Elisabeth Lampinen Rött är Kärlekens färg – En sorts kärleksroman.
Rött
är Kärlekens färg – En sorts kärleksroman.
Rött är Kärlekens färg – En sorts kärleksroman. Elisabeth Lampinen
Rött är Kärlekens färg – En sorts kärleksroman. Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Elisabeth Lampinen © Omslagsbild: iStockphoto Första upplagan Tryckt i Riga, 2017 ISBN: 978-91-87523-92-2
Till min familj, mina nära och kära, i evig kärlek, den äkta varma röda.
Bara det finns nån att hålla i handen …
Prolog
B
erättelsen jag skrivit är min egen. Personerna är uppdiktade men jag har blandat och gett som man säger – och blir ett svar på frågor om vad som är självupplevt och inte. Jag har erfarenheter i livet och jag har arbetat som psykolog med barn och ungdomar i många år. De lärare och den personal som förekommer är inte från verkligheten. Jag har inte beskrivit de som faktiskt undervisade eller arbetade där och då. Jag har heller inte klart för mig exakt hur det undervisades på de kurser som beskrivs under den tid berättelsen utspelar sig. Inte heller precis hur det gick till på BUP, eller hur patienter togs emot och behandlades på Akademiska sjukhuset. Eller hur vädret var de givna datumen. Det hänför jag till författarens kreativa frihet som kan sägas vara grundpelaren i ens verk. Historien jag inbjuder dig till läsning av är flerbottnad, vilket du lär märka ju längre in i läsningen du kommer. Jag säger inte mer än så, resten får du tänka ut själv. Välkommen in i läsningen! Uppsala i augusti 2017 Elisabeth Lampinen ©
7
D
en lilla flickan tyckte mycket om sin pappa. Den mjuka lena rösten med lite knarr som kändes tryggt. Sången som var hans och hennes. Den fasta handen att hålla sig i. Parfymen hon till och med kunde bli lite yr av. På ett bra sätt, kändes vilsamt. Inte den sluddriga rösten och det som luktade starkt. Och illa. Inte de hårda orden eller gråten hon inte förstod. Eller slamret inifrån föräldrarnas sovrum när de trodde att hon sov. Om de nu brydde sig. Inte skriket som följde på dunsen. Höga röster och buller. Hon kunde inte sova. Inte gråten då han klängde sig fast, sökte tröst. För han ville dö. Eller inte … De stora runda ögonen speglade den lilla flickans stumma förtvivlan. Hon kunde inget säga. Inte gråta. Inget göra. Stod där lugn. Som det tycktes. Inuti brann hon. Något gick sönder. Någon skrek och hämtade polisen. De kom där blåklädda som svarta arga. Flickan skrämd. De släpade med sig pappan, bort. En stund var allt stilla. Till nästa dag. Och natt igen. Mörka saker händer på natten. Om natten inte är snäll.
8
Den lilla flickan tyckte mycket om sin pappa. När han var pappa. Lugnade och tog om hand, lyfte högt i luften och skrattade. Den trygga kramen. Det mörka på natten nej. Det tunga hårda inte. Det tunga, mörka hemska hårda förstod hon inte. Stelnade. Gömde detta långt långt in. ”Du vet väl att jag älskar dig?”
