ANNSOPHIE FORSELL
KungaMamman
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© AnnSophie Forsell
Grafisk form: Mattias Norén Omslagsfoto: Therese Asplund
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-174-7
Vittnesmålet är här. Det ofattbara som kom att hända. Hur ett samhälle gjorde mitt barn så sjuk att hans liv sattes på spel och han kom att bli döende av det. Att samhället gjorde nästan detsamma med hans lillebror av liknande orsaker. Det är min skyldighet att prata om det nu när jag kan. Får. Visserligen delvis fiktivt, men nästan allt som återberättas här hände. Tårarna, bönerna och den ändlösa förtvivlan är helt sanna – timglaset som rann allt fortare likaså. Allt som händer andra barn och unga i samma andetag som ni läser dessa ord är lika sant. Allt som kommer att hända i en morgondag om vi inte gör något radikalt åt grundproblemen och dess grogrund. Just därför behöver det tydliggöras. Kännas. Krypa under skinnet på er därute – medvetandegöras och skaka om marken rejält. Så mycket som möjligt måste raseras, så att vi kan bygga upp det på nytt. På rätt sätt. Det är av yttersta vikt att ni får komma innanför murarna som omgav Zack. Att ni får vistas där mentalt. Om vi inte blir tillräckligt berörda kommer vi aldrig att förstå. Då kommer vi heller aldrig förmå oss att göra det jobb som måste göras där ute för att rädda andra barn och unga. Vi måste agera nu. En gång för alla. Något vi borde ha gjort för länge sedan.
Vi är skyldiga Zack det.
Vi är skyldiga de unga det. De som inte orkade hela vägen fram och inte finns med oss i dag.
Vi är skyldiga dagens krigarkämpar det.
AnnSophie – KungaMamman
Jag hade blod på mina händer. Bokstavligen. Zacks blod, då han höll på att förblöda mitt framför mig, framför oss alla, och det var bråttom nu med livräddande insatser. Jag höll krampaktigt om honom när han likgiltig lutade sig emot mig och jag bad mina tusen böner i ett och samma andetag.
Gode Gud, ta inte mitt barn ifrån mig. Inte än. Rädda hans liv och låt honom vara kvar. Stanna hos oss. Låt honom uppleva livet som det skulle ha blivit innan de stulna stunderna. Innan helvetesåren. Ge honom allt det där tillbaka.
Om Gud hade hört mig hade han ruskat bekymmersamt på huvudet åt mina böner med en lätt uppgivenhet. Han visste alltför väl varför det hade blivit som det blivit och att ingen skulle hjälpa mig i det mest akuta skedet. Den stora gudomligheten visste om att jag skulle vada i blod och bära Zack i min famn de tusen mil som han själv inte förmådde att gå. Gud visste att jag hade styrkan att göra det på darriga, svaga ben och han skulle förse mig med de livräddare jag kom att behöva, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. Inte alls.
When I die
You don´t have to cry
You don´t have to feel no feelings inside When I die
Med den svarta tuschpennan hade han skrivit på den rödmålade väggen inne i sitt tonårsrum. Att som mamma läsa orden var som att få en pil skjuten rakt igenom hjärtat. Zacks desperation blev förmedlad med knotiga bokstäver. Skrivna när känslorna var helt blottade och påvisade det allra värsta scenariot. När lusten och orken till att andas hade upphört för länge sedan. När vildvittrorna skrek honom galen och dementorerna lyfte honom från marken och flög tillsammans allt längre in i mörkret med honom. In i snårskogen där trädens grenar endast var beklädda med taggar, där luften var unken att andas. Dit hon inte nådde för att rädda honom. Dit ingen annan tycktes vilja bege sig oavsett vad det skulle kosta för Zack.
Under sängen hade Zack ett större skrin som han själv hade gjort i träslöjden några år tidigare. På den tiden då han fick känna att han fortfarande kunde prestera. När självförtroendet ännu frodades. Åren innan helvetesåren, innan alla ljusen brunnit ut. Han ställde skrinet på det ostädade skrivbordet och låste upp det. Det som låg där i var hans egna hemligheter, hans överlevnadskit. Förbandslåda. Anteckningsboken var en av dem. Skulle hans mamma någonsin ta del av vad han skrev där? För skulle hon göra det så skulle han inte vara i livet, tänkte han. Var det därför han skrev det han gjorde? För att ge henne tillgång till pusselbitarna så att hon någonsin kunde förstå det ofattbara. Varför det hade hänt och att hon verkligen inte hade kunnat göra mer? Eller skrev han det till eftervärlden som ett tidsdokument över en galen tid, så att man kunde ta en lärdom av alltsammans och i alla fall rädda andra unga i tid? Kanske skrev han det för att kanalisera allt för att han någonstans långt därinne trots allt ville vara kvar här? För att befria sinnet något, lätta på bördan. Han var så känslomässigt bedövad att han själv inte hade alla svar, mer än att han kände behovet av att skriva. Det bara fanns något därinne som behövde komma ut och luftas för att sedan återvända in i honom igen. In i mörkret dit solens strålar sällan nådde fram.
