeta paret vid bordet intill som hade suttit och stirrat på honom med kodumma ögon och missbelåtna miner. ”Vad glor ni på?”

Vakt hade tillkallats.

Ett bryskt nappatag om nacken. ”Lika bra det. Ni skörtar upp folk med er utspädda sprit!” Han skrek det. Det kunde de gått ha.

Samtidigt hade Oliver tagit ett grepp om bordsduken så hela härligheten på bordet hade åkt i golvet. Porslin, flaskor och glas hade flugit genom luften och krossats mot golv och väggar.

Så efter några timmar var det dags igen.

Då blev han utslängd från Svartklubben. Han hade gått hårt åt några pundare som satt i ett hörn och rökte på, hade läst lusen av dem genom att berätta vad han tyckte; att han hatade narkotika och att han hatade de som nyttjade den och allra mest hatade han dem som tjänade pengar på den.

14

”Puckon. Fattar ni inte vad det är ni sponsrar när ni sitter här och drar i er den där skiten?”

En ännu bryskare vakt med ett ännu bryskare nappatag. Rakt ut på gatan.

Och så till sist korvkiosken. Det är en bedrift att bli utslängd från en korvkiosk …

15

4.

En man i vit läkarrock gläntar i glipan på byggplasten, kikar in i det lilla inhägnade rummet med sjukhussängen. Står där ett ögonblick och bestämmer sig sedan för att kliva in.

– Herr Starck? Thomas Starck? Herr Starck … Thomas …

Pannan rycker till på den sängliggande mannen. Han har skäggstubb. Ingen rakning på flera dagar. Läpparna rör sig. Det ser ut som om han viskar något till någon, men det kommer inget ljud.

Mannen i den vita läkarrocken tar ett steg närmare sängen. Han håller en brungrå mapp i handen. Troligtvis en journal.

– Thomas …

Mannen i sängen ligger fortfarande orörlig. Han skakar bara mycket försiktigt och nästan omärkbart på huvudet.

Plötsligt lyfter han långsamt på vänster arm, rakt upp i luften, och gör en mycket långsam cirkelrörelse med den för att sedan lägga ner den på filten igen. Han trampar med fötterna under lakanet. Sedan svarar han med en hes sprucken frånvarande röst.

– Va? – Herr Starck.

Läkaren försöker sakligt och med en något starkare stämma få kontakt med patienten.

– Herr Starck.

16

– Ja …

– Jag heter Erik och är läkare här.

– Va? – Kommer du ihåg vad som har hänt, Thomas? Hur känner du dig?

Det blir en lång paus. Mannen, Thomas, som ligger i sjukhussängen andas med ett svagt väsande. Till slut svarar han, fortfarande sprucket: – Sönderslagen.

Det blir ytterligare en paus.

Inne i det betonggrå rummet står en läkare som heter Erik och försöker att få kontakt med sin patient, Thomas Starck.

De befinner sig i en liten ö, inhägnad av byggplast.

Det är tyst.

Stadens ljud når inte in här genom betongen.

– Du ligger på sjukhus, Thomas. Kommer du ihåg vad som har hänt, Thomas, fortsätter läkaren enträget.

– Ja …

Thomas’ svar är tonlösa och kan betyda vad som helst. De är svar från någonstans långt, långt inne i hjärnans labyrinter.

Så gör vänsterarmen samma procedur igen, lyfter långsamt, gör en cirkelrörelse för att sedan landa på den gula filten. Han trampar med fötterna under lakanet.

– Vi har ringt efter din fru.

Läkaren talar sakligt och mjukt. Professionellt.

– Ja …

Thomas ger ett likadant svar igen. Från långt, långt bort.

– Hon är på väg. Ännu en lång paus.

Läkaren är inte säker på om han får kontakt med sin patient.

Svaren han får är svårtydda.

– Du fick åka ambulans hit. Du föll ihop i Gallerian. Kommer du ihåg det?

Thomas försöker få upp ögonen. Han hör en röst som talar någonstans långt bortifrån, alldeles i den avlägsna öppningen av den ljusa tunneln.

17

Ambulans Centrifugalkraften som får honom att slängas fram och tillbaka Husfasader som far förbi Ljudet av trafik Och en gäll signal Gälla signaler Thomas kisar mot det skärande ljuset. Han ser något stort och vitt bredvid sig. Något stort vitt som talar.

Det vita reflekterar ljuset, lyser ännu skarpare i hans ögon.

Han ska precis ställa en fråga när han märker att tungan har klistrat fast mot gommen. Den sitter fastklibbad.

Det enda han får fram är: – Törstig.

– Jag ska säga åt syster. Jag kommer tillbaka om en liten stund.

Din fru är på väg.

Plötsligt hörs ett ljud. En elektronisk, barnslig melodi börjar spela högt i det tysta.

– Ursäkta.

Läkaren skyndar ut genom den enda ingången som finns i den upphängda plasten, en glipa några meter från sjuksängens högra sida. Det ser ut som en sluss av något slag.

Thomas ser att det vita rör på sig, blir mindre, och försvinner.

18

5.

Oliver sliter tag i den svarta luren. De elaka signalerna ligger skrällande kvar i rummet.

– Ja! För sent.

Någon hann lägga på.

Vad han hatar den där gamla telefonen. Svart som en likkista.

Men han hittade den på en loppis borta vid Folkparken och föll för den nostalgiska känslan den framkallade.

Det var en sådan telefon som hans mormor hade haft.

Nu finns det dyra kopior av de där gamla klenoderna. Men de har inte den rätta känslan. De bär inte historien med sig. De har inte förmedlat tusentals samtal genom tiden som den här som är äkta vintage.

När han sitter där med luren i handen upptäcker han att han bara hade tagit av sig den ena skon då han slängde sig på madrassen när han kom hem igår kväll.

Han lägger på luren och viskar för sig själv: – Jävla idioter.

I det att han försöker resa sig drar en sågklinga genom hans skalle. Blixtar far genom synfältet och hela rummet exploderar i ett vitt sken.

19

Staden är farlig.

De hemtrevliga och korrekta tegelfasaderna är bara kulisser.

Bakom kulisserna ruvar mörkret.

Staden är ett nät.

Där en människa spårlöst kan försvinna.

Staden är ett skådespel.

Där sanningen och lögnen flyter samman.

Där den ständiga kampen står mellan rätt och orätt.

Där kommersen styr över liv och död.

Man ska akta sig för Staden.

Man riskerar att hamna i nätet.

Och bli tvungen att vandra Smärtans Väg ...

Via Dolorosa är en surrealistisk deckare inspirerad av film-noir.

Dan Kandell är förutom författare också skådespelare, regissör och dramatiker.

www.vistoforlag.se