9789187593918

AR

mp

ås

AK EN

Ka

OM PÅ MÅ

NEN

rid

SK In g

roman

SKOMAK AREN PÅ MÅNEN

SKOMAK AREN PÅ MÅNEN Ingrid Kampås

Copyright © Ingrid Kampås 2018 Mimer bokförlag, Göteborg www.mimerbokforlag.se Omslagsbild: Moonlight, the Old House av Childe Hassam Texter ur Bibel 2000 återges med tillstånd © Svenska Bibelsällskapet ISBN 978-91-87593-91-8 Tryckt hos LaserTryck i Stockholm 2018

Stanton, september 2006 En svag vind svepte guldvågor i Iowas långsträckta majsfält men trots det var hettan tryckande. När Grant vilade middag var Rut ute i ett av sina växthus och skördade tomater, på kvällen skulle en lastbil komma och hämta dem. Medan hon med ögonen avgjorde tomaternas mognadsgrad och med händerna försiktigt plockade dem, tänkte hon på det kommande födelsedagsfirandet och hur nervös Grant var för det ståhej det skulle bli. Den gångna natten hade han hållit henne vaken med sina oroliga frågor. Tjat om detaljer som vilka kaffekoppar de skulle servera kaffe ur, vilka kläder de skulle ha på sig och var de skulle sätta borgmästaren och polischefen, de måste sitta på hedrande platser.

Rut hade försökt att lugnande försäkra att allt skulle bli bra och när inte det gick hade hon utförligt beskrivit hur allt skulle ordnas. Då hade Grant somnat men hon hade legat vaken och tankarna hade rört sig kring allt och ingenting. Hon var inte nervös för kalaset, hon hade hyrt in servitriser och beställt all mat och dryck från en cateringfirma, men den separationsångest hon burit på hela livet hade överväldigat henne. Grant var urgammal. Grant måste dö någon gång snart. Han hade en gång försäkrat henne att han skulle bli hundra år, det hade hon inte trott på då, bara räknat varje år han fyllde år och varit säker på att nu kom hans sista levnadsår. Sedan hade det ändå blivit en födelsedag till och ytterligare en, till nu, när han väl inte kunde bli äldre. Kanske skulle hon ändå kunna få dö först, hade hon tänkt i de sömnlösa småtimmarna, men sedan ångrat sin önskan, vem skulle då ta hand om Grant?

Deras svarta labrador Jackson skällde. Rut hyschade åt honom,

då hon hörde motorljuden från en bil och vände sig om för att se vem som kom farande på grusvägen upp till gården, det var inte ofta de fick besök. En silverfärgad bil parkerade på gårdsplanen i skuggan från ladugården och en man klev ur bilen. Han var kort, tämligen rundlagd och klädd i ljusa chinos och en ljusblå skjorta.

Han satte en keps på den skalliga hjässan ovanför ett runt och rosigt ansikte och blev sedan stående vid bilen medan han kastade oroliga blickar på Jackson. På Ruts kommando lade sig hunden ner utanför dörren till växthuset. En försäljare?

Hon lämnade växthuset och gick ut för att hälsa. Mannen strök händerna mot byxorna som om han ville torka bort handsvett och sträckte sedan fram sin hand. ”Rut?” sa han och mötte hennes blick medan han svalde några gånger. ”Ja”, det är jag. ”Kan jag hjälpa till med något?” ”Jag är Tomas”, sa mannen på svenska, osäkerheten syntes i hans ögon.

Tomas. En sekund eller en minut, Rut visste inte hur lång tid det tog för hennes hjärna att sortera runt och till sist inse att den Tomas som stod framför henne var just Tomas. Hennes bror. Allt hon kunde få fram att säga var att fråga hur han hittat henne. Som om hon hade varit efterlyst och nu skulle fångas in och ställas till svars. ”Det var ett tv-program härifrån. Jag såg det av en händelse, en amerikansk tv-kanal. Då kände jag igen dig.”

