9789188745149

BOOKMARK

Sagt om Glöm mig

Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.

ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988 – och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.

I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre­ Författarfoto: Alexander Dahl, Skarp Agent

pers­pektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum.

Alex Schulman debuterade 2009 med den

Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han

skönlitterära romanen Skynda att älska,

inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska

tillägnad sin bortgångne pappa Allan

konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring

Schulman. Den populärfilosofiska boken TID – Livet är inte kronologiskt, skriven tillsammans med podcastkollegan Sigge

av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.

Eklund, blev 2015 års bäst sålda biografi.

Hans roman Glöm mig, som handlar om sökandet efter försoning med en alkoholiserad mamma, hyllades av både läsare och kritiker. Boken blev ”Årets bok 2017”.

Omslag: Sigge Eklund

w w w. b o o k m a r k f o r l a g . s e

Alex Schulman Bränn alla mina brev

Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede,

”Hjärtskärande, klarsynt och stark.”

Aftonbladet

Bränn alla mina brev Alex Schulman Roman

”Alex Schulman låter känslor flöda in i läsaren.”

Dagens Nyheter ”Schulman tar oss väldigt nära smärtan.”

Svenska Dagbladet ”En rak och uppriktig bok om medberoendets mörker.”

Expressen ”Rakt, ärligt och känslosamt – från början till slut.”

Upsala Nya Tidning ”Årets i särklass bästa bok. Läs den!”

Corren ”Årets bok: utan tvekan Glöm mig med Alex Schulman.”

Dala-Demokraten ”Så totalärligt att man tappar andan.”

Norrköpings Tidningar ”En bok som tar sikte på hjärtat – och träffar.”

Arbetaren ”Jag har sällan läst en så drabbande skildring av medberoendets vidriga mörker.”

Accent Magasin

BRÄNN ALLA MINA BREV

Bränn alla mina brev Alex Schulman Roman

www.bookmarkforlag.se Bränn alla mina brev Copyright © Alex Schulman 2018 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Omslag: Sigge Eklund Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2018 isbn 978-91-88745-14-9

Till Karin

Prolog

”Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig.”

Det är meningen som ska förändra allt. Hon säger det efter ett bråk en kväll i köket, jag lagar mat och vi förlorar båda kontrollen över tonen. Vi säger så hårda saker till varandra att jag är rädd att vi inte ska kunna reparera det.

Elakheterna trappas upp och till slut tappar jag fattningen och kastar stekpannan i väggen. Det blir tyst, kyckling­ lever över hela golvet. Jag ångrar mig genast och sträcker handen efter henne. Hon rycker till och tittar på mig och det går inte att misstolka: hon ser på mig med rädsla i blicken.

Jag känner omedelbart faran. Försöker överblicka konsekvenserna av mitt utbrott. Jag vet att jag nu tagit ännu ett steg i fel riktning, och det är nära nu. Om jag inte gör något kommer hon lämna mig.

Insikten kommer efter en rad upptäckter, den ena obehagligare än den andra. Det började någon månad tidigare,

7

med ljudet av gråt från min dotters rum. Jag öppnade försiktigt dörren för att se vad som stod på. Där satt hon på golvet, med ryggen vänd mot mig och torkade en fläck på heltäckningsmattan. Runt omkring henne låg toalettpapper i små missfärgade högar – hon måste hållit på en bra stund. Jag såg hur fläcken bredde ut sig under henne och kände igen den mörkrosa färgen, det var det slime jag köpte till henne tidigare under dagen. Jag betraktade hennes hysteriskt svepande rörelser. ”Oj, vad har hänt?” sa jag, och hon stelnade till och tittade upp mot mig. Det var hår och snor och tårar och där bakom två ögon. ”Förlåt, pappa”, sa hon.

Hon tittade ner i sina knän. ”Det var inte meningen.”

Jag gick fram till henne, lyfte upp henne och satte mig med henne i sängen. ”Det är ingen fara”, sa jag.

Jag kände hennes puls dunka genom bröstkorgen. ”Förlåt, pappa”, sa hon igen, och jag trasslade fram hennes ansikte, lade det blöta håret bakom öronen och torkade ansiktet med tröjärmen. Vi fick ögonkontakt, alldeles snabbt innan hon tittade ner igen, och det gick inte att misstolka. Jag såg rakt in i hennes skräck.

