9789185279722

MARCUS HARALDSSON

Dalslänningen den 12 maj 1989.

Författarens förord

Allt eftersom åren gick tycktes det alltmer fånigt, det där projektet för regnskogen som mina kompisar och jag arbetat med så helhjärtat som barn. När vi var elva år gamla och gjorde tidningar om miljöfrågor, skänkte pengarna till Barnens Regnskog i Costa Rica och verkligen trodde att vi kunde rädda världen. Jag har tänkt på projektet som godtroget och barnsligt.

För ett par år sedan började jag ändå bläddra i de tidningar vi producerade efter skolan på mellanstadiet. Det var som om tiden stått stilla. För över 30 år sedan skrev vi artiklar om oljeberoendet, skogsskövling, utrotningshotade djur, behovet av förnybar energi och att forskare i Umeå beräknade att jordens medeltemperatur skulle öka med mellan 1,5 och 4,5 grader. Nu, som medelålders, insåg jag att barndomsåren kanske var mina hittills mest klarsynta. Samtidigt förundrades jag över hur lite som förändrats i världen.

Hade ingenting alls hänt med de frågor vi brann för när vi var små?

När jag bestämde mig för att skriva den här boken visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag trodde först att det skulle bli ett gulligt och nostalgiskt inlägg i miljödebatten. Men berättelsen visade sig rymma mycket mer; den blev en trippelexponering av historia, nutid och möjlig framtid. För medan många här hemma tycks ha gett upp hoppet mötte jag en annan verklighet när jag återvände

till bergen i Costa Rica. Jag upptäckte hur det frö som vi var med och sådde för över 30 år sedan nu rotat och spridit sig genom världsledande forskares spetskunskap och ett djupt förankrat engagemang hos lokalbefolkningen.

Våra barndrömmar om en stor, levande och livskraftig regnskog har till stor del blivit verklighet – utan att vi vetat om det.

Vrede och optimism

av christiana figueres

Jag hade ingen typisk barndom. När jag föddes var min far president i Costa Rica där han kanske är mest känd för sitt visionära beslut att upplösa landets armé, min mamma var diplomat och djupt engagerad för miljön. Som familj reste vi mycket i vårt land.

När jag var tio år gammal tog mina föräldrar med mig till byn Monteverde högt uppe i de nordvästliga Tilaránbergen. Vi besökte ett av de skyddade regnskogsområdena, hemvist för en vacker gyllene padda som bara bodde på detta enda berg i hela världen. Jag minns att jag påverkades djupt av att djuret nästan var självlysande.

Mer än 20 år senare blev jag själv mamma och tänkte att det var min plikt att föra vidare min egen kärlek till naturen till mina döttrar. Så jag tog dem till Monteverde för att visa den gyllene paddan. Det var en smärtsam upplevelse, för vi fick veta att denna unika art hade utrotats. När jag frågade forskarna vad som hade hänt sade de att de inte riktigt visste, men de misstänkte att en gradvis temperaturökning hade gett de små känsliga djuren en hudsjukdom.

Jag var drygt 30 år och tänkte: Hur är det möjligt? Den gyllene paddan hade försvunnit framför mina ögon, och jag förstod att många andra arter också måste ha utrotats under dessa år utan att jag visste om det. Jag började läsa alarmerande vetenskapliga rapporter om avskogning och klimatförändringar och har under de senaste decennierna lagt all min energi på att göra något åt deras effekter på naturen och oss människor.

barnen som ville rädda världen

Skogarna runt reservatet där den gyllene paddan levde är i dag skyddade i Bosque Eterno de Los Niños, Barnens eviga regnskog. De förblir orörda tack vare att svenska skolbarn i slutet av 1980talet reagerade med samma oro på samma alarmerande rapporter som jag. Tillsammans med vuxna som tog deras engagemang på allvar skapade barnen en global kampanj, och fick också stöd av en grön omställning i mitt hemland Costa Rica. Det som var imponerande var dessa barns tro på att deras agerande kunde rädda skogen. Oddsen för att de skulle lyckas var små, men deras envisa optimism gjorde skillnaden.

I dag översvämmas vi av berättelser om hur världen är på väg mot en ekologisk och klimatmässig kollaps. Det är lätt att tappa modet. Forskning visar att en oroväckande stor andel av världens barn och unga upplever något som börjat kallas »pretraumatisk stress«, det vill säga ångest i väntan på en skrämmande framtid.

Mitt arbete med Parisavtalet började också med hopplöshet. Ingen – inte ens jag själv – trodde att världens länder skulle kunna enas om en ambitiös plan för att stoppa klimatförändringarna. Att en överenskommelse nåddes berodde inte på det finstilta i dokumenten, även om det också var oerhört viktigt, utan på att vi i den grupp som ledde förhandlingarna intalade oss själva att en förändring var möjlig. Sedan förde vi tusentals små och stora förhandlingar med nästan 200 regeringar – som alla hade olika intressen, krav och attityder – utifrån den övertygelsen. Att misslyckas var inte ett alternativ.

