9789187411519 by Smakprov Media AB

NÄR POTTISARNA RÅKADE STJÄLA JULEN

ANNA ANDERSSON

NÄR POTTISARNA RÅKADE STJÄLA JULEN

www.parlanforlag.se

Fler böcker om Sagans värld: Resan till Kungens rike, 2013 Var inte rädd, 2014 En annorlunda pusselbit, 2015

Läs mer om Anna Andersson på www.parlanforlag.se Besök också Annas hemsida: www.novembersol.se eller mejla henne på anna.novembersol@gmail.com

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se e-mail: christin@parlanforlag.se

Sagt om Resan till Kungens rike ”En spännande bok för alla åldrar.” Recension i tidningen Spegling ”Språket är enkelt men ändå har författaren lyckats förmedla ett poetiskt skimmer.” Brita Lodén i Bibliotekstjänsts häftepos 14101557

Sagt om Var inte rädd

”Berättelsen är underhållande, både spännande och rolig ... en tänkvärd bok, som passar bra som högläsning, då barn tillsammans med en vuxen kan reflektera över de frågor och tankar som boken väcker.” Maj Gustavsson i Bibliotekstjänst häftepos 14124513 ”Sagans värld är spännande därför att i Sagans värld finns många små olika världar. Särskilt rolig är Bumboliten.” Ellioth 10 år

Sagt om En annorlunda pusselbit ”... en väldigt fantasifull bok, som passar bäst för barn i mellanstadieåldern. Genom Hahis liv och äventyr förmedlas också en rad goda värderingar.” Eva Ruderstam, recension i tidningen Inblick

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Arvids misstag 9 2. Janssons frestelse 17 3. Granen 28 4. Julafton 34 5. Pottisarnas jul 40 6. Paketöppning 44 7. En konstig julsång 48 8. Tillbaka till potatisåkern 53 9. Pottisarnas julstök 59 10. Julafton i pottisarnas land 64 11. Den stora pojkens fråga 70 12. Stjärnan i granen 75 13. Ljus 80 14. Annorlunda marsipanfigurer 84 15. Julens glada bud 87 16. Morfar 90 17. De letar 95 18. Ännu en sång 99 19. En stor julklapp 103 20. Bebisen 108 21. Morfar och Poppan 112 22. Äventyret 116 23. Arvid och Lisen 122 24. Lösningen på stjärnmysteriet 128 Julevangeliet 136 Julsånger i boken 140

ARVIDS MISSTAG Kapitel 1

Långt nere under marken i de mörka, svarta gångarna i Sagans värld, bor det många underliga folk. Men av dessa olika folk är Potatisfolket kanske ändå det allra underligaste. Det är det största folket. Eller ja, det där var klumpigt sagt. Det är det minsta folket. Eller hur ska jag säga. Det här folket är stort i den meningen att det finns väldigt många pottisar, som de kallas. Men stora, nej det är de förstås inte. De största pottisarna är nästan lika stora som fotbollar i vår värld. Men de är aningen smalare och så liknar de stora 9

potatisar med armar och ben. De unga pottisarna är släta och hårda som nypotatis, men de gamla är mjuka och rynkiga, som potatisar som har blivit sparade allt för länge. I hundratals år har pottisarna brett ut sig. Efterhand som de blivit fler har de bosatt sig allt längre ut i den yttre kanten av Sagans värld. Av någon okänd anledning är de mindre ju längre ut i kanten de bor. De pottisar som bor allra längst bort från de andra folken i Sagans värld är lika små som de största potatisarna i vår värld. Det var därför som det en dag skedde ett misstag. Pottisarnas gångar sitter ihop med Gruvfolkets och Pessimisternas gångar, som ringlar omkring långt nere i marken under Höstön och Sommarön och de andra öarna i Sagans värld. Och långt, långt där nere, längst ut där de minsta pottisarna bor, sträcker sig en av gångarna upp mot vår värld. Pottisarna som bor där befinner sig under en skog väldigt nära en potatisåker vid Smålandsgränsen i södra Sverige. Det är nog ingen som vet att Sagans värld på det viset gränsar till vår värld. Men en dag är det nära att Arvid får reda på det. Arvid är en gammaldags bonde. Han har en grå liten stuga, en åkerplätt, en häst och en fru. Frun gnatar han mest med, men han tycker mycket om henne ändå. Han är särskilt glad för henne nu när barnen har flyttat ut, för ensam skulle han inte vilja vara. Hästen, som heter Dockan, är tyst och säger aldrig emot honom, så henne tycker han om nästan lika mycket som sin fru. Det är en ovanligt sen vinter det här året. Arvid längtar efter 10

