MÖRKER
TOBIAS
AEDEL
Mörker
TOBIAS AEDEL MÖRKER
©TobiasAedel 2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8114-909-8
Dedikation
Dennabok tillägnas dig,käraläsare. Jaghoppas innerligtatt du skall komma attbåderoasoch oroasavdessinnehåll. Attden skallfå dig attvilja läsa varjeblad idesshelhet, ända fram till slutet.
PROLOG
Narva–Svenska Livland, 8:edecember år 1700.
Karl drog den kallaoch lite fuktigakappantätareomsig.Den tjocka grå kappan somhan hade ärvt av sinfar varefter gedigenanvändningnumera luggsliten mentjock ochännuduglig. Hanhadebådesvettatsoch frusit om vart annat, i fleraomgångardenna dag. Tårnahadesedan länge tappat känseln, trotstvännelager tjocka yllesockor ochdessutomgranris somlåg utbrettpåmarkenatt vila stövelsulornaemot. Hanvickade tårnauppåt och neråtför atthållaigång blodcirkulationen.Det susade iträden ochnästan inga andra ljud hördes.Varkennäraeller på håll.Enkråkashesakraxstörde plötsligtfriden ochKarl, somprecisskulleresasig stannade isin rörelse. En fågelsom störsi sinvintersömnoch gersig iväg på en ilsken flygtur brukar oftabetydaatt detärnågot annatsom rörpåsig iskogenoch därmedskrämtden till flykten. Karl lyssnade ochspejade,men detendasom kundehöras varskogens långsamma, susandesång. Lite somenhimmelsk fors,tänktehan,medan blickensakta gick från högertillvänster.Noggrant tittadehan.Lät blickenstannaenextrastund,där skogen varsom djupast ochskuggorna mellandemäktiga stammarnasom mörkast. Pulsen,som stigit någotunder kråkansplötsligautfall,hadeåterigenbörjatnormaliseras.
Stråkavsnö forsakta från trädgrenar ochfrånsmå drivor likt rastlösa gastar somdansade omkringi småvirvlar,skira somsjaletter som flyttsinaägare ienplötsligvindpust.
Skogenskonungstodävendenna bistra jaktdagingenstansatt se.Han hade börjat blialltmer sällsynt de senasteåren, även om spår ochspillning hade observeratsavjaktdrängarna dagenföredenna.
Karl togupp sinförsilvrade fickflaska ur ränselnoch drog ur dess kork medtänderna. Hantog en både värmande ochstärkande klunkavdet bittra
brännvinet.Varje gång hangjordedet så ångradehan sigliteoch tänkte attman bordehaanväntspannmålettillbrödistället.Entanke somalltid roadehonom,och handrogpåmunnendär uteiskogenisin ensamhet. Plötsligtsprattkråkantilligen. Dennagångpånärmare håll.Han såghur den foriväg, meninteriktigt vart.Han tyckte sigse hurdet rördesig bortom en litenhöjd, därnågra unga granar brettutsig.Men hurhan än tittadesåkunde hanintesenågot.Det blekadagsljusethadesvårt attkomma nerpåmarken ochborstaundan skuggoroch mörker.Den vita snön till trotssåvar detinte särskilt ljustdenna vinterdag. Sporradavden plötsligaspänningen,och även kanske rent utav brännvinet så greppade Karl denvackert utsirade livländska studsarenoch restesig försiktigt.Ienvan rörelsesålyftehan bössan lodrätt nära kroppen ochlät den långapipan saktafalla framåt,samtidigtsom han spände hanenoch hastigtkontrollerademed en blickatt fängkrutet sågtorrt ut.Han rördesig smidigtoch lite hopkrupetsamtidigt somhan tänkte att hannog sågutsom en vålnad isin fars gråkappa,där hansakta ochnästintill ljudlösttog sigfram. Snön varmjukoch torrmen ändå lätt attgåi,den varken knarrade eller hindrade honomatt röra siglätt, menvar ändå djup nogför att verkadämpandevid hans steg.Han förflyttade sigtålmodigt ochsakta ien cirkulärrörelse motväst, så atthan skullefå soleni ryggen närhan välskulle tillatt försiktigt ta sigframmot villebrådet, Soleniryggenoch vinden iansiktet, så somhansfar alltid hade sagt åt honomatt smygaan. Hanhadeengång frågat varför,dåhan tänktatt manborde kunnat döljasin ansmygning med vinden iryggen, gömd isnöns rök. Menhansfar hade då förklaratatt djuren hade bättre lukt än människan, ochatt detdärförgällde attmänniskodoften blåstesbortmedansman smög an.Han stannade uppoch väntade. Gick ner på huksåatt hjärtatkunde få stilla signågot,samtsåatt hans armarkunde få en litenvälförtjänt rast.Studsaren hade sexräfflor iloppet, vilket gjorde den relativt trög attladda.Men en erfarenjägareplanerade alltid sina skott, så attendastett räckte. Denvar lång ochslank,men relativt tung medtanke på den iKarls smak,liteklena kalibern.Karlföredrogdesvenska slätborrade musköterna medtunga kuloroch detöronbedövande brak somåtföljdes när de överladdadestyckenaavlossades. Hanlyssnade ochtittade.Försökteobserveravarje ljud ochrörelse iskogen, mennulåg allt stilla ochtystigen. Av dentidigaresåystra fågeln varken syntes ellerhördesett spår.