Om den senaste uppsättningen löften enligt Parisavtalet upprätthålls visar beräkningarna att vi kommer att få cirka 2,7 graders global uppvärmning. Det är alldeles för mycket, men också betydligt mindre än de 4,5 grader vi var på väg mot innan Parisavtalet antogs. Nu kommer regeringar till bordet med nästa uppsättning löften som för oss närmare 1,5 grader. Vi kommer ta in regel­

bundna uppdateringar av insatserna tills vi kan hålla oss inom den gränsen. Trots allt elände vi möter förändras världens attityd i en positiv riktning.

I dag sker omställningen framför allt hos företag och finansiella institutioner, och där sker den snabbt. Men våra politiker gör fortfarande alldeles för lite. Förändringen av våra samhällen kommer att kräva djupgående åtgärder inom alla sektorer och kosta pengar på kort sikt – men lyckligtvis kommer framtiden ur alla aspekter att bli betydligt rikare och mer rättvis i en hållbar värld än i en där våra ekosystem har kollapsat.

Efter den senaste istiden var 57 procent av jordens beboeliga markyta täckt av skog. Dessa urskogar gav oss människor möjlighet att utveckla våra civilisationer: de reglerar klimatet, binder vatten, renar luft och producerar mat. Tropiska skogar är dessutom jordens främsta biologiska resurs, eftersom de beräknas rymma över hälften av planetens arter. Varje art har utvecklats under miljontals år och ger en unik lösning på en unik uppsättning problem. Vi människor har ofta inte en aning om när eller hur vi kan komma att behöva dessa lösningar.

Sedan mänskligheten började utveckla samhällen har vi emellertid huggit ner våra urskogar. I dag återstår bara en femtedel. Som en del av en grön omställning måste vi låta varje urskogsträd stå kvar och genom plantering dramatiskt utöka jordens skogstäcke, eftersom det utöver utsläppsminskningar är den bästa lösningen vi har för att begränsa klimatförändringarna. Forskningsmodeller visar att vi på kort sikt, utan att påverka mänsklighetens försörjning, skulle kunna återbeskoga ett område av hela USA :s eller Kinas storlek. När träden i en sådan återbeskogad värld har blivit fullvuxna beräknas de kunna absorbera upp till 70 procent av den koldioxid som släppts ut i atmosfären sedan industrialismens början.

barnen som ville rädda världen

Vår framtid är ännu inte skriven. Vi känner till problemen och vi har hittat lösningarna. Vår generation är därför den enda med både kunskap och möjlighet att agera – före oss fanns inte kunskapen, efter oss kommer möjligheten inte att finnas. Det enda som saknas är övertygelse och beslutsamhet.

Därför är den sanna historien om hur små barn i Sverige och 43 andra länder bidragit till långsiktig förändring i ett litet men viktigt skogsområde i Costa Ricas berg så angelägen. Berättelsen visar att åtgärder är möjliga och kan göra skillnad.

Optimism är inte, som många tror, en naiv resa genom ett sagoland. Optimism är ett moraliskt val vi gör när vi ser att något är fel – och istället för att resignera bestämmer oss för att göra något åt det. Envis optimism lyfter oss och stärker vår tro på livet. Det är vi vuxna i form av individer, företag, institutioner och nationer som har skapat den värld vi lever i. Om vi nu, likt dessa barn, vågar tro att förändring är möjlig kan vi också genomföra den. Det är vi skyldiga de generationer som kommer efter oss.

Christiana Figueres var 2010–2016 chef för FN:s klimatförhandlingar med ansvar för att leverera Parisavtalet, där 196 länder lovade att arbeta för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Hon är också författare till boken The Future We Choose och medvärd för podcasten Outrage and Optimism.

Guanacaste

Nicaragua

Costa Rica

San José

Panama

Bosque Eterno (kväkarnas första skyddade skog)

Monteverde Molnskogsreservat

Bosque Eterno de Los Niños (Barnens Regnskog)

Arenalvulkanen

Arenals nationalpark

San Gerardo

Santa Elena

Monteverde

Brillante

San Bosco

Poco Sol

PeñasBlancas La Esperanza

Bekom Bekom

San Ramón-reservatet

La Tigra

BARNEN OCH VÄRLDEN

1951–1991

Monteverde på 1950-talet.

Ett grönt berg med gyllene paddor

Wilford »Wolf« Guindon var ett energiskt och rastlöst barn som älskade att vandra i skogen. Han växte upp i den amerikanska depressionens 1930­tal med fyra syskon, sin pappa och en faster, medan mamman hade blivit intagen på mentalsjukhus. Familjen drev en liten mjölkfarm i Fairhope, Alabama, en stad på den varma amerikanska sydkusten. Orten hade formats några decennier tidigare av en samling utopiska fritänkare för att testa om en skatt riktad mot landägare kunde upphäva alla ojämlikheter i samhället. Grundarna hade haft en rimlig förhoppning, fair hope, att det ekonomiska experimentet skulle ge resultat.

Familjen Guindon tillhörde Vännernas samfund, en religiös inriktning som även kallas kväkare. De utövade en avskalad form av kristendom där Gud ansågs finnas inom varje människa och individen hade ett stort eget ansvar: församlingen saknade präster, fattade beslut gemensamt och betraktade Bibeln som en bok snarare än en helig skrift. Kväkarna praktiserade jämställdhet mellan kön och raser och vägrade att befatta sig med vapen.