8

Jag kände ett förvirrat obehag. Varför är min dotter rädd för mig?

Senare samma kväll, när barnen somnat, berättade jag för Amanda vad som hade hänt och jag frågade henne: ”Varför är min dotter rädd för mig?” Hon svarade att hon städade i vår dotters rum häromdagen. Under sängen hittade hon ett tiotal frukostmackor. Frances hade smugglat upp dem från frukosten i köket och gömt dem där för att slippa äta upp dem. Amanda sa åt henne att man inte får gömma mackor på det sättet. Frances blev märkligt skärrad och började gråta och Amanda tröstade henne och sa att hon inte behövde vara ledsen. ”Snälla”, sa Frances. ”Berätta inte för pappa.”

Jag kunde inte förstå. När blev det så här? Jag hade alltid sett barnens förhållningssätt till mig som en sorts respekt. Jag tyckte det var någonting bra – barnen lyssnar verkligen på mig och det är som det ska vara. Men det här var något annat. Och framför allt: det var en gåta.

Vad i min person skrämde dem?

Jag var medveten om att jag aldrig varit någon särskilt glad skit. Jag visste att jag var konfliktfylld och kanske olustig, spänd som en fiolsträng ibland, särskilt när jag träffade människor jag inte kände mig bekväm med.

Och jag var medveten om att jag hela tiden bar på en

9

slumrande irritation, som blossade upp onödigt fort. Jag hade kort sträcka till katastrofen och reagerade starkt och omedelbart på små motgångar, höga ljud, stress, missförstånd. Jag har ogillat den sidan hos mig själv, men alltid trott att den som lidit mest av den är jag själv; jag tänkte att jag ibland går in i ett mörker – men det är fortfarande ljust där utanför. En obehaglig möjlighet öppnade sig: jag bär på en vrede, som förgiftar inte bara mig utan också min familj.

Jag blev uppmärksam på mitt eget beteende, och på mina barns. Insikterna kom långsamt. Små, små tecken.

Jag ringer min dotter som inte svarar, och efter en stund ringer hon tillbaka, med andan i halsen, och det första hon säger är: ”Förlåt pappa! Förlåt för att jag inte svarade förut.”

Varför säger hon så?

Vi är på Gröna Lund och barnen vill åka Nyckelpigan.

Det står att det är trettio minuters kö. Jag mumlar ”herre­ gud” och vi ställer oss sist i ledet, men min dotter har upptäckt min irritation och rycker mig genast i armen. ”Vi behöver inte åka den, pappa. Vi kan åka något annat.”

Hon drar mig bort mot elefanterna. ”Kom, pappa!” Så att jag ska slippa vänta.

Varför gör hon så?

10

Vi går i Humlegården en av årets första vårdagar. Barnen försvinner iväg och kommer tillbaka efter en stund med en bukett blåsippor som de plockat från slänten där vårblommorna just har slagit ut. De räcker stolta över buketten till mig, jag reagerar instinktivt. ”Vad gör ni?” säger jag. De stannar upp och leendena försvinner. ”De där blommorna ska vara kvar där, så att alla kan titta på dem.”

De vet plötsligt inte var de ska göra av sina buketter. De lägger ner dem i gräset. Vi fortsätter mot gungorna. Ett av barnen tittar snabbt upp mot mig.

Varför ser hon så skärrad ut?

Små tecken, jag såg dem i blickar och gester. Hur mina barn hela tiden läste av situationerna och kontrollerade hur jag skulle reagera. De reagerade inte på världen, utan på min reaktion på den. Det var så obehagligt bekant.

Det jag såg dem göra, hur de förhöll sig till vrede, hade jag gjort under hela min barndom. Mamma letar sig in under min skjorta för att klia mig på ryggen. Hennes trasiga naglar gör ont och hon kliar för hårt, så jag drar mig undan, går åt sidan. Hon säger: ”Du slipper”, och vänder blicken mot teven. Jag förstår omedelbart att konsekvenserna av detta kan bli farliga, så jag tar ett steg fram igen, ställer min rygg till hennes förfogande. Hon låtsas inte om det, stirrar stint in i teven. ”Mamma”, säger jag. ”Du

11

kan klia.” Hon svarar inte och jag går min väg, men nu är jag på min vakt. Nu vet jag att något håller på att brista.

