9789188155511

Foto: © Géza Tazi

János Csatlós (1920-1993) föddes i Ungern och kom som flykting till Sverige 1956. I bägge länderna var han verksam som lärare och översättare. Han erhöll flera fina utmärkelser, bland annat Svenska Akademiens tolkningspris och De Nios översättarpris.

Izas ballad – NYTT omslag till tryck (180821).indd 1

Izas ballad är en gripande och vacker berättelse om relationen mellan mor och dotter, skriven av en av Ungerns mest översatta och älskade författare. Nu i reviderad nyutgåva, med förord av Yukiko Duke.

”Ett verk med en förtjusande klarhet och ett tidlöst innehåll.”

MAGDA SZABÓ

Izas ballad

789188

155511

”En hjärtskärande, vacker roman …

Izas ballad måste vara en av årets mest älskade böcker.”

The Irish Times

”En så fruktansvärd och fruktansvärt övertygande läsupplevelse.

På samma gång är det en underbar bok, därför att den får en att känna sig seende.”

Dagens Nyheter

Nilsson förlag ­– noga utvald litteratur från hela världen

ISBN 978-91-88155-51-1

9

Hermann Hesse

The Independent

The Times

Nilsson förlag

”Med Frau Szabó har ni lyckats fånga en guldfisk. Köp alla hennes romaner, både de hon skriver och de hon kommer att skriva.”

”En skoningslös utforskning av de skador vi i kärlekens namn åsamkar varandra.”

MAGDA SZABÓ

Magda Szabó föddes 1917 i Debrecen, Österrike-Ungern. 1940 tog hon ­­examen i latin och ungerska, och samma år fick hon tjänst som lärare på ett flick­­­internat.

Hon inledde sin litterära bana som poet med diktsamlingen Bárány (”Lamm”) 1947. Två år senare tilldela­d es hon det prestigefyllda Baum­­garten­- priset, vilket genast drogs till­­­baka av den kom­mu­ nistiska regimen, och hennes böcker förbjöds. Först 1956 kunde hennes verk åter publiceras.

Szabo är en av Ungerns mest över­­satta författare, utgiven i över fyrtio länder och på fler än trettio språk.

Magda Szabó avled 2007, över nittio år gammal.

Efter en kort tids sjukdom avlider Etelkas man Vince, och hen­nes dotter Iza bestämmer sig då för att ta hand om sin gamla mamma – en kvinna som har vigt hela sitt liv åt hem och familj. Modern lämnar det lilla huset på landet och flyttar in till Izas lägenhet i Budapest.

Båda två är de angelägna om att göra sitt bästa av situationen, men trots de goda föresatserna blir det inte som de tänkt sig.

Under alldeles för lång tid har de levt helt skilda liv och har olika uppfattningar om det mesta. Missförstånd och konflikter uppstår, och klyftan mellan dem blir bara större och större.

Izas ballad

Förhoppningsfullt iakttog hon dotterns ansikte för att där läsa hennes beslut, men Iza bara skakade på huvudet och sade att hon inte behövde bry sitt huvud med det där utan överlåta flyttningsbekymren på henne. Den gamla kvinnan gav sig; Iza hade alltid vetat allting bäst, det gjorde hon tydligen den här gången också.

översatt från ungerskan av János Csatlós

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild © Jill Battaglia / Trevillion Images www.nilssonforlag.se

2018-08-21 09:38

Follower – inlaga till tryck (180618).indd 1

2018-06-18 14:15

Izas ballad MAGDA SZABÓ Översatt från ungerskan av János Csatlós Med förord av Yukiko Duke

NILSSON FÖRLAG Malmö 2018

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 3

2018-08-23 12:29

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 4

2018-08-23 12:29

INNEHÅLL

Jor d.....................................................13 El d........................................................85 Vat t e n...............................................183 Luf t................................................... 289

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 11

2018-08-23 12:29

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 12

2018-08-23 12:29

I Jord

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 13

2018-08-23 12:29

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 14

2018-08-23 12:29

1

Hon satt och rostade bröd till frukosten när nyheten kom.

För tre år sedan hade Iza skickat henne en behändig liten apparat som mellan sina elektriska slingor rostade brödskivorna rosa. Hon hade vänt och vridit på den och sedan gått och lagt den längst ner i buffén utan att ta upp den ur kartongen och inte tagit fram den mer. Hon litade inte på apparater och var misstänksam till och med mot något så vardagligt och vanligt som elektricitet. Vid kortslutning eller när stormen slitit ner ledningarna brukade hon gå till skåpet och lyfta ner sin tvåarmade kopparstake, där ljusen alltid väntade i beredskap på att glödlamporna skulle slockna, tog den med sig från köket och när hon gick genom hallen höll hon de smala ljusstaksarmarna över huvu­det som en undergiven gammal älg håller sin krona. Hon kunde heller inte vänja sig vid tanken att rosta bröd i en apparat; hon ville få sitta på huk framför elden och upp­leva hur glöden på sitt sätt liksom pulserade som en levande organism.

Glödhögen med sina oavlåtligt skiftande färger skänkte alltid rummet en säregen levande stämning; när elden brann 15

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 15

2018-08-23 12:29

kände hon sig inte ensam ens då hon verkligen var alldeles ensam.

Också nu satt hon på pallen framför den öppna luckan till kaminen och då Antal ringde på och hon inte genast kunde lägga undan den lilla treudd där brödskivan satt spetsad, tog hon den med ut i hallen. Antal bara såg på henne först, tog henne sedan i armen och hans tafatta sätt att röra vid henne uttryckte det han inte ville tala om. Den gamla kvinnans ögon fylldes med tårar men de bröt inte fram; det var som om en sällsam, envis kraft höll dem i balans bakom ögonlocken. Artigheten hos henne – till hälften medfödd, till hälften inpräntad – fungerade säkrare än själva instinkten och tvingade till och med fram ett ”Tack min son” ur hennes strupe.

Hon eldade bara i det minsta av de två små rummen.

När de hade gått in, sjönk hon ner igen på pallen medan Antal stod och värmde händerna vid kaminen. De pratade inte, utan ett ord förstod de ändå varandra fullkomligt. ”Jag måste samla krafter”, sade hennes tankar. ”Jag har älskat honom mycket.” ”Ta dig samman”, svarade henne Antal tyst. ”Egentligen är det meningslöst att åka dit ut, där finns ju ingen längre. Den du kommer att finna där, är sedan i morse inte längre den du har känt. Ändå ska jag följa med dit ut, för du har rätt till honom som nu har blivit till ingen.”