frisk luft och lugn och ro, så han tar sin grep och potatiskorg och går ut till potatisåkern, för att se om det finns några kvarglömda potatisar i utkanten av åkern. Korgen blir nästan halvfull. Det skulle ha varit illa om allt detta skulle ha förfarits, så stora och fina potatisar, tänker Arvid när han ställer korgen i sin potatiskällare ute på åkern. Han har nog börjat få lite dålig syn, Arvid. Och om han hade stannat en stund i potatiskällaren skulle han ha hört ett förfärligt kackel. 11

”Var är vi?” frågar en röst. ”Det gör ont i ögonen, mamma!” ”Vi måste ha kommit upp till land på något sätt. Blunda så känns det bättre”, tröstar pottismamman. En hel pottisfamilj har Arvid grävt upp. Det är Pim och Plira, de båda barnen. Och så Pottan och Putte förstås; mamman och pappan. ”Då är det alltså sant att det finns en värld till åt det här hållet”, suckar pappa Putte. ”Jag skulle nog ha lyssnat på min mammas råd ändå.” Pottan blinkar med ögonen. Sakta börjar hon vänja sig vid att det är lite ljusare här i potatiskällaren än vad det är under marken. Kärleksfullt ser hon på sin man. ”Ja, vad var det hon brukade säga när du var barn?” frågar hon. Putte suckar igen. Han är ganska bra på att sucka. ”I potatislandet får ingen pottisunge vara – där finns faror som ingen pottis klarar”, svarar han och ser riktigt dyster ut. ”Potatislandet? Är det dit vi har kommit?” ropar Plira. Hennes ögon tindrar i mörkret. Putte ser på henne. ”Jag är rädd för det, lilla vännen”, säger han. Han har blivit riktigt bekymrad, Putte. Men barnen har inte tid att vara rädda. Runt omkring dem i korgen finns det massor av potatisar. De har sett potatisar förut, men aldrig så här många på en gång. Hemma har Plira en liten potatis i sin docksäng. När hon var mindre brukade hon bära den i famnen och linda in den i filtar. 12

Nu kikar hon runt i korgen. ”Har du sett, Pim, den där potatisen liknar dig”, fnissar Plira. ”Äsch”, svarar Pim. Men genast börjar han leta efter en potatis som liknar Plira. ”Den där liknar dig”, säger han. ”Men den har ingen näsa.” Så håller de på ända tills Arvid kommer ut med en hink för att hämta in potatisar.

Det blir ljust när han öppnar dörren, så alla pottisarna blundar. Plira blir alldeles stel i hela pottiskroppen när hon känner den väldiga handen gripa tag om henne och lägga ner henne bland potatisarna i hinken. Hon vill skrika, men rädslan gör att hon inte får fram ett ljud. Då landar Pim bredvid henne i korgen. Han stirrar på henne och sätter ett finger framför munnen för att hon ska förstå att hon måste vara tyst. Sedan dunsar Mamma Pottan ner. När hon får syn på Plira kniper hon ihop munnen och pekar bestämt först på sin mun och sedan på Plira. De båda vet hur svårt Plira tycker det är att låta bli att prata. Plira kniper lydigt ihop läpparna. Sist landar Putte. Han sprattlar med armar och ben. Det ser ut som om han vill skrika och protestera, men Pottan skyndar sig att hålla för munnen på honom. Hela familjen har kommit med i hinken. Så tyst de bara kan viskar de till varandra: ”Vad är det som händer?” ”Jag vet inte.” ”Ser du något?” ”Nej.” ”Mamma, det gör ont i ögonen.” Pottan försöker tröstande klappa sin lilla flicka på kinden. ”Det blir nog bra, ska du se”, viskar hon. De blir burna över åkern, uppför trappan och in genom en dörr. Arvid öppnar ännu en dörr och ställer hinken där. Sedan stänger han dörren om dem. Det är mörkt här inne. Och tyst. Plira tar tag i sin pappas hand och tittar upp mot hans 14