Jag utvecklade en superkraft i barndomen, jag kunde förutspå konflikter långt före alla andra. Jag fick en radar för vrede och den har jag burit med mig i livet. Det var först nu som jag upptäckte att denna radar fungerade på alla utom på mig själv. Jag var blind för mitt eget be­ teende.

Amanda hade tidigare påpekat det för mig, men alltid inför andra och alltid anekdotiskt. ”Du kan ju bli väldigt arg.” Lustiga historier som drogs under middagar, om ett knasigt lynne. Som när jag reagerade på maten på BB dagen efter att min dotter hade fötts. ”Kan det vara så svårt att få en vettig måltid här?” fräste jag till en skrämd barnmorska.

Men det finns händelser som vi efteråt inte pratat om.

Ett utbrott på Amanda i en bil, på en het parkeringsplats någon gång mitt i sommaren. Jag såg barnens skrämda blickar i backspegeln. En annan gång i en mataffär. Jag minns inte detaljerna, något fånigt. Jag kastade ner en vara i vagnen och gick hem.

Vi pratar inte om det.

Men så höjs insatserna till slut.

Bråket i köket ställer saker på sin spets.

12

Vi sitter sedan i natten under två filtar på balkongen och röker cigaretter. Hon säger att hon inte vet vad hon ska ta sig till. Hon säger att något måste hända. ”Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig.” Det är så tydligt, oundvikligt. Som om det pågår något i det tysta, en nedräkning till katastrofen. Jag säger ingenting där på balkongen, men inom mig rasar paniken.

Min dotters lilla hjärta som slår så hårt genom blusen.

De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen.

Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner.

Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.

Kapitel 1

Det ser ut som det brukar göra.

Två fåtöljer och över den ena hänger en väggklocka – det är där patienten ska sitta, så att terapeuten diskret kan kasta ett öga på klockan ovanför ens huvud utan att det ska uppfattas som stötande. Ett bord med en karaff med vatten och servetter, för dem som gråter. Konst på väggarna som tycks noga utvald för att säga absolut ingenting.

Jag slår mig ner och blir generad när hon frågar om jag gått i terapi förut. Jag har gått i åtta år. Det är väl inget fel i att gå i terapi, men ändå skäms jag och vill inte berätta. För vad säger det om en person, att han gått i terapi så länge? Det finns något osunt här, att man vecka efter vecka, år efter år, återvänder till en fåtölj för att ostört kunna prata om sig själv.

Jag säger till henne att det inte är första gången jag går i terapi, men däremot är det första gången jag ska göra det hon är utbildad på, att rita en familjekarta. Jag säger till

14

henne att jag tror på idén om att alla individer i en släkt påverkar varandra. Och genom att rita en familjekarta kan man få en bild av hur allt hänger samman, hur man själv är en summa av alla människor som finns ovanför en i familjen.

Hon tar fram ett stort ritblock på ett stativ och ber mig berätta om min släkt. Det är jag och mina två bröder och våra döda föräldrar. Det är grunden och därifrån strålar de olika släktmedlemmarna ut. Vi går igenom dem noga, person för person. Vi pratar om familjehemligheter, sorger, skilsmässor och dödsfall och markerar dem i marginalerna. Det gör något med en att se så många liv koncentrerade och sammanfattade på en så liten yta. Livsöden antecknas på ett par rader. En farbror blev alkoholiserad och dog ung. En moster förlorade båda sina pojkar när de lekte i ett grustag. Någon fick cancer. En annan tog sitt liv.

Terapeuten ber mig att gå fram till kartan och märka ut de olika familjemedlemmarnas samband. Om relationen är god mellan två personer ska jag markera detta genom att dra ett rakt streck mellan dem. Om det finns konflikter två släktmedlemmar emellan ska detta anges genom ett sicksackstreck. När jag är färdig frågar hon om jag kan se något mönster i det jag just gjort. Jag backar ett par steg

15

för att få bättre överblick. Jag tittar förundrat på virrvarret av namn, årtal och kludd. Jag har aldrig sett det så tydligt förut, det är nästan som att jag har utsatts för ett trolleritrick som jag nu inte kan förklara. ”Herregud”, säger jag. ”Berätta vad du ser”, säger hon.

