9789188155528

Foto: © Paul Zsolnay Verlag

Jens Christian Brandt är litteratur­ kritiker och specialiserad på den central­ europeiska romanen under mellankrigs­ epoken. Han har bott i Tyskland under största delen av sitt liv och tidigare bland annat översatt Ingo Schulze.

Den svenske ryttaren – OMSLAG till tryck (180625)_Bulls rygg 20,5.indd 1

Den svenske ryttaren förenar på ett briljant sätt pikaresk­ romanens episodberättelser och rika persongalleri med en historisk berättelse om ett Europa i krig under 1700-talet.

LEO PERUTZ

Den svenske ryttaren

”Perutz är en mästare och Den svenske ryttaren är hans mästerverk.”

Le Figaro Magazine

9

789188

155528

Kirkus Reviews

”Leo Perutz är ett geni!”

Ian Fleming

”En oklanderligt uppbyggd historia, full av ironiska anspelningar, där varenda episod och dialog har betydelse.”

Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

ISBN 978-91-88155-52-8

Nilsson förlag | Absint

”Lika mycket en skräckroman med ett budskap som en bra och litterär bladvändare.”

Sunday Telegraph

LEO PERUTZ

Leo Perutz föddes 1882 i Prag, dåvarande Österrike-Ungern, i en familj med spansk-judiskt ursprung. 1889 flyttade han till Wien där han efter studier på universitetet gjorde karriär som statistiker.

Perutz var under mellankrigstiden en av de mest lästa tyskspråkiga författarna. Debuten kom 1915 med Die dritte Kugel, som han skrev under en konvalescens efter en krigsskada.

Han gav sedan ut en mängd romaner, noveller och dramer som översatts till flera språk. En del av hans verk har även filmatiserats.

Vid den tyska annekteringen 1938 emigrerade Perutz till Palestina. Han avled i Bad Ischl, Österrike, 25 augusti 1957.

Den svenske ryttaren

En kylig vinterdag 1701 korsas vägarna för två män som båda är på flykt. Den ene är en tjuv, allmänt kallad Snapp­ hanen, som gör allt för att undkomma galgen och den andre är den unge ädlingen Christian von Tornefeld, som deserterat från den sachsiska armén. Tornefeld ber sin nyfunne vän att förmedla ett budskap om hjälp till sin själs älskade, Maria Agneta, men det hela slutar med att Snapphanen själv blir handlöst förälskad i henne.

Beredd att göra allt för att vinna den vackra kvinnans hjärta bestämmer han sig för att i hemlighet byta identitet med Tornefeld, vars mål är att ansluta sig till den svenske kungens här.

översatt från tyskan av Jens Christian Brandt

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild Carl Friedrich Lessing (1834), målning; detalj www.nilssonforlag.se

2018-06-27 08:45:17

Den svenske ryttaren A bsi n t 11 Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

I serien har tidigare utgivits: 01 Antal Szerb, Resa i månljus 2015 02 Antal Szerb, Det tredje tornet 2016 03 Miguel De Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha 2016 04 Hans Keilson, Vedersakarens död 2016 05 Hans Keilson, Komedi i moll 2016 06 Dola de Jong, Åkern är världen 2017 07 Lion Feuchtwanger, Oppermanns 2017 08 Leo Perutz, Nattetid under stenbron 2017 09 Vizconde de Lascano Tegui, Om elegansen medan man sover 2017 10 Dola de Jong, Trädet och vinrankan 2018

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 1

2018-05-29 15:27

Den svenske ryttaren LEO PERUTZ Översatt från tyskan av Jens Christian Brandt

NILSSON FÖRLAG | ABSINT Malmö 2018

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 3

2018-05-29 15:27

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 4

2018-05-29 15:27

INNEHÅLL

För e ta l ................................................ 7 För sta del e n

Tjuven ...................................................15 A n dr a del e n

Gudsrövaren ......................................... 93 T r edje del e n

Den svenske ryttaren ...........................147 Fjä r de del e n

Den namnlöse .....................................217

Efterord ...............................................259

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 5

2018-05-29 15:27

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 6

2018-05-29 15:27

FÖRETAL

I mitten av sjuttonhundratalet nedtecknade Maria Christine Blohme vid femtio års ålder sina levnadsminnen. I ungdo­ men hade hon varit en av epokens mest firade skönheter; född von Tornefeld, änka von Rantzau, senare omgift med det kungliga danska statsrådet och sändebudet av andra rangen, Reinhold Michael von Blohme.

