FÖRLORADE ORD Oya Baydar Roman
Översättning av Mats Müllern
Baydar_Forlorade ord.indd 3
2011-12-15 09.40
Denna översättning utges med stöd av Turkiska kulturdepartementet, TEDA
www.2244.se isbn 978-91-86729-03-5 Turkiska originalets titel: Kayıp Söz (Istanbul 2007) Copyright © Oya Baydar, 2007 Copyright © Kalem Literary Agency, 2010 Livonia Print, Lettland 2012
Baydar_Forlorade ord.indd 4
2011-12-15 09.40
Ett stort tack – Till alla mina kurdiska och turkiska vänner som med sin kritik, sina förslag och sina översättningar till kurdiska bidragit till att göra Förlorade ord till en bättre roman. Till mina vänner, som gjort uttrycket ”Ni lämnar oss med vår snö, våra popplar och våra kråkor” till ett motto för denna roman. Till alla dem som försöker nå människor utan hat och våld och försöker lyssna på dem med sina hjärtan.
Baydar_Forlorade ord.indd 5
2011-12-15 09.40
Baydar_Forlorade ord.indd 6
2011-12-15 09.40
”Använder de små kulor när de skjuter barn, mamma?”
Jag sökte ett ord och hörde en röst … Jag var på jakt efter ordet. Det ord jag använt så vårdslöst, slösat så frikostigt med och blåst iväg som såpbubblor; den första mening som skulle sätta igång berättelsen, bära den framåt och sätta punkt för den. Den mening jag bara inte kunde sätta på pränt och som försvann i tankarnas lätta dimma så fort jag trodde jag fått fatt på den … Det förlorade ordet … Jag hörde rösten, glömde ordet och följde efter rösten. Mannen som leker med ord är en språkets lindansare, en ordens trollkarl. Vid hans namn häftar etiketter med slitna lovord som håller hans identitet fången … Förväntansfulla, godmodiga och smått naiva läsare, entusiastiska, lystna kulturjournalister och kritiker som bestämmer hans öde ställer slentrianmässigt samma fråga: ”Har Mästaren något nytt på skrivbordet?” Hans undvikande svar på den frågan beledsagas av ett iskallt, hycklande leende som inte är mer än en ryckning i mungipan: ”Jag har börjat på en sak och kommit en bit på väg. Ni får snart se det.” Men inom sig har han bara tomhet; en oändlig rad tomma speglar som reflekterar ett skrämmande, sterilt tomrum. Han är trött på att kämpa med sig själv dag och natt för att få ur sig det som förväntas av honom; ett mästerverk som består av flotta, tomma meningar han hört någonstans. Att sprattla i ett nät av relationer som går under namnet kärleksliv men bara lämnar en sträv eftersmak. Återkomster som var och en är ett litet nederlag: till det hem han strax vill fly ifrån med en känsla av tomhet och kvävning, till sin fru, hon som alltid på samma gång är behärskad, kärleksfull, åtkomlig och avlägsen, till de litterära kretsarna, som bakom sina 7
Baydar_Forlorade ord.indd 7
2011-12-15 09.40
falska lovord döljer menande, illvilliga leenden, till de gamla vänner han aldrig riktigt vet vilket humör de är på eller i vilka kretsar de umgås. Vägar, länder, städer, hotell, hav, hamnar, människor, allt är bara ett sätt att leva. Alltid med den där efterhängsna känslan av tomhet och meningslöshet. Han var på jakt efter ett ord, det ord han förlorat. Han hörde en röst. En röst som lösgjorde sig ur stadens avlägsna sorl och borrade sig in i nattens vemodiga mörker som en virvelvind, översteg tid och rum och slog som en bränning mot sömnens och sömnlöshetens stränder. Hörde jag den? Du hör dånet, viskandet, ropen, pratet, musiken, naturens ljud och ljudlösheten, men inte skriket. Det sluter sig om dig, ringar in dig och belägrar dig. Ett sjätte sinne sällar sig till dina tidigare fem och förenar sig till ett enda som tränger in i dina celler. Det är samma skrik han hörde från sin fru när hon födde hans barn, samma omänskliga dödsskrik han hörde från en man som fick en kniv i sig en natt och samma skrik som utslungas av en kvinna i svart – han minns inte var eller i vilket krig – som innan hon kastar sig över sitt döda barn sliter av sig sin klädnad och låter sitt skrik eka över världen. Det är skriket som överröstar rösten och får den att tystna. Du hör det inte, det sveper in dig, belägrar dig, sliter dig med sig och suger in dig. Skriket … Passagerarna på de anatoliska bussar som avgår efter midnatt ser ut och luktar som vanligt folk. Bussterminaler i stora städer består av myllrande oreda och en artificiell smaklöshet som försöker efterlikna den lyxiga elegansen på internationella flygplatser. Högljudda högtalarutrop med felaktigt uttal och utdragna ändelser: ”Bästa trafikanter, observera att er buss snart avgår från utgång nummer sjutton!” Snabbmatsställen, frukthandlare, restauranger, diversebutiker, koranförsäljare, skivbutiker, godiskiosker, konditorier och toaletter med misstänkt blöta golv, trasiga kranar, igenkorkade handfat och urinluktande toalettstolar. Juninätternas lätta, skälvande svalka, det gulaktigt melankoliska ljuset från de matta lamporna, de allt tommare väntrummen och de allt tystare perrongerna. Det var mer än en halvtimme kvar tills bussen skulle avgå. Han försökte fördriva tiden genom att betrakta passagerarna som sprang omkring i terminalen, människorna som kommit för att vinka av de 8
Baydar_Forlorade ord.indd 8
2011-12-15 09.40