När de äntligen kom i väg hade hon hängt sin kasse på armen. Hon bar alltid kassen vid besöken på kliniken för att ta med sig saker som Vince hade bett henne om eller som hon själv hade bestämt sig för att ta med: näsdukar, kakor, 16

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 16

2018-08-23 12:29

citroner. De gula kloten glänste genom nätets maskor också den här gången. ”Trollkonster”, tänkte läkaren. ”Hennes trollkonster nu igen med tre ynkliga citroner. Hon tror sig kunna skrämma bort döden genom att visa att hon inte är rädd. Hon tror att hon finner den gamle mannen vid liv om hon kommer med citroner åt honom.”

Det hade frusit till på natten, trappan var hal för hon hade inte sandat kvällen före. Antal ledde ner henne vid armen. Vedbodsdörren stod öppen med en smutsig snö­driva på tröskeln; Kapten tryckte där och kikade fram som bakom en skyddsvall. Man hörde honom böka med halmen då han än en gång rev ner sitt bo. Den gamla kvinnan såg inte mot boden men hennes armar stelnade plötsligt till och hon andades fortare. ”Hon har också sett Kapten”, tänkte läkaren, ”och låtsas nu inte se honom. Kapten är svart. Nu får man inte se något annat än det som är vitt.”

Kolman, butiksföreståndaren i matbutiken, såg efter dem då de hade stängt grinden och gick mot bilstationen. Klockan var inte mycket över sju; hennes man sjöng nog på sista versen. Det är synd, han har varit en snäll liten man som tåligt släppte fram alla i kön, barn såväl som vuxna, och alltid var den som sist räckte fram sin mjölkkanna. Flickorna dyrkade honom därför att han på sommaren uppvaktade dem med blommor från sin trädgård och då kylan kom brukade han bjuda på ungsbakade pumpor och te. Ja, så är det hans tur att gå bort nu, stackaren. Vad hans dotter kommer att gråta, hon som varje månad skickade honom högvis med pengar från Budapest. Det har brevbäraren berättat. Man frågar sig verkligen var den där Antal hade sina ögon då han skilde 17

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 17

2018-08-23 12:29

sig från henne, han är ju ändå inte någon dålig människa annars, alla hans patienter har bara gott att säga om honom.

Den gamla kvinnan tänkte också på Iza då de satte sig i bilen framför konditoriet. ”Pappa har cancer”, hade Iza sagt då hennes mor för tre månader sedan ringde till Budapest efter henne för att hon skulle komma och undersöka sin far. Iza stod i badrummet och skrubbade sina händer med den långsamma, lugna rörelse hon vant sig vid under studie­tiden. Modern sjönk ner på badkarskanten, grep tag i kranen för det svartnade för ögonen på henne, men for genast upp igen och rusade ut i hallen då hon hörde Vinces röst. ”Vad smusslar ni med där?” frågade Vince irriterad medan hon bara såg på honom förfärad, med en fasa i blicken som man får vid åsynen av en kropp i upplösning.

Det stod stilla för henne, hon kunde inte svara och det blev Iza som fick komma henne till undsättning. Hon kom ut från badrummet och visade upp sina kraftiga vita fingrar: ”Inte är väl alla lika skitiga som han, gamla lortgris”, sade hon och Vinces magra ansikte började stråla. ”Gamla lortgris” var Izas vanliga tilltal från gångna tider, då hon ännu var liten jänta med blank näsa och hade så lätt för att ta till lipen. ”Vanligt folk, som jag till exempel, brukar tvätta händerna flera gånger om dan”, sade hon. ”Det är lika bra att han går in i sitt rum innan han blir förkyld. Om jag hade lika ont om magsyra som han, skulle jag inte våga sticka upp så här utan att ha tagit mitt pepsin ordentligt.”

Den gamla kvinnan visste att Vince hade sina miss­ tankar. Sedan den tid då han först upplevt de säregna ohyggliga smärtorna och börjat magra blev han misstänk18

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 18

2018-08-23 12:29

sam, med öronen jämt på spänn och alltid på alerten för att om möjligt snappa upp något och äntligen få besked om varför hans krafter avtog mer och mer och vad den underligt glödande pinan betydde, den som han allt oftare kände. ”Jag skulle inte kunna skälla på honom så här”, tänkte den gamla kvinnan och trots sin förtvivlan lyftes hon upp av en våg av stolthet över att Iza kunde. ”Kom mamma, vi går till baren och dricker en espresso.

Ska han inte hänga med?”

Då log Vince redan och såg på sina spinkiga ben: jo, han var just rätta mannen att gå på espressobarer. Han bara skakade på huvudet och Iza gav upp; hon sade att det var lika bra det – han skulle ju i alla fall bara sitta och glo på frun­timren. Hon slängde på sig kappan och som alltid sedan barndomen stötte hon sin panna mot sin fars vackert välvda panna då hon gick. ”Låt nu bli att bedra mamma medan vi är borta!” Vince bara stod där och nickade instämmande och underfundigt med ett ljus i ögonen. Hans hustru hade inte på flera veckor känt igen dem, hon undrade häpet vad som hänt honom, varför hans ögon krympt, smalnat och blivit mattare. Vince dyrkade Iza. Det rådde alltid en gäckande ton mellan dem båda, högst olik den som brukar råda mellan far och dotter. De pratade som vänner, syskon, glada kamrater.

De satt i baren och betraktade de immiga glasen som de fingrade på utan att dricka. Izas ansikte var blekt. ”Pappa har högst tre månader kvar”, sade hon. ”Antal kommer att ge honom tabletter. Jag ska ge dig pengar. Köp honom allting, vad han än önskar sig, hur tokigt det än är. Du får inte snåla, mamma!”

19

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 19

2018-08-23 12:29

Det var musik i baren och den gamla kvinnan fick plöts­ ligt för sig att Iza och hon var bödlar, som här i skuggan av de röda gardinerna höll på med något ohyggligt. Att Vince om tre månader inte längre skulle finnas på jorden, att hon nu visste att han inte skulle leva då, gav henne en förnimmelse av att Vince var en fånge, dömd till döden, som just hade fått veta tidpunkten för sin avrättning. Hon vågade inte fråga om Dekkers diagnos verkligen var riktig; Dekker – det hade både Iza och Antal sagt – brukade aldrig ta fel. Musiken ljöd högre, förälskade par satt och såg på varand­ra, servitrisen kom och frågade om hon ville ha visp­ grädde. Iza tackade ja för hennes räkning.