Med Alabamas mått mätt var Fairhope liberalt men de flesta invånarna höll ändå hårt på segregation mellan vita och svarta. Kväkarförsamlingen protesterade mot uppdelningen och på Guindons farm anställdes svarta traktorförare, som till grannarnas förfäran även fick äta vid familjens matbord på lunchrasterna.

barnen som ville rädda världen

När en vit besökare en gång vägrade att dela bord med dem förpassades han till förstugan där han fick äta i ensamhet.

När Wolf gick i skolan fanns ett poängsystem där varje vandrad mile bidrog till att förbättra betygen. Det passade perfekt för pojken som brukade ströva långa sträckor före frukost. Han hade ett avväpnande sätt att babbla och skämta med alla och älskade lektionerna i de naturvetenskapliga ämnena.

Under grundskolans sista år skaffade en av Wolfs kompisar en gammal T­Ford och en dag gav de skjuts åt två flickor. Wolf fick den några år yngre Lucille Standing i knät. Hon var känd för sitt skratt och gick under smeknamnet Lucky. Ett år senare var Wolf och Lucky förlovade och planerade sitt liv tillsammans.

Strax efter att Wolf tagit examen utlystes obligatorisk mönstring för alla män över 18. Andra världskriget hade nyligen avslutats, järnridån slöt sig och president Harry Truman ville utbilda tio miljoner soldater för att möta hotet från Sovjetunionen. Det var första gången i USA :s historia som män tvångsregistrerades i fredstid. Beslutet sågs av många som en förberedelse för nya krig – det som aldrig skulle få hända igen.

När det blev dags för Wolf Guindon och hans jämnåriga från kväkarförsamlingen i Fairhope att registrera sig hos militären vägrade de. Tillsammans med bröderna Rockwell och deras kusin skrev Wolf ett brev till försvarsledningen där de förklarade sin ståndpunkt: amerikanska skattepengar borde gå till att bygga upp världen, mildra fattigdom och svält samt stötta nya demokratiska regeringsbildningar, gärna genom det nybildade Förenta Nationerna. Att resurser lades på nya militära satsningar kunde bara leda till nya krig, hävdade de. De fyra – som i amerikanska tidningar snart döptes till »The Fairhope Four« – arresterades i december 1948.

Under rättegången uttryckte domaren välvilja mot kväkarnas pacifism: »Den här principen ni har är alldeles utmärkt.« Men,

fortsatte han: »Det här är ett statsskick som bygger på lagar och inte på människor och så länge ni lever här ska ni lyda landets lagar. De som vill bryta mot landets lagar, till och med när landet går i krig, måste lämna landet och inte komma tillbaka.«

The Fairhope Four dömdes till ett år och en dag i federalt fängelse för vapenvägran. Wolf Guindon jobbade på fängelsets mjölkfarm tills han efter fyra månader blev villkorligt frigiven. Under strafftiden fick domarens ord fäste i de unga männen. De kom fram till att det var omöjligt att leva i USA utan att på ett eller annat sätt stötta den militära upprustningen. När kväkarförsamlingen diskuterade möjligheten att emigrera röstade Wolf för att lämna landet.

En dag kom två församlingsmedlemmar hem från en resa till Centralamerika. Paret hade imponerats av den lilla bergiga nationen Costa Rica, som länge levt på export av kaffe och bananer och nu verkade ha slagit in på en för kväkarna intressant väg.

Landets nyskrivna konstitution gav kvinnor och svarta fullt medborgarskap, garanterade fria och allmänna val samt stadfäste en välfärdsstat med bland annat fri skolgång för alla. Mest relevant för kväkarna var dock att landets nya president, José »Don Pepe« Figueres, precis tagit det radikala beslutet att avskaffa landets militär. Han hade gått segrande ur ett blodigt inbördeskrig och insett att framtidens tvister måste vinnas utan vapen. Huvudstaden San Josés största garnison var numera ett konstmuseum och försvarsanslagen hade omfördelats till vård och skola.

Under sin resa hade kväkarparet träffat Costa Ricas finansminister och jordbruksminister som båda drev kreatursfarmer och såg stora möjlighet att förbättra landets ekonomi genom ett effektivare och mer varierat jordbruk. En god bit över 70 procent av Costa Ricas yta bestod av svårgenomtränglig regnskog och ministrarna utlovade fördelaktiga villkor för dem som omvandlade den till jordbruksmark.

Trots att många av kväkarna knappt visste var Costa Rica låg bestämde sig 44 personer i fem familjer för att flytta dit. Familjerna bestod av fyra generationer i åldrarna 0 till 80 år – Wolf var 20 och Lucky 18. Församlingsmedlemmarna skred snabbt till verket och sommaren 1950 lämnade en liten lastbilskaravan Alabama. Färden på primitiva vägar genom USA , Mexiko, Guatemala, El Salvador, Honduras och Nicaragua tog tre månader.

Wolf och Lucky stannade kvar i USA tills höstskörden var bärgad. De gifte sig den 14 oktober, packade sina ägodelar på en lastbåt och flög ett par veckor senare till San José där de återförenades med de övriga. Lucky konstaterade snart att hennes illamående på morgnarna berodde på en oplanerad graviditet.