Memoarerna publicerades först några årtionden efter hennes död. Det var ett av författarens barnbarn som i bör­ jan av artonhundratalet såg till att boken trycktes i en be­ gränsad upplaga och utkom under den titel hon gett verket, Sjelfportrait med brokigt hvimmel af öden och coleurer.

De förväntningar titeln väcker infrias nästan fullständigt.

Författaren har under ett stormigt tidevarv sett mycket av världen. Hon gjorde sin make, det danska sändebudet, säll­ skap på alla hans resor och besökte till och med den beryk­ tade Nadir Shahs hov i Ispahan. Man finner i dessa minnes­ anteckningar åtskilligt som ännu torde intressera dagens läsare. Så innehåller ett av de första kapitlen en gripande redo­ görelse för de protestantiska böndernas fördrivning 7

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 7

2018-05-29 15:27

från ärkestiftet Salzburg. I ett senare kapitel skildrar för­ fattaren hur tumult utbryter i Konstantinopel då ett bok­ tryckeri grundas och stadens alla kopister gör uppror. Hon berättar målande om tiden då helbrägdagörare hemsökte Reval och hur denna sekt av fanatiska svärmare hårdhänt kuvades.

I Herculaneum ser hon – dock utan att till fullo inse be­ tydelsen av de fynd som grävs fram – den första skymten av ”i underjorden dolda klenoder, statyer och reliefer skulp­ terade i marmor”, och i Paris färdas hon med en kaross som ”utan hästar, blott genom sin egen inneboende rörelse” tillryggalägger elva och en halv franska mil på knappa två timmar. Även med några av seklets största tänkare stiftar hon bekantskap. På en maskeradbal i Paris lär hon känna den unge Crébillon, varpå hon av allt att döma kortvarigt blir dennes älskarinna. I Lunéville diskuterar hon länge med Voltaire på en festlig tillställning för frimurare, och några år senare återser hon honom i Paris, för övrigt samma dag som han väljs in i Akademien. Även ett antal vetenskaps­ män ingick i umgängeskretsen, såsom herrarna Réaumur och van Musschenbroek, den senare professor i experimen­ tell fysik och uppfinnare av Leidenflaskan. Slutligen avrun­ das persongalleriet med den älskvärda berättelsen om mötet med den ”berömde kapellmästaren, herr Bach från Leip­ zig”, vars orgelspel hon i maj anno 1741 avnjuter i Potsdams Heilig-Geist-Kirche.

Störst intryck på läsaren gör ändå den del av boken, i vil­ ken Maria Christine von Blohme i svärmiska och samtidigt 8

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 8

2018-05-29 15:27

poetiskt veka ordalag återuppväcker minnet av sin tidigt bortgångne far. Hon kallar honom ”den svenske ryttaren”; hans försvinnande och de märkliga och motsägelsefulla omständigheter som kantade denna tragiska förlust kastade en skugga över hennes ungdomsår.

Maria Christine von Blohme kom – enligt vad hon själv förtäljer – till världen på föräldrarnas gods i Schlesien, och vid vaggan infann sig hela den lokala aristokratin för att hälsa henne välkommen. Minnesbilderna av fadern, ”den svenske ryttaren”, är dunkla och oskarpa. ”Hans ögon voro skräckinjagande”, berättar hon, ”men då han såg på mig var det som om himlen öppnades.”

När hon var sex år gammal eller något äldre avreste fa­ dern från godset för att i Ryssland ansluta sig till de trupper som samlats ”under Karl XII:s dystra fanor”; den svenske soldatkungens berömmelse stod då som allra högst. ”Min far var svenskättad”, skriver hon, ”och hur mor än vädjade och bönföll var det lönlöst att försöka hålla honom kvar.”

Men innan han red iväg sydde flickan i smyg in en tyg­ påse med salt och jord i fodret på hans rock. Hon gjorde så på inrådan av en av de båda stalldrängarna, som sagt henne att det var ett vedertaget och ofelbart sätt att för alltid binda två människor vid varandra. Dessa båda stall­ drängar återkommer senare i boken – Maria Christine von Blohme berättar att de lärde henne att svära samt att spela mungiga, det senare en konst som hon under sitt vuxna liv dock aldrig haft användning för.

En natt några veckor efter att fadern dragit i fält väck­ tes Maria Christine av en knackning på fönsterluckan.

9

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 9

2018-05-29 15:27

Sömndrucken inbillade hon sig först att det var Herodes, ”ett slags sago- eller spökkonung”, som ofta skrämde henne om nätterna. I stället var det fadern, ”den svenske ryttaren”.