resande, de små barnen som trots att det var sent på kvällen tiggde medan de försökte sälja tuggummi och näsdukar, och folket som samlades framför skivbutikerna och snabbmatsställena. Han hade suttit och tagit en drink i en populär hotellbar han brukade frekventera förr i tiden – om sanningen ska fram hade han som vanligt tagit en drink för mycket – när han greps av känslan av att han inte kunde stanna en dag till i denna påfrestande stad. Han beslöt sig för att ställa in två oviktiga möten nästa dag och återvända till Istanbul redan samma kväll, och dessutom med buss. När han köpte en flaska mineralvatten och ett paket cigaretter i den Bistro Storstad som låg vid en av de stora glasdörrar som ledde ut mot plattformarna märkte han att han hela tiden upprepade orden ”Bistro Storstad, Bistro Storstad” som en glad refräng. Ibland fastnade ett ord, en mening eller en rad på det där viset, som en repig skiva, i hans medvetande, särskilt när han var lite småfull. När han blev medveten om innebörden i de ord han upprepade frågade han sig: Varför just storstad? Om detta var en storstad, var fanns då småstäderna? Det fanns stora och små städer. Så varför skulle inte små och stora städer kunna byta plats? Måste de inte det? Hur skulle det gå till? Varför skulle jag … vi ett helt liv? Vad är ett helt liv? Om det ändå bara varit en ungdomstid. Varför kan inte det som är stort bli litet eller tvärtom? Skulle det kunna bli en roman av dessa enfaldiga frågor han ställt sig fyrtio år tidigare? Alla dessa frågor och dilemman vi utan att kunna besvara eller lösa upprepat som en refräng för våra meningslösa liv! Särskilt ordet ”dilemma”, som vi använder i tid och otid … Du använder ord som kan få folk att tro att du är en djupsinnig intellektuell. Men det blir det ingen roman av. Jag får inte ur mig någonting längre. Vad är det för övrigt jag åstadkommit? Var åtminstone uppriktig mot dig själv. Jag får inte vara så obarmhärtig. Även om jag inte är den jag inbillar mig, är jag i alla fall någonting. Fan också! Jag är förvirrad och småfull. Mitt medvetande är lika skrämmande sterilt som en oändlig rad tomma speglar. Jag borde inte dricka så mycket, min hjärna mjuknar. Om ändå bussen kom, så jag kunde sätta mig på min plats och somna! Att luta mitt huvud mot det unkna ryggstödet och försjunka i djup sömn skulle vara att sända en hälsning till minnet av den avlägsna 9
Baydar_Forlorade ord.indd 9
2011-12-15 09.40
ungdomstid då en flygbiljett kostade en hel månadslön; en hyllning till min fattiga studenttid, till min livsstil, mina visioner, mina vänner och mina revolutionära ideal. När han väntade på att få sin växel tillbaka utanför Bistro Storstad föll hans blick av en ren händelse på en kvinna i en märklig hatt som satt och väntade utanför plattform nummer åtta. Medan han stoppade ner mineralvattenflaskan i en av ytterfickorna på sin axelremsväska drogs hans blick återigen till den där bredbrättade, ljusa hatten. Han slogs av tingens märkliga attraktionskraft och styrde stegen mot plattform åtta. Kvinnan var kortväxt, rundnätt och bedagad. Hon måste ha passerat de sjuttio. Hon var klädd i ljusa, trådslitna shorts som gick nedanför knäna. Kallades de inte bermudashorts? På huvudet bar hon en bredbrättad gammal halmhatt med grönt band, och på händerna hade hon vita handskar. Hon var säkert en pensionerad lärarinna som slagit sig ner i Bodrum eller någon annan badort, eller så var hon en äldre tjänstemannafru som tillbringade halva året på någon exklusiv semesteranläggning. Hon påminde en aning om hans egen mor. Sådana kvinnor ägnade den tid de fick över från rummypartier åt textilfärgning, batik och teckning, eller så intresserade de sig för konst och litteratur. De flesta var uppblåsta och outhärdligt beskäftiga. De var övertygade om att bara deras egna värderingar var absolut sanna och ansåg sig vara den första republikanska generationens döttrar. Beslöjade kvinnor var för dem röda skynken som fick dem att undra om ens Atatürk skulle klara av att göra folk av sådana människor. Precis som min mors lärarinnekollegor som var gifta med officerare. Men jag kanske är orättvis mot denna stackars kvinna just för att hon får mig att tänka på min mor och på grund av de känslor jag hyser för mina föräldrar och deras självgoda bekantskapskrets. Den äldre kvinnan talar oupphörligt. Han ser sig omkring för att se vem hon talar med, men där finns ingen. ”Tycker ni inte också det?” Hon frågar med främmande accent och märklig betoning, men hon låter ändå stolt. Kände hon igen mig, tro? Det måste hon ha gjort. Vem vet, hon kanske har sett mig signera böcker. Han känner en behaglig förnim10
Baydar_Forlorade ord.indd 10
2011-12-15 09.40
