Tjugotvå berättelser
Jonas Larsson Svenborn
DE VÅLDSUTSATTA BARNENS MÖRKA VERKLIGHET
Tjugotvå berättelser
DE VÅLDSUTSATTA BARNENS MÖRKA
Jonas Larsson Svenborn
VERKLIGHET
De våldsutsatta barnens mörka verklighet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Jonas Larsson Svenborn
Grafisk form: Emelie Bohman, Visto förlag
Faktagranskad av Inger Ekbom, leg. psykoterapeut, socionom, verksamhetsutvecklare och handledare på en terapimottagning för unga i Stockholm, samt utbildare och handledare i att stödja barn som upplevt våld i sina familjer
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-058-0
”Jag älskar dig. Det kommer gå bra.” Det var det sista jag sa till min 8-årige son Tintin innan jag skickade i väg honom på ett påtvingat tvåtimmarsumgänge med sin pappa. En pappa som var anledningen till att Tintin sedan ett år gick på samtal på våldsmottagningen. En pappa som under flera år utsatt Tintin för psykiskt våld.
Men det gick inte bra. Det som inte fick hända, hände. För Tintin kom aldrig tillbaka levande. Han mördades av sin pappa i januari 2023.
Det var med en stor klump i magen jag läste Jonas bok De våldsutsatta barnens mörka verklighet. Det blev många pauser. Men precis som Jonas skriver, jag har möjligheten att pausa, återhämta mig från alla känslor orden väcker i mig. Barnen får leva med de känslorna. Därför tvingade jag mig själv att läsa klart. Jonas bok visar att våld mot barn är ett samhällsproblem som kräver handling och leder till stort lidande, oftast i flera generationer.
Förutom Tintins utsatthet har jag även mött de barn Jonas beskriver inom psykiatrin. För jag är inte bara Tintins mamma utan även barn- och ungdomspsykiatriker samt traumaterapeut för barn. Jag lärde Tintin tidigt att kunna sätta ord på sina tankar och känslor, för att lättare kunna bearbeta svåra händelser och upplevelser, med tanke på den pappa han hade. Tintin var väldigt verbal och mogen för sin ålder. Han hade inga beteendeproblem. Inga inlärningssvårigheter. Han var aktiv på fritiden, social, charmig och mycket omtyckt.
Ingen skulle märka att Tintin var våldsutsatt bara genom att titta på honom. Latent våld är något vi pratar alldeles för lite om. Det var Tintins vardag hos sin pappa. Tintin berättade om rädslan för flera myndighetspersoner. Han sa att han inte var trygg hos sin pappa. Att han var orolig och ledsen. Han ritade, han skrev. Han var väldigt tydlig.
När till och med polisen lät en gråtande Tintin motvilligt sätta sig i en bil med sin pappa efter en våldshändelse sa Tintin uppgivet till mig: ”Ingen kan stoppa min pappa.” Och han hade rätt. Pappans rätt till sitt barn vägde tyngre än Tintins rätt till en uppväxt fri från alla former av våld. Samhällets svek kostade Tintin livet.
Tack Jonas för att du vill vara de våldsutsatta barnens röst och för att du synliggör det fruktansvärda våldet. Tack för att Tintins röst också får vara med. Jag hoppas att du som läser detta och som möter barn – varsomhelst, när som helst – förstår att just du kan göra skillnad i ett barns liv. Genom att våga ställa frågor, lyssna och agera. Det kan vara just du som stoppar våldet och förändrar ett barns liv.
/Sanam Gharaee. MAMMA TILL ÄNGLABARNEN TINTIN OCH CELIN, BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIKER, TRAUMATERAPEUT FÖR BARN, FÖRFATTARE TILL BOKEN GLÖM ALDRIG TINTIN, SAMT ORDFÖRANDE FÖR LEX TINTIN-FÖRENINGEN.
Jag vet hur det är att vara ett våldsutsatt barn.
Jag vet hur det känns att bli utsatt för grovt våld, att vara livrädd utan någonstans att ta vägen.
Jag vet hur det är att ha svårt att andas av skräck, i panik, utan möjlighet att ta sig ut.
Jag vet hur det är att se på när ens ena förälder blir knuffad, slagen och förnedrad, av ens andra förälder. Jag vet hur det kan kännas att som syskon tvingas se på när ens lillebror håller på att bli ihjälslagen, det har en storebror berättat för mig.
Jag vet hur det är att bli inlåst i ett rum, för att sedan bli utsatt för grova sexuella övergrepp, gång på gång under flera års tid.
Jag vet hur det är när ingen utomstående frågar, undrar, reagerar eller agerar, vare sig i närmiljö, i skola eller någon annanstans.
Jag vet hur det är att känna sig ful, äcklig, oönskad och helt värdelös inför de som ska älska dig som mest. Det är fruktansvärda känslor att leva med. Samtidigt som man lever med en skräck som gör att kroppen är i ständig beredskap, med en oro och uppgivenhet som gör att man som barn ofta fantiserar om ens egen begravning. Med tankar om att då, kanske, någon skulle bli ledsen. Eller så är det bara slut.