Nästa utmaning för kväkarna blev att hitta en plats där församlingen kunde försörja sig på jordbruk. De utrustade små expeditioner som åkte till olika landsändar där jorden antingen visade sig vara för dålig eller marken för dyr. Efter en tid började några av kväkarna snegla uppåt bergen, där klimatet var svalare, de sjukdomsbärande myggorna färre och markpriserna lägre. Eftersom gruppen fattade beslut i konsensus och inget alternativ verkade passa alla övervägde de att bosätta sig på olika platser. Då fick de besök av en jurist som specialiserat sig på markköp och berättade om ett landområde på 1 400 meters höjd i de nordliga Tilaránbergen.

En tidig morgon följde tre av kväkarmännen med honom till området, först med jeep och sedan till häst – de sista milen längs en smal och stenig oxstig. På eftermiddagen nästa dag, den 19  april 1951, klev de av sina hästar ovanför byn Santa Elena. Utsikten var milsvid: långt borta i sydväst reste sig Nicoyabuktens soldisiga öar ur Stilla havet, i nordost tronade bergskammen som utgjorde vattendelare mot landets atlantkust. På de närbelägna sluttningarna övergick små fält med enkla bostäder i prunkande urskog inbäddad i vita moln. Marken mellan byn och berget ägdes av ett

lokalt gruvbolag som var redo att sälja för en rimlig summa och de omkring 175 spanskbördiga costaricaner som bodde här skulle också kunna köpas ut. De ursprungsfolk som en gång periodvis vistats på berget hade inte setts till på generationer.

De tre kväkarna återvände entusiastiska till huvudstaden och församlingen bestämde sig för att köpa området för 50 000 dollar.

Flyttlasset från San José gick när regnperioden börjat och de överfulla lastbilarna måste gång efter annan grävas och vinschas upp ur svart lera. När familjerna kommit på plats bestämde de sig för att ge sitt nya hem ett namn, denna gång utan krav på konsensus. Förslaget som fick flest röster var Monteverde, det gröna berget.

En del av costaricanerna som levde på sluttningarna flyttade längre ner i dalen medan andra stannade kvar för att arbeta ihop med amerikanerna. Många var fattiga precaristas, människor som överlevt genom att hugga ner regnskog för att skapa karga odlingsplättar mellan träden. Costaricansk lag lät vem som helst utveckla obrukad mark och belönade efter tio år insatsen med besittningsrätt, ett slags ägarskap. Konstruktionen var en central del av landets utvecklingsstrategi enligt tanken att både mark och samhällsekonomi förbättrades om skogen avverkades.

Wolf och Lucky tilldelades en bit mark längst ut i sydöstra hörnet: 40 hektar kuperad urskog. Wolf högg fram en väg och sågade och drog upp rötter tills de fick fram en yta där de kunde bygga en timmerplattform. På den reste de ett stort militärtält som de tagit med sig hemifrån. Bosättningen saknade el och rinnande vatten och deras få ägodelar stod i trähyllor längs tältväggarna. Runt

plattformen rensade Wolf mark där de kunde odla ayote, ett slags pumpa, och de skaffade kor, grisar och en häst som hette Sam.

Från maj till november kom det enorma mängder regn, tältduken läckte, och från slutet av regnperioden fram till mars blåste det hårt nästan varje dag.

Wolf älskade det. Här kunde han vandra i skogen precis hur mycket han ville, och vilken skog det var! Djup och till största delen orörd av mänsklig hand, lika gammal som berget självt. Varje kvadratmeter var ett universum av liv och bakom varje kulle fanns en ny uppsättning träd, blommor och djur. Wolf gick långa turer med sin machete och njöt av möten med apor, näsbjörnar och pumor. På morgnarna när de högg ved, hämtade vatten och mjölkade korna skrek vrålaporna, på nätterna kluckade och visslade grodorna. Lucky tog hand om deras nyfödde son Alberto och snart var hon gravid igen.

Kväkarnas första stora gemensamma projekt var att sätta upp ett enkelt sågverk nere vid Guacimalfloden, och snart inleddes bygget av en församlingsbyggnad och en skola. Dessutom behövde det lilla samhället säkra tillgången till vatten. Kväkarna bestämde sig för att skydda flodens tillflöde och satte undan 554 hektar urskog från den gemensamma marken högst upp i sluttningen. Vad som sedermera döptes till Bosque Eterno, Den eviga skogen, blev 1951 ett av Costa Ricas första skyddade skogsområden.

Resten av skogen skulle avverkas, så att församlingen kunde odla diverse grödor men framför allt ge kor bete. Kväkarna ville precis som hemma i Alabama satsa på mjölkproduktion. Eftersom Monteverde låg så avlägset verkade det klokt att omvandla mjölken till ost, som höll sig ätbar länge och kunde transporteras långa sträckor på dåliga vägar. 1953 började sågverket byggas om till en ostfabrik som efter flera års hårt arbete blev kärnan i den lokala ekonomin.

Att avverka träd som kunde mäta över 10 meter i diameter och resa sig drygt 60 meter mot himlen var ett hårt och farligt jobb. I början arbetade Wolf ihop med en ung lokalbo som var mycket skicklig med yxan. För att komma åt stammarna måste de först hacka bort buskar och sly med machete, sedan högg de fram ett

slags platå en bit upp i träden så att de kunde nå själva kärnvirket med yxor och handsågar. Efter ibland flera dagars hårt slit ropade männen »Al suelo!«, till marken, innan det avsågade trädet landade med ett väldigt brak – förhoppningsvis åt rätt håll. Wolf kände en mäktig tillfredsställelse varje gång en bjässe föll i backen.