ansikte: ”Här är det mörkt och skönt för ögonen, pappa”, viskar hon tröstande. Putte grymtar till svar. Han försöker tänka ut hur de ska kunna ta sig tillbaka till potatisåkern. Men hans funderingar avbryts av något ljuvligt. Det är ett ljud som hörs. Ingen i den lilla pottisfamiljen ska någonsin glömma den här stunden då de för första gången hör musik. Efter den här dagen blir pottisfolket aldrig mer vad de hittills har varit. Det är någon som sjunger. Plira, Pim, Putte och Pottan står länge helt tysta i hinken och lyssnar. Sedan klättrar de försiktigt ur hinken och smyger närmare dörren. Där tar de tag i varandras

händer. Sida vid sida står de, alldeles stilla. Plira känner sig varm i hela kroppen och hon vill nästan inte andas, för hon är rädd att missa något av det ljuvliga. Hela natten, när sången har tystnat, sjunger den lilla pottisfamiljen tillsammans: Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är. Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här. Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

JANSSONS FRESTELSE Kapitel 2

Efter att ha sjungit samma sång om och om igen en hel natt, blir man till slut trött. Så tidigt på morgonen, medan det ännu är tyst i huset, klättrar den lilla pottisfamiljen upp på en hylla och där somnar de. När Plira vaknar långt fram på förmiddagen är Pim försvunnen. Men mamma Pottan och pappa Putte sover fortfarande. Typiskt, tänker Plira, Pim har gått på upptäcktsfärd. Jag ville följa med. Medan hon klättrar ner från hyllan ser hon sig omkring i 17

rummet. Det är ett högt, fyrkantigt rum. Överallt längs med väggarna finns det hyllor som är fullproppade med gigantiska burkar, och i burkarna finns det frukt och nötter och all möjlig annan mat. Wow, tänker Plira. Vi måste ha hamnat i ett jättestort skafferi. Dörren står på glänt. Det lyser in genom dörrspringan. Plira smyger dit. Men just när hon ska kika ut kommer Pim inspringande i full fart och krockar med Plira så att hon rullar flera varv baklänges. ”Vad gör du!” skriker Plira. Men sedan ser hon att Pim är alldeles blek i ansiktet. ”Vad är det?” frågar hon. Pim kan inte svara. Länge står han och hämtar andan. När han äntligen får luft säger han: ”Vi måste gömma oss så att de inte tror att vi är potatisar! De gör mat av potatisar!” Plira blir också blek. Men hon viskar åt Pim att vara tyst.

Tillsammans klättrar de upp på hyllan för att väcka sina föräldrar. ”Ni måste vakna nu!” säger Plira. ”Vi vill se allt som finns i det här huset.” Putte och Pottan sover hårt. Pim tittar på Plira. ”Varför säger du inget om att de äter potatis?” frågar han. ”Då skulle pappa inte vilja stanna en sekund till”, väser Plira tillbaka. Plötsligt är Pottan vaken. Hon spärrar upp sina ögon. ”Äter de potatis?” ropar hon. ”Schh”, väser Pim och Plira. Men det är för sent. Pappa Putte kommer av sig mitt i en av sina djupaste snarkningar. ”Va?” säger han. ”Va? Ni menar väl inte att de äter potatis?” Han gäspar stort och sträcker på sig. Sedan ler han mer och mer tills han ser alldeles överlycklig ut. ”Om man kan äta potatis så behöver vi aldrig vara hungriga mer!” utropar han. Plira andas ut. ”Det verkar inte som om han har kommit på att det är farligt ännu”, viskar hon i Pims öra. Pim fnissar. Han ser lite nervös ut. ”Vad viskar ni om?” frågar Putte. ”Äsch, inget”, säger Plira. ”Kom så går vi och tittar hur man gör mat av potatis!” Medan de klättrar ner från hyllan i skafferiet berättar Pim 19

vad han har hört och sett medan de andra sov. ”De heter Arvid och Lisen”, berättar han. ”Det är Lisen som håller på att laga mat. Jag såg att de, hm, tog bort skalet från potatisarna.” Pottan stirrar på honom. ”Skalade hon dem?” frågar hon. ”Ja”, säger Pim. ”Det är nog bäst att vi gömmer oss så att de inte tror att vi är potatisar.” Den enda som inte verkar vara det minsta rädd är pappa Putte.