Grädden var hårt vispad och för söt. Hon tappade den när hon skulle lägga den i kaffet och försökte sedan skuld­ medvetet skrapa upp den från duken. ”Försök att ta dig samman”, sade dottern. ”Jag ska tala om för dig vad som är att vänta.” Till en början tvingade sig hennes mor att höra på, sedan blev hon åter medveten om att Vince hade högst nittio dagar kvar att leva och då förstod hon plötsligt ingen­ ting längre och tårarna fick de röda gardinerna i baren att sväva i en dimma. ”Mamma”, sade Iza, ”vi har ont om tid och måste pratas vid!”

Iza talade alltid så lugnt och allvarligt till sin mor när hon hade förhållningsorder att ge henne. Den gamla kvinnan skulle helst ha velat skrika, kasta grädden i golvet – men det gjorde hon förstås inte, hon hade ju varken kraft eller mod – det var bara ett ögonblickets infall och hon hade aldrig haft några hysteriska utbrott. Hon bara frågade sin dotter: ”Du flyttar väl hem nu, eller hur?” Hon lät bevekande och inom 20

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 20

2018-08-24 01:20

sig bönföll hon Gud och anstormade honom med osammanhängande, virriga ord att Iza skulle göra så och stanna hemma så hon slapp vara ensam med den döende. Iza var läkare, hon var deras barn och hade hela sitt liv hjälpt dem på alla sätt. Dottern tog en klunk och svalde bestämt som om kaffet, när hon nu äntligen lyfte det till munnen, hade övergått från flytande till fast form. ”Jag kan inte”, sade hon.

Modern förstod vad Iza tänkte och insåg också att hon hade rätt. Även om hon lyckades få ledigt, ja, om hon så bara började hälsa på oftare än hon brukade, skulle Vince bli förbryllad, söka efter förklaringar och miss­tänka det han inte fick misstänka. Iza hade alltid kommit vid bestämda tider: en gång i månaden, eller till namnsdagar, födelse­ dagar, bröllopsdagar. Nej, hon kunde inte komma. Modern fick stanna ensam med Vince och den skrämmande hemligheten att han skulle dö. Izas löfte att Antal skulle komma till dem och hjälpa dem betydde heller inte någon lättnad.

Antal var Antal, inte Iza. Hennes tårar började strömma. Hon snarare kände än såg att folk vid bordet intill tittade på henne. Iza försökte inte lugna henne utan tog bara hennes hand. Modern klamrade sig fast vid dotterns kalla fingrar som inte bar någon ring.

Taxin körde under skövlade plataner, och på Sándor­ gatan lockade en stor fladdrande affisch till en danstillställning. När Antal hörde henne sucka, vände han sig om i framsätet. Den gamla kvinnan besvarade inte hans blick: hon hostade, vände bort huvudet och såg på vägen och krå21

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 21

2018-08-23 12:29

korna som satt i allén och plockade i fjädrarna. Antal var god mot henne, det hade han varit mot Vince också och de hade älskat honom mycket. Men han hade lämnat Iza och det kunde man varken glömma eller förlåta.

Elementen vräkte ut sin värme i korridoren. Luften var torr och det luktade skurtrasor. Vaktmästaren öppnade egenhändigt hissdörren åt dem, vilket gjorde henne glad till och med i denna svåra stund, för hans leende var ett uttryck för ett gemensamt skydd från Iza och Antal. Man bad henne sitta ner i lilla väntrummet i korridorvinkeln. Medan Antal gick för att hämta professorn – det var Dekkers sista tjänsteår vid kliniken – satt hon och plockade citronerna och näsdukarna ut och in i kassen. Hon greps av motvilja vid tanken på att möta främmande människor men hon tog sig samman för hon visste att besöket varken gällde henne eller Vince: det var en hövlighetsgest mot Iza från kliniken.

Innerst inne hade hon inte kunnat tro på Antal att allt var slut. Men då Decker visade sig i korridoren och närmade sig henne, började kassen plötsligt dra ner hennes arm som om den inte innehöll citroner utan bly. Dekker var professor och det hon såg i hans ansikte var ett svar på hennes tysta, förskräckta frågor.

Iza frågade henne efteråt vad hon hade talat med professorn om. Hon försökte samla ihop meningarna i sitt minne, men kunde inte. Hon mindes bara att Dekker rört vid hennes axel och det endast för att hon hade skakat av sig de välvilliga fingrarna, plötsligt uppfylld av en häftig bitterhet, en hätsk och irriterad motvilja då hon kom att tänka på att samme Dekker, som sedan tre månader tillbaka hade rört 22

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 22

2018-08-23 12:29

upp himmel och jord för Vinces skull och inte skulle ha låtit något vara ogjort för att rädda honom, var en mördare, och hon tänkte också att den här mannen var lika gammal som hennes man. Hur kunde han vara så till den grad hel?

När hon väl stod i dörren till det enskilda rummet ryggade hon tillbaka.

Antal hade sagt att Vince sedan i morse låg medvetslös och antagligen skulle lämna dem i sömnen. Skulle han ändå inte få tillbaka medvetandet en stund när hon kom in? Det kunde inte vara möjligt att fyrtionio års samhörighet till kropp och själ inte var starkare än förintelsen. Men vad skulle hon göra om Vince, då han kände hennes närvaro, med sin barnsliga snälla röst skulle börja tala och ställa henne till svars för allt som höll på att utplånas: lidandet och livet på väg mot intigheten? Vad skulle hon göra om han i dag, hans sista dag på jorden, ändå begrep vad som randades och brast i gråt på nytt, som han gjort en gång i början på tjugotalet då han, sedan han blivit avsatt från sin tjänst, en natt ställt sig i bara skjortan vid hennes säng och med strömmande tårar snyftat till henne: ”Etelka, hjälp!”

Vad skulle hon göra om Vince nu ännu en gång bad henne om hjälp, fast han redan visste att allt hopp var ute och att han bad om något han inte kunde få: livet? Vince älskade livet över alla gränser, rätt och slätt att finnas till, att vakna på morgonen, lägga sig på kvällen, uppleva sol och vind, höra regnet falla än tyst, än i skyfall – han ansåg blotta tillvaron på jorden såsom den största gåva, även om han skulle vara arbetslös tiggare eller obotligt sjuk. Ja, då skulle hon ljuga för honom för sista gången, som hon beständigt hade 23

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 23

2018-08-23 12:29

gjort i månader. Hon fruktade mer att Vince skulle lämna henne utan ett sista ord än att han vid klart medvetande än en gång skulle fästa sina skrämmande ögon på henne och efter det tysta kvalets stunder och halvslummern, som de många medicinerna gav, låta sina tankar ta form i anklagelser och jämmer.

