9789188073853

Camilla Wallqvister

Byn som vägrade dÜ

byn som vägrade dö

LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.

Läs mer på www.ll-forlaget.se Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.

Läs mer på www.mtm.se

Lättlästnivå: 1 – Lättast Lättlästnivå: 2 – Lättare Lättlästnivå: 3 – Lätt Copyright © Camilla Wallqvister 2020 Omslag och sättning: Susanne Viborg, Bok & Form Tryck: Stibo Complete, Danmark 2020 Första utgåvan, första tryckningen ISBN 978-91-88073-85-3

Camilla Wallqvister

Byn som vägrade dÜ

Emma Emma ser mannen från fönstret i köket.

Han står på hållplatsen vid vägen mot sjön.

Framför ögonen håller han en kikare som är riktad mot himlen.

Mössan sitter snett på huvudet och det grå håret skymtar under kanten.

En ryggsäck hänger på ryggen.

Emma fyller kökspannan med papper och lägger in stickor att tända elden med.

Hon tänder en tändsticka och håller den mot pappret.

Elden tar fart, det mullrar i kökspannan.

Emma lägger in några vedträn.

Sedan stänger hon luckan och går till fönstret igen.

5

Den ensamme mannen står kvar.

Han tittar fortfarande mot himlen men nu trampar han med fötterna.

Han ser ut att frysa. Årets första turist har kommit till sjön, tänker Emma. Han tittar på fåglar, i mitten av januari.

Det är ovanligt tidigt.

Och varför står mannen vid hållplatsen?

Sista bussen har gått. Vet han inte det?

Emma försöker öppna det gamla fönstret.

Hon trycker så det knakar.

Till slut flyger fönstret upp med en smäll.

Mannen hör dunsen och vänder sig mot huset.

– Väntar du på bussen mot stan? ropar Emma.

– Ja. Den kommer nog snart! svarar mannen.

6

Emma skakar på huvudet.

– Den kommer om tre dagar!

Mannen öppnar munnen, men han säger inget.

Emma huttrar. Hon vill stänga fönstret igen.

Den iskalla vintern tränger in i köket.

– Tre dagar? ropar mannen till slut.

– Ja, på måndag morgon.

Mannen pekar på skylten.

– Men det står 15:03 här.

– Inte på fredagar. Den turen är borta.

De har glömt att byta tidtabell.

Mannen sänker armen.

Huvudet sjunker.

Han stirrar bortåt vägen som ringlar genom skogen.

7

– Du tänker väl inte gå? undrar Emma.

Det är tre mil till stan.

Kan ingen hämta dig?

– Jag känner ingen i den här delen av landet.

Jag är från Stockholm. Jag ska till biblioteket.

Emma rynkar pannan. Gubben verkar tokig.

Har han åkt ända från Stockholm till lilla Överby, utan bil?

För att titta på fåglar, mitt i vintern?

Sedan ska han till stans bibliotek.

Det finns väl bibliotek i Stockholm?

Emma tittar noga på mannen.

Han är kanske full?

Det tar tid innan en taxi kommer hit.

Och det är kallt och snöigt.

Snart blir det mörkt också.

Gubben kommer att frysa ihjäl.

8

Kanske ska hon köra honom till byns affär?

Där kan han vänta inomhus på taxin.

Men så kommer Emma ihåg att affären är stängd idag.

Pelle som äger affären ska nämligen hjälpa sin gamla mamma att flytta.

Emma tvekar. Sedan ropar hon: – Jag ska snart köra min son till stan!

Du kan få åka med!

Mannen skyndar sig över vägen.

Han verkar vara rädd att Emma ska ångra sig.

– Posten kom nyss, säger Emma.

Vill du kolla lådan?

Mannen lyfter handen till svar.

Sedan vänder han och går mot brevlådan.

9

Karl Karl lyfter på locket till brevlådan.

Det ligger en bunt med post där.

Karl tar upp en tidning och skakar på huvudet.