9
Första kapitlet
S
ista veckan i augusti hade varit en hektisk tid för Elsa. Att sommarvärmen höll i sig, med smått på badkarsvarma vatten, och att de ljusa kvällarna ännu levde kvar, var fenomen som fanns där men hon inte riktigt hade tid att njuta av. Försökte ändå få lite utav det, ville inte släppa, försökte dra in luften åtminstone och känna det somriga långt in i kroppen. Att det aldrig skulle ta slut … Det varma, skimrande som rött … Hålla kvar i sinnet så länge som möjligt, smaka på det, andas. Hon suckade vid tanken, som var ljuv. Fast mycket mer än så blev det inte. Sedan hon kommit från Stockholm i förra veckan hade hon i princip varit igång för runt. Det var mycket att ordna med innan terminen satte igång på allvar. Huvudvärken infann sig som på beställning efter allt stressande. Runt på institutionen, nationshus och kåren. Leg skulle fixas för alla glada kvällar på nationerna, kurslistan kollas och böcker inhandlas. Helst på billigast möjliga ställe förstås, så det krävdes lite luskande där. Att ranta runt och jämföra priser var inte det roligaste men kändes som ett måste. Studielånet var inte så vidare fett att det gick an att slarva med sånt. Bostadsfrågan var ett annat problem. Och sen hinna börja plöja igenom en del av litteraturen, få en överblick. Ämnet hon
11
valt hörde till de mer omfångsrika vad gäller antalet sidor att ta sig igenom per poäng. Så visst fanns det att göra … Bara att sätta igång. Om man var av den sorten. Och det var hon. Elsa. Hon hade haft den i hennes tycke smått otroliga turen att hitta ett rum i Studentstaden. Slapp trängseln och gettostämningen hon hört för mycket talas om och fasat inför – de flesta nykomlingar hamnade annars i Flogsta. Där var tolvrumskorridorerna fulla av skiftande nationaliteter och det sällan förstods vad grannen ville ha sagt, eller gick att fråga om någon sett ens bortsprungna limpa. Var vad hon hade hört. Snacket som gick. Men var kanske bara fördomar. Oavsett skönt att vara närmare stan. Och i en mindre korridor. Inte så många att tampas med, om utrymme i kök framför allt. Annars tyckte Elsa egentligen det vore spännande med olika landsmän. Tänkte ofta på tiden i Paris, där just detta att komma samman från hela världen till ett enda litet studenthotell, varit den stora tjusningen med vistelsen. Fast det var då det. När hon prövade lyckan och modet att på egen hand ta sig runt i Europa, och då Paris varit en fast punkt under drygt en månad. Nu ville hon mest ha lugn och ro. Koppla av från alla komplicerade förhållanden och slippa reda ut missförstånd på ett tag … Den mixade femrumskorridoren Elsa lyckats få hyra ett rum i tack vare ett påpassligt återbud strax innan hon trädde innanför dörrarna hos Stiftelsen, räckte nog mer än väl för ett tag framåt. Hon fattade det inte själv riktigt men det var konstigt nog något av stiltje som präglat stämningen i lokalen. Hade visserligen stått i kö några år. Så det var väl det också. Hade ganska högt könummer. Det var kanske inte så mycket tur ändå … Hon hade med sig papperen på att hon var välkommen, en bland många, att vara med och köa om de rum och lägenheter som skulle fördelas inför terminen. Behövde inte vänta så länge, nervöst ändå. Sen hörde hon sitt nummer och gick förväntansfullt fram mot den öppna dörren. Undrade sedan i sitt stilla sinne vad det varit som orsakat
12
återbudet alldeles före det att hennes nummer kom upp … Oavsett! Hon hade småsprungit med jubelkänslor i mage och hjärta nerför trapporna och ut på gräsmattan där hon tagit sig en liten virveldans innan hon sansat sig. *
De första nätterna hade Elsa kamperat hos storasyster sin. De hade inte setts på ett tag och hade en del att ta igen så det hade känts bara bra. Lagom dock med några nätter. Syster hade både man och treåring och inte egentligen plats för långstannande gäster. Elsa var sugen på att komma igång på allvar i stan med det egna livet också. Nu var det dags. Hon stod precis i begrepp att ta sitt rum i besittning. Det började bra tyckte hon. Fick hjälp med packningen av två raska gossar, vilka båda såg ut att vara något av karikatyrer över typiskt intellektuella. De skred sakta framåt, med nedåtböjda huvuden, stundom vilt gestikulerande när någon tanke dök upp de måste framlägga. Var i till synes allvarligt spörsmål med varandra. De rådande världsproblemens lösning stod väl på agendan kunde hon tro. Hm, fördomar igen … Och nu var hon måhända elak, men kände rätt väl till hur det brukade vara i de studentikosa kretsarna, och hon hade inget emot att driva lite i sitt sinne med den sortens filosoferande. Ingen skada skedd. Tanken var fri och ingen som lyssnade så … Grabbarna hade först inte upptäckt henne där hon villrådigt stod och betraktade nummerskyltarna i trapphuset. Jämförde med nyckeln hon äntligen lyckats lirka upp ur de för trånga jeansen. Om det inte varit för väskorna som blockerat trappan hade de säkerligen lugnt passerat och varför inte. Nu snavade emellertid den ene, en lång och gänglig yngling med kraftigt mellanbrunt hår, finnig haka och smilgrop i kinden, på mammas gamla men upprustade hattask, varmed spännet gick upp förstås och alla handdukar (hon först prydligt vikt men sedan desperat tryckt ner