melse av självgodhet och stolthet; nöjet och tillfredsställelsen av att vara berömd, älskad och respekterad. Ändå försöker han verka oberörd av sin berömmelse, han är en som står över sådana förgängliga saker och han är trött på smicker. Han vill egentligen inte tala med någon. Om bara bussen ville komma så skulle han somna direkt. Han minns den tid då han dels av kärlek, dels av revolutionär glöd pendlade mellan Istanbul och Ankara på billiga, ålderstigna nattbussar. Det var en ungdomligt entusiastisk och naiv men mycket vacker tid. Kvinnan var bestämd, och det var tydligt att hon väntade ett svar. Han blev arg på sig själv. Det var dumt att hänga upp sig på en hatt i den här trakten. Ända sedan den där kritikern som var förtjust i uppblåsta ord kallade mig en författare som ödslade ord på tingens egen mystik har jag känt mig tvingad att verka intresserad av föremål. Det är ju bara en hatt, en malplacerad damhatt! Han kämpar med sig själv: Varför kom jag hit, och varför har jag påtagit mig allt detta besvär? ”Ni var också där. Det var i Warszawa, eller kanske Budapest. När vi tvingades ombord på fartygen hade jag barnet med mig. Vi flydde över Donau. Jag ville inte lämna staden, men de tvingade mig. Jag försäkrar er att jag hade barnet med mig när vi steg ombord. Ni såg det. Tala om för dem att ni såg det. De kommer att tro er.” Ska han svara? Han är omtöcknad och har svårt att samla sina tankar. När han dricker på egen hand tappar han kontrollen helt och hållet. Han har många gamla vänner och nya bekanta i den här staden; om han vill kan han söka upp någon som han kan ta ett glas med. Någon av hans nya bekanta skulle säkert bli överlycklig över att få bli sedd tillsammans med författaren Ömer Eren. Men hans gamla vänner … Dem är han inte säker på; de kanske har sagt upp bekantskapen med honom, eller så kanske de blir glada över att höra av honom. Vem vet? Jag har många bekanta men få verkliga vänner kvar. Jag har förbrukat dem allihop, de är döda och begravna. Det är inget uttryckssätt; de är bokstavligen talat döda och begravna för mig, de allra bästa. Den märkliga kvinnans röst skingrar hans tankar: ”Säg det till dem, även om de kanske inte tror er.” Kvinnan är uppenbarligen förvirrad. Han rådbråkar sitt minne: Vilka var det som flydde över Donau i Ungern 1956? Han har hört det berättas en gång för länge sedan. Fan också, jag minns ingenting, 11
Baydar_Forlorade ord.indd 11
2011-12-15 09.40
minnet blir svagare för varje dag. Jag borde inte dricka så mycket, jag måste lyssna på min fru och inte tappa behärskningen. Elif är alltid behärskad. Behärskning? Vems behärskning? Elifs? Varför det? ”Det räcker om ni talar om för dem att ni såg det”, upprepar kvinnan med bedjande röst. ”Säg det, snälla ni.” Ska jag tala om att jag såg det? Såg jag verkligen något? Har jag talat om att jag såg något? Skulle jag verkligen berätta om jag nu såg något? Han tiger. Han måste komma härifrån. Han måste bli kvitt denna kvinna. ”De sa att barnet skulle komma efter. Jag väntade i åratal utan att han kom. Hur skulle ett så litet barn kunna ta sig igenom allt detta ensam? När muren föll gömde min ungerska svärdotter både dokumenten och silverkandelabrarna. Nej, silverkandelabrarna kanske blev kvar i Pest. Jag ska inte anklaga henne. Var det inte så?” Hon reser sig och går rakt mot Ömer Eren. Ömer vill fly, men kvinnan tar tag i hans arm. Han skakar sig fri. ”Jag var inte där, jag vet inte, jag vet ingenting”, säger han och försöker komma undan sidledes som en krabba. ”Alla säger att de inte var där och att de inte vet. Vilka var det då som var där? Vem vet det, vem minns dem? Vem var det som tog pojken av fartyget? Det kan ha varit svärdottern. Efter att min son avfärdats som förrädare började min svärdotter motarbeta de andra. Det kan ha varit hon som gömde silverkandelabrarna. Jag ville inte lämna Östeuropa. Jag tänkte vänta där och ville inte lämna pojken. Där kunde han hitta mig, men här skulle han inte kunna hitta någon.” Kvinnan vrider sig muttrande på sin plats. Han varken hör eller förstår längre vad det är hon säger. Han är glad att han blev av med denna smått galna kvinna. För att hon inte ska se honom och följa efter vandrar han långsamt längs den angränsande plattformen. ”Den förrådde sonen, det försvunna barnet, floden, den ungerska svärdottern, kandelabrarna, de andra, Östeuropa, muren …” Förflugna ord som tillsammans med människorna får tidens malström att virvla. Vad har allt detta att göra med denna fetlagda, ordinära gamla kvinna? Varför inte? Ingen bär sina upplevelser i sitt ansikte eller sina kläder, utan i sitt hjärta, sitt medvetande och sin galenskap. Den märkliga kvinnans ord dränks plötsligt i skrik, slagord och 12
Baydar_Forlorade ord.indd 12
2011-12-15 09.40
frejdiga refränger som hörs någonstans ifrån. Han tittar dit varifrån ljuden kommer. En buss närmar sig plattform nummer tre, med turkiska pappersflaggor i fönstren, en stor flagga draperad över fronten och en banderoll längs sidan med texten: ”Den störste soldaten är vår egen soldat”. Trettio eller fyrtio unga män som bär likadana unga män med fjuniga mustascher och eldigt rodnande ansikten på sina axlar. De gör vargtecknet med fingrarna i luften, deras allvarliga ansikten ser förvridna ut i det matta gula ljuset, och deras ögon verkar nästan vilja tränga ur sina hålor när de närmar sig bussen med bestämda steg, rusiga av sina egna röster. En av de vanliga tröttsamma ceremonierna för att fira soldater. Allt tycks så olidligt vardagligt, inpressat i en kväljande cirkel av likgiltighet och falskhet. En