Det förvånade henne inte, eftersom hon visste att han skulle komma och att påsen med salt och jord tvingade honom att ständigt återvända till henne. Ömsinta viskningar, stilla ord och frågor utbyttes i mörk­ ret. Sedan tystnade båda. Han höll hennes ansikte mellan sina händer. Hon fällde några tårar, dels av glädje över att han var tillbaka, dels för att han sade att han måste lämna henne på nytt.

En knapp kvart stannade han, och så var han åter för­ svunnen.

Han kom tillbaka, men alltid bara nattetid. Ibland vak­ nade hon innan han knackat på fönsterluckan. Ibland hände det att han dök upp två nätter i rad, därpå följde tre, fyra eller fem nätter under vilka han inte visade sig. Aldrig stannade han längre än en kvart.

Så fortsatte det månader i sträck. Långt senare tycktes det Maria Christine märkligt att hon aldrig berättade om ”den svenske ryttarens” besök för någon, inte ens för sin mor. Hon menar att ”den svenske ryttaren” möjligen kan ha avkrävt henne ett tystnadslöfte. Dessutom kan hon ha varit rädd att ingen skulle tro henne. Kanske befarade hon rentav att bli utskrattad eller att nattens händelser skulle förpassas till drömmarnas och fantasins rike.

Under samma tid som ”den svenske ryttaren” uppenbarade sig i Maria Christines nattliga fönster kom det av och till svenska kurirer från Ryssland till godset. Medan de bytte 10

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 10

2018-05-29 15:27

hästar rapporterade de om faderns avancemang inom den svenska hären.

Genom sin bravur hade han vunnit kungens uppmärksam­ het och befordrats till ryttmästare vid Västgöta kavalleri­ regemente och så småningom till regementschef över Små­ lands kavalleri. I den egenskapen hade han under slaget vid Oposjnja genom enastående djärva insatser säkrat svenskar­ nas seger. Kungen hade då samlat sina triumferande styrkor och i allas åsyn kysst hjälteryttaren på båda kinderna.

Maria Christines mor var bedrövad för att ”hennes hjärte­vän och förtrogne ej par écrit lät meddela” hur han hade det i den svenska hären. ”Men förmodligen”, brukade hon säga, ”är det i fält icke möjligt att avsända ens en rad.”

Så kom en sommardag, en dag i juli, som för alltid skulle inpräntas i Maria Christines minne. ”Det var i middagstimmen”, skriver hon fyrtio år senare, ”vi stodo, min mor och jag, uti trädgården mellan hallon­ buskarne och nyponen, där skärfvorna av den spruckna skulpturen lågo i gräset. Min mor bar en lavendelblå kläd­ ning och bannade katten för att den plundrat ett fågelbo.

Men katten var på lekhumör och krökte rygg så komiskt att mor brast ut i skratt. I det ögonblicket meddelades att en svensk kurir väntade på gårdsplanen.

Mor gick honom till mötes och kom inte tillbaka till träd­ gården. En timme senare talade alla på godset om ett stort slag som utkämpats vid Poltava, svenskarna voro besegrade och konungen stadd på flykt. Och så tillfogade de att jag inte hade någon far längre. Herr Christian von Tornefeld, min far, hade stupat i det första skedet av slaget, han hade 11

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 11

2018-05-29 15:27

träffats av en kula och störtat ur sadeln och det hade redan gått tre veckor sedan han begrovs.

Jag trodde inte på det. Det hade inte ens gått två dagar sedan han sist knackat på mitt fönster och vi hade pratat med varandra.

Sent den eftermiddagen kallade mor på mig.

Hon väntade i ’långa kammaren’. Hon bar inte längre sin lavendelblå klädning, och från den stunden såg jag henne aldrig mer i något annat än sorgdräkt. Hon omfamnade och kysste mig. Till en början fick hon inte fram ett ord. ’Mitt flickebarn’, sade hon med gråt i rösten. ’Din far har fallit i svenska kriget. Han kommer inte tillbaka. Knäpp händerna och be Herrens bön för hans hädangångna själ.’

Jag skakade på huvudet. Hur skulle jag kunna be för hans själ samtidigt som jag visste att far var i livet. ’Han kommer tillbaka’, sade jag.

Min mors ögon fylldes åter med tårar. ’Han kommer inte tillbaka’, snyftade hon. ’Han är redan i himlen. Knäpp dina händer, det är du skyldig honom, be Herrens bön för hans själ.’