När de kom in slängde Antal sin rock på en stol och först då märkte den gamla kvinnan att han inte bar sin vita läkar­ rock. I vanliga kläder verkade han mer som en av famil­jen, fast han upphört att vara det för många år sedan.

I rummet lade hon först märke till Lidia. När dörren öppnades vände sig sköterskan om, reste sig vid sängen och slätade ut förklädet. Hon hälsade inte högt utan nickade bara och hon var den enda som gjorde ett naturligt intryck i den här onaturliga omgivningen. Hon rättade snabbt till filten över Vince och gick sedan utan att ens se tillbaka mot sängen. ”Egendomligt”, tänkte den gamla kvinnan. ”Hon har skött Vince i veckor och kan gå så här okänsligt, utan tårar. Kan man verkligen bli van vid döden?”

Vince låg i koma men såg mer sovande än medvetslös ut; huden glänste spänd och silvergrå på hans panna. Näsan hade vuxit sedan i går och glasögonens röda, halvmånformade avtryck hade försvunnit från näsroten. Vid närmare granskning upptäckte hon att det inte var näsan som hade vuxit, utan ansiktet som hade fallit in på en enda dag. ”Han har lämnat mig”, tänkte hon. ”Han väntade inte på mig. I fyrtionio år har jag känt till alla hans tankar. Och nu vet jag inte vad han har tagit med sig dit över. Han har lämnat mig.”

24

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 24

2018-08-23 12:29

Hon slog sig ner vid hans sida och betraktade honom.

Hon hade skött honom i månader, till gränsen av utmattning, men nu kände hon sig egentligen inte det minsta trött och hon skulle gärna ha velat börja om allt igen bara hon kunde få ut honom härifrån, ja, ta hem honom som han var, i den trista uppknäppta sjukhusskjortan med den blottade bröstkorgen som på något vis verkade ovanligt hög. Hon kanske rentav skulle orka hålla honom i sitt knä – det som var kvar av den stackars kroppen! Varför hade hon låtit honom flytta hemifrån? Iza ville bara väl när hon lät honom tas in, utan tvivel ville hon båda deras bästa – ändå var det fel! Hade hon stannat vid hans sida även dessa sista veckor, skulle han kanske ha levat längre. Här sköttes han av Lidia: det var hon som bytte sängkläder åt honom två gånger om dagen och såg till att han hade allt han behövde. Visserligen var Lidia noggrann, tålig och snäll, men spelade hon pajas för att få honom att äta, försökte hon inbilla honom att det enda felet var att han inte längre var så ung, kunde hon lugna hans andfådda klagoord? Nej, det hade varit fel av henne att låta honom flytta till kliniken! Därför gick han bort så här, medvetslös, utan avskedsord. Hon böjde sig ner och kysste honom. Vinces panna var torr och luktade medi­ cin. Hon satte sig hos honom och tog hans hand.

Omkring tolv tittade Dekker in och Lidia kom tillbaka.

Antal var inte längre kvar i rummet; hon hade inte ens märkt när han gick ut. Dekker stannade bara ett ögonblick och han trodde att Lidia skulle följa med honom, men sköterskan stannade och drog sig åt sidan mot fönstret; där stod hon i jämnhöjd med sängen och iakttog dem. Besvä25

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 25

2018-08-23 12:29

rad av en utomståendes närvaro vände den gamla kvinnan ryggen åt Lidia och glömde genast att sköterskan också var med i rummet. Det enda levande hos Vince var ännu håret, de envisa lockarna i hans vita man. Hon upplevde varken trötthet eller hunger eller timmarnas flykt; då och då bara sträckte hon på ryggen som gjorde ont av att hon satt länge hopsjunken.

På eftermiddagen sade Vince plötsligt något.

Den gamla kvinnan trodde att hennes hjärta skulle stanna.

Hela tiden förut hade han legat i en oändlig, ogenomtränglig och allvarlig tystnad som inte längre var förenlig med några ljud. När han började tala ryckte hans kropp till en aning och även de slutna ögonlocken darrade. Hon lutade örat till hans mun för att fånga upp den svaga pusten. Då var redan Lidia där också och de lyssnade båda, men den gamla blev irriterad och fientlig då hon såg det unga ansiktet luta sig över honom. Nu hatade hon Lidia och tyckte att hon var påträngande och hjärtlös. Antal och Dekker var mycket finkänsligare, de hade ju gått. Ska då den där stå här och iaktta? Är hon kanske döv till på köpet? Hörde hon inte att Vince bad om vatten? Kan hon inte röra på sig? Hon bara stod där orörlig tills det blev den gamla kvinnan som fick röra på sig för att ta glaset på nattduksbordet som någon hade städat fullkomligt rent: borta var Vinces glas­ögon, mugg och den lilla blyertsstumpen. På samma gång var hon på något vis också glad innerst inne över att sköters­kan inte förstod vad som var att göra, att det bara var hon själv som fattade Vinces ord, bara hon som visste vad han ville ha och kunde ge honom dricka – att hon in i det sista kunde uträtta 26

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 26

2018-08-23 12:29

något åt honom. Hon hällde vatten i glaset och lyfte upp Vinces huvud för att sätta det till hans läppar.

Munnen öppnades inte och en sorts motvillig avsmak visade sig en kort stund i Vinces ansikte. Han drack inte. ”Han är inte törstig”, viskade Lidia. ”Ni behöver inte ge honom något att dricka.”

Den gamla kvinnan hade kunnat slå henne nu. Ska den där stå och stirra som en mask, ge en anvisningar och ta glaset ur handen på en? Och så rösten igen, den där egen­ domliga, susande pusten. Men varför dricker han inte om han har bett om vatten? ”Jag är här”, sa Lidia ljudligt.

Den gamla kvinnan trodde först att hon talade till henne vilket gjorde henne ännu mer upprörd. Sedan såg hon att Lidia inte betraktade henne utan Vince och att Vinces läp­ par åter ryckte till, medan hans ansikte ett ögonblick lystes upp av någonting som påminde om hans leende en gång i tiden men som omedelbart försvann. På andra sidan sängen satte sig Lidia på huk och tog hans hand.