kväll på bussterminalen, som förut kallades bussgarage, en kvinna som ständigt var på flykt någonstans ifrån – var det andra världskriget eller upproret i Ungern? Och barnet? Fanns det verkligen något barn? Och här andra barn som skrek sig hesa med slagrop som slet sönder nattmörkret: ”Älska eller dö!”, ”Död åt separatisten!”, ”Fanans ära, fosterlandets enhet!”, ”Den störste soldaten är vår egen soldat!” Barn av en annan tid, en annan plats och en annan konflikt. Unga människor som var statister och marionetter i alla de tragedier som utspelades i världen … Vad har jag här att göra? Jag är trött och deprimerad, dessutom är jag berusad, förutom att jag tappat mina ord och fått skrivkramp. Jag har tappat självförtroendet och är i konflikt med mig själv. Att återvända till Istanbul med buss förefaller mig inte längre vara någon särkilt lysande idé, lika motbjudande för min snart femtioåriga kropp som för min trötta själ. Ett beslut fattat en kväll då jag fyllnade till på egen hand. Tänk om jag bara skulle gå tillbaka till hotellet och lägga mig … Så kunde jag ta först bästa plan till Istanbul imorgon i all bekvämlighet. Men det finns väl ingen anledning att ta första bästa plan, varför skulle jag ha bråttom? Vem är det som väntar mig i Istanbul förutom Elif? Hon är dessutom ändå upptagen med sina experiment, sina studenter och de vetenskapliga artiklar hon skriver för internationella tidskrifter. Att vänta är en sak för de sysslolösa. Elif har arbete upp över öronen. Nej, han hörde aldrig ljudet från vapnet, och gjorde han det var han 13
Baydar_Forlorade ord.indd 13
2011-12-15 09.40
inte medveten om det. Skriket blev en kula av ljud som med all sin kraft borrade sig in i hans bröst. Ett namnlöst, innehållslöst, identitetslöst, naket skrik som ekade över Çankayas kullar, Seyrans fält, kastellet, sluttningarna och backarna. Det svepte in de flotta stadsdelar som värnade huvudstadens och nationens stolthet, de enahanda kvarteren med slips- och kostymklädda tjänstemän, slumkvarteren där poppel, gran och päronträd prydde de nakna sluttningarna, förorterna som bestämt men diskret anslöt sig till staden, backarna upp mot kastellet, avenyerna, gatorna, busshållplatserna, järnvägsstationerna och den nattliga bussterminalen. Det spred sig över staden, träffade alla det stötte på i hjärtat och ekade vidare. Så nådde det Ömer och den märkliga gamla kvinnan. Han fångades i skrikets virvelvind. Hur länge snurrade han i den virvelvinden? Hur kom han ur den? Kunde han komma ur den? Kvinnan tydde sig till honom. Eller var det han som tydde sig till henne? Han hörde kvinnan viska att de dödar barnet. I hans huvud blev skriket en röst, rösten ett ord och ordet mening: Barnet! De har dödat barnet! Mellan plattform 2 och 3 ligger en kvinna på marken, mitt i den dödstystnad som plötsligt lägrat sig över bussterminalen. Det blod som rinner ut mellan hennes ben lämnar stora, växande fläckar på hennes långa bomullskjol. Hon är mycket ung, nästan en flicka. I det matta ljuset verkar hennes ansikte blåaktigt vitt. Där, just i det mardrömslika ögonblicket, är hon overkligt vacker. När hon vänder sitt ansikte mot den svartmuskige yngling som fallit på knä vid hennes sida försöker hon le. Sedan förvrids hennes ansikte i smärta och läpparna darrar när hon försöker säga något. Ynglingen lägger försiktigt en hand under kvinnans huvud. Han knyter upp den broderade scarf som täcker hennes hår och panna och virar den runt sin egen hals och tar hennes rågblonda hår i sina händer. Med ena handen stryker han oupphörligt kvinnans mage, närmar sitt ansikte till hennes och viskar något: ord av kärlek … Den absoluta tystnad som fick tiden att stanna upp, det ögonblick av förvirring och obeslutsamhet som tycktes hämtat ur en annan dimension måste ha varit mycket kortvarigt. Två av de unga män som för en kort stund sedan stökat, skrikit slagord och viftat med turkiska 14
Baydar_Forlorade ord.indd 14
2011-12-15 09.40
och andra flaggor med halvmånar flyr springande iväg, och ingen följer efter dem. De nattliga bussresenärerna, de som kommit för att lyckönska och lyckönskas av soldaterna närmar sig långsamt i cirklar, som om de försökte följa den ljudlösa rytmen i slutscenen till någon tragisk balett. Så skriker plötsligt någon till, det hörs rop, avbrutna meningar, frågor, svordomar, förbannelser och klagorop. Den unge man som böjt knä vid den skjutna kvinnan viskar som om han ödslat alla sina röstresurser på det där första skriket: ”Ni har skjutit henne, ni har dödat barnet! Ni har dödat barnet!” De orden blir en ekande röst: Ni har dödat barnet! ”We zarok kuşt!” Sedan spring hit och dit och rop på hjälp för att någon blivit skjuten. Ett eko som får huvudet att pulsera: ”Finns det ingen ambulans? Finns det ingen läkare?” Upprörda män som kommer bärande med en bår, pappersflaggor på marken, förvirrade väktare. En röst som höjer sig ur det pulserande tumultet: ”Hjältarna är odödliga, fosterlandet odelbart!” Ansvarskännande personer som försöker samla ihop dem som skingrats. Bullret fortsätter på platsen som om ingenting hänt. Ett lömskt mord som utförts med hjälp