Jag går fram till tavlan igen. Jag för pennan mot mitt namn. Ser hur det raka strecket går mellan mig och pappa, och hur det sicksackiga strecket löper till mamma.

Och så tittar jag upp över släkterna. ”På pappas sida finns bara raka streck”, säger jag. ”Från pappa och hans barn och hans syskon och föräldrar. Allt är harmoni.”

Jag för pennan upp mot mammas sida av tavlan, och hennes släktingar. ”Men här borta …”

Jag blickar ut över ett slagfält, ett virrvarr av taggiga relationer, överallt markeringar av bråk, uppbrott och uppgörelser. Ingen har skonats. ”Här borta är det kaos.”

Mamma var yngst av barnen. Hon hade tre syskon, två bröder och en syster. Jag försöker minnas, men jag tror inte att jag någonsin sett alla fyra tillsammans. De hatade varandra i olika omgångar, konflikter som rann genom

16

decennierna. I barndomen var turerna förstås obegripliga för mig. En tidig juldagsmorgon i början av 80-talet. Vi är hemma hos min morbror och firar jul. Mamma väcker oss i våra sängar. ”Kom nu ungar, nu åker vi”, viskar hon.

Vi rafsar sömndruckna ihop våra kläder, tassar genom det sovande huset och beger oss till bilen. Vi lämnar utan att säga hej då. Vi får ingenting veta, men vi hör de mumlande samtalen där fram i bilen. ”That’s it – vi ska aldrig mer ha med dem att göra.”

Alltid hade det skett något oförlåtligt som aldrig skulle glömmas. Och så bröts kontakten något år och sedan svängde det igen och plötsligt skulle vi ses på en semester.

Kusinerna hoptussade, främlingar som skulle leka, och sedan avlägsnades från varandra när bråken blossade upp igen. Inställda midsommarfiranden, middagar som alltid avslutades med arga rop och stolskrap och någon som brände iväg med bilen. Jag minns ett brev på mammas skrivbord, undertecknat av henne, till en av bröderna. Jag läste girigt, det var som ledtrådar till ett stort mysterium, jag minns vartenda ord. Saker han gjort var ”oursäktliga” och till dess att han insåg sina misstag var hon inte intresserad av umgänge över huvud taget. Jag minns den sista raden: ”All kontakt upphör nu.” Det var så obehagligt, slutgiltigt.

17

En gång ringde mammas syster, jag svarade i telefonen.

Hon ville prata med mamma. ”Nej tack!” ropade mamma från köket. ”Men mamma …”, sa jag. ”Inte intresserad!”

Den ene av mammas bröder hatade inte familjen – hans konflikt var med världen. En gång åkte jag och han buss tillsammans mellan Filipstad och Stockholm. Kvinnan från bussbolaget gick omkring och tog allas namn, och när det var hans tur att ge sina uppgifter väste han hatiskt: ”Vad ska ni med det till?” Kvinnan förklarade att de måste ta namn på alla passagerare. ”Då heter jag Johan Johansson”, svarade han och tittade ut genom fönstret. Han vände sig till mig när hon hade passerat, viskade i mitt öra. ”De har spioner överallt.” ”Vilka?” ”Satans utsända.”

När jag kom hem och berättade för mamma bestämde hon att vi inte skulle umgås mer med honom – han var ju uppenbarligen galen. Återigen: all kontakt upphör nu.

Alla konflikter som rasade mellan släktens medlemmar kom med åren att bli något bekant, och långsamt upptäckte jag att jag fick smak för det. En sommar i tonåren

18

tågluffade jag genom Europa med en kompis. ”Ring min bror när ni kommer till Grekland”, sa mamma. ”Han kommer att ta hand om er. Ni kan få bo hemma hos honom.”

Han mötte upp oss i en bar i den lilla byn han bodde i. När vi frågade om vi fick sova hos honom blev han perplex. Han skulle få gäster till kvällen, det passade sig inte riktigt. Vi tog farväl av varandra och från hamnen ringde jag mamma och berättade allt, och jag hörde hennes återhållna vrede när hon förhörde sig om detaljer. ”Ni fick alltså inte ens tälta på tomten?” ”Nej.” ”Han gav er inte pengar till en buss?” ”Nej.” Jag kände en märklig sorts tillfredsställelse av att veta att nu startar det igen.

Jag blev en spelare själv, noterade beteenden och fördelade informationen för att maximera skadan.

