Dagen då Hudolf dog
Text: Roland Andréasson
Bild: Stefan Gustafsson
Lumenos
Roland Andréasson, född 1936, och Stefan Gustafsson, född 1964, har tidigare samarbetat med hembygdslitteratur och en diktsamling. Båda bor i Halmstad.
Lumenos Förlag
Lisasandsgatan 3
667 30 Forshaga
www.lumenos.se
e-mail: info@lumenos.se
© Roland Andréasson och Lumenos Förlag
Titel: Dagen då Hudolf dog
Författare: Roland Andréasson
Illustrationer: © Stefan Gustafsson
Tryckt av Dardedze Holografija i Lettland, 2020
ISBN: 978-91-87855-70-2
Dagen då Hudolf dog
Text: Roland Andréasson
Bild: Stefan Gustafsson
Intill den brusande bäcken stod en björk och bredvid denna en tall, det största trädet i den stora skogen. Kronan sträckte sig ut över det dansande vattnet, och på en av de yttersta grenarna låg Hudolf och sov. Det var en liten glad krabat i slitna kläder, blå om munnen av blåbär och röd om kinderna av sol och vindar.
Hudolf såg inte mycket ut för världen. Och inte kunde han uträtta särskilt mycket. Han var inte så grann som ängens blommor. Han kunde inte flyga som fältens och skogens fåglar, inte springa så snabbt som hare och rådjur, inte simma så skickligt som fisk och and. Men han var ganska klok. Han hade lärt sig läsa vädret i molnens gång över himlen och vindens viskningar i träden. Han kunde vildmarkens alla stigar och snår. Han kände örternas läkekrafter och djurens spår och språk.
Och han visste när alla skulle dö.
4
Om hösten dog trädens löv och markens växter. I vinterns kyla förfrös många djur, och andra föll för jägarnas kulor. Ändå levde hans många vänner i naturen i sorglös glädje.
De tänkte aldrig på att tiden rann undan som vattnet i ån.
Bara Hudolf visste.
Plötsligt satte han sig upp med ett ryck. Det var ju i dag, just i dag, som han själv skulle dö.
Om jag ligger kvar här i tallen hela dagen, kan inget ont hända mig, tänkte han. Här är jag trygg. Jag ska inte hoppa och springa, inte slå mig mot stenar eller låta mig fångas av något farligt. Då klarar jag mig kanske, får leva ett tag till, skratta och vara glad över all glädje på jorden.
Just när Hudolf tänkte så, blåste det upp en hård vind. Den böjde trädens stammar och skakade dess kronor. Och den bröt av den yttersta grenen på den ståtliga tallen.
Hudolf föll. Rakt ner i det strömmande vattnet.
Nu dör jag, tänkte han.
6
Med ett plask slog Hudolf i vattnet och började sjunka. Det susade i öronen, och runtom honom var allt bara ett blött bubblande. Han sjönk sakta i en värld av blågrönt skimmer. Högt däruppe såg han solen som en splittrad slant av guld.
Nu dör jag, tänkte han och höll andan.
I samma stund nådde han bottnen, sparkade till med benen och började stiga – uppåt mot ljuset och räddningen.
När det sprängde som värst i bröstet och all luft var slut i lungorna nådde Hudolf ytan. Han hostade till och plaskade ivrigt för att hålla sig flytande. Bredvid honom låg den avbrutna grenen. Den grep han tag i.
Om jag kryper längs den kan jag komma till stranden och kravla mig iland, tänkte han.
I samma stund sögs grenen ut i bäcken och drogs mot det väldiga vattenfallet. Hudolf klamrade sig fast i fasa och förtvivlan. Långt borta hördes forsens dån.
Nu dör jag, tänkte han.
8
”Om hösten dog trädens löv och markens växter. I vinterns kyla förfrös många djur, och andra föll för jägarnas kulor. Ändå levde hans många vänner i naturen i sorglös glädje. De tänkte aldrig på att tiden rann undan som vattnet i ån.
Strömmen blev allt starkare. Vattnet slog cirklar av virvlande skum.
Bara Hudolf visste.
Plötsligt satte han sig upp med ett ryck. Det var ju i dag, just i dag, som han själv skulle dö ...”
Får en barnbok handla om döden? Ja den är ju en del av allas våra liv. Följ med Hudolf under en märklig dag.
Så med ens blev allt stilla. Vid strandkanten låg en gammal gumma och sköljde tvätt. Ett stort lakan flöt i bäcken och hon höll ett stadigt tag om det, för att det inte skulle sugas ut i strömdraget. Hudolf fick fatt i en flik av tyget. När gumman drog till sig lakanet följde han med in till land.
Blöt och rädd gömde han sig bakom en tuva och sprang
ISBN:
10
978-91-87855-70-2