– Det är priset man måste betala för att bo på landet, muttrar han.

Man får sin morgontidning på eftermiddagen!

Karl drar upp resten av posten.

Reklam om resor, ett vykort, två vita kuvert …

Han är rädd att han ska tappa något i snön.

Han tittar noga i lådan, så att inget ligger kvar.

10

När han släpper ner locket hörs en skarp röst: – Och vad fan gör du?

Karl rycker till så han tappar ett brev.

Han stirrar på killen.

Det är en lång tonåring, med håret i en hästsvans och en cigarett i munnen.

Killen har många ringar.

I öronen, näsan och läppen.

Runt halsen hänger en kedja med namnet Lukas.

Karl trycker posten mot magen.

Tonåringar innebär ofta problem.

Det vet Karl, trots att han inte har egna barn.

– Jag skulle ta in posten, säger Karl.

11

Killen blåser ut rök i runda, jämna ringar.

– Vems post? undrar han.

– Öh … Jag vet inte, svarar Karl.

Men hon bor i det röda huset.

Karl hör hur dumt det låter.

Killen tror nog att Karl är en tjuv som ska göra inbrott.

Eller att Karl tänkt stjäla ett viktigt brev.

Killen glor på Karl.

– Känner du morsan? undrar han.

Du verkar inte vara hennes typ.

– Jag känner ingen här, svarar Karl.

Jag väntade på bussen.

Men den kom inte.

Din mamma sa att jag kunde åka med er.

12

Killen nickar.

Han tar ett bloss på sin cigarett.

Sedan kastar han iväg fimpen.

Den flyger genom luften som en liten komet och landar bakom brevlådan.

Fimpen ryker i snön.

Karl vill säga något om fimpen.

Att den skadar miljön.

Att svenskar slänger en miljard fimpar på marken varje år.

Men det är nog det killen vill.

Att Karl ska bli sur och arg.

Låta som en gnällig gubbe. Så Karl tiger.

Och killen går mot huset.

Karl plockar upp brevet han tappade i snön.

Alla tonåringar borde vara inlåsta, tänker han.

13

Sedan går han också mot huset.

Det ska bli skönt att komma in i värmen.

Snön knarrar under Karls fötter.

Himlen är mörkt blå, luften stilla.

Det blir nog en riktigt kall natt.

Långt bort tutar ett tåg.

Karl ser mot skogen bakom huset.

Han stannar och lyssnar på tåget.

Ljudet kommer närmare, ökar i styrka.

Det rasslar och dunkar.

Efter en stund dämpas bullret och försvinner bakom kullen.

Karl tycker om ljudet av tåg.

Det får honom att minnas resor han gjort.

Karl är nästan framme vid huset.

Kvinnan väntar i dörren.

14

Hon har ett svart band i håret och en tunn pensel i handen.

Hennes jeans är prickiga av färg.

Små fläckar i alla möjliga toner.

Karl ger henne posten.

– Tack, säger hon. Vi är strax klara, jag och Lukas. Jag heter Emma. Kom in!

– Och jag heter Karl.

– Jag ska bara byta om, säger Emma.

Det här är kläder jag har när jag jobbar.

Jag är konstnär.

– Det syns, säger Karl och ler.

Karl kliver in i hallen.

Han ställer ryggsäck och kikare på golvet.

Sedan sätter han sig på en pall och väntar.

Han undrar hur gammal Emma är.

Kanske runt fyrtio. Hon är ung nog att vara hans dotter.

15

När Karl sitter där, går Lukas genom hallen.

Han har mobilen i handen och tittar på skärmen.

– Hej! säger Karl.

Det känns som att han måste hälsa igen, nu när han klivit in i Lukas hem.

Men Lukas svarar inte.

Han tittar inte ens på Karl.

Han har bara fokus på mobilen.

Efter en liten stund kommer Emma tillbaka.

– Jag har köpt torpet vid vägen mot sjön, säger Karl. Jag har gått i pension och flyttade hit igår.