Jag och min lillebror bodde över hos vår moster. De hade ett piano och min bror spelade på det, den enda låt han kunde. ”Kalle Johansson, Kalle Johansson, Kalle Johan-Johan-Johansson”, sjöng han högt och muntert och till slut fick vår moster nog och röt: ”Det får vara slut på det där klinkandet nu!” Jag smög in till ett av sovrummen

19

och ringde hem. Jag vidarebefordrade den lättantändliga informationen.

Dagen efter blev vi hemskickade. Och så var det igång igen. Några år senare dog mostern. Mamma i valet och kvalet – skulle vi gå på begravningen eller inte? Det slutade med att vi gick. Och så var det väl, bara dödsfall kunde sätta stopp för konflikterna i familjen.

Jag tittar på familjekartan och all förödelse på mammas sida. Vreden som gått i arv. Hur mycket har den skadat mig egentligen? Jag har inte funderat på det så mycket tidigare, men jag minns för något år sedan när en av kusinerna hörde av sig försiktigt på ett mejl. Hon ville samla alla kusinerna på en gemensam middag. Hon undrade om vi var intresserade. Hon tyckte att det skulle vara så trevligt att prata med alla igen, efter alla år. ”Bara för att våra föräldrar bråkat, så betyder det ju inte att vi måste göra det.”

Vi sågs. Trevande, välvilliga samtal över bordet. Vi drack vin och förhörde oss om varandras liv. Men det var också sorgligt. Där satt vi, tilltufsade och förvirrade av fyrtio års våldsamma konflikter mellan våra föräldrar. Vi visste inte hur vi skulle bete oss. Det var som om vi var hoptussade igen. Som om våra föräldrar befann sig i det andra rummet, och snart skulle de hårda orden gå genom

20

väggarna och någon smälla i en dörr och riva iväg med bilen där nere på gatan. Vi pratade och drack, men hela tiden var vi redo att bli avbrutna och uppryckta. ”Vad ser du mer när du tittar på kartan?” frågar terapeuten.

Jag betraktar pappret. Det är ju därför jag är här, jag har ett hopp om att någonstans bland de sköra trådarna av osämja hitta en nyckel till min vrede. Något som ska hjälpa mig att förstå mitt beteende så att jag kan laga mig själv. Men när jag betraktar markeringarna och noteringarna är det som att jag inte kan tyda tecknen. Någonstans här finns lösningen, men jag kan inte lista ut var.

Eller tänker jag fel?

Kanske finns svaret i något som inte har markerats, något som glömts bort eller gömts undan? Familjekartan påminner om en skattkarta som leder till en stor hemlighet, men det finns inget X utsatt. ”Jag vet inte”, svarar jag. ”Vad är det jag letar efter?” ”Kan du se var alla de här konflikterna på din mammas sida börjar?”

Jag tittar ut över mammas släkt, följer sicksackmönstren uppåt genom generationerna, löper med mina fingrar längs alla taggtrådar av hat och ser hur samtliga förenas längst där uppe, vid en enda person: min morfar Sven Stolpe.

Kapitel 2 1988 Det är 1988 och har precis börjat snöa. Jag reser med en buss som åker på längsta möjliga tid mellan Stockholm och Filipstad. Omvägar så långa att de nästan blir intressanta. Underliga stopp vid E18, då vi ska sträcka på benen och sedan sitter vi och väntar på våra platser på att få åka igen. Nya passagerare längs vägen, busschauffören packar in deras väskor med en cigarett i mungipan och så åker vi igen. En ung värdinna från bussbolaget tar lite extra hand om mig, jag noterar att hon ser till att jag är med efter stoppen. Hon sitter längst fram bredvid chauffören under färden. Några korta ordväxlingar dem emellan, men oftast är det tyst. Hon ser så sorgsen ut när hon tomt blickar ut över vägen.

Jag kan den här rutten utantill, för jag har åkt sträckan så många gånger. Till och med i mörkret vet jag exakt var vi är, landsvägarna smalnar ju närmare slutdestinationen vi kommer, och till slut parkerar bussen på Filipstads

22

busstation, och jag upptäcker mormor på en gång där hon står vid busskuren, med ett paraply för att skydda sig mot snön. Vi kramar varandra, jag borrar in ansiktet i hennes päls som doftar av en parfym som bara hon bär. Hon gör en ansats att ta min väska, men jag säger att det går bra.