Tv-program? Jovisst. Ibland hade Stanton besök av reportageteam som ville filma i den gamla svenskkolonin med dess vattentorn som såg ut som en dalamålad kaffepetter och en tillhörande kopp. Rut mindes inte vilket program som gjorts senast. Bara att hon faktiskt blivit intervjuad. ”Du blev intervjuad. Du visade dina växthus. Och jag kände igen dig på ditt namn och på ärret. Det du fick när … ja, det spelar ingen roll, men jag tänkte att både heta Rut och ha samma ärr, det var en för stor slump. Och du är så väldigt lik mamma. Det måste vara du.”

6 • Stanton, sep tember 2006

”Ja, det är jag.” Rut tänkte att nu skulle hennes brott komma ifatt henne. Och var det så här det var att träffa en bror man inte sett på trettiofem år? Inte hjärtligt utan bara pina, rädsla och tveksamhet. Tomas’ bräckvattenblåa ögon flackade när de mötte hennes. Han fäste dem på hennes ärr. Hon tänkte inte längre på det, men kanske var det så karakteristiskt som Tomas verkade minnas det, ett rött och ilsket streck mellan höger öga och öra. Hon hade fått det när hon var nio och hade såret blivit sytt och omskött ordentligt hade det förmodligen inte blivit något ärr, i varje fall inte så fult. ”Vad gör du här?” fick Rut fram, för hon ville bryta tystnaden. ”Jag kunde ha skrivit och frågat om jag fick komma på besök.

Men så var jag rädd att du skulle säga nej. Så jag letade upp dig.”

Tomas blick var nu vädjande och Rut sträckte ut en hand och rörde vid hans vänstra överarm. Hon lyckades le. ”Jag blev bara lite chockad. Följ med in.”

De fann Grant vid köksbordet. Han hade bryggt kaffe och satt och läste en bok. Hans dåliga hörsel som var nästan den enda ålderssvaghet han hade, förutom långsam gång och att han lätt blev trött, gjorde att han inte hade hört dem. Rut stannade i farstun för att ta av sig stövlarna och medan hon gjorde det slog det henne att Grant egentligen inte var sig särskilt olik sedan hon träffat honom första gången. Fortfarande reslig, bredaxlad, tjockt grått hår, skarpa ögon och profil som en romersk kejsare. Men han hade magrat.

Och kinderna var lite insjunkna. Mer rynkor. Nu fick han syn på henne, tittade upp och log. Rut bjöd in Tomas i köket och med den röst, lite högre och lite djupare, som hon talade till Grant med, presenterade hon Tomas. ”Min bror.”

Grant nickade och bjöd med handen att Tomas skulle sätta sig mitt emot honom. Frågade om han ville ha kaffe. Tomas sa ja, tack, och Grant tog av sig läsglasögonen och lade dem och boken på fönsterbrädan. ”Jag visste inte att du var gift”, sa Tomas. ”Grant och jag är inte gifta.”

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 7

”Sambo?”

Rut svarade inte, hon låtsades leta i ett köksskåp och att inte ha hört frågan, hon måste få lite tid att tänka efter vad hon skulle säga. Under tiden hörde hon Grant och Tomas tala. Tomas berättade om tv-programmet om Stanton, Grant sa att livet var tillfälligheter och erbjöd honom gästrummet så länge han ville stanna.

Tomas sa att hans flyg tillbaka till Sverige gick två veckor senare.

Rut slutade lyssna, ett plötsligt uppdykande minne trängde undan männens samtal. Trappan till övervåningen är sträv mitt på trappstegen där fernissan är avskavd. Hon kryper på alla fyra, upp mot det trygga mörkret och in i nischen vid trappans början. Där är hon trygg.

Osynlig. Han kan inte se henne. Inte heller kan Han se henne. Han som ser allt – Gud. Den andre han vrålar: ”Jag skall inte visa förskoning, inte barmhärtighet. Jag skall låta dig plikta för dina gärningar, för allt det vidriga du gjort”, medan han med tunga steg går igenom rummen på nedervåningen. Det som dunkar är när han slår Boken i väggarna. Hon sticker fingrarna i öronen och blundar, biter ihop så hårt att det gör ont i tänderna. Bara inte skriken! Inga skrik! Käre gode Han! Inga skrik!

