TACK/SAMHET
Bibelöversättning som används är Bibel 2000 © Svenska Bibelkommissionen Foto sidan 31 är taget av Annika Kjellgren Jacobson Foto sidan 37 av Pexels från Pixabay Foto sidan 55 av Stocksnap från Pixabay Övriga foton av Karin Sjöqvist Wernberg På andra förlag har tidigare utkommit av Karin Sjöqvist Wernberg: När jag växte upp drack man ur glas − speglingar i tiden Tillit
Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se
© Karin Sjöqvist Wernberg och Pärlan Förlag Titel: Tack/samhet Text: Karin Sjöqvist Wernberg Tryckt av: Dardedze Holografija i Lettland, 2020 ISBN: 978-91-87411-97-7
TACK/SAMHET Karin Sjöqvist Wernberg
Tacksamheten kan bli flyktig. Den måste ständigt återerövras. Att säga tack är så lätt. Att känna tacksamhet är svårare. Ni lärde mig det.
GEMENSKAP ÖVER GENERATIONSGRÄNSERNA
Nu äntligen, efter många år, anade jag vad Elisabet hade menat.
Den gången var jag på väg till henne och hennes mycket personliga hus. Tystnaden runt omkring kändes nästan overklig. Plötsligt hördes de regelbundna ljuden. Yxans slag mot vedträna. Jag fick syn på hennes böjda rygg och stod stilla en stund och iakttog henne. Elisabet kände det, vände sig om och brast ut i ett stort leende. − Oh vad jag sett fram emot att du skulle komma! Gå in så länge, jag är strax klar. Kaffebrickan är framdukad. Där stod hon, i stövlar som gått i mossa och lingonris, med ett ansikte som sett det mesta och genomskådat allt, men ändå hade kvar ett leende inför livet. Varför upphöjer vårt samhälle ungdom och brist på erfarenhet? Är inte vishet och erfarenhet viktigare, hann jag tänka. Att få åldras med värdighet betyder kanske att fortsätta vara och utvecklas som den person man alltid varit. Det knarrade så hemtrevligt när jag gick upp på verandan. Där var fullt av blomkrukor, trädgårdsredskap och en och annan av Elisabets egna tavlor.
7
Målningar som hon själv betecknade som skräp, men det kunde jag inte hålla med henne om. I den stora hallen var en del av väggarna dekorerade av Elisabet själv. Som ett välkomnande hade Elisabet målat med snirkliga bokstäver: ”Så som solen lyser över dagen, och får jorden att dofta. Så som månen gläder natten och får vattnet att glimma, så må Gud vara med dig.” Ord av Martin Lönnebo Huset var gammalt. Där var högt i tak både bokstavligt och bildligt. Hemtrevnaden slog emot en så fort man kommit innanför tröskeln. Detta fantastiska hem som Elisabet och hennes man byggt upp och som blivit en samlingsplats för så olika människor. Huset var fullt av samtal, musik och gamla elever. Vi var många som suttit här och fått goda råd kring livet och kärleken. När Elisabet serverade kaffet såg jag att hon blivit mer hopsjunken sedan sist. − Min man är i stan så vi har gott om tid på oss. Föga anade jag då att detta skulle bli våra sista timmar tillsammans. Jag hade förstått att du varit, och fortfarande var, en förebild för så många. Du hade väglett dina elever, under mer än ett fyrtioårigt yrkesliv, med stor kärlek, godhet och klokhet. En del av dina gamla elever sökte fortfarande upp dig. Du hade avslutat ditt yrkesliv för några år sedan; jag var i början av mitt. Ditt hem var fullt av toner och samtal. Din man stod för det musikaliska, du för det goda samtalet. Er gemenskap präglades ofta av den ordlösa kommunikation som växer ur ett långt liv tillsammans. Du konstaterade helt frankt att livet pågår tills det tar slut.
8
Du berättade att du som äldre äntligen kände en frihet att bryta mot normer och trotsa konventioner. Du lät dig inte begränsas av några fållor. Du tyckte att det var minst lika bra att vara gammal som att vara medelålders. Att vara ung var inget som du hade trivts med. − Det bästa med att bli äldre är att man kan släppa en massa saker och göra det man vill som känns viktigt. Om man alltid skulle vara tjugo skulle man vara lika okunnig som man var då. Att åldras är inte bara sönderfall. Det är växande. Jag invände: − Om åldrandet är så positivt, varför säger människor då så ofta: den som vore ung igen? Man hör aldrig någon säga: tänk den som ändå var sjuttio år! − Vet du, sa Elisabet, jag tror att det avspeglar ett otillfredsställt liv. Ett liv som inte hittat någon mening. Har man hittat meningen med sitt liv vill man inte gå tillbaka. Ja, visst gjorde Elisabeth ett djupt intryck. Elisabets tro gav henne en sällsam ro och värdighet som gjorde ett starkt intryck på omgivningen. Hon var bildad, anspråkslös, beläst. Det fanns en egenartad lyskraft kring henne, samtidigt som det fanns en djup visdom och styrka. Då, och många gånger sedan dess, har jag häpnat över hur intressant ett vanligt människoliv kan vara. Vi hade träffats i skilda sammanhang och det märktes så tydligt att du alltid var dig själv och hade kraft att vara det. Du njöt av en enkel livsglädje som gjorde dig öppen och medkännande för allt som lever. Jag beundrade dig för det. Det du nu tveksamt och lite famlande började berätta om var en del mörka skuggor från ditt liv. Svårigheter och trauman som hade format dig, som de brukar göra. Den text som hjälpte dig att långsamt, långsamt börja tro på dig själv var
9
berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jesu sätt att bemöta den kvinnan hade gett dig modet att själv stå för den du var. Jag började ana hur länge och tappert du hade kämpat. Men det var långt senare som min förståelse djupnade. Och betydligt senare skulle jag besöka Jakobs källa, eller Sykars brunn, i nuvarande Nablus på Västbanken. Jag fick själv ta upp vatten ur den brunnen. Det blev en djupt symbolmättad handling för mig. Glatt tänkte jag på hur jag skulle ringa dig och berätta när jag kom hem. Dagen därpå kom ett sms med beskedet att du dött, efter en kraftig stroke, just den timme som jag befann mig vid Sykars brunn. Det kändes så ofattbart att du var död. Jag erinrade mig att du sagt att vi lever vidare i hjärtat på var och en som vi har berört och format medan vi levde här. Döden är slutet på ett liv, men inte på en relation. Tack Elisabet, för att du visade mig att godhet och tacksamhet är värt att kämpa för i varje stund och i alla sammanhang man står i. I dödsannonsen stod det: Det finaste, som en människa kan lämna efter sig, är ett leende i den människans ansikte, som tänker på henne. Johannesevangeliet 4:1–15
10
Att samtala kring ...
1. 2. 3.
Dela erfarenheter med varandra kring detta tema. Kan åldrandet skildras mer positivt än det ofta görs? Hänger åldrande och vishet ihop?
12