13
i den så proppfulla väskan …) föll ut framför fötterna på trötta Elsa. ”Aj då. Jag såg inte … men låt mig hjälpa.” Han plockade resolut ihop linnet. Det mesta tog han i famnen, hattasken sen i ena handen och en resväska i den andra, tittade klarögt på Elsa och frågade: ”Vart ska du?” ”Ähum, nummer 26 har jag. Vet inte riktigt …” ”Jaja det är i vår korridor. Kul.” Han lät som han menade det. Klampade iväg uppför. Den andre killen såg ut att vara något äldre, kanske fyllt 30 till och med tänkte Elsa. Överliggare månntro? Han var betydligt kortare, med bistra rynkor i ansiktet, skäggstubb som dolde ett par dubbelhakor antagligen, och med en antydan till kulmage framskymtande under en blårutig arbetarskjorta. Han tog helt sonika på sig ryggsäcken och den väska som återstod. Traskade sen efter sin kamrat. Kvar stod Elsa med axelremsväskan och nyckeln i hand. Hon skakade undan den för långa och ostyriga luggen som hade för vana att störa, andades djupt och försökte ruska av sig något obestämbart hon inte trivdes med. Det var ju hjälpsamma pojkar det där. Synd bara på handdukarna – undrar var tvättstugan finns … ”Äh, blev nog inte så farligt, ser ganska nyskurat ut här ändå.” Hon gaskade upp sig och travade på efter killarna.
14
Andra kapitlet
A
lla väskor stod utanför dörren till rummet hennes. Det väntande rummet! Elsa kände pirret i magen. Äntligen! Uppsala var den stad hon egentligen velat läsa i. Och att få ett rum på Studentstaden, det var nästan för bra. De båda gentlemännen log då hon tackade, de presenterade sig samtidigt. Åke hette den korte, äldre av dem. Han studerade historia, forskade. Ok, så då ingen överliggare. Hm får hålla igen med snabba omdömen … Bertil, den gänglige, läste religionskunskap på lärarlinjen. De var sådär lagom artigt välkomnande, gick sen var och en till sitt. Åke mumlade knappt hörbart att hon fick säga till om det var nåt, hon behövde eller så, harklade sig och dröp av. Bertil pekade in mot köket och sa att hon säkert skulle förstå systemet. Han smilade upp sig och blinkade spjuveraktigt, innan han försvann in till sig. Elsa blev ensam kvar i korridoren. Såg sig om. Hade inte varit här förut men det skulle väl lösa sig. Köket ja. Det var tomma hyllor i skafferi och skåp antog hon. Där hon fick lasta in. Hade ändå inte så mycket med sig, av porslin och sånt. Behövde inte. Ensam student som hon var. Två av varje sort ändå. Kunde ju få besök … Innan Elsa hunnit tänka färdigt och kommit sig för med att låsa upp till sig, slogs en annan dörr upp. En glasögonprydd, lite
15
lufsigt gående, stripigt långhårig kille i slitna jeans, raggsockor och vit undertröja, uppenbarade sig, med en tom kaffemugg i handen. Han släppte samtidigt en stark doft av piptobak och kaffe ut från sitt rum. Han stannade upp och såg lätt igenkännande ut. ”Hej! Är du inte Kajsas syster?” ”Joo … Vilken Kajsa menar du förresten? Finns ju fler …” ”Kajsa Malmberg. Hon i KU.” ”Ja det stämmer. Själv heter jag Elsa. Oansluten.” Elsa sträckte fram handen till en hälsning. Hon log samtidigt inombords. Var extra glad åt att kunna klämma i med att vara oansluten. Det var mycket nu med partipolitik bland så många hon kände. Partiet hit och partiet dit. Måste vara solidariska gubevars. Om hon frågade vad de tyckte fick hon ofta till svar just att ”Ja enligt partiet …” Trött på det var hon sannerligen. Syrran var med i Kommunistisk Ungdom, som var flanken till VPK. Där gick debatterna sig varma men det var inte särskilt högt i tak. Passade inte Elsa. ”Jaha ja. Torbjörn.” Han flinade stort, såg lite ställd ut, fingrade med koppen, harklade sig och fann sig sen: ”Jaså du flyttar in efter Britt-Marie du. Ja det är en sjyst korridor, lugn framförallt. ” ”Låter bra. Passar mig utmärkt. Nu ska jag ta och packa upp, installera mig på rummet. Hej så länge.” ”Ja hej. Vi ses.” Underlig tjomme det där. Kastar ur sig såna frågor med en gång. KU-are tydligen. Undrar just var han sett mig. Har i alla fall inget minne av honom. Elsa skakade av sig funderingarna och låste upp. Att han läste statskunskap fick hon veta senare. Att han var lojal med partiet men hade förmåga till flexibilitet skulle också framkomma.