Skrik. Hon känner värmen breda ut sig när hon kissar i underbyxorna. Hon får inte kissa i byxorna. Det har han sagt. Om en stund när kisset kallnat kommer hon att börja frysa. Det gör hon alltid när hon kissar ner sig. Han har sagt att är man fyra år så måste man kissa på wc, om man inte gör det måste han få slå en så att man inte kissar ner sig. Hon tar av sig underbyxorna, stoppar in dem längst in i nischen.

Där finns en hög illaluktande underbyxor. Hon torkar av händerna på klänningen.

Mamma har försvunnit. Hon vet inte hur länge mamma varit borta, men många nätter nu har hon fått sova ensam. Det kom farbröder och tog mamma. Mamma skrek.

Nu skriker han om någon som heter Djävulen som måste bankas ur kroppen på Tomas. Mammas hår luktade så gott. Och när hon sov med mamma var det så skönt att dra händerna i hennes tjocka svarta hår. Mamma och han hade bråkat. Han hade legat ovanpå mamma och slagit henne. Då hade mamma skrikit. Och han hade också skrikit.

8 • Stanton, sep tember 2006

Ord som hon inte begrep och därför kunde hon höra dem hela tiden för det man inte förstår är så otäckt. Hora! Jezebel! Mamma skrek sedan hela tiden. Tills farbröderna kom och tog mamma.

Rut tog ett djupt andetag, med en viljeansträngning släppte hon sitt minne och satte fram kopparna och hällde upp kaffet. De talade om klimatet i Iowa och det kommande presidentvalet. När kaffet var urdrucket skyllde Grant på att han måste se ett tv-program och försvann in i vardagsrummet. ”Vi kan sätta oss på verandan”, sa Rut. Tomas följde henne. Verandan gick längs hela framsidan av huset, ett trägolv med tak över, taket med jämna mellanrum stöttat av stolpar. Där stod två gungstolar på var sida av ett bord, allt i bambu, stolarna täckta med tjocka röda dynor. De satte sig och Rut försökte finna lugn och balans trots att hjärtat slog så fort. Hon såg ut över den vy som normalt gjorde henne så trygg och tog bort alla tankar, majsfältet som verkade försvinna i oändligheten. Katten strök sig kring hennes ben och hoppade sedan upp i hennes knä. Jackson lade sig vid hennes fötter. ”Varför kom du hit?” frågade Rut igen. Inte fordrande, bara nyfiket. Vänligt leende försökte hon dölja sin rädsla. Tomas mötte inte hennes blick, han tittade på sina händer, de var små med korviga fingrar. Rut väntade ut honom, väntade på hans svar, hon ville inte tjata på honom. Han bet ihop sina läppar, öppnade munnen som för att säga något, sedan kom det ändå inga ord. Hans axlar skakade, han slog ut med händerna. Sedan brast han i gråt.

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 9

Halland, maj 2016 Rut sätter högerhanden i korsryggen och sträcker på sig, hon står på knä framför graven. Dagen innan hade vaktmästaren plockat bort de vissna kransarna och buketterna, jorden är tillplattad över den nya graven. Har Tomas nu äntligen frid? undrar hon. Var är han? På månen? I den himmel där Gud bor? Ett surt, grinigt, lynnigt och hämndgirigt väsen som åberopar allsmäktighet men aldrig bryr sig om att visa sig? Det var det som var själva saken, att kunna tro utan att se, hade Rut fått veta. När hon som barn någon gång ibland, när hon orkade och var upprorisk nog, krävde Tomas på bevis för Guds existens, fick hon alltid höra citatet ur Hebreerbrevet 11:1: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Tomas hade blivit präst precis som han, men där han varit flinta, svarta ögon i blek hy, hade Tomas varit mjuk och svag som vax.