Då jag icke genom olydnad ville orsaka henne ännu större bedrövelse bad jag, men inte för fars själ då han ju levde. Ute på landsvägen såg jag ett liktåg som kom nedför backen. Det var bara en kärra med kistan, kusken manade på hästen, och den ende som följde den döde till graven var en åldrad präst.

Måhända var det en gammal landstrykare som fördes till sista vilan. Och för denne arme mans själ bad jag Fader vår och bönföll Gud att skänka honom saligheten.

12

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 12

2018-05-29 15:27

Min far däremot, den svenske ryttaren”, skriver Maria Christine von Blohme i en slutbetraktelse, ”återvände inte.

Aldrig mera väcktes jag av att han tyst knackade på fönst­ ret. Och hur det var möjligt att han stred i den svenska hären och stupade i fält och på samma gång så ofta nattetid uppenbarade sig i vår trädgård och talade med mig; eller om han inte stupade, varför han då aldrig mer knackade på mitt fönster – det har livet igenom förblivit en dunkel, sorgesam och outgrundlig gåta.”

Vad som nu ska berättas är historien om ”den svenske ryttaren”.

Det är historien om två män. De möttes en råkall vinter­ dag i början av år 1701 i en lada och blev vänner. Och så gick de tillsammans längs landsvägen som från Oppeln ledde genom det igensnöade Schlesien och ända bort till Polen.

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 13

2018-05-29 15:27

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 14

2018-05-29 15:27

FÖRSTA DELEN Tjuven

H el a dage n ha de de hållit sig gömda, nu var det natt och de strövade genom den glesa barrskogen. De hade båda anledning att undvika människor och hålla sig utom syn­ håll. Den ene var en landstrykare och gatutjuv som nätt och jämnt undkommit galgen, den andre en desertör.

Tjuven, som i de här trakterna gick under namnet Snapphanen och som hade livslång erfarenhet av att vintertid svälta och frysa, rörde sig vant i den nattliga skogen. Den andre däremot, Christian von Tornefeld, kände sig elän­ dig. Han var ung, nästan barnet. Tidigare på dagen, när de gömt sig på en bondgård och legat hopkurade under en trave bastmattor, hade han skrutit med sitt mod och fanti­ serat om det härliga liv som väntade då lyckan vände. Han hade en kusin på mödernet som var godsherre här i bygden och som säkert skulle förse honom med pengar, vapen, klä­ der och en häst. Sedan skulle han rida till Polen, och klara­ de han sig bara över gränsen var lyckan gjord. Han var trött på att lyda order i en armé som inte var hans. Hans far hade utfattig gett sig av från Sverige sedan kronan konfiskerat 15

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 15

2018-05-29 15:27

hans kungsgård. Men själv hade Christian von Tornefeld alltid förblivit svensk. Var hörde han hemma, om inte un­ der de svenska fanorna. Nu var det hans förhoppning att utmärka sig och vinna den unge kungens gunst. Sjutton år gammal hade Karl, gudasänd för att tukta de mäktiga och bestraffa deras otro, vunnit världsrykte efter triumfen vid Narva. Ja, kriget var ett gyllene tillfälle, om man bara hade rätta modet och vågade sig in i striden.

Tjuven sade ingenting. På den tiden då han fortfarande var bonddräng i Pommern hade han tjänat åtta riksdaler om året och sex av dem skulle den svenske kungen ha i skatt. Det var djävulen som befolkat jorden med kungar i syfte att pina vanligt folk. Men han spetsade öronen när Christian von Tornefeld började prata om ett hemligt och okuvligt arcanum med vars hjälp han skulle vinna lagrar i fält och majestätets gillande. Tjuven visste hur värdefullt ett sådant arkanum var. Ett ark pergament, heligt och försett med ord på latin och hebreiska, det hjälpte i alla knipor.

Han hade själv ägt ett sådant och burit det med sig när han slet för brödfödan på gator och torg. För en futtig dubbel­ skilling hade han gått med på att sälja det vidare, pengarna var borta fortare än kvickt och sedan dess gick hans lycka kräftgång.