Efter några år fick Wolf Guindon råd att importera en motorsåg från USA . Avverkningen gick nu oerhört mycket snabbare och han åkte snart runt för att hjälpa andra mot betalning. När behovet översteg Wolfs egen förmåga kontaktade han tillverkaren

Homelite som utsåg honom till sin första säljrepresentant i Costa Rica. Att saluföra motorsågar och lära kunderna hur maskinerna fungerade och underhölls blev en lönsam affärsverksamhet för den växande familjen Guindon.

Wolf och Lucky reste ett ståtligt timrat hus i New England­stil. Kväkarna konstruerade ett elverk, installerade en enkel telefonlinje mellan de utspridda husen och öppnade bygdens första pulpería, en liten kooperativt driven butik som sålde gummistövlar, kryddor och annat nödvändigt som inte kunde produceras lokalt. Den nybyggda skolans samlingssal användes även för församlingens möten: varje söndag klockan 10.30 satt de tillsammans tysta och stilla för att betrakta sin egen relation till Gud under exakt en timme. En gång i månaden avslutades mötet med ett knytkalas och lokalen fungerade även som ett slags bygdegård där Wolf och Lucky arrangerade squaredans. Den 19 april varje

år firades Monteverde­ dagen, för att högtidlighålla den dag då de första kväkarna klivit av sina hästar strax ovanför Santa Elena.

Allt eftersom Monteverde växte utökades betesmarkerna kring ostfabriken och i början av 1960­talet hade Wolf och andra börjat hugga fram betesmark i de allra högst och brantast belägna delarna av skogen. De började även ta sig ner i dalen på andra sidan berget längs floden Peñas Blancas. Från den frodiga ursko

gen där kunde de se den mäktiga konformade vulkanen Arenal.

Marken längs Peñas Blancas verkade mycket lovande för jordbruk men för att komma dit var de tvungna att korsa den höga bergskammen.

En särskilt svårtillgänglig del kallades för Brillante, den skinande, och låg på 1 850 meters höjd. Här var det förhållandevis kyligt och dimman låg tät under större delen av året. Över 4 000 millimeter regn föll varje år och den så kallade molnskogen bestod av små snedväxta ormbunksträd med långa skägg av lav och mossa.

Marken var svart av gyttja och täckt av knotiga rötter. Hit tog

Guindons och några andra familjer sina mjölkkor men det var ett fasligt slit att få upp djuren och betet var dåligt.

En del menade att namnet Brillante härstammade från det lokala gruvbolagets misslyckade guldjakt, andra att det syftade på det skimrande ljus som på molnfria dagar kunde sprida sig mellan träden. Snart upptäckte Wolfs kusin Jerry James ännu en möjlig förklaring.

I maj 1963 såg Jerry hundratals nästan overkligt gyllene och skinande paddor vid en av betesmarkerna, och i oktober samma år berättade han om sitt fynd för några biologer han kände i San José. I början av regnperioden året därpå fick han med sig ett par av dem, och så snart de lämnade stigen lystes den svarta jorden upp av gyllene paddor. De små djuren satt som i givakt med raka ryggar, minst 200 guldfärgade hanar inom en radie på tio meter. Honorna var olivgröna eller scharlakansröda och svarta, och betydligt färre.

Under några dagar tog biologerna mått på 142 hannar och 31 honor, räknade ägg, samlade in referensexemplar och studerade paddornas beteende. När de kom nära försökte paddorna gömma sig i hålor vid trädens knotiga rötter. De verkade bo därinne, och bara komma fram i början av regnperioden för att föröka sig, då det bildats vattenpölar mellan träden.

En av biologerna, Joe Savage, publicerade snart den första vetenskapliga beskrivningen av djuren som han döpte till Bufo periglenes, den lysande paddan. Han beskrev i artikeln att han först trott att någon doppat groddjuren i guldskinande emaljfärg eftersom de såg så onaturligt blanka och lysande ut. Paddorna var »omedelbart igenkännbara« och berget ovanför Monteverde var den enda plats i världen där de skådats.

Början av 1960­talet var tiden då en global miljörörelse började ta form. Den amerikanska marinbiologen Rachel Carson publicerade den banbrytande boken Tyst vår och samtidigt tilltog forskningen om både tropiska och tempererade ekosystem dramatiskt på universitet runt om i världen. Med mer kunskap insåg forskarna snart att människans inverkan på naturen var betydligt större än någon tidigare anat.

I Costa Rica instiftades det första statligt skyddade naturområdet 1963. Fyra år senare antog landet en skogslagstiftning som möjliggjorde skapandet av nationalparker. Många av initiativen i Costa Rica och på andra platser gällde bevarandet av enskilda arter på oftast små landområden, vilka skyddades av parkvakter och staket enligt modell från de jaktreservat som tidigare skapats för överklassen i Europa och USA .