av en pistol som lyftes på grund av något som ingen av dem känner till. Den barnsliga oskulden hos den okände mördare som höll i avtryckaren. Den långsamt stelnande smärtan i ansiktet och hopplösheten i ögonen på den unge man som trycker sig mot båren på vilken kvinnan som föll offer för den förlupna kulan bärs bort. Och så de blodisande orden från den märkliga gamla kvinna som inte lämnar dem och som tycks oberörd av det som pågår runtomkring: ”Trots att de tvingade mig blev jag aldrig angivare. Jag vet vem som dödade pojken men jag har inte sagt något. Jag intalade mig själv att han inte alls var död. Och det var inte den ungerska svärdottern som gömde kandelabrarna. Det erkänner jag för er. Jag såg vem som sköt pojken och vem som stal kandelabrarna; det var en av oss.” Han skakar kvinnans axlar i vrede, hjälplöshet och förvirring. ”Vilken pojke, vilken pojke, förbannade toka! Vem var det du såg?” ”Släpp mig. Det är alltid samma människor som skjuter och de samma som blir skjutna. På den tiden sa jag ingenting och räckte inte min hand till någon. Det är alltid samma barn. Det var du som sköt, jag såg det.” 15
Baydar_Forlorade ord.indd 15
2011-12-15 09.40
Han knuffar den spöklika kvinnan ifrån sig och springer efter dem som bär bort båren. Han hör kvinnan skrika bakom sig: ”Vart går de där fartygen? Om herrn vet det så säg det. I vilken hamn var det jag skulle stiga av? Jag ska inte säga till någon att det var ni som sköt pojken. Vart flyter den där floden?” Ett solkigt täcke har lagts över den skadade kvinnan. Ögonen är slutna och hennes ansikte och kropp spänner sig och darrar till på samma gång. Kvinnan stönar som en skadad kattunge. Stönandena övergår då och då i dämpade snyftningar. Ömer lägger en hand på axeln på en av männen som försöker hålla i båren och säger att han är läkare. Det är ingen idé att erkänna att han egentligen är författare. Vem bryr sig om en författare! Här, i detta ögonblick, är det bara läkare som behövs. De ställer ner båren på marken. Han lägger sin hand på den skadade kvinnans panna: iskall. För att visa att han är lite av en läkare försöker han känna efter kvinnans puls. När hon stönar igen ger han upp. Långt borta hörs ambulanssirener. En väktare kommer i sällskap med en säkerhetsansvarig. ”Såg ni vad som hände?” ”Ja, jag såg vad som hände, men inte vem som sköt. Det måste ha varit någon av de där som vinkade av soldaterna. Två personer flydde. Jag är ett ögonvittne.” Legitimationskontroll, adress. ”Ja, jag kommer till polisstationen imorgon.” Den unge mannen som står bredvid den skadade kvinnan på båren är alldeles blek i ansiktet. Som om allt blod försvunnit. Han letar efter sin legitimation. För ett ögonblick fruktar Ömer att den unge mannen inte ska hitta sin legitimation, att de ska föra bort honom och bli bryska mot honom. Om det behövs griper jag in. Berättar vem jag är och tar ynglingen i försvar. Han ser några tårar rinna ned för ynglingens kind och förlora sig i den glesa skäggstubben. ”Hon kommer att klara sig, var inte orolig”, säger han. De försöker skriva en rapport medan flickan blöder ymnigt. ”Barnet är förlorat, det var hela vårt liv”, upprepar ynglingen gång på gång. Det är det enda han bryr sig om. Det är först nu Ömer lägger märke till att den skadade kvinnan är gravid. 16
Baydar_Forlorade ord.indd 16
2011-12-15 09.40
”Vänta lite, barnet kanske klarar sig.” Han ser det levrade blodet framför sig som rinner ut mellan kvinnans ben och sprider sig på hennes kjol och betonggolvet. Han tror inte ens själv på det han säger. Ljudet av sirener närmar sig hastigt. ”Vart för de henne?” frågar den unge mannen med skräckslagen, misstänksam röst. ”Till sjukhuset.” ”Men vi har inga pengar”, flämtar han. Hans röst är hjälplös, förkrossad och bekymrad. ”Om de får tag på oss … kommer de inte att visa någon nåd. Och …” Ömer märker att den unge mannen har en tydligt östlig dialekt och minns hans skrik på kurdiska. Han betraktar först nu ynglingens ansikte närmare och ser ensamheten, skräcken och hopplösheten i ett jagat djurs blick. De är på flykt, säger han sig själv. De är på flykt från någon, och det var tur att den polis som skrev rapporten inte hörde vad de sa. När ambulansen anländer stannar den framför dem. Medan Ömer hjälper till att lyfta upp båren säger han till dem: ”Var inte rädd, jag följer med och hjälper er på sjukhuset. Jag vet ett sjukhus där jag känner några läkare. Lugn, dyker det upp några andra problem löser vi dem.” Han talar med det självförtroende det inger honom att vara just Ömer Eren. Ynglingen betraktar Ömer med misstroende, misstänksamma och nervösa ögon som om han undrar varför Ömer gör detta. Natten är mörk, himlen blå. Månen ger inget ljus. Stadens ljus skymmer stjärnorna. Långt där borta kastellet. Den stora fana som är upplyst av ett blåaktigt ljus ovanför kastellet vajar lätt. För att överrösta det hjärtslitande ljudet från ambulanssirenen ropar Ömer: ”Varifrån kommer ni och vart är ni på väg?” I samma ögonblick skriker den skadade kvinnan av smärta. Blod droppar ner från båren. Han kan inte höra något svar. Det kanske inte finns någon som kan svara.