Nu när de kämpade sig fram genom den igensnöade granskogen och hagelbyarna piskade dem i ansiktet teg Christian von Tornefeld. Han sade inte ett enda ord om hur modig han var, om kriget och om den svenske kungen. Han stretade på, framåtböjd och flåsande, och var gång han sna­ vade över en trädrot gnällde han tyst för sig själv. Han var 16

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 16

2018-05-29 15:27

hungrig, de senaste dygnen hade han bara ätit frusna rov­ skal, bokollon och rötter som de grävt fram ur jorden. Men ännu värre än hungern var kölden. Christian von Tornefelds kinder liknade en säckpipa som luften gått ur, hans fingrar var blå och stelfrusna, öronen värkte under halsduken som han virat kring huvudet. Och medan han raglade genom snöstormen drömde han inte längre om kommande hjälte­ dåd, utan om vadderade handskar, om kängor fodrade med kaninpäls och om ett nattläger av halm och hästtäcken tätt intill kakelugnen.

*

När de passerat skogen dagades det. Ett tunt snöskikt låg över åkrar, ängar och hedar. Några rapphöns lyfte och gled bort i det bleka gryningsljuset. Här och där en ensam björk, vars spretiga grenar vajade i vinden. Och borta i öster av­ tecknade sig en böljande vit mur av dimma, som än steg från marken, än sjönk tillbaka och för blicken dolde allt som låg bakom den – byar, gårdar, åkermark, kärr och skog.

Tjuven letade efter en tillflyktsort där de skulle kunna tillbringa dagen, men det fanns inget hus, ingen loge, inget dike, inget gömställe alls mellan träd och buskage. Men han upptäckte något annat och böjde sig ned för att granska marken på nära håll.

Snön var upptrampad, här hade några ryttare stannat till och klivit av hästarna. Landstrykarens erfarna blick kände 17

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 17

2018-05-29 15:27

igen spåren av muskötkolvar och skansredskap, säkerligen dragoner som gjort upp eld och värmt sig en stund. Fyra av dem hade ridit vidare mot norr och tre mot öster.

En patrull, alltså. Men vem var den efterspanade? Fort­ farande på knä kastade tjuven en blick på sin följeslagare, som satt och huttrade intill en milstolpe vid sidan av vägen.

Och när han såg den ynkligt hopkrupna gestalten insåg han att det var bäst att tiga om dragonerna, annars skulle poj­ ken bryta ihop fullständigt.

Christian von Tornefeld märkte att han var iakttagen.

Han plirade och gnuggade sina stelfrusna händer. ”Hittar du nåt i snön?” frågade han ynkligt. ”Glöm inte vad vi sa, hittar du rovor eller en bit kål så måste du bjuda. Eller hur, vi lovade varandra att hjälpas åt och dela allt rättvist. Så fort vi är framme hos min kusin …” ”Min själ, här finns ingenting”, sade tjuven. ”Hur ska jag kunna hitta rovor när det enda som såtts här är höstkorn.

Jag ville bara se efter vad det var för jord.”

De talade svenska med varandra, för tjuven var född i Pommern och hade varit dräng hos en svensk godsherre.

Nu grävde han fram en handfull åkerjord under snön och smulade sönder den mellan fingrarna. ”Det är bra jord”, sade han medan de började gå igen, ”samma röda jord som Gud skapade Adam av. En skäppa av den här kostar multum.”

Drängen inom honom vaknade till liv. Som ung hade han gått bakom plogen, han mindes fortfarande hur jorden skulle hanteras. ”Jodå, jorden är utmärkt”, fortsatte han. ”Men herr­ 18

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 18

2018-05-29 15:27

skapet som äger den har allt en oduglig förvaltare och lata drängar. Vad är det här för fusk? Rena förfallet: de har höstsått för sent. När frosten kom fick man skjuta på harv­ ningen och i slutänden har utsädet frusit i jorden.”

Ingen lyssnade på vad han sa. Tornefeld linkade långt efter, han hade fått skavskår och jämrade sig oavbrutet. ”Det borde ju inte vara svårt att hitta folk som är bra på att plöja och harva i de här krokarna”, fortsatte tjuven. ”Vad jag menar är att herrskapet snålar in på bra drängar och bara anlitar oduglingar som inget kostar. Alla vet att man ska kupa jorden kring höstsådden och se till att vätan rinner ner i fårorna intill. Han som plöjde här struntade i det och nu kommer det att ta åratal att få bort allt ogräs och få ordning på åkern igen. Och här har han tvärtom plogat för djupt och myllat upp en massa sämre jord. Det ser väl du med?”

Tornefeld såg och hörde inte. Han tyckte att det var kons­ tigt att de bara fortsatte att gå och gå, oavbrutet, timme ut och timme in, fast det var ljusan dag och man för länge sedan borde lagt sig att vila. ”Och fåraherden lurar herrskapet, han med”, dividerade tjuven. ”Jag såg all möjlig gödning borta på fälten: aska, kalkmärgel, hyvelspån, till och med vanlig lervälling. Men någon fårspillning syntes inte till. Trots att den alltid är bra att gödsla med. Så då vet man att herden på egen hand sålt fårspillningen och behållit pengarna.”