”Struntprat”, säger han och sträcker på sig. ”Det ser de väl att vi inte är några potatisar.” I samlad grupp smyger de tvärs över köksgolvet. De ser Lisen. Hon har bruna strumpor på sig, och någon sorts skor. Putte är lite för ivrig. Han tappar balansen och rullar iväg mot Lisens fötter. De andra stirrar förskräckt på varandra och springer snabbt efter honom. Pottan lyckas knocka iväg honom så att han rullar mot väggen istället. Med en svag duns stannar han. När alla har hämtat andan klättrar de med stor möda upp på en hylla, och därifrån vidare upp till fönsterkarmen. Där har de bra utsikt över diskbänken. Nu blir Putte blek. Lisen skär potatisen i strimlor. Putte ställer sig bakom en blomkruka. ”Man ska inte vara dumdristig”, mumlar han.

Mamma Pottan bryr sig inte om att gömma sig. Hon tittar intresserat på allt som Lisen gör. Hon ser att Lisen lägger potatisstrimlorna i en stor form. Pottan blir alldeles förtjust. ”Ser du Putte?” viskar hon, om och om igen. Sedan stöter hon till Plira i sidan: ”Du som är så bra på att komma ihåg”, viskar hon, ”du måste försöka minnas hur man gör!” Det skulle Pottan inte ha behövt säga till Plira, för Pliras ögon följer redan varje rörelse som Lisen gör. Hon ser att Lisen öppnar en konservburk med fisk som hon lägger ovanpå potatisstrimlorna. I en stor stekpanna har hon brynt lök, och den lägger hon ovanpå. Flera lager gör hon. Överst häller hon grädde, och så klickar hon på smör. Till sist sätter hon in formen i en jättestor ugn. Lisen stänger ugnsluckan. Medan hon torkar av händerna på sitt förkläde tittar hon på en rund sak som tickar på väggen. Sedan går hon ut ur rummet. Pottisarna börjar genast tjattra. ”Nu går vi till potatisåkern”, säger pappa Putte. ”Neej!” väser de andra tre. ”Vi måste se oss omkring först.” En stund försöker Putte på alla sätt övertala familjen att följa med, men sedan börjar en ljuvlig doft att sprida sig från ugnen. Putte drar in doften genom näsan och helt plötsligt har han ändrat sig. ”Vi kan stanna en liten stund till”, säger han. Pottisarna promenerar runt i köket. Det är väldigt vackert i Arvid och Lisens hem. I köksfönstret, bredvid blomkrukan, 22

står en trägrej med många ljus i. I ett annat fönster hänger en stor, orange, stjärna. En lång stund strövar pottisfamiljen runt på fönsterkarmar, hyllor och längs med väggarna. ”Å”, suckar de om och om igen. ”Å, så vackert.” Plira lägger märke till att det är mycket rött här. Arvid och Lisen har röda mattor på golven, röda gardiner i fönstren och röda dukar på borden. Plira tycker mycket om röd färg och hon tycker att det känns väldigt hemtrevligt. Det står en massa lustiga figurer överallt. Små gubbar med röda luvor på huvudet, och andra gubbar som är gjorda av vita bollar. Det finns också ett hus med figurer i, och en liten docka som föreställer en människobebis. Den ser glad ut och sprattlar med sina armar och ben. Pim går in i det lilla huset och sätter sig ner bredvid bebisen en stund. Han tycker att det här huset är precis lagom stort åt honom. Den ljuvliga doften från ugnen blir hela tiden starkare. Äntligen tar Lisen ut formen från ugnen. Motvilligt lämnar Pim det lilla huset och följer med resten av familjen ner till golvet. ”Nu är det mat!” ropar Lisen när hon ställer fram formen på bordet. Pappa Putte försöker klättra uppför ett stolsben men Plira drar förskräckt i honom. ”Du får vänta tills de har ätit”, viskar hon. ”Annars ser de dig!” Tysta står de under stolen och väntar. Arvid kommer. Han sätter sig på stolen, rakt över pottisarna. ”Å, det här ska bli gott”, hör de att Arvid säger. ”Det var 23