Hon funderar på gravstenens utseende. Överst på den står nu hans namn, Lars Svensson, och datum för födelse och död, nedanför det mamma Emmas namn. Under hennes namn ska Tomas’ namn stå. Skulle någon protestera om Rut låter rista in Hebreerbrevet 11:1 under Tomas födelsedag, den 12 oktober 1950, och dödsdagen den 4 april 2016? Rut är lillasyster, född 1957, men en sak är hon helt säker på och det är att hon inte ska ligga i den här graven.

Hon reser sig upp med en suck vid den tanken, hon har också ont för hon har suttit illa och har sträckt en muskel.

Halland har nyligen grönskat efter månader av mörker och gråhet. Grönast är det paradoxalt nog på kyrkogården, som om de döda vill blomma upp och få liv igen. Ekar, lönnar och björkar med skrovliga stammar och knotiga grenar verkar ha stått här lika länge som den vitmenade kyrkan som räknar sitt ursprung till 1200-talet.

Träden kransar grusgångarna och kyrkogårdsmuren, en stenmur av obekant ålder som är övervuxen med mossa och lavar, i västra delen av muren finns en stiglucka med svart tak. Någon gång i en okänd forntid har män bemödat sig med att passa in sten på sten 10 • Halland, maj 2016

med ambitionen att muren ska bevaras till yttersta dagen. Rut tittar upp i den väldiga trädkrona hon står under, en uråldrig ek strax bredvid kyrktornet och genom grönheten kan hon på sina ställen urskilja flikar av klarblå himmel genom vilka solen silar nådigt.

Så tittar hon ner på gravstenen igen och sedan på nytt upp i det gröna och blå. Om Gud finns hade han en grön tumme när han skapade denna värld. Hon tänker att det är synd att Tomas har ett antal centimeter jord mellan sig och markytan, hade han inte haft det skulle han kanske ha fått bekräftelse på den Guds existens som han letat efter hela livet.

Rut böjer sig och plattar en sista gång till jorden kring de penséer hon nyss planterat, lila, blå och gula. Ryggen värker. Hon plockar ihop planteringsspade, kratta och vattenkanna och hänger tillbaka dem vid vattenposten. Där blir hon stående medan hon blickar ut över den viloplats för de döda som en kyrkogård är. I långa räta rader under välklippt grönt gräs ligger de där, alla Annor, Johannesar, Lennartar och Sveor. Slutligen inordnade i den ultimata jämlikheten. Med dem är tårar, skratt, sorger, möda, allt av känslor, vilja och lust, begravda. Gott så. Det är också den ultimata friheten.

Hon går genom stigluckan och tar sedan genvägen längs kyrkogårdsmuren till prästgården. Ett hus i två våningar, tio rum med tio golv att bona, ej inräknat den tidigare pastorsexpeditionen. Husets gula brädklädsel behöver målas, vissa brädor har ruttnat nertill, det behövs nytt tegeltak och den enorma trädgården borde ansas från sly och ogräs. Och bråte. För att inte tala om staketet av trä som på sina ställen ramlat ihop. Än har växtligheten inte tagit riktig fart men till sommaren kommer där att finnas en veritabel djungel, så sett en barmhärtighet i sig. Prästgården blir dold, övervuxen och med det förhoppningsvis glömd. Rut vill inte ha detta elände. Hon tänker sig en stor bulldozer, en enorm grävskopa som ska komma och dra med sig allt. Och då inte bara hus och trädgård utan allt det som under alla år hänt innanför staketet. Som om det aldrig existerat. Som om det var en inbillning, en synvilla eller en svår mardröm.

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 11

I hela fyrtiofem år har Rut levt i Stanton. När någon frågat henne var hon kom ifrån har hon sagt att det var från Sverige, från en liten håla utan namn. Efter frågande miner har hon sagt Göteborg och bytt samtalsämne. Alla amerikaner förväxlar ändå Sverige med Schweiz och mer behöver inte sägas. Är hon efter dessa fyrtiofem år amerikan? Nej, den som en gång med rötterna ryckts upp från den jord där man planterats, kommer alltid att känna sig halv. De rottrådar man får med sig har svårt att få fäste i ny mylla, de slingrar sig och gräver ner sig, suger näring men vill inte riktigt ta sig.