16
*
Rummet var inte stort. Annat var det med trean i Stockholm … Ja ja det fick lov att räcka. En säng med nattduksbord. Sänglampa på väggen. Skrivbord med stol. Två bokhyllor och en läsfåtölj med golvlampa bredvid. Det var allt. Det mesta á la femtiotal, men det störde inte Elsa. Gardinerna såg dock erbarmliga ut. Måste bytas direkt. Trasmattan med. Hon hade en fint vävd i röda nyanser att lägga dit istället. Tvättställ fanns men ingen toalett. Två garderober och en inbyggd byrå. Ja det blir nog bra till slut. Det lilla hon haft med sig idag, lyckats ta på bussen, gick snabbt att plocka upp. Kollade först att det var rent och faktiskt, här hade hon inget att säga emot. Skönt. Var trött på att städa efter andra. Ja gardinerna ja, men det fick nog ändå lov att vänta till kvällen. Och väggarna måste dekoreras. Fast då ska stereon vara här. Och sängen, konstaterade hon efter att prövande ha satt sig tillrätta på den mycket för skrangliga och på tok för smala sängen som Stiftelsen tillhandahållit. Min kommer ju ikväll med resten av bagaget, tur jag tänkte rätt där. Och det ska finnas ett förråd i källaren var det sagt, så det ordnar sig säkert bra det med. Elsa såg sig i spegeln ovanför tvättstället. Tittade tillbaka mot en brunbränd spegelbild, det kastanjebruna håret något solblekt och luggen taggig och ojämn. Efter den egna klippningen som aldrig blev helt rätt. Hon smålog. Ja ja, får väl duga. Såg inte alls så trött ut som hon var heller. Gropen i hakan och de brungröna ögonen harmoniserade fint med näsans fräknar. Fantastiskt … Hängde upp en handduk och sköljde av sig resdammet, lät iskallt vatten badda ögonen och pannan. Huvudvärken hade tilltagit allteftersom dagen fortskridit. Elsa kände ett trängande behov av att få lägga sig ner och bara vila. Sängen gungade betänkligt men hon försökte ändå slappna av,
17
och genom att inte röra sig få den att stanna. Lyckades inte så bra för tapeterna nästan dansade när hon vände huvudet och betraktade rosenblommorna i massor som täckte väggen. Inte direkt nytapetserat, men inte så tokigt heller … Det var för väl att jag hittat ett magasin till möblerna ändå. Här skulle inte mycket få plats. Med det hon hade bestämt ta med hit skulle hon säkert kunna få det mysigt nog att trivas. Den tid som det nu blev. Osäkert var det och inget hon ville tänka på. Inte älta varken igår eller i morgon hade hon intalat sig. Bestämt sig. Försöka bara vara. Nu skulle hon prova det här, försöka finna ro i och med sig själv. Ge det tid och se vad som hände. Tänkte hon. Undrar just hur Peter har det, var han nu håller hus någonstans … Visst ja, skulle ju inte tänka på honom … Hon slöt ögonen och somnade. *
Den lilla flickan kände sig rädd. Det var konstiga okända röster i rummet och mycket mer rök än vanligt. Pappan hostade och talade med en hesare röst. Den som han brukade ha när han luktade starkt. Hon kunde inte sova men vågade inte gå upp. De hade skrattat åt henne. Nattlinnet hade fladdrat och hon snavat på tröskeln. Kändes inte lugnt och tryggt alls, bara läskigt. Den lilla flickan ville inte vara här ensam. Tuggade på lakanet. Väntade. Ville inte vara här. Ville ha tillbaka det vanliga. Oron släppte inte alls sen ens när pappan kom. Det var inte den varma mjuka pappan. Ingen värme alls. Bara kallt och läskigt. Och mörkt. Ont i magen. ”Du vet väl att jag älskar dig?”