Den gamla kände sig utarmad och bedragen. Hon bara såg på Lidia och när hon betraktade sköterskans ansikte, som nu verkade fullkomligt främmande, ja, helt okänt och tycktes innesluta något obegripligt, greps hon av ett häftigt hat som om hon aldrig hade sett henne tidigare. En tjuv, en bedragerska som bestal henne på de här sista stunderna.

Det var Antals val, det var han som hade valt ut henne till tjänst hos Vince. Iza skulle aldrig ha gjort det. Nu satt den där Lidia och höll Vinces hand i sin. En nolla. En främling. ”Sov bara!” sade Lidia. ”Jag är här.”

27

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 27

2018-08-24 01:20

Den gamla kvinnan sjönk ner på sängen. Vreden sköljde över henne så att hon glömde hur bedrövad hon var. Hon grep efter Vinces andra hand och den avhållna kroppen låg där omgärdad av de två kvinnorna. Vince har slutat tala, man hörde honom knappast andas. Lidia fortsatte att sitta på huk. Hennes ansikte var böjt över Vinces hand och syntes inte.

Dagern blev skum därute bland de vårliga träden. Den gamla kvinnan slöt ögonen och spände ryggen. Hon såg upp igen först när Lidia rörde sig och stod upp. Vince låg som förut utom att han nu var ännu tystare. ”Han lever inte längre”, sade Lidia. ”Det var inte vatten han ville ha, utan sin dotter. Han kallade på Iza. Jag går efter doktor Antal.”

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 28

2018-08-23 12:29

2

E n bil vä n ta de framför porten till medicinska avdelningen. Antal ledde henne dit. Först efter en stund begrep hon att det var Dekker som visade sin uppmärksamhet genom att ställa bilen till hennes förfogande. Hon skakade förskräckt på huvudet, nej, det var helt omöjligt, nej tack, hon kunde inte ta bil och åka hem som om det var bröllop.

Hon skulle snedda över Lunden; spårvagnen gick där på andra sidan parken, den skulle hon ta. Eller helst gå. Nu behövde hon gå, röra på sig. Antal kastade en blick bakom sig mot portvaktslogen där vaktmästarens rock hängde på en krok, som om han skulle låna den för att följa henne.

Nej, det var onödigt, hon ville vara ensam. Hon önskade så mycket att få vara för sig själv nu! Ånej, varför skulle hon må illa; han kunde utan att bekymra sig låta henne gå. Och hon tackade för allting, såväl honom som Dekker.

Om hon åtminstone ville lämna sitt paket där, bad Antal.

Det behövdes inte, det var inte alls tungt. Och när läkaren fortsatte med sina försök att fördröja henne gick hon utan att säga adjö. Hon visste att hon var otacksam och oartig, men hon visste också att om hon inte gick, då skulle hennes 29

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 29

2018-08-23 12:29

krafter tryta. Antal ropade någonting efter henne om Iza, om att ringa, men hon förstod inte riktigt. Gode Gud, om hon äntligen fick vara i fred!

Parken såg butter, ja nästan förargad ut, som om den mot sin vilja var tvingad att ge efter för våren; det syntes fortfarande små snödrivor här och var. Det växte björkar här.

Stora, vita trädklungor stod och böjde sina magra kroppar i vinden. Sälgarna hade redan slagit ut runt sjön, men mars månad var mer sträng än ljuv med himlen grå och påskaktigt mörk och irriterad, med knopparna som reste sig hotfulla och grålila på kvistarnas toppar som skämt kött, i stället för att visa sitt svärmiska väsen. På kullens krön stod tre luggslitna gamla tallar med fjälliga stammar så tjocka att vinden bara märktes på grenarnas svikt, och i grenarna såg man fjolårets gamla kottar. En tunn isskorpa täckte de små pölarna i fotavtrycken på parkens stigar.

En bro ledde över till ön i den konstgjorda sjön. Den gamla kvinnan tvekade en kort stund, men gick till sist ändå över. Klinikens skorsten syntes tydligt härifrån; röken som bolmande höjde sig där såg bländvit och oerhört tjock ut under den järngråa himlen. Man kunde också se toppen på den trekantiga gaveln med de mytologiska figurerna bland vilka duvor lekte kurragömma. Hon sjönk ner på en bänk och såg ner i vattnet.

Dammen kantades ännu av is, men vattnet hade redan vaknat till liv. Hon såg inte fiskarna, märkte bara att de rörde sig och plötsligt slog ringar på vattnet vilka rubbade den jämna ytan. Det var bruna, ständigt hungriga karpar i dammen; på somrarna förr i tiden, då Iza ännu var liten, 30

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 30

2018-08-23 12:29

satt de ofta och iakttog och ibland till och med matade dem, för det var så roligt att se dem slåss om födan. Bottnen såg man inte och stranden var också kal med fjolårets tunna gräs som klamrade sig fast på backen. Ormbunkarna verkade rastlösa, oroliga. ”Vad ska jag göra ensam?” tänkte den gamla kvinnan.

En klunga barn kom och klampade på bron, stod och hojtade där en stund, kastade stenar i vattnet och gav sig sedan bullrande av mot stranden igen och satte kurs mot friluftsscenen. Sitsarna på bänkarna var inte påsatta än och betongpelarna som på somrarna bar de rödmålade ribborna reste sig mot eftermiddagshimlen som en samling grovt och fumligt tillyxade gravstenar. Knappt hade hon fått syn på dem förrän hon reste sig, vände ryggen åt kullen där friluftsscenen låg. Nu tycktes henne kassen tung, komiskt, olidligt tyngande. Hon stoppade handen i den, tog upp en näsduk och stack ner den i sin ficka. De runda citronerna fick nätet att bukta. Hon tog upp de tre kloten, höll dem och vände tafatt på dem en stund och kastade dem sedan i sjön.

Den kortaste promenadvägen tillbaka till stan ledde genom de nya kvarteren.

När man i fjol rev träkåkarna och rucklen med tjärpapp till tak, som var mer skjul än hus, och började bygga omkring Salpeterplatsen och Balsamrännan, sörjde hon de gamla kvarteren. Hon gick till och med en runda där med Vince för att säga farväl till den trakt som hade sett deras ungdom. När de gick sjönk skorna ner i den lösa sanden på stigen som folk av någon dunkel anledning kallade för Vadstället. Just då var Iza hemma och hon hade inte en tanke 31

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 31

2018-08-23 12:29

på att tala om för henne var de hade varit, men Vince, som aldrig kunde hålla något hemligt, kläckte redan i hallen ur sig var de hade promenerat. Iza ryckte på axlarna och sträckte på sin vackra långa midja. ”Ni vill få tidens hjul att vända tillbaka”, sade hon. ”Ni, gamla bakåtsträvare.”