Och så började han fundera på vad det var för herr­ skap som anlitade den sortens lata, slarviga och opålitliga drängar.

19

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 19

2018-05-29 15:27

”Gubben är lastgammal”, sade han. ”Kan knappt gå längre för all gikt, och så har han ingen aning om vad som händer med hans mark. Hela dagarna sitter han med sin pipa framför kakelugnen och smörjer in benen med vitlök.

Allt drängarna säger tror han på och det är därför han blir blåst så det visslar om det.”

Men det enda Tornefeld hörde var att följeslagaren sade något om att värma sig intill en ugn. Han var övertygad om att de när som helst skulle bänka sig i en uppvärmd kam­ mare och drömska tankar uppfyllde honom på nytt. ”I dag är det mårtensafton”, mumlade han, ”och det enda folk gör är att äta och dricka. Det ryker om spisarna, stekpannorna glöder och i böndernas vedugnar står plåt efter plåt med nybakat bröd. Så fort vi stiger in i stug­ värmen dukar bonden fram de bästa bitarna av gåsen. Ett stop magdeburgeröl till det, och därpå italiensk rosenlikör och spansk taffelbitter. Det kallar jag bankett! Botten upp, stallbror! Skål på dig! Gutår, gamle dryckeskämpe! Herren signe!”

Han stannade, höjde glaset han tyckte sig hålla i handen och bugade åt höger och vänster. Och då halkade han till och skulle ha fallit framstupa, om inte tjuven huggit honom i axlarna. ”Ögonen på vägen och inga fler dagdrömmar”, sade han. ”Mårtensafton var för länge sen. Och nu är det du som knatar på, utan att snubbla omkring som en halvblind kär­ ring med käpp.”

Tornefeld ryckte till och blev sig själv igen – nu var allt­ sammans borta, bonden och den rykande spisen, gåsen på 20

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 20

2018-05-29 15:27

sitt fat och magdeburgerölet, och han stod ute på ett ödsligt fält och blåsten piskade honom iskallt i ansiktet. På nytt kände han sig svag och matt, det fanns ingen räddning i sikte, inget slut på hans plågor, och han sjönk ihop och lade sig på marken. ”Är du helt från vettet”, skrek tjuven. ”Tänkte du ligga här? Vad tror du händer om de tar fast dig? Stupstocken, galgen, halsjärnet eller sträckbänken?” ”Må Gud förbarma sig, men jag orkar inte ett steg till.

Låt mig ligga här”, kved Tornefeld. ”Nu reser du dig upp”, envisades tjuven. ”Vill du springa gatlopp eller bli hängd?”

Och med ens kände han sig rasande för att han var tvungen att släpa omkring på den här pojkvaskern som inte dög till annat än att kinka och söla. Om han varit ensam hade han för länge sedan räddat sig undan. Men nu var det helt och hållet pojkens fel om dragonerna tog dem båda.

Han förbannade sin egen dumhet och fortsatte skälla på kumpanen. ”Varför sjappade du från regementet, om det ändå är till galgen du är på väg? Bödeln skulle ha nackat dig på stört, det hade varit bättre för både dig och mig.” ”Jag stack för att rädda livhanken”, kved Tornefeld tyst för sig själv. ”Krigsdomstolen dömde mig till döden.” ”Hur kan man vara så befängd att man slår sin kapten i ansiktet? Du skulle ha svalt förtreten och väntat på bättre tider. Om du fortsatt som musketör hade du haft ditt på det torra nu. I stället för att ligga här och skräpa.” ”Han smädade Hans Majestät Konungen”, viskade Torne­ 21

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 21

2018-05-29 15:27

feld med stel blick. ”En ung rucklare kallade han honom och en uppblåst Balthasar som ständigt predikar evange­ lium för att avleda från de egna pojkstrecken. Vad skulle jag ha varit för ynkrygg om jag låtit honom håna min kung på det viset?” ”Hellre sex ynkryggar än en galenpanna. Varför ska du stå upp för kungen?” ”Jag gjorde min plikt som svensk, som soldat och som adelsman”, sade Tornefeld.