18
Tredje kapitlet
D
et lilla tornrummet var snart fullt. Ett dämpat sorl och ett inte obetydligt rökmoln hade lagt sig över lokalen. Ibland tjöt en stol som drogs ut av nyanländ gäst i färd med att bänka sig runt bordet. Det var dukat med sallad, bröd och ost, på ett bord vid sidan om, självservering rådde. Vinflaskan eller dylikt fick studenten ta med själv var det sagt. Allt efter smak och önskemål. Förstaterminarna i ide´- och lärdomshistoria hade kursfest, samtidigt med informationsträff. Lärarna tyckte det skulle vara bra att komma samman under mer avslappnade former, för att på så sätt lära sig lite mer om både varandra och kursen. Tyvärr hade bara en lärare dykt upp. Två till som tänkt komma hade måst lämna återbud. Den ena på grund av influensa, den andre för att hans fru brutit benet – han behövdes i hemmet med den tvåårige sonen. En festkommitté hade ordnat med förtäringen. Även lyckats hyra det mysiga, av gamla anor bemärkta, tornrummet högst upp i Södermanland-Nerikes (Snärkes) rosa nationshus mitt i stan. Snärkes visste Elsa var Nordens äldsta nation och nationshuset blev efter 80 års byggande klart 1897. Det var sånt som stod i inbjudan. Liksom det som sägs om att arkitekten Gerdt Hallberg inspirerats av franska slott, därav utseendet med tinnar och torn. Inget belägg fanns men det kunde även förklara inredningen
19
med franska liljor. Huset ligger för övrigt endast ett stenkast från Västmanland-Dalas (V-Dalas) nation, dit Elsa för sin del tänkt dra sig så snart det gick att bryta upp utan att vara oförskämd. V-Dala var av ett senare slag och huset mer modernt. Ritat som det var av den finländske arkitekten Alvar Aalto. Stod klart 1965. Snyggt var det inte, vilket däremot måste sägas om Snärkes hus. Men det är ju innehållet som räknas tänkte Elsa och drog på mun. Lektor Valdemar Ljungkvist (Valle kallad), inledde med att välkomna alla och be dem ta för sig av maten. Han var en aktad representant för institutionen. Brukade dessutom komma väl överens både med övrig personal och studenter. Han var känd som en rättvis man med ett inkännande sätt. Valle hade tillbringat hela sitt vuxna liv på universitetet vad gällde arbetsliv. Blev kvar efter studierna och trivdes finfint, delade sin tid i stort sett endast mellan familjen och institutionen. Att han inte var någon som direkt motionerade eller var av den atletiska sorten, framgick alltför väl. Han var inte direkt plufsig men ej heller slank, hans motorik var något slängig och han hade en tendens till kutryggighet. Håret var kortklippt och skägget välansat, han var kvällen till ära klädd i vit skjorta och ljusbrun manchesterkavaj, utan slips och med blåjeans på det hela. Klädde sig annars mest i t-shirt och tröja förutom de obligatoriska jeansen. Valle såg ut över de mestadels förväntansfulla, men även något osäkra samt i vissa fall tydligt ointresserade studenterna i rummet. De ville inte ha honom, var istället mer sugna på mat och dryck kunde han se. Han lät dock inte detta hindra sig. Han prisade förtjust den byggnad de befann sig i, samt hela nationsväsendet överhuvudtaget, berättade hur det hela började och varför. Oavsett om de som lyssnade hade reda på det eller inte ville han dra historien, det hörde liksom till. Att studenterna förr i tiden automatiskt kopplades till en nation beroende på det landskap de kom ifrån. Systemet var tänkt att hjälpa dem tillrätta i den ofta hårda tillvaron. Bistå med logi, billig kost samt samvaro och kontakt med landsmän. Speciellt
20