Hennes ton var inte sträng men hon skämtade inte heller: när Iza sade någonting, menade hon alltid allvar. Något skamsen började Vince muttra om Balsamrännan och den artesiska brunnen där. ”Balsamrännan”, sade Iza med tydlig avsmak i rösten, ”Balsamrännan! Har pappa inget att säga om läkemedelsfabriken då? Balsamrännan. Se efter i statistiken: i denna trakt hade nästan alla varit tbc-sjuka.”

Det var modern som bredde smörgåsarna i köket och det kändes snopet att ha gråtit för Balsamrännans skull. Vince följde också efter henne ut och började pyssla men de undvek att se på varandra. Han började gnola på en visa med vacker, behaglig röst som förblivit sig lik genom åren. Han sjöng en gammal studentsång: Men anletet och barmen är vita såsom snö … De brast i skratt, för när Iza var liten tog hon alla vistexter på allvar och tålde inga sorgliga visor.

Också den här visan hade hon alltid protesterat emot och krävde gråtande att den bleka mön skulle bli frisk på stunden och sluta med att vara död. Vince kysste sin hustrus ansikte som var lutat över smörgåsarna. En gång under förlovningstiden hade de brukat gå och kyssas i Balsamrännan där de var ostörda av bekanta. När Iza öppnade köks­dörren och steg in, vände de sig besvärade från varandra. ”Ser man på”, sade hon skrattande. ”Jag får väl knacka först hädan­ efter.”

32

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 32

2018-08-23 12:29

När den gamla kvinnan nu hade kommit fram till Salpeterplatsen fylldes hon av tacksamhet. Hon hade inte gått här på sex månader och fick leta efter vägen på den nyss uppgrävda marken där man höll på att lägga grunden till de nya byggnaderna. Det var inte mycket kvar av det gamla och utan barackerna verkade trakten på något vis ännu lantligare än den brukade. Det enda som var sig likt var brunnen, trots lastbilarna som brummade omkring den och någon maskin som under arbetet väsande höjde sin långa hals. Byggnadsarbetarna hade just slutat för dagen, man hörde en klocka som ringde och någon som ropade med hög röst. Hon gick och snavade mellan jordhögarna tills någon tog henne under armen och hjälpte henne över på en ranglig planka. ”Kan ni inte gå runt?” frågade en ung man. ”Har ni inte sett skylten där det står ’Byggnadsarbete pågår’?”

Hon stammade fram något om att det hade hon inte gjort och fortsatte sedan med raska steg.

När hon vände om hörnet såg hon redan på långt håll murgrönan som yvigt vällde över staketet till deras hus.

När Vince hade blivit rehabiliterad och till och med fått ut sin lön retroaktivt för tjugotre år, stod det klart för dem, utan att de ens behövde föra det på tal, att tiden i bostaden på Drabantgatan var slut. Pengarna kom på vintern 1946, Iza hade redan börjat vid universitetet, och när meddelandet kom var de ensamma hemma. Vince sade inte ett ord, bjöd bara brevbäraren på en cigarrett och gick sedan ut på gården som han var, endast i kavajen, utan mössa eller halsduk. Hon gick ut efter honom med mössan men stannade uppe på trappan utan att våga komma närmare för Vince 33

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 33

2018-08-23 12:29

gick i sakta mak fram till svinstian till den hyresgäst som bodde mot gatan, stödde armbågarna mot stängslet och såg framför sig som om det var något märkvärdigt att se på tråget eller vattenhon. Hon förstod vad hans tankar måste kretsa kring och ville inte störa. Hon bara stod och iakttog honom från dörren medan han grubblande lutade sig mot det flisiga spjälstaketet och hon tänkte att hans rygg under alla dessa år hade blivit mycket mer böjd än den behövde vara vid hans ålder.

Det började snöa och snöflingorna hopade sig i Vinces tjocka hår. Hyresgästen som bodde längst fram traskade med soporna över gården; nu för tiden var han aldrig sen att hälsa. Vince vände sig om, lät blicken vandra över den ödsliga gården, grannens stior, hönshus och deras enda eländiga rabatt där aldrig någon blomma hade orkat växa upp på grund av den förste hyresgästens hönor och hans blick såg redan hans hus.

När han märkte att hon stod på trappan och iakttog honom, andades han på fingrarna som om han först nu kände att han frös, skyndade sedan tillbaka till henne och kramade om henne. När hon hade gjort sig fri såg hon att Vinces oskuldsfulla ögon badade i tårar.

Den dagen kom Iza hem sent. Vince sade ingenting åt henne trots att rehabiliteringen var hennes uppslag och att det var hon som hade satt ansökan på papperet – han bara lade meddelandet under hennes tallrik. Iza läste snabbt igenom det en gång, sedan en gång till, nickade, log och sade: ”Ja, ser man på!” Och Vince upprepade: ”Ja, ser man på!” medan modern bara såg på dem och lyssnade på deras fåniga 34

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 34

2018-08-23 12:29

”ser-man-på”, då det bakom dessa enfaldiga ord låg tjugotre års förödmjukelse med bekanta som såg genom dem som luft, pantsedlar, kläder från loppmarknaden och bostaden på Drabantgatan. ”Det byggs ett stort hus med insatslägenheter på Björkdungen”, sade Iza medan hon satte i sig den ugnsstekta pota­tisen. ”Centralvärme.”

Vince log, skakade på huvudet och sade sedan efter en stunds tystnad: ”Jag vill flytta hem.” ”Utmärkt”, sade Iza och lade ner gaffeln. ”Ta bara och hyr en grotta och klä den med björnskinn. Gud, vad det är hopplöst med gubbstruttar som du!”