I rötterna sitter språket, det som kallas modersmål även om man aldrig haft en mor. Rut har många gånger tänkt att hennes halvhet sitter i just det att hon till dagligdags är tvungen att tala engelska, efter många år så bra att det inte går att höra minsta lilla accent.

Men ändå blir de bokstäver som blir till ord som blir till meningar med betydelse aldrig riktigt hennes. Den amerikanska Rut är en trollens bortbyting som är näst intill omöjlig att känna igen som en sådan, bara hon själv är helt medveten om det. Egentligen är före USA ett liv, USA nästa liv. En själavandring från det första livet till det andra livet. Men utan död och ny födelse mellan dessa två liv. Och det första livet har hon rest en vägg omkring, en hög vägg utan insynsmöjligheter. Hade det inte varit för de tio senaste årens sporadiska kontakt med Tomas skulle hon helt ha lyckats glömma liv nummer ett.

En dag för en månad sedan kom det ett brev från ett advokatkontor. Tomas var död. Rut trodde att hon utrotat alla skuldkänslor med avståndets och glömskans ogräsmedel, men nu spirade de på nytt. Vi beklagar att vi tvingas meddela … Tomas död och på ett sådant ohyggligt sätt dessutom … avskedsbrevet riktat till Rut … enda arvinge, det ska göras bouppteckning och arvskifte … Tomas köpt prästgården av stiftet nästan fyrtio år tidigare. Kan Rut komma till Sverige eller ska man ordna det på annat sätt?

Det blir det som står i det medsända avskedsbrevet från ­Tomas som får henne att trots allt åka. Kom hon hem och tog hand om huset skulle hon få svar på många frågor, hade Tomas skrivit.

Men hon åkte inte hem, hennes hem är i Stanton, hon åkte till 12 • Halland, maj 2016

det förflutna. Det var ett bete han lagt ut och hon hade nappat.

Rut hade lämnat katten, Jackson och tomaterna åt grannen och anträtt resan till dåtiden. Två veckor tidigare hade hon klivit av flyget på Landvetter och för första gången på fyrtiofem år andats svensk luft. Dum är hon, säger hon sig, som trott att allt skulle vara likadant som det varit 1971. Allt har förändrats. Allt förändras alltid. Hon har också förändrats. Det var en främling som gick genom ankomsthallen med resväskan på hjul. Man såg henne som en främling. Hon kände sig som en främling. Hon var en främling.

Flygbussen tog henne till Göteborgs central och där väntade tåget till Varberg. Exakt klockan 15.26 klev hon av tåget på Varbergs station. Byggnaden var sig ganska lik. Mitt emot stationen, på Västra Vallgatan, såg hon en pizzeria. Det var nytt. Säkert fanns McDonalds och Burger King också. Sådant som inte fanns 1971. En tygkasse var allt hon burit på när hon för fyrtiofem år sedan stod där förra gången, en tygkasse med de två saker hon inte ville lämna kvar, och pengar hon stulit ur hans plånbok. Då, den gången, när hon klev på istället för av tåget. Vad är fyrtiofem år? En eon? En blinkning? Vad är tid? Sekunder blir till minuter blir till timmar blir till år. Fyrtiofem stycken år. Indelade i dagar, veckor, månader. Årstider. De kan ha varit en dröm. Hade det inte varit för det ansikte hon ser när hon tittar sig i en spegel, hade det med största säkerhet bara varit en dröm. Tiden visas av spegeln, inte av almanackan. Fina rynkor runt ögonen, några veck i pannan, kinderna har sjunkit ner, halsen rynkig. Spåren av livet präglas på ansiktet.

Ett ansikte kan vara som en öppen bok där inget går att dölja.

I vecken sitter smärtan, besvikelserna, sorgerna. Rynkorna av bekymmer. Runt munvinklarna har musklerna spänts både i skratt och tårar. Inget ansikte är en blank tavla, allt sätter sina spår. Det enda som är sig likt från födelseögonblicket till sista andetaget, som aldrig åldras, är ögonens irisar. Ur dem tittar både barnet och den äldre kvinnan fram. Irisarna kan hoppa i tiden, då blir nu och nu blir då, som om de är dörren till minnet. De ögon hon hade när hon steg av i Varberg var samma ögon hon haft när hon lämnade staden. Fjortonåringens ögon och femtionioåringens ögon.