Jag vet hur det är att gå med de här känslorna, tankarna, fantasierna och drömmarna, från liten till vuxen. Jag vet också hur det är att försöka signalera, att på olika sätt genom ens beteende skrika på hjälp, utan att någon i vare sig skolan eller omgivningen på fritiden ser eller hör det man önskar. Jag vet hur det är att som barn bli bestraffad på eget beteende, utan att vuxna visar minsta intresse för bakomliggande orsak till att man är utmanande och störande.
Jag ansågs ha bra föräldrar, i alla fall en pappa som var redig, som kämpade och gjorde rätt för sig. Om de bara visste.
Jag kastade stenar på bilar och utför stup. Jag slet och kastade ner andra barn på marken. Jag skrek, grät och svingade vilt. Tills jag insåg att ingen ändå förstod att jag ropade på hjälp. I stället började jag föra mig precis som i mitt hem, i alla miljöer. Precis så följsamt och varsamt som jag var tvungen att bete mig för att undvika våld hemma, det blev mitt sätt överallt. Det uppskattades.
Jag blev killen som kunde användas som gott exempel. Vuxna i olika miljöer, skolan i synnerhet, pekade plötsligt på mig som ett föredöme när det kom till att vara i tid, sitta still, vara snäll, artig och allt det där som vuxna vill ha runt omkring sig. Jag var alldeles särskilt uppskattad i matsalen, där jag alltid satt tyst vid bordet i skolan, som tog och åt mat utan minsta spill, som skrapade bort resterna från tallriken och i perfektion satte den i diskstället innan jag tackade så mycket för maten inför leende mattanter. Jag fick av släkt, vänners föräldrar och andra vuxna höra hur väluppfostrat jag hälsade, förde mig i sociala sammanhang och hur bekväm jag var att ha runt omkring, ”en gammal själ i en liten kropp”. När jag samtidigt hade talang för fotboll och andra idrotter så var jag den killen hela dagen med hela bygden. Med till synes gott självförtroende och utan begränsningar. Den enda kritik jag fick var när personal på skolan tyckte att det var synd att jag inte ansträngde mig mer. De tyckte att jag hade lätt för mig men att jag var lat och nonchalant som inte läste på till prov, inte alltid ställde mig framför klassen och redovisade. Men i och med att jag var så väluppfostrad, charmig och duktig på annat så hade man överseende med mina brister. Hatet som växte i mig när ingen förstod varför jag var så snäll, artig och skötsam, det var starkt. Jag levde med en konstant ångest, oro och rädsla. Mitt i våld, missbruk och livsfara. Jag hatade mig själv och jag kände hat mot omgivningen, som visade hur chanslös jag var som barn inför vuxenvärlden.
Det kom att bli en hårfin skillnad mellan val och riktning in i tonår och vuxenliv. Det kunde lika gärna ha blivit ett destruktivt liv. Att jag lyckades överleva beror på en mängd olika faktorer. Det var tack vare ett starkt inre driv, att jag lät mig inspireras av fiktiva och tillika ovärderliga hjältar i filmer, men främst att jag lärde känna en kompis vars familj visade mig det friska. Där var jag välkommen och de såg till att jag kände mig som hemma, i en miljö där jag fick vara barn med allt vad det innebar. Man kunde till och med skratta, leka och prata högt, utan minsta risk för våld. Det var silkeslent, varmt och fridfullt för min kropp, såväl för insidan som för utsidan. Och för att beskriva den enskilt viktigaste faktorn för att jag överlevde så var det pappan i denna familj. Han inte bara visade mig hur en vuxen man kan vara snäll, engagerande, omhändertagande och kärleksfull i hur man sätter gränser. Han visade mig också till andra friska sammanhang. Han var den som såg till att jag hittade den riktning som gör att jag lever idag. Hans namn var Julio.
Jag tackar honom för att jag kunde göra en resa med två spår som startade när jag slog mig fri och klev in i vuxenlivet.
Ena spåret innehöll flera givande utbildningar som ledde till fina år av arbetslivserfarenhet i yrken som jag älskat, så som undersköterska, säljare och framför allt journalist. Det andra spåret innebar att jag under perioder bearbetade min barndom och uppväxt. En smärtsam resa som är svår att beskriva, men med ett gott utfall, för att fatta mig kort. Så småningom kunde spåren flätas samman, till en trygg stig att vandra. Då skolade jag om mig till det som barndomen formade mig att bli ämnad till. Jag har under många år nu haft ynnesten att kunna möta familjer och fått möjligheten att vara en del av vad som inneburit positiva förändringar i deras liv. Dels genom familjebehandling, dels som stöd till våldsutsatta. Men det är också genom alla möten med våldsutsatta barn i mitt arbete, i kombination med mina egna erfarenheter, som det vuxit fram ett starkt behov av
att göra mer. För det är en ren skam att möta våldsutsatta barn och inte kunna svara på varför vi vuxna inte kan skydda dem. Att inte kunna svara på varför de inte får det stöd och den hjälp de behöver av omgivningen, varför vuxna inte verkar förstå. Jag har svårt att göra verkligheten begriplig för ett barn, när jag själv inte förstår varför de som i samhället fattar livsavgörande beslut för våldsutsatta, inte ser det som en självklarhet med adekvat kunskap om våld. Jag har lika svårt att acceptera hur vi som samhälle kan erbjuda bearbetande, stärkande och läkande stödinsatser å ena sidan, samtidigt som det å andra sidan saknas kunskap nog att skydda barn från det livsfarliga våldet. Jag tycker också det är sorgligt att det inte är en självklarhet att all personal inom skolan fortbildas tillräckligt, då det oftast är där de utsatta barnen befinner sig, när de inte är mitt i våldet.