Till Monteverde kom idéerna om naturskydd med de unga ornitologerna och biologistudenterna George och Harriet Powell i april 1970. De följde med Wolf upp till Brillante och fick uppleva skenet från hundratals gyllene paddor mellan de mörka rötterna. Makarna Powell förstod att paddornas biologiska nisch var extremt specifik och känslig för minsta förändring. De satte genast igång med att försöka skydda den skogsplätt som de – med hjälp av den gyllene paddan – hävdade var unik i hela världen.

Det tog nästan två år för biologerna att övertyga Wolf om att skogen runt Brillante var så viktig att den behövde skyddas.

barnen som ville rädda världen

Under alla sina år i skogen hade han aldrig haft en tanke på att skogsbruket kunde utgöra ett hot mot naturen, det var ju tvärtom naturen som utgjorde ett hot mot de mänskliga bosättningarna.

Wolf älskade träden och djuren men för att skapa utveckling behövde träden huggas ner. Efterhand började han dock lyssna på Georges och Harriets tålmodiga argument om att skydda moln­

skogen för paddornas skull. Brillantes största värde kanske ändå låg i att säljas till biologerna.

Makarna Powell gick in med egna pengar och fick även loss kapital från internationella organisationer för att köpa marken.

1972 instiftades Monteverdes Molnskogsreservat och San Josébaserade Tropical Science Center åtog sig att administrera det 2 000 hektar stora området. Mellan berget och kväkarnas by byggdes en liten vaktstuga med ett terrarium med en gyllene padda, för att visa lokalbefolkningen varför man inte längre fick avverka eller jaga i skogen.

Wolf Guindon slutade sälja motorsågar och anställdes som administratör för reservatet. Han fick en grön uniformsskjorta som han bar även då han inte var i tjänst och tyckte snart att arbetet med att bevara skogen var ännu roligare än att hugga ner den.

Lucky och barnen fick nu sällan se Wolf, som ständigt var ute och patrullerade och upprätthöll ett imponerande nätverk av stigar med sin machete. Han övernattade ofta under träden, eller så stannade han hos någon nybyggare över natten. Många i trakten betraktade Wolfs helomvändning från avverkning till skogsskydd med skepsis – de misstänkte att han, utlänningarna och biologerna hade hemliga planer för marken och kunde inte begripa hur de skulle överleva om de slutade hugga ner träden.

Under en period arbetade Wolf som högsta chef för Molnskogsreservatet. Administration och pappersarbete var inte hans starka sida och hans energiska och positiva humör förbyttes allt oftare

i mörk, mumlande dysterhet. Snart stod det klart att de frenetiska och allt längre vandringarna varit ett slags självmedicinering mot hans bipolära sjukdom och när Wolf fick litium lugnade allt ner  sig.

Samtidigt slet Lucky med hushållet, jordbruket och egna sjukdomar. Lucky var svartsjuk på skogens roll i Wolfs liv men bestämde sig för att inte låta det gå ut över hennes eget förhållande till naturen. Allt oftare lät hon barnen ta hand om varandra och gick ut i skogen för att rita av karakteristiska träd med blyerts på akvarellpapper. Lucky letade efter träd som kändes besjälade, där oräkneliga andra organismer klängde på stammar och i grenklykor som lager på lager av invirat liv.

Mot slutet av 1970­talet fanns inte längre det Costa Rica som makarna Guindon emigrerat till. Exporten av bananer och kaffe hade ökat kraftigt, och de ännu större tillväxtmotorerna stavades socker och framför allt kött. Snabbmatskedjorna i USA hade vuxit till några av världens största företag och nästan tio procent av allt kött som importerades till USA var uppfött på före detta regnskogsmark i lilla Costa Rica. Delar av exportintäkterna omfördelades till befolkningen i form av välfärdsprogram, vilka dessutom finansierades med internationella lån. Fler än nio av tio costaricaner kunde nu både läsa och skriva, på bara några decennier hade barnadödligheten minskat med 85 procent och medellivslängden ökat från 57 till 75 år. Costa Rica sprang ifrån grannländerna med hästlängder.

Framstegen medförde dock en kostnad. Landet skövlade mest regnskog per capita i hela världen. Näringen i regnskogen fanns i trädkronorna och när de sågats ner eroderade eller utarmades

jorden snabbt. Ny skog var därför tvungen att avverkas med bara några års mellanrum. Och på plantagerna användes alltmer konstgödsel och bekämpningsmedel för att ge plantorna näring

barnen som ville rädda världen

och hålla skadeinsekter borta. Kemikalierna letade sig ner i och förgiftade vattendrag, havsvikar och korallrev. Samtidigt krävde boskapsängarna stora ytor, som bara producerade små mängder näring och försörjde ett fåtal arbetare.

Till råga på allt fanns ett nytt mått, »biologisk mångfald«, som talade för följdverkningar av avskogningen som ingen tidigare tänkt på. Termen myntades av biologen Thomas Lovejoy som i Brasilien drev ett ambitiöst forskningsprojekt för Världsnaturfonden, WWF. Brasilianska bönder var enligt lag tvungna att bevara minst 50 procent av sin skog när de avverkade, och de bevarade träden stod kvar som isolerade öar mellan fälten. Lovejoy mätte upp lika stora kontrollytor i intakt regnskog för att studera hur antalet arter påverkades över tid. Resultaten visade att de avgränsade områdena genast började förlora fåglar, grodor, svampar, däggdjur och växter, och att allt fler arter försvann ju längre tiden gick. Öarna påverkades dessutom av kanteffekter som gjorde dem varmare och torrare. Ett avbrott på några tiotals meter kunde räcka för att bryta ekosystemen.