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 13

Hennes ögon är klart blå, Grant hade kallat henne Blå. Det hade hon tyckt om. Han sa att hennes ögon var himlen själv och att de var havet och att han älskade att både flyga och simma i dem.

Grant var en romantiker. Men Grant trodde inte på Gud. Rut går in i huset och sätter sig vid köksbordet. Hon ser sig om.

På fyrtiofem år har heller inget förändrats i köket. De fransiga gardinerna som en gång var gröna med brunt blommönster har bleknat och hänger i trådar. På de snedställda köksskåpen har den ljusblå färgen flagnat, istället finns där fläckar med gammalt fett, stänk från diverse vätskor och plumpar från flottiga fingrar. Linoleummattan har varit rutad i vitt och rött, nu nött ner till väven.

Det är ett stort kök med ett köksbord på en och en halv gånger två och en halv meter. Det är täckt av gamla tidningar, lappar, böcker och bråte. Endast där hon sitter, längst in till höger, vid fönstret, är en bar fläck på bordet. Smutsig. Där har Tomas suttit och ätit, läst, tänkt, kanske sovit.

Sårbarhet är ett ord hon läst någonstans, i samband med någon av alla de artiklar hon fångar upp på nätet. Hon tänker nu på det ordet. Att det passat på Tomas. På henne? Grant hade sagt att hon skrek om att tas om hand för hon var så sårbar. Att det gav honom sådan ömhet för henne, att han hört en inre röst som sa att han måste ingripa. Men så fanns också bara en Grant som klarade av att se sårbarheten utan att förakta. Det finns inget som föraktas såsom sårbarhet. Den sårbare ger andra makt. Makt att känna sig starka fast de inte är det. Makt att förakta. Makt genom förakt.

Till höger om Rut, i fönsterkarmen, ligger Bibeln. Det är en gammal bibel, inte den utgåva, Bibel 2000, som Tomas haft med sig som present till Stanton. Rut hade aldrig öppnat den. Denna bibel är trasig i ryggen. Halva pärmen på framsidan är borta. Hon öppnar den. Sidorna solkade och vikta. Understrykningar. Ibland med rött. Utropstecken.

Strax intill, på bordet, ligger en annan bok. Rut tar den i sin hand. En tunn bok. Nästan som ett häfte. Klädd i brunt omslagspapper, också det kladdigt och med fläckar. Hennes första tanke är 14 • Halland, maj 2016

att slänga boken i den sopsäck hon har stående vid bordsändan. I den slänger hon allt som måste slängas som rent faktiskt är nästan allt som finns i detta hus – hon behöver många sopsäckar. Ändå öppnar Rut den tunna boken. Den ber om det. Öppna mig!

Kaffe- och vinfläckar. Invikta öron. Marginalanteckningar. Understrykningar också här. Trasiga boksidor. Och in emellan sidorna lappar med ännu mer anteckningar. Och hopvikta blad från kollegieblock, vissa randade, vissa rutiga. Överfulla med text. ­Tomas’ handstil. Hans handstil är som han har varit. Hopkrympt. Tät.

Runda bågar i bokstäverna. Bokstäverna rullar efter varandra som kronbladen i en ringblomma. Hopträngda. Knappt några mellanrum mellan orden och lustigt nog tjocka runda punkter mellan meningarna som om han när han skrivit en mening tänkt efter extra noga och så satt dit punkten med eftertryck.

Rut vänder tillbaka till första sidan och läser titeln. Faidon. Under titeln har Tomas skrivit med rödpenna: ”Tröst?”

Det knackar på dörren och Rut väcker till. Hon reser sig och har tänkt att lägga boken i sopsäcken men ångrar sig och låter den ligga kvar på bordet. Sedan går hon för att öppna dörren. Advokaten? Fastighetsmäklaren?