längesedan vi åt Jansons frestelse.” Han smaskar när han äter, samtidigt som han pratar med Lisen. Man kan höra att han har mat i munnen när han pratar. Pottan rynkar på näsan. Puttes mage kurrar om och om igen. Ganska högt. Men det verkar som om Arvid och Lisen inte hör. De bara tuggar och pratar och så hörs det att de tar ännu mer mat. Pim börjar bli otålig. ”Äsch, de ser oss inte”, säger han. ”Vi är ju så små.” Plira och Pottan måste hålla i hans ben för att han inte ska klättra upp till bordet. Efter en lång stund reser Arvid sig äntligen från sin stol. När han drar stolen bakåt är han nära att ställa sin ena fot rakt på pottisarna. Förskräckt springer de undan så att de hamnar under stolen igen. De hör att Arvid gäspar och sträcker på sig. Sedan puttar han in stolen på sin plats vid bordet så att de snabbt måste springa framåt igen. Han går runt bordet och lägger sig ner på kökssoffan. Pottisarna ser honom tydligt. Han lägger händerna under nacken. ”Tack för maten”, säger han och rapar högt. Lisen börjar duka av disken medan hon glatt nynnar på en sång, men gratängformen låter hon stå kvar. ”För att den ska svalna”, viskar mamma Pottan. Ivrigt hjälper pottisarna varandra uppför stolsbenet, och nästan helt tyst kravlar de vidare upp på bordet. De ser att Lisen står och diskar. Hon har ryggen vänd mot bordet. Arvid andas djupt. 24

”Han sover!” viskar Pim. Men då rör Arvid på sig. Pottisarna stirrar på honom. De står helt stilla och håller andan, tills de hör att Arvid börjar snarka. Då går de närmare gratängformen och kikar över kanten. Det finns mycket kvar! Ivrigt smakar de lite var. Pappa Putte gapar av förvåning. ”Mmm!” utbrister han högt. Då rycker Arvid till och börjar mödosamt sätta sig upp. Pottisarna hukar sig bakom gratängformen. ”Vad var det som lät?” frågar Arvid. Lisen vänder sig om och tittar oförstående på honom. ”Jag hörde inget”, säger hon. Arvid rynkar på ögonbrynen och ser sig omkring i köket, men allt ser ut som vanligt. Till slut rycker han på axlarna och gäspar. Han sträcker sig mot en apparat som står på köksbänken. När han trycker ner en knapp börjar en röst prata inifrån apparaten. Pottisarna spärrar upp ögonen och stirrar på den. Plira kniper ihop sina läppar så hårt hon kan. Arvid lägger sig ner på soffan igen. Tjugo minuter senare vaknar Arvid av att en glad julsång spelas på radion. Mödosamt sätter han sig upp på kökssoffan. Samtidigt gäspar han och sträcker på sig. Sedan får han syn på gratängformen: ”Åt vi upp nästan alltihop!” utbrister han. Lisen kommer och stirrar på formen. ”Näe, usch, nu har det varit möss ända uppe på bordet”, suckar hon. Hon funderar en stund, men sedan skrattar hon och pekar 25

på radion: ”Man skulle nästan kunna tro att vi hade tomtar i huset!” Från hyllan i skafferiet nynnar pottisarna med i den glada musiken: Snälla folket låtit maten rara, maten rara stå på bordet åt en tomteskara, tomteskara Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp tapp Putte ser förbryllad ut. ”Vad är en tomteskara?” frågar han. ”Jag vet inte”, skrattar Plira. Hon kan inte stå stilla. Musiken gör att hon bara vill snurra runt, runt, runt. 26

Men Putte ligger stilla. Han orkar inte röra sig. ”Det var det godaste jag någonsin har ätit”, säger han till Pottan, och klappar sig på sin tjocka pottismage. Pottan tittar på honom. Hon har ett stort leende på läpparna. Tipp, tipp tapp, nynnar hon.