Vi handlar i mataffären på vägen hem, mormor tar god tid på sig. Mamma hade blivit irriterad, men jag tycker om det här, att höra mormor stå och prata delvis till mig och delvis för sig själv när vi går mellan hyllorna. ”Du har ju blivit tonåring, vad äter en tonåring till middag?” Och så för sig själv, mumlande, som om jag inte längre fanns i rummet: ”Undrar om han är sugen på kött?” Mormor köper potatis, köttfärs, grädde och ärter. Hon säger, plötsligt lite surt, att det är konstigt att de har börjat skriva ”ärtor” på paketen. Det heter ju ”ärter”. Man säger bara ärtor om man kan räkna dem, men när de kommer i paket på det här sättet är det ärter. ”Säger du ärtor eller ärter?” ”Ärter.” ”Ja, precis! Det är ju helt rätt.”

Någon helg i månaden gör jag resan hit för att hälsa på henne och morfar. Jag ser alltid fram emot det, om veckorna hemma i Stockholm längtar jag hit. Det finns en känsla här av fint pensionat. Manglade lakan i gästrummet.

23

Och på nattygsbordet har mormor ställt en Ramlösa och en chokladbit. Mest gillar jag kvällarna, efter Rapport när morfar har gått och lagt sig. Då sitter jag och mormor vid köksbordet i mörkret. Vi löser korsord och ibland ber hon mig springa till uppslagsverket för att slå upp något ord som hon är osäker på. Hon gör en kopp te och när hon rör ner suketterna fnissar hon för sig själv och säger: ”Nu kommer jag aldrig kunna sova.”

Vi kommer hem till den stora villan i utkanten av Filip­ stad och mormor ställer matkassarna på diskbänken. Jag sitter vid köksbordet för att hålla henne sällskap. Jag ska precis fråga mormor var morfar är när jag hör det vilda bankandet från övervåningen. Fem slag, alltid fem, som vibrerar genom huset. Det är morfar som med full kraft slår med sin käpp mot elementet i sitt sovrum. Det är så han kommunicerar med mormor: han vill att hon ska komma. Mormor stelnar till någon sekund när hon hör ljudet, hennes ögon blir lite större, sedan ställer hon snabbt ner ett smörpaket på diskbänken och rusar uppför trapporna. Efter en stund kommer hon tillbaka och fortsätter packa upp varorna. ”Vad ville han?” frågar jag. ”Han ville bara veta om du kommit.” ”Kommer han ner?”

24

”Ja, han skulle bara klä på sig.” Ännu en gång sjunger det till i huset när morfar slår mot elementet, fem bankningar på rad och sedan tyst i några sekunder och så fem till. Det är svårt att förstå hur en käpp mot ett element kan skapa ett sådant buller. Mormor försvinner uppför trapporna igen. Jag sitter kvar och drar handen över vaxduken. Jag hör väggklockan slå, P1 på radion i fönstret. Det dunkar än en gång i elementet och mormor ropar i trappan: ”Jag kommer!”

Jag går ut ur köket, genom en kall hall. Jag känner försiktigt på dörren till morfars arbetsrum, som går upp med en knall. Jag tittar in mot det centrerade, enorma skrivbordet. Något drar mig alltid till det här rummet. Jag vill vara nära morfar. Jag kan reglerna här inne. Man får vara här, men om morfar sitter och arbetar så måste man vara tyst. Man får prata bara om morfar tilltalar en. Och man får under inga omständigheter röra några av pappren på skrivbordet. Jag minns en gång när jag var sju eller åtta år och hela familjen var på besök över en helg. Jag hade bråkat med någon av mina bröder och sprang gråtande in i arbetsrummet. Jag visste inte att morfar satt och arbetade, och jag förstod allvaret, men jag kunde inte sluta gråta. Stod som förstelnad. Morfar tittade på mig, gick till dörren och ropade ut i huset: ”Kan någon få detta

25

bölande att upphöra!” Mamma kom snabbt och drog mig därifrån.