Att på sikt bevara regnskogens artrikedom i små isolerade naturreservat föreföll helt enkelt inte möjligt. I en rapport till USA :s president Jimmy Carter 1980 varnade Thomas Lovejoy för att upp till en femtedel av jordens alla arter riskerade att dö ut under de kommande decennierna om ingenting gjordes.

I Costa Rica bedrev biologen Daniel Janzen och hans kollega och hustru Winifred »Winnie« Hallwachs relaterad forskning. Paret arbetade för University of Pennsylvania men tillbringade större delen av tiden i sin lilla stuga i den tropiska torrskogen i Costa Ricas nordvästliga provins Guanacaste. Janzen var en energisk tropisk biolog som hittat sina första nya insektsarter som 14­åring och sedan producerat rön i en rasande takt. Under 20 år hade han publicerat drygt en artikel i en vetenskaplig tidskrift per månad. Sammantaget visade Janzens forskning hur

samspelet mellan arter var väl så viktigt som varje art i sig. Om en art försvann eller tillfördes i ett system fick det konsekvenser även för en lång rad andra organismer, ofta på sätt som var omöjliga att förutse.

I sin första banbrytande publicering hade Janzen beskrivit hur en myra och ett akacieträd var beroende av varandra för sin överlevnad: myran försvarade trädet mot växtätare och bjöds i gengäld på näring från trädet. Forskningen byggde på att Janzen gjort utstuderade ingrepp i arternas samspel genom att använda insektsgift och sekatör på hundratals träd. Därigenom förnyade han även biologernas metoder – från passiva studier till aktiva experiment. 1984 fick Janzen det prestigefyllda svenska Craafordpriset för sina upptäckter om samevolution i ekologiska system.

Winnie Hallwachs hade varit Daniel Janzens student och tillsammans jagade de finansiering för att dokumentera de ekologiska sambanden i Costa Ricas natur. I mitten av 1980­talet insåg dock paret att den snabba avskogningen riskerade att göra deras ambitiösa arbete meningslöst. De växlade fokus och ägnade istället sin ansenliga energi åt att försöka bevara regnskogen. De bearbetade flera rika industrimän och fick snabbt ihop 50 miljoner dollar till grundandet av Área de Conservación de Guanacaste. Målet var att få ihop ytterligare 350 miljoner dollar till en oberoende räntefond som skulle finansiera skyddet för framtiden.

Två saker stack ut med de berömda biologernas arbete. Den första var att stora delar av den mark som köptes och skyddades i Guanacaste bestod av jordbruksmark som nu återplanterades naturligt med hjälp av vilda djur och vind. Janzen och Hallwachs kunde alltså visa att det fanns hopp om att delvis återskapa vad som försvunnit. Den andra var deras insikt om att effektivt naturskydd krävde lokalbefolkningens och regeringens aktiva medverkan. I  en rapport till parksystemets chef Álvaro Ugalde skrev Janzen att det fanns två sätt att rädda en tapir: »Avsätt en

barnen som ville rädda världen

parkvakt 24 timmar om dygnet med ett gevär, eller lägg samma mängd resurser på att göra det omoraliskt att servera tapirkött till människors familjer och vänner.«

Enligt Janzen och Hallwachs brydde sig de flesta om miljöfrågor om deras åsikter och livssituation togs på allvar. Biologiparet utbildade därför en mängd lokala bönder och hemmafruar till parataxonomists, ett slags forskningshjälpredor som även spred folkbildning.

I början av 1980­talet kollapsade ekonomierna i alla centralamerikanska länder. Efter flera oljekriser kunde de inte längre betala sina skulder. I Costa Rica sjönk lönerna med 40 procent samtidigt som inflationen låg på hisnande 48 procent. Landet fick internationella krislån samtidigt som brutala inbördeskrig härjade i grannländerna.

USA: S president Ronald Reagan såg Costa Rica som en viktig spelpjäs i det regionala kalla kriget. I Costa Ricas grannland Nicaragua stred kommunistiska sandinister mot högergerillan Contras. Reagan erbjöd därför Costa Rica stora lån i utbyte mot att amerikanska specialförband fick utnyttja landets territorium för ett dolt träningsprogram för Contras. När stormakten i norr även krävde att Costa Rica skulle återinföra sin försvarsmakt och acceptera amerikanska militärbaser valde dock det lilla landet att trotsa påtryckningarna. 1983 deklarerade Costa Rica istället en »evig, aktiv och obeväpnad neutralitet«. För att inte förlora det ekonomiska stödet tillät de dock USA att bygga en hemlig landningsbana i djungeln i Guanacaste, som skulle stötta Contras drog­ och vapenhandel.

När ekonomen Óscar Arias tillträdde som president 1986 utnyttjade han sin position som ledare för en obeväpnad neutral stat till att – mot USA:s vilja – få presidenterna i El Salvador, Guatemala, Honduras och Nicaragua att förhandla fram en konkret plan för

regional fred. För att ta det egna landet ur den ekonomiska krisen genomförde han avregleringar och sjösatte desssutom en lång rad gröna reformer.