Mannen som står på trappan är ungefär en och åttio lång. Runt trettio år gammal. Han är bastant byggd, inte tjock men grov. Kantig. Tjockt mörkt hår i hästsvans. Också ansiktet är grovhugget.

Bred panna, markerat fyrkantigt hakparti, raka mörka ögonbryn, en stor men smal mun, kraftig men rak näsa. Och så ögonen. De ligger djupt under pannbenet. Ljusblå irisar. Ögonen skelar lätt, som om höger öga inte tittar på Rut, bara det vänstra. Men det ögat flackar från henne till tröskeln och tillbaka igen. ”Jag vill inte köpa något”, säger Rut. ”Ja … ja … jag … viii … lll inte sälja något.” ”Nähä. Så, vad gäller saken?” ”Maaa … mma är död”, stammar mannen vidare. ”Jag bor i Solalycka.” Vid varje stammande ord nickar han som om det hjälpte honom att få fram ordet.

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 15

Rut far i minnet. Solalycka är det gamla torpet uppe i skogen.

Där hade bott en man. Vem var det nu? Jo, Elsas Oskar hade bott där. En gammal krokig gubbe. Måste vara död för många år sedan.

Men vem är denne stammande man? Hon frågar vad han heter. ”Siii … mooon.” ”Simon?”

Mannen nickar men säger inget. Rut nickar också och bemödar sig att ha tålamod. Hon nickar en gång till, för att uppmuntra ­Simon att säga mer. Vem är han? Kanske har han inte bara övertagit Solalycka utan också rollen som byfåne. Elsas Oskar hade gått runt i husen och bjudit in sig själv. Pratat strunt, det mesta oförståeligt. Och luktat illa, minns hon nu. ”Erik sa att du kanske behöver anlita någon”, stammar Simon.

Rut bjuder in Simon i köket. Hon gör en stol fri från böcker och tidningar och han sätter sig. Han stammar och nickar fortfarande men Rut tänker bort det. Han frågar: ”Har du kaffe?” ”Ja. Vill du ha?” ”Annars skulle jag inte frågat.” ”Jag sätter väl på en kopp då.” ”Erik sa att du är en sur och grinig kärring.” ”Verkar vara en klok karl den där Erik. Vem är han?” ”Ja, han är klok. Han är brevbäraren.”

Simon dricker kaffet på fat. Han häller kaffet på fatet, håller upp det mot munnen och blåser på det innan han dricker. Sedan förser han sig av Mariekexen Rut ställt fram. Han lägger två stycken ovanpå varandra bredvid varje sida av kaffekoppen, äter det översta högra först, sedan det översta vänstra, sedan det undre högra och till sist det undre vänstra. ”Du måste inte betala mig om jag hjälper dig.” ”Jag har ju inte sagt att jag behöver hjälp.” ”Erik sa att du behöver hjälp. Jag vet att du behöver hjälp.” ”Nåja, så klok som den karln verkar vara har han väl rätt. Vad kan du hjälpa mig med då?” ”Bära. Jag är stark.”

16 • Halland, maj 2016

”Ja, du ser stark ut. Bära kan du säkert. Allt som är här behöver bäras. Bäras ut till en sopcontainer som jag beställt. Helst hade jag slängt allt men en del kan Röda korset ta hand om, sådant som är synd att slänga. Det hade varit bra om du haft körkort. Då kunde jag hyrt en skåpbil.” ”Har inte du körkort?” ”Jo, men amerikanskt. Men det kanske duger här också.” ”Jag har körkort. Och bil och släpkärra.”

Rut måste se frågande ut för Simon tar upp en plånbok ur byxfickan. Han räcker henne kortet och hon läser. Han har verkligen giltigt körkort. ”Hur mycket vill du ha i betalt då?” ”Ingenting”, sa jag ju. ”Jag behöver inte mer pengar.”

Rut rycker på axlarna, tänker efter några sekunder och nickar sedan ett ja. ”Men bara om jag får betala dig.” ”Det kan vi ta sen. Jag kan börja imorgon.”