*** 17
Baydar_Forlorade ord.indd 17
2011-12-15 09.40
När Elif kärleksfullt betraktade försöksråttorna med ljusröda ögon och kala, rosa svansar i de små burarna mindes hon med en blandning av nostalgi och sorg hur hon grät den gången hon tog livet av sitt första försöksdjur. Det var trettio år sedan, kanske ännu mer. Det var mina första döda råttor, mina första offer. Hon gick till laboratoriet tidigt om morgnarna, innan någon annan kommit dit, bara för att kunna bli klar lite tidigare med det ambitiösa forskningsprojekt hon så stolt och energiskt satt igång med. Hennes lärare brukade skoja om att hon skulle bli den första turkiska kvinna som fick nobelpriset. Varför inte? Vänta ni bara! Hon var inte direkt ödmjuk. Hon var den mellersta, inte särskilt attraktiva dottern av tre i en lärarfamilj med begränsad inkomst, och hon visste redan i unga år att det bästa sättet att vinna respekt och slippa ur den inskränkta familjens och det normala livets kvävande grepp var att bli framgångsrik. Hon var äregirig. Äregirigheten gjorde henne beslutsam, och hennes energi kompenserade hennes bristande begåvning och intelligens. Elif ville inte vara som sin mor och leva som sina släktingar och grannar. Hon var trött på att trängas i köket, trött på sömnad, matlagning, skvallrande hemmafruar och hem som var inpyrda med lukten av ordinära människors ordinära liv. Inte ens som liten flicka hade hon tyckt om att leka mamma pappa barn, och hon hade aldrig visat något intresse för dockor eller dockskåp. Hon tyckte om saker med mjuk päls: leksaksbjörnar, kaniner, katter, hundar och råttor. Det bästa var naturligtvis om det var levande djur, men hon fick inte ha djur hemma. Utan att avslöja för någon – inte ens för sina systrar – matade hon en gång en skygg liten mus med ostbitar, brödsmulor och matrester, och när hennes far fångade den med lite förgiftad ost i en råttfälla grät hon så våldsamt att fadern var tvungen att lova henne släppa musen fri. När hon drar på sig gummihandskarna minns hon den fångade musens smärtfyllda, bedövade blick. Så märkligt! Så många år som gått, och jag ser det fortfarande framför mig. Hon öppnar buren som står på den breda laboratoriebänken och tar ut en råtta som hon håller med två fingrar. När hon lägger den på det sterila skyddspappret på bänken gör hon sitt bästa för att vara skonsam. Nu ska vi bedöva dig och se vad du har i dig! När hon märker att hon försöker att inte möta 18
Baydar_Forlorade ord.indd 18
2011-12-15 09.40
råttans blick leker ett bekymrat leende på hennes läppar. Det är skönt att det finns något kvar inom mig av den tid då jag grät över mitt första döda försöksdjur. Det får henne att känna sig medlidsam och känslig, och det gör henne glad. Hon sticker in nålen i råttans nacke. Det svaga, hjälplösa pipet hon under alla år aldrig lyckats vänja sig vid eller bortse ifrån: råttans tunna dödsskri. Djuret rycker till, och benen sprattlar några gånger. Hon känner den lilla kroppen slappna av i hennes händer. Det är allt. Hur många döda små djur har jag lämnat efter mig under alla dessa experiment? Plötsligt börjar hon gråta i tysthet. Hon förvånas själv över att hon gråter. Är det för att jag tagit livet av en råtta? På något märkligt sätt njuter hon av de varma tårar som trillar över hennes kinder. Det var inte alls lätt för henne att vänja sig vid att ta livet av försöksdjur. Hennes lärare framhöll alltid att man måste var en aning grym för att åstadkomma något. Tänk inte på det ni håller i era händer som en levande varelse, utan som ett stycke tyg. Och tänk på hur många barn, människor och djur detta försöksdjur kommer att rädda! Elif ville lyckas och åstadkomma något. Hon hade funderat mycket på det professorn sagt och blivit övertygad om att det var sant. Ändå fanns det något i detta som gjorde henne orolig. Kan en människa se en levande varelse som ett stycke tyg? Tusen själar för en enda, tusen liv i utbyte mot ett enda. Vem kommer att gottgöra det enda livet? Principen om det bästa för alla kan väl inte innebära att legitimera mord? Det var allvaret i sådana frågeställningar tillsammans med hennes egen mognad som fått professor Elif Eren att ge upp drömmarna om ett nobelpris. Det hade långsamt fjärmat henne från sitt älskade laboratoriearbete och fått henne att börja fundera på vetenskapsteori, etik och genetikens moraliska problem. När hon granskar det tunna snitt hon tagit av det vita pälsdjurets hjärna under mikroskopet som är anslutet till datorn anstränger hon sig för att koncentrera sig på sitt arbete, det vill säga på den döda råttan, och undkomma den telefonsignal som envist ringer någonstans i hennes medvetande. Men förgäves. Allt hon gör och allt hon tänker riktas mot den gälla, metalliska signalen från den telefon som ringde tidigt på morgonen och som oavbrutet ekar i hennes hjärna. Telefonsignalen ljuder som en evig, outhärdlig bakgrundsmusik hon aldrig kan få tyst på. 19