För ett ögonblick hade tjuven övervägt att ge sig av och låta pojken ligga där han låg. Men när han hörde de orden kom han ihåg att han själv också hade sina hederskänslor, landstrykarens heder, och att det inte spelade någon roll hur högfärdigt pojkvaskern pratade, för när han låg där utslagen var han ingen adelsman längre utan bara, liksom tjuven själv, ännu en stackare i eländets stora brödraskap.

Och då gick det inte att lämna honom i sticket, för då miste man själv all heder.

Och så fortsatte han sina övertalningar: ”För allt i världen, res dig upp nu, käre bror. Dragonerna är efter oss och det är dig de vill ha tag på. För Guds skull, du vill väl inte att vi båda ska sluta i galgen? Tänk på pro­ fossen och bödelsdrängarna! Och kom ihåg att i kejser­liga armén tvingas desertörer springa nio varv kring galgen innan de hängs och för varje steg du springer blir det minst ett piskrapp.”

Tornefeld kom på fötter och såg sig skärrat omkring.

I öster hade blåsten trängt undan dimslöjorna och avtäckt vägen som ringlade genom landskapet. Och tjuven för­ 22

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 22

2018-05-29 15:27

vissade sig om att riktningen stämde och att målet närmade sig.

Han skymtade den övergivna kvarnen och bortom den vassruggar och myrar och ljunghed och kullar och svarta skogar. Han kände igen skogen och de där kullarna, omisskännligt var det här stiftsgodset, med sin stångjärns­ hammare och sitt stampverk, med sina stenbrott och smält­ ugnar och kalkugnar. Här härskade elden och den barske biskopen som i hela trakten kallades ”djävulens ambassa­ dör”. Och långt borta vid horisonten tyckte sig tjuven ur­ skilja gnistregnet kring kalkugnarna, samma slickande lå­ gor som han en gång flytt ifrån. Eld och ännu mer eld, så långt ögat nådde, eldar som skiftade i violett och mörkrött och ibland övergick i svarta sotmoln. Fastkedjade vid sina kärror pinades där borta de levande döda, småtjuvarna och luffarna som varit hans kumpaner – alla hade de en gång räddat sig undan galgen och in i helvetet. Precis som han en gång gjort bröt de sten med bara händerna i biskopens sten­ brott, den ena stenen efter den andra, livet igenom. Eller så plockade de glödande slagg ur kalkugnen: dag och natt höll de vakt framför det brinnande gapet, alltid posterade under det smala trätaket som gick under namnet ”kistan”. Och elden svedde deras kinder och pannor fast de inte längre märkte det; det enda som fortfarande sved var piskan som biskopens fogde och hans knektar svingade över deras nackar.

Det var tillbaka dit tjuven var på väg. Det var den sista tillflyktsorten som ännu återstod, för i den här trakten fanns det fler galgar än kyrktorn, och han visste mycket väl 23

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 23

2018-05-29 15:27

att hampan till repet där han skulle dingla redan spunnits och tvinnats.

Han vände bort blicken och betraktade kvarnen i stället.

Den stod övergiven sedan lång tid tillbaka, dörren var igen­ bommad, fönsterluckorna stängda. Mjölnaren var död.

I trakten ryktades det att han hade hängt sig för att bisko­ pens fogde eller fjärdingsmannen utmätt kvarnen, åsnan och mjölsäckarna. Ändå upptäckte tjuven nu att kvarnving­ arna sakta snurrade, att kvarnhjulet vred sig och att rök steg ur mjölnartorpets skorsten.

Här i trakten fanns en sägen som tjuven ofta hört berät­ tas. Bönderna viskade att den döde mjölnaren en gång om året uppsteg ur graven och för en natt vevade igång kvarnen igen, så att han kunde återbetala en ynka liten skärva av sin skuld till biskopen. Men tjuven visste så klart att det där bara var gammalt skrock. Man uppstod inte från de döda, dessutom var det nu mitt på ljusan dag. Så om vingarna snurrade i det vintriga solljuset betydde det bara att en ny mjölnare tagit över kvarnen.

Tjuven gnuggade händerna och rätade på ryggen. ”Det verkar”, sade han, ”som om vi äntligen skulle få tak över huvudet.” ”Allt jag behöver är en brödbit och en knippa halm”, mumlade Tornefeld.

Den andre skrattade. ”Du trodde kanske att det fanns en himmelssäng med duntäcken och silkestunna sparlakan som stod och väntade på dig”, retades han. ”Och kanske en läcker ragu därtill och en karaff ungerskt vin?”

24

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 24

2018-05-29 15:27

Tornefeld svarade inte. Och sü gick de tillsammans, tju­ ven och adelsmannen, uppfÜr den lilla backen som ledde till kvarnen.