Hon säger ja till det också. Häller upp påtår och tvekar sedan men frågar så: ”Du måste ju ha känt Tomas, min bror?” ”Ja. Han var snäll. Snäll och dum.” ”Det är så förstår du Simon, att jag har bott i Amerika i många, många år.” ”Jag vet. Tomas sa det.” ”Att Tomas var snäll tror jag gärna, det var han som ung också.

Men att han var dum håller jag inte med om.” ”Äsch, han var inte dum på det viset som dumma är, folk utan intelligens. Han var dum på det viset att han tänkte för mycket. Då fastnade han i det. Som om han dök ner i en brunn av tankar och inte kunde komma upp igen. Du ska inte vara ledsen för att han är död. Nu sover han. Utan att tänka.”

Rut byter samtalsämne. ”Hur länge har du bott i Solalycka?” ”Nästan hela mitt liv. Mamma är död.” ”Ja, du sa det. När dog hon?” ”För ett år sedan. Hon hette Maria. Hon var ihop med Tomas.

SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 17

Då var här inte så ostädat, hon hjälpte honom lite innan hon blev sjuk. Han klarade inte av att hon dog.” ”Det var tråkigt att höra.” Tomas hade berättat om henne när han var i Stanton. Simons mamma var den kvinna Tomas älskat. ”Ja. Det var tråkigt.”

Rut sluter ögonen och ser Tomas framför sig. Den tjugoårige Tomas. Rosenkindad. Vattenkammat hår. På väg till Uppsala universitets teologiska fakultet. Den packade resväskan. Petterssons taxi som svängt upp framför huset. Tomas’ sista blick på huset innan han steg in i taxin. Lättnaden i den blicken. Efter den dagen hade det utvecklats en annan Tomas. Även hans ansikte hade förändrats med sina egna spår av livet. Hon hade inte känt honom.

Inte alls. Deras samtal i Stanton hade bara gett en bråkdel av den han verkligen var. De hade delat samma livmoder en gång. Det är allt. Och delat samma tyrann. ”Kom imorgon klockan åtta”, säger Rut och reser sig upp.

18 • Halland, maj 2016

Stanton, september 2006 Tomas hade knäppt sina händer i knät och stirrade på dem medan han talade långsamt, som om han tänkte efter innan varje ord. ”Jag ville ha ett facit, begripa något. Varför allt blev som det blev.

Summera. Jag har skrivit mycket. Gud måste ha en mening med allt och det är det jag måste förstå. Meningen. Varför? Och hur?

Att jag fick syn på tv-programmet av en händelse måste också ha varit Guds mening.”

Rut drog efter andan, skräcken fyllde henne. I trettiofem år hade hon bara haft ett enda mål. Glömma. Inte tänka på det livet.

Det första livet hon levt, det hon lämnat för att börja på det nya livet i Stanton. ”Varför måste det finnas en mening med allt?” undrade hon. ”Om man tror på Gud måste man också tro på en mening med allt. Och tvärtom.” ”Tror du på Gud?” frågade Rut. Tomas såg förvånat upp på henne. ”Så klart att jag tror på Gud. Vad skulle jag annars tro på? Jag är präst.”

Hon ville inte såra honom, inte göra honom ledsen, hon tänkte att han hade tillräckligt att grubbla på. Annars kunde hon ha sagt att om han verkligen trodde skulle han inte behövt fundera över någon eventuell mening. ”Har du varit präst i alla år?” ”Ja. I alla år. I pappas församling. Tjänsten blev ledig precis när jag var färdig präst, jag sökte den och fick den. För trettio år sedan sålde de prästgården så jag köpte den. Allt stod som det gjorde när pappa levde för den präst som var mellan pappa och mig ville hellre bo i stan, huset hade stått tomt.” ”Varför sökte du till församlingen? Varför inte någon annanstans? Var som helst i Sverige. Var det inte bara en pina att komma dit igen?” ”Jag måste avsluta något.” Tomas mötte inte Ruts blick. Istället sa han att han forskat om hans liv innan han gifte sig med Emma. ”Pappa hade en bror som är död sedan många år. Broderns enda SKOMAKAREN PÅ MÅNEN • 19