Baydar_Forlorade ord.indd 19
2011-12-15 09.40
Framemot morgonen vaknade hon alldeles svettig ur en förvirrad dröm i vilken hon försökte undkomma en eldsflamma som slog upp framför henne på den dunkla väg hon vandrade. Först var hon så sömndrucken att hon inte förstod vad det var, men när hon insåg att den där flamman var telefonsignalen hon hört blev hon orolig. Hon hade ända sedan barndomen av bitter erfarenhet lärt sig att det innebar olycksbådande, dåliga nyheter om det knackade på dörren i gryningen eller om telefonen ringde mitt i natten. Som liten flicka var det ett nattligt telefonsamtal från någon avlägsen stad i Anatolien som meddelade att hennes far var död, en oskyldig lärare som hamnat i onåd hos myndigheterna. Vid tiden för militärkuppen hade de kommit tidigt på morgonen för att hämta hennes make, sparkat upp ytterdörren och trängt ända in i sovrummet med sina tunga vapen. Hon var vid den tiden gravid i tredje månaden. Hon iakttog under tystnad när Ömer fördes bort, hennes ansikte blev alltmer uttryckslöst samtidigt som hon skyddade sin mage med händerna för att de inte skulle skada barnet. En nattlig ringsignal som trängde in i hennes djupaste sömn var för henne något som kunde skada eller beröva henne hennes son. Ett samtal från sjukhusväxeln: ”Är ni nära anhörig till Deniz Eren? Han är illa däran, kom så fort ni kan!” Även branden som tillintetgjorde hennes älskade försöksdjur och det forskningsprojekt hon arbetat med i flera månader meddelades med ett nattligt telefonsamtal. Elif var livrädd för att telefonen skulle ringa mitt i natten eller att det skulle knacka på hennes dörr i gryningen. Hon sträckte sig efter telefonen, panikslagen av sina egna hastiga hjärtslag, och när hon hörde Ömers röst blev hon än mer upphetsad. Det måste vara något obehagligt som inträffat. Han var en nattmänniska och var sällan vaken vid den här tiden. Ibland arbetade han fram till gryningen, skrev oupphörligt eller drack. Han kanske är så full att han glömt att jag brukar sova så här dags, eller kanske något ännu värre … ”Har det hänt något, älskling? Varför ringer du så här dags? Mår du bra?” Hon kämpar för att inte avslöja sin oro. ”Jag mår alldeles utmärkt, det är ingen fara med mig. Jag hade tänkt resa hem imorgon, men det blev inte så. Jag kan berätta sedan. Jag 20
Baydar_Forlorade ord.indd 20
2011-12-15 09.40
kommer att vara borta ett tag till, jag ska österut. Jag kommer att bli försenad och ville bara tala om det.” Varför hände det här just nu? Mitt i svinottan … Han visste inte när han skulle komma tillbaka och ringde för att meddela att han skulle bli försenad. Han kanske bara ville höra min röst. Ett lätt kontrollbehov: Är jag fortfarande här, välbehållen, med hjärtat kvar på rätta stället? Väntar jag på min make med ett outtröttligt tålamod? Vad återstår av kärleken efter trettio år? Skräcken för att den övergivna inte ska finnas kvar där hon övergavs, oron över att separationens lömska kraft skulle tära på förhållandet, bekymret över att förlora något. Rädslan för att det kroppsliga begäret skulle slockna, den sköna, förtroendeingivande likgiltighet som började där strävan efter det ouppnåeliga upphörde. En sorts tillvarons trygghet, känslan av att någon fanns där. En länk som vi båda två var rädda att förlora. ”Jaså, du reser österut? Vilket sammanträffande! Nu i veckan reser jag västerut, till Danmark. Jag ska delta i ett symposium om genteknologins moraliska problem.” ”Du reser västerut och jag österut … Vi vandrar alltmer skilda vägar.” Var det Ömer som sa det där, eller var det något jag tänkte för mig själv? De sista åren har vi varit allt mindre tillsammans, det är sant. Våra arbeten och våra strävanden är mycket olika, och utan att vi önskar det förändras även vår omgivning. Men jag har aldrig tänkt på att vi vandrar skilda vägar. Vi har ju upplevt så mycket tillsammans. Hur mycket egentligen? En hel ungdom … Våra passionerade ansträngningar som förvandlat vår smärta och våra svårigheter till hoppet om en ljusnande framtid, övertygelsen om att vi höll nyckeln till inte bara nationens, utan hela mänsklighetens underbara framtid i våra händer, drömmen om en revolution som tände en eld i våra hjärtan och fick vårt blod att svalla. Vi var entusiastiska, naiva barn som med liv och lust kastade oss i elden utan att förstå att man blir bränd av lågorna. Och inte bara det: gemensamma smaker, nöjen, dofter, smärta, glädje, lycka, gemensamma vänner, triumfer och framgångar. Där fanns också bakslag och nederlag. Sedan det där … nederlaget som vi fruktade för evigt skulle förstöra bandet mellan oss om vi ens nämnde det eller talade om det. Ett nederlag? Nej, ett gemensamt skuldmedvetande. 21