Jag går fram till skrivbordet. Högar av böcker på var sin sida av skrivmaskinen. Utrivna tidningsartiklar med understrykningar och randanteckningar skrivna i bläck av ostadig hand. Uppslagna böcker lite överallt, som om någon precis varit här och bara gått iväg på ett snabbt ärende. Jag slår mig ner i morfars skrivbordsstol, det hugger till av spänning och av oro, för jag vet inte om jag får sitta här. Vid sidan av skrivbordet finns ett sidobord, där stora skrivböcker i gult läder ligger staplade på varandra. Jag tar fram en av böckerna och öppnar ett uppslag på måfå.

Stilen är väldigt liten och svårtydd, det är ord på varenda yta på pappret, också i marginalen där tillägg gjorts med andra pennor, vid andra tillfällen. Jag bläddrar i boken, varje sida är skriven på samma sätt, det är ett myller av ord, som om han som skrivit allt detta var sjuk på något sätt, det påminner om skrivböckerna man ser i filmer om seriemördare som sitter nere i en källare och gör anteckningar om kvinnor de ska mörda.

Jag tar fram ett par till av de gula skrivböckerna. Alla är sprängfyllda med ord. Jag tittar ut över travarna på sido­ bordet. Det måste vara hundra skrivböcker här, kanske fler. Vad är det för enormt projekt morfar sitter med?

26

Jag går ut i den stora hallen, det kalla vita marmorgolvet och den runda persiska mattan, med den enorma vita trätrappan. En skena i svart metall löper längs väggen uppför trappan. Det är en räls som sattes in för ett par år sedan, med en stol som fungerar som en hiss mellan våningarna i huset. Morfar kan ta sig fram på plana ytor ganska obehindrat, men sedan en tid kan han inte gå i trappor. Stolen har gett honom friheten tillbaka. Morfar kallar den ”elektriska stolen” och det tycker vi barnbarn är roligt.

Här står en byrå där det ibland finns godis. Jag vittjar den noga varje gång. Jag hittar en ask med marmeladkulor, jag stoppar snabbt en i munnen. Vid dörren en garderob i mörkt trä, med dörrar tjocka som båtskrov.

Det krävs kraft att öppna dörrarna. En pust av ångest av minnet när jag stal mynt ur rockarna som hängde här inne och mamma kom på mig.

Plötsligt hörs ett muller i huset. Jag vänder mig mot trappan. Nu går den elektriska stolen. Jag ser honom inte först, hör bara det öronbedövande dånet från mekaniken, men så visar han sig från den övre delen av trappan, först ser jag bara fötterna och sedan rullas resten av honom fram. Det går oändligt långsamt, men där kommer han på sin tron av metall och gummi. Efter halva färden upptäcker han mig. Han vinkar med käppen och ler.

BOOKMARK

Sagt om Glöm mig

Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.

ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988 – och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.

I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre­ Författarfoto: Alexander Dahl, Skarp Agent

pers­pektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum.

Alex Schulman debuterade 2009 med den

Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han

skönlitterära romanen Skynda att älska,

inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska

tillägnad sin bortgångne pappa Allan

konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring

Schulman. Den populärfilosofiska boken TID – Livet är inte kronologiskt, skriven tillsammans med podcastkollegan Sigge

av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.

Eklund, blev 2015 års bäst sålda biografi.

Hans roman Glöm mig, som handlar om sökandet efter försoning med en alkoholiserad mamma, hyllades av både läsare och kritiker. Boken blev ”Årets bok 2017”.

Omslag: Sigge Eklund

w w w. b o o k m a r k f o r l a g . s e

Alex Schulman Bränn alla mina brev

Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede,

”Hjärtskärande, klarsynt och stark.”

Aftonbladet

Bränn alla mina brev Alex Schulman Roman

”Alex Schulman låter känslor flöda in i läsaren.”

Dagens Nyheter ”Schulman tar oss väldigt nära smärtan.”

Svenska Dagbladet ”En rak och uppriktig bok om medberoendets mörker.”

Expressen ”Rakt, ärligt och känslosamt – från början till slut.”

Upsala Nya Tidning ”Årets i särklass bästa bok. Läs den!”

Corren ”Årets bok: utan tvekan Glöm mig med Alex Schulman.”

Dala-Demokraten ”Så totalärligt att man tappar andan.”

Norrköpings Tidningar ”En bok som tar sikte på hjärtat – och träffar.”

Arbetaren ”Jag har sällan läst en så drabbande skildring av medberoendets vidriga mörker.”

Accent Magasin