*

a

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 25

2018-05-29 15:27

Follower – inlaga till tryck (180618).indd 1

2018-06-18 14:15

Nilsson förlag är ett oberoende skönlitterärt förlag med inriktning på översättningar från främst andra språk än engelska. Hos oss hittar du några av de mest spännande författarna från världens alla hörn och varje titel är noggrant utvald. Vi ser litteraturen som en viktig bro mellan olika kulturer och lägger stor vikt vid att knyta till oss de bästa översättarna.

Utgivningen består av samtida litterära verk såväl som äldre och moderna klassiker i förlagets serie Absint.

Vill du veta mer om oss och hålla dig à jour med vår utgivning, besök gärna vår hemsida och anmäl dig till vårt nyhetsbrev: www.nilssonforlag.se

Den svenske ryttaren - inlaga(180529).indd 271

2018-05-29 15:27

Follower – inlaga till tryck (180618).indd 1

2018-06-18 14:15

isbn 978-91-88155-52-8 Tyska originalets titel: Der schwedische Reiter Copyright © Paul Zsolnay Verlag Wien 1936 och 2002 All rights reserved. Published by agreement with Copenhagen Literary Agency. Översättningen av denna bok har fått stöd av Österrikes kulturministerium.

Den svenska översättningen: Copyright © 2018 Jens Christian Brandt Efterord © 2018 Jens Christian Brandt Redaktör: Anette Björkqvist Omslag och sättning: Anette Björkqvist Typsnitt: Nilsson Type ritat av Letters from Sweden, Bell Gothic, samt Sabon LT Pro Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2018

26 www.nilssonforlag.se

Den svenske ryttaren - inlaga(180625).indd 272

2018-06-25 23:46

Foto: © Paul Zsolnay Verlag

Jens Christian Brandt är litteratur­ kritiker och specialiserad på den central­ europeiska romanen under mellankrigs­ epoken. Han har bott i Tyskland under största delen av sitt liv och tidigare bland annat översatt Ingo Schulze.

Den svenske ryttaren – OMSLAG till tryck (180625)_Bulls rygg 20,5.indd 1

Den svenske ryttaren förenar på ett briljant sätt pikaresk­ romanens episodberättelser och rika persongalleri med en historisk berättelse om ett Europa i krig under 1700-talet.

LEO PERUTZ

Den svenske ryttaren

”Perutz är en mästare och Den svenske ryttaren är hans mästerverk.”

Le Figaro Magazine

9

789188

155528

Kirkus Reviews

”Leo Perutz är ett geni!”

Ian Fleming

”En oklanderligt uppbyggd historia, full av ironiska anspelningar, där varenda episod och dialog har betydelse.”

Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

ISBN 978-91-88155-52-8

Nilsson förlag | Absint

”Lika mycket en skräckroman med ett budskap som en bra och litterär bladvändare.”

Sunday Telegraph

LEO PERUTZ

Leo Perutz föddes 1882 i Prag, dåvarande Österrike-Ungern, i en familj med spansk-judiskt ursprung. 1889 flyttade han till Wien där han efter studier på universitetet gjorde karriär som statistiker.

Perutz var under mellankrigstiden en av de mest lästa tyskspråkiga författarna. Debuten kom 1915 med Die dritte Kugel, som han skrev under en konvalescens efter en krigsskada.

Han gav sedan ut en mängd romaner, noveller och dramer som översatts till flera språk. En del av hans verk har även filmatiserats.

Vid den tyska annekteringen 1938 emigrerade Perutz till Palestina. Han avled i Bad Ischl, Österrike, 25 augusti 1957.

Den svenske ryttaren

En kylig vinterdag 1701 korsas vägarna för två män som båda är på flykt. Den ene är en tjuv, allmänt kallad Snapp­ hanen, som gör allt för att undkomma galgen och den andre är den unge ädlingen Christian von Tornefeld, som deserterat från den sachsiska armén. Tornefeld ber sin nyfunne vän att förmedla ett budskap om hjälp till sin själs älskade, Maria Agneta, men det hela slutar med att Snapphanen själv blir handlöst förälskad i henne.

Beredd att göra allt för att vinna den vackra kvinnans hjärta bestämmer han sig för att i hemlighet byta identitet med Tornefeld, vars mål är att ansluta sig till den svenske kungens här.

översatt från tyskan av Jens Christian Brandt

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild Carl Friedrich Lessing (1834), målning; detalj www.nilssonforlag.se

2018-06-27 08:45:17