Det är också i skolan som de våldsutsatta ofta signalerar att de mår dåligt och far illa. Kunskap om våld är ett måste om man ska kunna se och förstå signaler, bemöta våldsutsatta utifrån unika behov, men också för att kunna ta skyddande, välgrundade och tillika livsavgörande beslut hos myndigheter.
Att leva med vetskapen om att samhället inte räcker till, att arbeta med våldsutsatta barn som befinner sig i olika orättvisa och fruktansvärda situationer, i kombination med alla egna erfarenheter av att vara ett våldsutsatt barn. Det är grunden till varför jag skriver den här boken. Jag vill att alla som läser ska förstå hur det är att vara ett barn mitt i våldet, vad det innebär på riktigt. Jag är övertygad om att ju fler som förstår, desto större förändring i samhället.
Här får du kliva in i 22 autentiska situationer, berättelser från insidan av den mörka verklighet som de våldsutsatta barnen lever i, där du kan iklä dig rollen som det hjälplösa barnet. Jag vill med innehållet måla verkligheten så mörk som den faktiskt är, utan minsta förskönande penseldrag, med avsikt att hitta hjärtat och
magen hos dig som läser. Det måste få kännas. Jag är övertygad om att alla behöver känna, för att kunna förstå på djupet.
Jag hoppas att bokens innehåll är med och bidrar till detta.
Exemplen är en blandning av egna upplevelser och berättelser tagna från våldsutsatta jag mött i min yrkesroll. Det är förvisso med sorg jag känner ett behov av att vara barnens röst, då det är ett kvitto på att det behövs, för att det här och nu ligger massvis av våldsutsatta barn instängda i rum utan möjlighet att ta sig ut. Men det är också med hopp om förändring, en bättre framtid.
DEN HÄR BOKEN ÄR ETT ROP PÅ HJÄLP Å DE VÅLDSUTSATTA BARNENS VÄGNAR. GENOM TJUGOTVÅ AUTENTISKA FALL SPEGLAS EN MÖRK
VERKLIGHET, DÄR LÄSAREN FÅR EN UNIK INBLICK I VÅLDET SOM PÅGÅR I MÅNGA HEM.
SAMTIDIGT VISAR BOKEN HUR MAN KAN SE OCH FÖRSTÅ NÄR BARN
SIGNALERAR ATT DE FAR ILLA OCH VAD DE BEHÖVER. AV SAMHÄLLET. AV YRKESVERKSAMMA. AV VUXNA MEDMÄNNISKOR. AV DIG.
ETT ROP PÅ HJÄLP FÖRTJÄNAR ETT OMHÄNDERTAGANDE SVAR. VÅLDSUTSATTA BARN MÅSTE TAS PÅ ALLVAR.
”Det här är det bästa och mest meningsfulla jag har läst på länge. Det är vidrigt och det känns i magen genom hur Jonas beskriver det mörker som de våldsutsatta barnen lever i. Den här boken borde läsas av varje vuxen medmänniska, särskilt inom rättsväsendet, Sveriges domstolar, socialtjänsten, familjerätten och alla andra verksamheter där vuxna möter och påverkar barns liv.”
/Rebecca Lagh
VD ADVOKATBYRÅ REBECCA LAGH AB, SAMT BROTTSOFFER- OCH BARNRÄTTSADVOKAT
”Jonas bok ger röst åt en verklighet som så ofta tystas – kanske för att den är för smärtsam för att ens föreställa sig. Jag hoppas att det finns en vuxenvärld som ska orka läsa och ta till sig ett av bokens starkaste budskap – det behöver inte vara så här.”
”Det var med en stor klump i magen jag läste boken. Jonas visar att våld mot barn är ett samhällsproblem som kräver handling. Jag hoppas att du som läser detta och som möter barn – förstår att just du kan göra skillnad.”
/Sanam Gharaee MAMMA TILL ÄNGLABARNEN TINTIN OCH CELIN, BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIKER, SAMT TRAUMATERAPEUT FÖR BARN
www.vistoforlag.se
/Sara Skoog Waller
FIL.DR I PSYKOLOGI, SAMT FORSKARE I KÖNSRELATERAT VÅLD