”Känslan av att livet är värdelöst kommer allt oftare. Det är något jag har accepterat och det stör mig inte ens. Jag behöver bara vara sysselsatt annars lär jag hamna fel. Livet och vårt samhälle är inte helt min grej. Jag bryr mig ärligt inte ett skit om vad som händer nu. Det blir som det blir. I de där stunderna när inget längre räknas är då det värsta kan hända. Jag vet att det är så och då är det väl så. Alla blir inte gamla här. Some die young. Shit happens. Bara så ni vet. Ändå. Jag älskar er. Och, mamma – du gjorde ditt bästa men ibland räcker inte ens det till.”
När depressionen nått hans botten fanns det ingen tro eller hopp om att det skulle vända. Ingen insikt om att det kunde bli så. Varför skulle det bli bättre? Livet var ju till för att jävlas så mycket det bara gick med honom. Precis allt hade vänts emot honom de senaste åren. En nedåtgående spiral som ingen ansvarig aktör hade förmått sig att bryta. Ett liv som backade, som bara ledde honom till mörka återvändsgränder. Andra som tillät det hända, som såg det ske men som vände blicken åt ett annat håll och i sin tur la ansvaret på andra som gjorde samma sak. Han hade slutat att bry sig om deras val, deras ignorans. Vems felet var att han trasats sönder helt. Livet kom att bli misslyckat för somliga, det var som det var. Han hade accepterat den tanken alltmer. Förlikat sig i sitt öde, vilket utgjorde att likgiltigheten fanns med i varje andetag numera. Hur skulle han någonsin våga tro att det kunde finnas ett bra slut efter allt? The Happy End? Det som bara hände andra. Hans verklighet vittnade ju om hur livets lotter föll. Somliga drog bara nitlotterna. Han ville inte dö, men orkade heller inte med att leva. En utgång som kvittade. En enda önskan fanns tillgänglig i hans medvetande och det var att slippa känslan av att det gjorde så ont att existera. Bara det. Att fly den. Undkomma den. Känslan av att bli levande bränd inifrån och ut. Att vara nyss fyllda arton år i en värld han inte längre kände sig välkommen till. Hemmahörande i. Delaktig i. Livet gjorde så ont i varje andetag att han var tvungen att ta i för att få ner nytt syre ner till lungorna. Lungblåsorna. Ut i blodet. Allt för att hållas vid liv, för att stanna kvar här på jorden ett tag till av anledningar han inte längre brydde sig om. För att bara existera även om hela hans väsen inte orkade det mer. De gråblå ögonen var livlösa. En kropp som signalerade att livet var på upphällningen. Att det var game over. Countdown. Armarna var sönderskurna av rakbladen för att kanalisera bort smärtan från själen. På ena axeln hade han använt eldslågan från en tändare. Hud som brunnit och lämnat kvar en djup sårkrater som blivit inflammerad. När ett liv gjorde alltför ont att leva.
När det bara blev övermäktigt till slut. När bensinen var tom i tanken, när han inte ens gick på ångorna längre. När motorn skurit och alla delarna fallit isär.
Anna hade händerna i ett nästan krampaktigt grepp runt ratten, likt hur en kapten håller i rodret då stormarna piskar ute till havs. Allt för att inte kapsejsa, för att inte kollidera med reven och bli kastad överbord, drunkna och bli bortförd av det vildsinta havet. Ofokuserat körde hon ut genom stadens rondeller som på autopilot där hon åkt tusentals gånger, men aldrig med den bultande paniken inom sig som nu. Livet hade aldrig varit så här jävligt någonsin även om det varit tufft i perioder. Känslan var så overklig och samtidigt så påtaglig. Hon passerade hus med adventsljusstakar tända i sina fönster och livets kontraster blev smärtsamt tydliga. Den idyll julen stod för, med en glittrande förväntan i ögonen och en längtan till julefriden, var miltals ifrån dem. Det kraftiga snöfallet gjorde att hon måste köra försiktigt, när hon helst av allt hade velat köra det fortaste hon kunde. Hon satt i bilen på väg till det hon trodde skulle bli räddningen. Vändpunkten. I hennes sinnevärld fanns inget annat alternativ än det. I passagerarsätet intill satt Zack med uppdragna knän och luvan från den fodrade jeansjackan uppdragen över huvudet. Helt innesluten i sig själv. Ingen sa något alls. Orden var verkningslösa vid det här laget, allt var redan sagt. Ordförrådet slut. Det sista ropet på hjälp hade han skrivit på båda sina händer med en bläckpenna: AID.