I Vinces ordförråd var ordet ”hem” lika med hem till ett eget hus med rabatter för blommor, jordmån för träd och buskar, plats för djur och en vind som han ensam rådde om. Vince var född på landet, hade kommit till stan först när han började skolan och han kunde gå ed på att brunnsvatten var mycket godare än vattenledningsvatten. Hon hade strosat omkring med honom på gatorna i tre veckor innan de äntligen hittade huset. De hade knappast fått syn på fönstren och det höga staketet förrän Vince tryckte hennes arm och sade: ”Det här!” Tövädret hade just kommit, det smälte överallt och stuprännan vid den bruna grinden vräkte ut smältvatten. Den hade ett drakhuvud som spydde vattnet framför fötterna på dem. Det var tre små rum i huset: ett större och två mindre. Den lilla stigen på gården var belagd med röda tegelplattor ända bort till vedboden, det stod plataner utmed rabatterna och den välvda porten var sluten på tre sidor som en sorts rum med den fria luften 35

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 35

2018-08-23 12:29

till fjärde vägg. När huset beslagtogs av staten gick Vince ut till vedboden och grät för att slippa tröstande ord. Sedan fick han uppleva, tack och lov, att huset åter blev hans – hur glad, hur spontant lycklig var han inte när han hade fått det tillbaka, trots att han då inte längre var frisk. ”Gamle kapitalist”, sade Iza åt honom och skrattade, ”som inte mår bra om inte hans namn finns med i fastighetsregistret.” Iza tyckte illa om huset därför att hon under sitt äktenskaps fyra år med Antal hade bott i det största rummet. Alltsedan skilsmässan hade Iza aldrig tillbringat en enda natt hos föräldrarna när hon hade kommit för att hälsa på. Hon ville aldrig säga varför, men modern visste att för Iza var det stora rummet fullt med minnen av Antal och Iza var inte den som ville leva på minnen. ”Hem” – vad skulle nu det ordet komma att betyda?

För henne var huset så till den grad ett med Vince att hon aldrig kunde uppfatta det som deras gemensamma egendom, trots att det stod i bådas namn. Men det var Vinces rehabiliteringspengar som utgjorde köpeskillingen, det var han som hade fått genomlida fruktansvärda år med förödmjukelser för det och det var han som älskade det över allt på jorden såsom sitt livs rättfärdigande och högsta stolthet – förutom Iza, förstås. Egentligen borde han begravas i trädgården där. Vad skulle hon nu ta sig till med huset, ensam som hon var? Fortsätta att bo där tillsammans med Kapten – det var väl ingenting att sikta på. Nu när Vince var borta blev det inga flera födelsedagar, namnsdagar eller bröllopsdagar. Skulle hon ta emot någon inneboende? Men hurdana var inneboende egentligen? Likadana som de i den första 36

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 36

2018-08-23 12:29

lägenheten på Drabantgatan? Eller någon gammal gumstackare, enfaldig och ledsam som hon själv? Hon skulle inte ens orka med uppmärksamhet från någon annan. Vad skulle hon ta sig till?

De hade inte gjort upp några planer, Iza och hon.

När Iza för tre veckor sedan oförmodat kom och bad Antal se till att Vince lades in på kliniken eftersom tiden var inne, ville hon ha ett samtal med modern, men denna tog till flykten, vidskeplig som hon var. I moster Emmas hus hade hon fått lära sig att hålla tyst om olyckor, ty varje människa hade änglar bakom sig, två vita och en svart, och den svarta var inte vänskapligt sinnad. Får ängeln nys om vad det är som oroar en, eller gissar sig till vad det är man fruktar, släpper han lös den olycka som man varit oförsiktig nog att utmana. ”Den kristna mytologin är den illvilligaste jag någonsin har råkat ut för!” hade Iza sagt en gång, då modern hade bett henne inte leka med tanken att hon kunde falla igenom i någon tentamen. Iza hade aldrig fallit igenom, bara skrämt upp sig så som alla verkligt kapabla brukar göra.

Och ändå: det måste nog ligga något i det där med den onda ängeln. Den hade ju i alla fall fått lyssna till hur Vince, när det första anfallet var över och smärtorna började lägga sig, sade med ett skämtsamt leende: ”Jag har cancer”, varpå hon förfärad gav honom ett lätt slag på munnen. Vince fortsatte att småskratta utan att ett ögonblick tro på vad han sagt. ”Jag har ätit för mycket”, sade han senare. ”Ge mig något laxermedel.”

För tre veckor sedan hade hon låst in sig i kammaren och 37

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 37

2018-08-23 12:29

förbjudit Iza att med ett ord beröra faderns död. Iza lät det bero; modern hörde hur hon pysslade ett tag till i köket och sedan gick ut utan att besvära henne. Den gamla kvinnan visste att Iza bara menade väl, att hon ville förbereda allting för att skydda henne för obehagliga överraskningar då det fruktade stod för dörren; hon ville få henne att i god tid bestämma sig för vad hon skulle göra av huset och hur hon skulle inrätta sitt liv på ett nytt sätt. Men så länge någon leve får man inte tala om hur det ska bli efter hans död. Ända tills Antal kom och ringde på i morse, ja, ända tills Livia reste sig bredvid Vinces säng hade det trots allt funnits hopp.

Nu stängdes kontoren för dagen och gatorna fylldes av folk. Hon ökade stegen för att slippa möta bekanta. Männi­ skorna skyndade hem, beslutsamt med en sorts stel glädje.

Ingen drog benen efter sig, alla hade bråttom, familjen väntade, affärerna befolkades, barn skrek, trafiken blev livligare, körriktningsvisare blinkade. Hon upplevde en sorts avund mot dessa människor vilkas brådska hon aldrig förr hade lagt märke till; de var väntade. På henne väntade ingen, utom möjligen Kapten.

Hon gömde ansiktet i kappkragen och stirrade i marken för att slippa se om någon hälsade. Det började regna; det var ett bitande, lugnt regn, en sorts dis som fick trottoaren att blänka och fönstren att immas. Utan en enda synlig droppe kände hon fukten i ansiktet, på pannan, i huden.

Ett osynligt regn, brukade Vince säga när vädret var så här.

Stuprörets drakhuvud gapade tomt, liksom halvkvävt. Kolman syntes inte till utanför sin dörr till affären, så hon fick gå utan att behöva prata med någon.

38

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 38

2018-08-23 12:29

Det första hon lade märke till i porten var Kapten. Hon vände bort blicken och lutade sig mot korgbordet som från höst till vår fick stå i portvalvet. Onödig försiktighet. Kapten brydde sig inte ett skvatt om henne, han längtade inte efter ömhetsbetygelser. Hon visste inte riktigt om hon var glad eller illa berörd av att djuret ingenting kände på sig. Iza hade rätt: Kapten var dum.

Nu var hon ensam för första gången sedan morgonen, alldeles ensam. Hon fick slappna av, sjunka ner på armstödet till korgstolen och fundera över hur livet hädanefter skulle gestalta sig utan några plikter. Hon längtade inte in i bostaden, hon var rädd för kvällen och de två sängarna varav den ena nu så slutgiltigt hade blivit överflödig. Men hon kunde knappast sitta kvar här i all evighet, hon måste gå in. Gjorde hon det nu eller om en halv timme – vad hade det för betydelse? Hon började gå mot gården men stannade plötsligt. Inne i sovrummet tändes ljuset.