viktigt då avstånden och kommunikationerna, för den delen även ekonomin många gånger, inte tillät några tätare kontakter med hembygden. Numer levde nationerna mest kvar som centrum för studenternas nöjesliv – ett ställe dit de kunde gå för att träffa kursare och andra studenter, dricka subventionerad alkohol och dansa loss efter studieslitet under veckan. Valle snörpte lite på munnen och tittade ner i bordet som avslutning. Drog tankfullt i skägget och sköt tillbaka glasögonen innan han såg upp igen på de ändå mestadels respektfullt lyssnande studenterna. Att andra förfasade sig över den dryckenskap som ofta var förhanden, och oroade sig över att oskyldiga men blyga och osäkra representanter för de studerande, genom nationslivet skulle hamna i fördärv och nesa, sa Valle inget om. Tänkte bara men det passade liksom inte in. Att det varit den rådande meningen sen långt och länge, både då och nu hade studenterna dock fått sig till livs från rektor magnificus, då han hållit sitt välkomsttal i aulan. Valle tog åter till orda, efter att ha tagit en klunk vatten. Han kopplade på att det även idag fanns annan verksamhet, typ att man till exempel förmedlade bostäder och rum samt bedrev olika former av idrott. Dock inte alls lika heltäckande som förr tyvärr. Studenterna fick nu dessutom själva välja vilken nation de ville tillhöra, eller om de så inte önskade, istället skriva in sig i Skånelanden – slippa betala avgiften men då inte heller kunde åtnjuta nationslivet. Passade kanske de med familj bäst. Valle stannade upp, tänkte att det fick räcka. Svårt att veta hur mycket han skulle ta upp. En hel del av det han sagt visste de kanske, de flesta, men det var nog ändå en och annan det var nytt för. Men nu var det nog dags för lite matro så att säga. ”Är glad att vara här med er ikväll, och tycker själv, om sanningen ska fram, att nationslivet är en väldigt bra och trivsam form för samkväm i alla fall”, konkluderade Valle och höjde glaset i en välkomstskål. Nu var det vinglaset han tog.
21
Rött är Kärlekens färg - En sorts kärleksroman, är en roman där flickor och kvinnor är i fokus. Trots det har männen varken en undanskymd eller oviktig roll, nej inte alls. Vi får följa huvudpersonen Elsa, ung lärarstudent, och barndomsvännen Lisen, barnpsykolog, i 1980-talets Uppsala. Den delvis dramatiska tillvaron blandas med dåtidshistoriska utblickar och tongångarna från universitetslivet. Tonåringen Kim som vi får möta lite längre in i boken, utgör ett viktigt tillskott till bokens tema, som speglas i rubriken – kärleken. Kärlek i olika former, och med frågan om vad som ryms i begreppet, vad som är värt namnet och vad som händer när det missbrukas. Vilka som får betala priset, och vilka vägar som kan uppenbara sig att välja på. Vad som behövs för att inte bara överleva utan också faktiskt leva. Våga ta stegen som kan lindra och leda till att hitta mark som bär. Eller inte. Det är en berättelse med flera bottnar och undertoner, som framgår alltmer ju längre in ibland sidorna läsaren kommer. Berättelsen är spännande och griper tag. Den tar läsaren genom flera både tanke- och känslonivåer, där ljus och mörker blandas. Den är ändå lättläst och begriplig. Boken handlar helt enkelt om det viktigaste som finns i livet - Äkta värden, och att ha någon att hålla i handen. Någon som finns, ser och förstår. Temat och berättelsen är allmängiltiga och riktar sig till alla åldrar, från ungdomsåren och uppåt. Att de flesta personerna är unga spelar ingen roll alls.
ISBN 978-91-87523-92-2
www.vistoforlag.se
9 789187 523922