Emmas stora ögon blir ännu större.

Hon skakar sakta på huvudet.

– Men … nää? säger hon. Den röda stugan?

Du ska väl inte bo där året runt?

16

– Jovisst!

Karl känner sig lite sårad.

Visst är stugan enkel och liten.

Men den är hans! Och den ligger så fint.

Nära både en sjö och orörd natur.

Här finns massor av fåglar!

Aldrig mer lägenhet.

Aldrig mer stress och buller.

Bara lugn och frihet.

Här kan han titta på fåglar så fort det blir ljust ute.

Och läsa böcker när solen gått ner.

Karl ser på Emma.

Hon skakar på huvudet igen.

– Stugan är omodern, säger hon.

Och väggarna är tunna.

Det blir kallt som tusan på vintern.

17

Karl skrattar.

Han vet att det är kallt i stugan.

Imorse var det frost i köket.

Inte på hela golvet, men längs kanten vid ena väggen.

Och det berättar han för Emma.

– Så där kan du inte ha det, säger Emma.

Du måste ha fler element.

– Nej, säger Karl. De drivs med el, det skulle bli för dyrt.

Huset är inte tätt.

Jag eldar i vedspisen allt jag orkar.

Han tystnar och ser på Emma.

Hennes panna har fått en massa rynkor.

Hon biter sig i läppen och ser tankfull ut.

Kanske lite orolig.

18

– Jag har jobbat som bibliotekarie, säger Karl. Jag har inte råd att köpa ett lyxhus.

Emma drar handen genom håret.

– Och du har ingen bil? undrar hon.

Det måste man ha här ute.

Karl ruskar på huvudet.

– Jag har inte råd med bil.

Det får bli bussen i stället.

– Den går inte så ofta.

– Nej, jag har märkt det, säger Karl.

Men jag klagar inte.

Bussen går ju ett par gånger om dagen, från måndag till fredag.

Det räcker för mig.

Jag kan alltid ta mig till stan när jag måste.

19

Emma lägger en hand på Karls axel.

Sedan säger hon: – Du är en sån som aldrig ger upp.

Du behövs här i Överby.

Varje dag är en kamp.

– Varför det? frågar Karl.

Emma svarar inte genast.

Hon öppnar en burk med något som luktar starkt.

Karl gissar att det är hårvax.

Emma doppar fingrarna i burken och drar handen genom håret.

Hon ser ut som en igelkott, tänker Karl.

Emma vänder sig mot honom.

Blicken har mörknat, ögonen är som streck.

– Här är varje dag en kamp, för att allt läggs ner, säger hon.

20

Skolan, dagis, pumpen med bensin vid affären, bokbussen …

– Bokbussen! avbryter Karl.

Har de tagit bort bokbussen?

Emma nickar.

– Hela byn dör snart.

Nu har vi bara affären kvar.

Men hur länge klarar den sig?

21

Men det blir inte riktigt som Karl har hoppats.

Karl träffar sin nya granne, Emma.

Av henne får han veta att kommunen funderar på att lägga ner busslinjen till deras lilla by.

Camilla Wallqvister är en mästare på att med värme och humor skildra livet på landsbygden.

För LL-förlaget har Camilla Wallqvister tidigare skrivit Bengtssons hemlighet, På andra sidan vägen och Utedasset.

isbn ISBN: 978-91-88073-85-3 978-91-88073-85-3

9 789188 073853

B Y N SO M VÄGRADE D Ö

Det skulle vara som att ta död på byn.

Karl och Emma tänker inte låta det hända.

De måste göra motstånd.

C A M I L L A WA L L QVI S TE R

Karl har gått i pension från sitt jobb som bibliotekarie. Äntligen kan han lämna stan och flytta ut på landet!

Karl har längtat efter lugnet. Om han blir rastlös kan han alltid ta bussen till stan, tänker han.

Camilla Wallqvister

Byn som vägrade dö