Ute var det skymning och det som borde vara den mest magiska tiden på året. När stämningen kring högtiden fanns närvarande precis överallt. Jul, jul, strålande jul. Det gick inte att
värja sig ifrån det. Snön låg tungt och vykortsvackert vilandes på granarna, som en påminnelse om livets vackra och sårbara i samma andetag. Anna kände hur ironiskt det hela var. Hur kunde världen fortfarande vara så bländande underbar när en del av hennes liv höll på att försvinna ifrån henne? Osynliga krafter som kunde vara förödande höll på att ta Zack ifrån henne. Han bokstavligen svävade mellan liv och död. Han satt henne så nära intill med hennes hand strykandes mot hans orakade kind, men var ändå så långt ifrån. Det var länge sedan han hade varit närvarande i hennes värld, delaktig i den. En djup depression kidnappar allt till slut. Förgör. Förstör. Förintar. Andra hade sett det komma smygandes, men inte gjort något radikalt åt det. Ansvar hade bollats runt under tiden allt skedde, i stället för rädda liv i tid. Stävja fallet och rentutav förhindra det. Anna kunde inte livrädda mer. Zack försvann alltför långt ner i kvicksanden med krafter hon inte orkade hålla emot i sitt grepp. Det var som att se honom ligga på en flotte invid strandkanten, låta ett okänt hav ta med honom ut, och sedan fick vågorna göra precis vad de ville. Den maktlösheten var vedervärdig, så nu behövdes andra aktörer och livräddare. De bara måste fånga upp honom nu och inte släppa taget förrän han hade förvandlats till en överlevare. I hennes sinnevärld fanns inget annat. För visst var det väl så det fungerade? Sjukvårdens instanser fanns till för att rädda liv till varje pris. Det var därför hon hade gjort en rejäl kraftansträngning och fått dem att åka till akutmottagningen. Och någonstans inom allt kaos, djupt därinne, fanns hans själ kvar och ville överleva.
Anna sneglade försiktigt på den gängliga sonen genom dimman av sina egna tårar. Det barn hon hade gett livet i gåva. Låtit födas. Andas. Leva. Gett en barndom och sedan en ungdom som bitvis kom att bli stulen ifrån honom. Men hon hade ändå alltid gjort det hon kunde för att berika ett liv i galenskap. Himlen hade alltid sina stunder då solen lyste på dem, om än i korta sekvenser. Hon bet sig i läppen för att inte högljutt brista ut i förtvivlad
gråt när hon tänkte på hur livet ofrivilligt kom att utforma sig. Inte för att felet vilade hos henne, eller hos Zack. Det var mer komplext än så. Andras handlingsförlamning hade tagit dem till platsen de nu var på. När aktörer inte var lagspelare kom deras tafatthet och trångsynthet med ett högt pris. De brännande tårarna var ett förskottsuttag på en kommande förlust. Hon var väl medveten om att han lika gärna kunde vara död innan vinterns snö smält undan. Innan vårens första tussilago skulle slå ut. Det var en katastrofartad känsla och varje atom i henne andades ren och skär panik. Hur länge skulle han orka vara kvar vid liv, hur länge till skulle tonårshjärtat vilja slå? Hur många dagar skulle han klara av att vistas i helvetesdagarna? Timmarna? Minuterna? Gick det ens att överleva? Som utomstående var det svårt att sätta sig in i känslan helt, även om hon hade varit nära intill honom när skuggorna kom smygandes som fjortonåring. När hon började förstå både vidden och djupet av det. Och det skrämde skiten ur henne.