Det var inte förskräckelse hon upplevde, det var något annat. Hon sjönk ner i stolen, lade kassen på golvet och betraktade det upplysta fönstret. Ljuset därinne var mycket verkligare än Vinces gåtfulla ansikte, som hon nyss hade fått se. Verkligheten kanske var den därinne med lampan som lyste, och allt det som hade utspelats under de sista månaderna var bara inbillning: hela eftermiddagen hade varit en dröm, Vince levde, de sista elva veckorna hade bara passerat. Vinces insjunkna kropp som hade blivit så egendomligt urholkad, som om han sedan länge hade varit villig att få bära förgängelsen – medan verkligheten var den rundlagda, något komiska skepnaden: gamle Vince som väntade 39

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 39

2018-08-23 12:29

på henne hemma och inte varit sjuk en dag i sitt liv. Det hade inte hänt någonting alls.

Nu kände hon sig svagare än någonsin under eftermiddagen. Hon slöt ögonen och lät huvudet sjunka bakåt. Det prasslade i den ännu lövlösa trädgården. Trastarna, tänkte hon. Nej, kanske inte trastarna. Det lyser i huset. Nu kan vad som helst prassla. Varför inte änglar? Eller moln. Vad som helst!

När hon såg upp igen var fönstret mörkt. Åter kom bitterheten över henne, så starkt att hon inte ens orkade gråta. Med armbågarna mot knät lutade hon ansiktet i händerna. Det prasslade inte längre, det var tyst som om hon var innesluten i något isolerande. Då gnisslade plötsligt ytterdörren till och hon såg Iza stå i dörröppingen.

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 40

2018-08-23 12:29

Nilsson förlag är ett oberoende skönlitterärt förlag med inriktning på översättningar från främst andra språk än engelska. Hos oss hittar du några av de mest spännande författarna från världens alla hörn och varje titel är noggrant utvald. Vi ser litteraturen som en viktig bro mellan olika kulturer och lägger stor vikt vid att knyta till oss de bästa översättarna.

Utgivningen består av samtida litterära verk såväl som äldre och moderna klassiker i förlagets serie Absint.

Vill du veta mer om oss och hålla dig à jour med vår utgivning, besök gärna vår hemsida och anmäl dig till vårt nyhetsbrev: www.nilssonforlag.se

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 379

2018-08-23 12:30

Denna bok är tidigare utgiven under titeln ”I all oskuld ...”, 1968.

IZAS BALLAD isbn 978-91-88155-51-1 Ungerska originalets titel: Pilátus Copyright © Magda Szabó, 1963. All rights reserved.

Den svenska översättningen: Copyright © 1968 János Csatlós Förord © 2018 Yukiko Duke Reviderad 2018 av Anette Björkqvist och Erika Feldt Omslag och sättning: Anette Björkqvist Typsnitt: Nilsson Type ritat av Letters from Sweden, Bell Gothic, samt Sabon LT Pro Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2018

29 www.nilssonforlag.se

Izas ballad – inlaga till tryck (180823).indd 380

2018-08-23 12:30

Foto: © Géza Tazi

János Csatlós (1920-1993) föddes i Ungern och kom som flykting till Sverige 1956. I bägge länderna var han verksam som lärare och översättare. Han erhöll flera fina utmärkelser, bland annat Svenska Akademiens tolkningspris och De Nios översättarpris.

Izas ballad – NYTT omslag till tryck (180821).indd 1

Izas ballad är en gripande och vacker berättelse om relationen mellan mor och dotter, skriven av en av Ungerns mest översatta och älskade författare. Nu i reviderad nyutgåva, med förord av Yukiko Duke.

”Ett verk med en förtjusande klarhet och ett tidlöst innehåll.”

MAGDA SZABÓ

Izas ballad

789188

155511

”En hjärtskärande, vacker roman …

Izas ballad måste vara en av årets mest älskade böcker.”

The Irish Times

”En så fruktansvärd och fruktansvärt övertygande läsupplevelse.

På samma gång är det en underbar bok, därför att den får en att känna sig seende.”

Dagens Nyheter

Nilsson förlag ­– noga utvald litteratur från hela världen

ISBN 978-91-88155-51-1

9

Hermann Hesse

The Independent

The Times

Nilsson förlag

”Med Frau Szabó har ni lyckats fånga en guldfisk. Köp alla hennes romaner, både de hon skriver och de hon kommer att skriva.”

”En skoningslös utforskning av de skador vi i kärlekens namn åsamkar varandra.”

MAGDA SZABÓ

Magda Szabó föddes 1917 i Debrecen, Österrike-Ungern. 1940 tog hon ­­examen i latin och ungerska, och samma år fick hon tjänst som lärare på ett flick­­­internat.

Hon inledde sin litterära bana som poet med diktsamlingen Bárány (”Lamm”) 1947. Två år senare tilldela­d es hon det prestigefyllda Baum­­garten­- priset, vilket genast drogs till­­­baka av den kom­mu­ nistiska regimen, och hennes böcker förbjöds. Först 1956 kunde hennes verk åter publiceras.

Szabo är en av Ungerns mest över­­satta författare, utgiven i över fyrtio länder och på fler än trettio språk.

Magda Szabó avled 2007, över nittio år gammal.

Efter en kort tids sjukdom avlider Etelkas man Vince, och hen­nes dotter Iza bestämmer sig då för att ta hand om sin gamla mamma – en kvinna som har vigt hela sitt liv åt hem och familj. Modern lämnar det lilla huset på landet och flyttar in till Izas lägenhet i Budapest.

Båda två är de angelägna om att göra sitt bästa av situationen, men trots de goda föresatserna blir det inte som de tänkt sig.

Under alldeles för lång tid har de levt helt skilda liv och har olika uppfattningar om det mesta. Missförstånd och konflikter uppstår, och klyftan mellan dem blir bara större och större.

Izas ballad

Förhoppningsfullt iakttog hon dotterns ansikte för att där läsa hennes beslut, men Iza bara skakade på huvudet och sade att hon inte behövde bry sitt huvud med det där utan överlåta flyttningsbekymren på henne. Den gamla kvinnan gav sig; Iza hade alltid vetat allting bäst, det gjorde hon tydligen den här gången också.

översatt från ungerskan av János Csatlós

Omslagsform Anette Björkqvist Omslagsbild © Jill Battaglia / Trevillion Images www.nilssonforlag.se

2018-08-21 09:38