Baydar_Forlorade ord.indd 21
2011-12-15 09.40
”Om du nu reser dit, kommer du att hälsa på honom?” Hon förstår vad hennes make vill säga, och hon frågar med samma sårade ton som han använt när han konstaterade att de vandrade alltmer skilda vägar: ”Vem menar du?” ”Grabben … Kommer du att hälsa på grabben?” Det bedrövar henne att minnas den misstrogna, bekymrade rösten i telefonen som inte kunde uttala pojkens namn. Är det så att kvinnorna anser männen mer sårbara och försvarslösa? Är mödrar mer tåliga inför smärta? Är det fruktbarhetens avtryck i hjärnan? Ömer hade aldrig vant sig och aldrig förlåtit; varken sig själv, pojken eller livet. Och jag? Har jag vant mig vid och accepterat att jag är jag? Hon går fram till datorn. För ett ögonblick förlorar hon sig i de brokiga mönstren på skärmen och minns de kalejdoskop hon aldrig tröttnade på att titta i som liten flicka. Denna kikare av kartong, som när man vred på den fick paradisets blommor att slå ut, magiska fjärilar att fladdra och himlens kulörta stjärnor att tindra, var hennes käraste leksak när hon var liten. Hon kände inte till ordet kalejdoskop, utan kallade det där fascinerande röret trollkikare. En dag kunde hon inte motstå frestelsen att bända fram de små glasbitarna ur pappersröret. Hon ville se de där underbara färgerna och gestalterna utan något pappersrör och röra vid stjärnorna och blommorna. Hon var såklart lite nyfiken på vad som fanns där inne i kikaren och hur den fungerade. När hon betraktar de mångfärgade, invecklade mönstren på datorskärmen minns hon med vemod de pappers- och glasbitar som ramlade ut ur kalejdoskopet. Försök inte nå fram till sanningen bakom det vackra du ser. Paradiset kan återskapas med rent skräp. Titta, njut och var lycklig. Är det som är verkligt alltid det rätta? Kan man kapa kedjan mellan det sanna och det rätta, mellan känsla och handling? Vad betyder den frågan i dessa tider då det konstgjorda regerar? Hon ska försöka behandla den tanken i sitt föredrag på symposiet om vetenskapsetik. Det kanske kan fördjupa sambandet mellan verklighet och fantasi och mellan fantasi och etik. Hon skriver ner formlerna för mönstren på datorskärmen och sin egen tolkning av dem. Reaktionerna i råttornas hjärnor var precis vad hon förmodat. Experimentet framskrider planenligt. Hur många fler 22
Baydar_Forlorade ord.indd 22
2011-12-15 09.40
råttor kommer att behövas? Är det dags att börja med katter sedan? Eller försök på människor? Varför inte ta in några studenter i laboratoriet? Då skulle de med egna ögon kunna se våra gissningar en efter en förverkligas. Det finns några som är nyfikna. Hon vet att de flesta av studenterna studerar vid hennes avdelning bara för att deras betyg inte räcker till för de ämnen de verkligen vill studera. Vad tjänar grundforskningen till nuförtiden? Vad tjänar den till i Turkiet? Därför är hon glad när hennes experiment går som planerat och värdena och mönstren stämmer överens, även när hon inte har lust att föreläsa. Det kanske inte ger henne nobelpriset, men kanske något mindre pris, som bästa europeiska kvinnliga forskare? Varför gråter jag nu, då? Det är inte för att jag dödat en råtta, det har jag ju gjort förut. ”Ska du hälsa på grabben?” Frågan vrids och vänds i hennes medvetande. Ända sedan den dag för flera månader sedan då hon bjöds in till symposiet i Köpenhamn för att hålla ett föredrag finns den frågan i hennes bakhuvud. Från Köpenhamn till Norge är det inget avstånd alls. Det är klart hon skulle kunna hälsa på sin son. Det märkliga är att det var Ömer som ställde frågan i telefon. Ville han egentligen fråga om jag ville resa dit? Var det en påminnelse, ett förslag eller en önskan? Det var första gången på länge han förde pojken på tal. Har frågan kanske svalnat och smärtar inte längre lika mycket som den gjorde förut? Hur lång tid tar det för smärtan inom en människa att förvandlas till vemod? Hon drar sig till minnes en älskad författare som sagt att vemodet är en projektion av smärtan. Min smärta har långsamt förvandlats till vemod, och den är inte längre lika bitter, men fortfarande mycket djupt känd. Det jag inte kan stå ut med är det att allt tar slut, passerar, trivialiseras och blir ordinärt … Hur klarade Ömer av att leva med sin smärta? Det har vi aldrig diskuterat. Vi drog oss för det. Vi kunde aldrig dela vår gemensamma smärta. Orsaken var densamma, men två människor som träffas av samma pil känner inte samma smärta, och även om man försöker dela med sig av sin smärta mildras den inte. ”Jag reser österut och du västerut”, sa du med bedrövad röst. Om du ständigt reser rakt österut och jag västerut kanske vi till slut möts på en avlägsen, öde ö, älskling.
23
Baydar_Forlorade ord.indd 23
2011-12-15 09.40