Anna såg förtvivlat på hur han satt avskärmad intill henne. Så havererad. Trots att nödraketerna avfyrats för länge sedan var det ingen som tagit dem på allvar. Inget räddningspådrag i närheten av honom. Ingen bogserare som kom för att guida in honom på säkert vatten. Zack hade trampat vatten på egen hand så länge att mjölksyran spred sig i hela kroppen och varenda cell led av syrebrist. Han hade gjort som hans mamma sagt till honom innan de begav sig till länssjukhuset. Anna hade bönat och bett honom att ta emot hjälpen. Den sista utvägen innan det värsta kunde hända. En förälders mardröm. Desperat och rödgråten med mascaran utsmetad runt ögonen hade hon förmått honom att ta de radiostyrda stegen in i bilen för att åka till psykakuten. För att bli räddad. För att få hjärt- och lungräddning på en själ som hade fått hjärtstopp.
– Jag förstår att du mår dåligt, sa jourläkaren med lätt fladdrande blick. Han var fortfarande obekväm med att möta så
unga livströtta själar och längtade efter att hans AT-placering snart skulle vara över. Människors känsloregister var inte hans nisch alls.
– Men jag ser ingen överhängande risk för att du ska ta ditt liv, fortsatte han ansträngt. Du har tid inom en månad på öppenpsykiatrin med din nya läkare. Ta och gå till skolan imorgon du och bit ihop. Det kommer att ordna sig för dig. Det är jag övertygad om.
Hade hon hört rätt därinne på det låsta undersökningsrummet med ordningsvakten ståendes utanför? Hade sjukvården nekat livräddande insatser? Vilka parametrar hade de då gått efter? Vilka riskfaktorer hade de så fatalt missat? Hon svalde hårt och världen konverterades till att bli svartvit i samma andetag som innebörden landade. Skulle hon verkligen åka hem igen med det barn som höll på att förblöda och ingen skulle stoppa blödningen? Ingen som lappade ihop och lagade honom. Såg de inte att han förblödde mentalt och att livet fullkomligt rann ur honom? Det var som att hon lämnat av sitt barn på akuten efter en svår trafikolycka med inre skador som bara nonchalerades.
Skador som aldrig undersöktes och aldrig fick chans att behandlas och läka. Tårarna steg i hennes ögon igen och hon fick plötsligt svårt att andas när hon fylldes med skräck inför vad som väntade henne. Den ryska rouletten som skulle avgöra om han förblev kvar i livet eller inte. Hon tittade på den unga läkaren en sista gång innan hon smällde igen dörren till akutrummet. Hon la hans namn på minnet: Marcus Wallén. Måtte hon aldrig behöva minnas det namnet igen. För skulle hon behöva minnas, skulle det också betyda Zacks död. Och hon skulle för alltid veta vem som nekat honom livsuppehållande åtgärder.
Med darrande händer startade hon den igensnöade bilen. Så i chock och så livrädd som hon aldrig varit tidigare. Så utlämnad till vargarna. Hon befann sig mitt i en eldsvåda, en skogsbrand
som hon skulle få lov att släcka själv med sina bara händer. Zack satt fortfarande likgiltig intill henne igen.
– Jag sa ju till dig att det här var en värdelös idé. Och du ser, mamma, det är ingen som vill hjälpa mig någonstans. Så har det alltid varit, varför skulle världen vilja göra annorlunda nu? Allt är bara kört. Some die young. Det är lika bra att du räknar med att det kan bli så. Shit happens, liksom.
Anna sa inte ett ord, utan lät bilen gå på tomgång och tog med sig bilens snöborste för att laglydigt frigöra sikten. I byggnaden på andra sidan parkeringen såg hon på håll ett luciatåg komma ut genom entrén, sjungandes ”Stilla natt” när de passerade förbi de sista besökarna på sjukhuset. Med tårar och blötsnö rinnandes längs med kinderna muttrade hon:
– Fuck you, jävla jul. Fuck you så in i helvete nu.
”Du bara måste fortsätta leva älskade barn, vara kvar här, genomgå det allra svåraste och uthärda smärtan innan det vänder.”
Förtvivlat stod Anna där med sina tusen böner i livet, där det kändes som att gå barfota på krossat glas, bärandes på båda sina söner när samhället nedmonterat dem sakteliga. Trasat sönder själarna och tagit ifrån dem framtidstron. Lett in dem på villovägar mot helvetesgapet.
När budgetar gått före deras behov fick det tillslut katastrofala följder, då nästan allt blev till en rysk roulett om utgången. En barndom och ungdom blev stulen. Ett liv kidnappat.
KungaMamman skildrar med stora penseldrag livet i diagnosbubblan av adhd, add och asperger, såsom få återgett det tidigare.
Boken inger hopp om att allt är möjligt att nå, även om man befunnit sig i det mest nattsvarta. Och hur man dessutom, mitt i allt det svåra, hittar livets guldströssel och överlever allt.