Costa Ricas skogstäcke hade vid det här laget krympt till strax över 20 procent av landets yta och Óscar Arias insåg att ekonomin inte skulle överleva på sikt om de även avverkade sina sista skogar. Uppdraget att vända Costa Ricas miljökris gick till landets första miljöminister Álvaro Umaña, som tog in biologerna Thomas Lovejoy, Daniel Janzen och Winnie Hallwachs som rådgivare.

För att tvinga landets näringar att samarbeta samlades alla frågor om energi, gruvor, skogsbruk och naturskydd under miljöministeriet Mirenem. Dessutom grundade man ett nationellt center för studier och bevarande av den biologiska mångfalden, och försvårade all omvandling av skogsmark. Istället började regeringen uppmuntra återskogning genom en rad ekonomiska reformer, bidrag och incitament samt inledde en satsning på ekoturism. Costa Rica blev det första landet i världen att använda ett system för grön skuldväxling, föreslaget av Thomas Lovejoy. I systemet tillät långivarna att ett lands statsskuld betalades med skyddad natur istället för med pengar.

Den 25 juli 1987 klev Óscar Arias ur sin helikopter vid ett monument i nationalparken Santa Rosa, alldeles nära Janzens och Hallwachs stuga i provinsen Guanacaste. Inför hundratals politiker, jordägare, parkvakter och barn förklarade han att marken där USA och Contras haft sitt hemliga militära flygfält nu skulle tvångsinlösas och inkluderas i nationalparken. »Det är det costaricanska folkets vilja att denna mark inte längre ska användas för en väpnad konflikt eller för att stötta våldsamma handlingar som går emot våra intressen«, sade Arias. »Istället ska vi se studenter och lärare, naturentusiaster och vetenskapsmän med böcker och vetenskapliga instrument.«

barnen som ville rädda världen

I Monteverde hade Wolf och Lucky fått sina första barnbarn. Lucky målade alltmer och Wolf ansvarade för det fysiska skyddet av Molnskogsreservatet.

Den lilla vaktstugan vid skogskanten var omvandlad till en enkel entrébyggnad för de uppemot 1 000 besökare i månaden som betalade inträde för att vistas i reservatet. Det som främst lockade naturintresserade turister var quetzalerna, en sällsynt och praktfull grönröd fågel med tuppkam och långa stjärtfjädrar, och den treflikiga klockfågeln med långa näbbspröt. Och de gyllene paddorna, förstås, även om få hade turen att se dem.

I byn kunde besökarna äta på någon av de nyöppnade restaurangerna och övernatta på Pensión Quetzal som drevs av ett par som flyttat ner från Ohio. Bland de bofasta fanns ett antal framstående biologer, vilka medgrundat Monteverde Institute som samordnade forskning och hjälpte tillresta kollegor att hitta familjeboenden i trakten. En annan nybildad organisation, Monteverde Conservation League, mcl , arbetade för att köpa och skydda mer av områdets skog. Den ledande fladdermusforskaren Richard LaVal var dess ordförande, Wolf Guindon vice ordförande.

mcl : s första målsättning var att skydda urskogen längs floden Peñas Blancas i sluttningen bortom bergskrönet Brillante. Allt fler costaricanska bosättare hade flyttat in i dalgången. De avverkade skog och skapade ny jordbruks­ och betesmark, och några av dem hade börjat bygga en väg som anslöt till det nätverk av stigar som skapats av ett kanadensiskt gruvbolag som prospekterade efter guld. Den stora urskogen på andra sidan berget stod plötsligt inför ett akut hot om avverkning.

En insektsforskare fick loss 25 000 dollar från WWF och kampanjen för att skydda området drog igång. Den första som sålde sin mark var Wolfs vän och tidigare skogshuggarkollega Eladio Cruz, som röjt en glänta högst upp i floddalen. Familjen Cruz

flyttade nu tillbaka ner till byn och Eladio började arbeta med naturskydd jämte Wolf ute i skogen.

Men det var bara en droppe i havet. Om reservatet som skapats för att skydda den gyllene paddan skulle utökas krävdes mycket mer pengar. Snabbt. Frågan var bara var de skulle komma ifrån.

I början av regnsäsongen 1987 kom den amerikanska biologen och universitetslektorn Sharon Kinsman till Monteverde för att leda en fältkurs i tropisk biologi och fortsätta sin egen forskning om svärmarpollinerade blommor. Samtidigt var den svenska dansaren och dramapedagogen Peroy Kirchner på rundresa i Costa Rica. Han var medgrundare av den svenska stiftelsen Globträdet som kopplade ihop lärare, konstnärer och miljöexperter med barn och ungdomar för att diskutera framtidsfrågor. Nu sökte han inspiration till skolprojektet »Skriet från urskogen« som skulle jämföra situationen för svensk och tropisk urskog. Peroy Kirchner hade hört talas om de gyllene paddorna i Monteverde. Dem fick han inte träffa, men väl kväkare som Wolf Guindon och biologer som Sharon Kinsman.

Kinsman berättade för svensken att hon framåt hösten skulle resa till Uppsala och Stockholm för att hålla föreläsningar. Det var en händelse som såg ut som en tanke och innan de skildes åt kom de överens om att Sharon Kinsman skulle berätta om regnskogen även för elever i Globträdets skolprojekt.