Denbleka solendaladei rask takt ochomdet skulle blinågon jaktlycka denna dagsåvar detKarlsom skulle få söka uppbytet –intetvärt om.Han fattadeåtertag istudsaren likt tidigare mönster, vickadeden lätt motvänster så atthan lättareskullekunna slänga ettöga ifängpannans öppning.Torrt krut är en huvudingrediensnär detkommertilleldvapen. Hansmögåter an ochdet varlitebesvärligareterräng här, vilket gjorde atthan plötsligt tappadebalansennågot ochhöllsånär på attförlora den helt.Situationens plötsligauppkomstgjordeatt hansvortillheltkort, någotsom hangenast ångrade, då hanhaderöjtsin position fördesåobservantavilten. Han stannade kort upp, kröp ihop medsittvänstra knäi marken ochvände saktablicken någottillvänster och fick synpåenråbock. Denhadeinte sett honom, utan hade sinblick vänd emot tätningavgrannågot framöver. Karl lade saktaansin studsare ochbörjade saktaförapekfingretmot avtryckaren. Detvar ettfullvuxet menmagertdjur. Densåg förögatheltfrisk ut.Han saknadedockett horn.Det hanhadeibehålldeladeupp sigi flera vackra klykor,och Karl funderadeför sigsjälv om detvar avsaknaden av halvadesshuvudbonadsom gjorde attden fick ettmagertintryck.Men nej, den varverkligen mager. Vinternhadevarit bister ochlångsedan de tidiga höstmånaderna,vilkettroligtvishademedfört attdet varsvårt förden här kraken atthitta gott vinterbete.
Karl tyckte attden kändes ovärdigtatt fällaensådan kravlig skapelse.Han jagadeinteför födan, utan förlusten. Hantog nerstudsaren från axeln ochslakade hanen, vilket skapadeett mekanisktklickljud.Plötsligtvände råbockenhuvudetmot Karl ochderas ögon möttes.Ett ögonblickavsamförstånduppstod.Jägaren ochdessbytepåtuman hand.Bocken, somdrevs av sina drifter att fly, tvärvändeoch satteavspringandes ochskuttandesmellan träden.Karltittade efterhonom så längehan kundeseden vita akterspegeln guppaiden allt merdunklaskogen.
Blodet isadesig ikroppen på Karl närhan hördeett bekant morrande. Mångavar de jakter hantillbringat tillsammansmed sinfar,och på några av dem hade hanhörtdetta välbekanta menfasansfulla ljud.Han hade bevittnatvuxnamän bliheltsom förstenade av det. Atthelttappa fattningen. Skrika likt barn ochropaefter mor. Andrahadeskakatoch tappat sina eldvapen.Själv hade Karl aldrig känt dennabjörnfrossa,men hade lärt sig
attrespekteradetta djur ochvissteatt detvar extremtfarligt. Specielltefter ettdåligtskott,eller om manråkat på björnungen,eller om björnen, som viddetta tillfälle, hade vaknat förtidigti sinvinterdvala.
Spejarna medsittkoppel av hundar,som vartänkteatt drivaupp viltet i rörelse, hade alldelessäkertkommitför nära idet ochväckt björnen.
Karl vred saktasitthuvud åt höger, därmorrningenkommitfrån. Han höll istudsaren så hårt attdet gjorde onti händerna.Han visste bättre än attgörasnabbarörelser, menförstod samtidigtatt hansakta måstekomma runt medhelakroppen föratt kunnakomma till skott.
Björnenröt medvidöppnakäftar ochhan kundeseskummet ibestens mungipor.Den slog uppretat medena framramenimarken. Slag medsådan kraft attdet kändes uppgenom Karlsstövlar trotsatt avstånden dememellan bordehauppgått tillåtminstonetvå dussin alnar. Karl hade nu lyckatsvrida sigsåpassatt hans kroppvar någorlunda vänd emot björnen. Hanhade låtitvänster knäbehålla sinplats ochiställetvriditsin högrafot åt björnens håll,och på så sätt få medsig kroppen. Nu gällde detbaraatt spänna hanen, förflytta högerfot isidledutåt, föratt återfå balansen, ochsen till sist vända pipan motmålet.Sen skulle dettaskådespel vara över.
Innantankenens varriktigt färdig iKarls huvudsatte björnenplötsligt fart.Karlsvingadepipan ochspändehanen ienoch sammarörelse,men björnenvar försnabb.Skottet brannavutanett planerat mål, ochträffade en trädstam en bitbort. Karl föll bakåt ochbjörnen slog honommed ramen så hårt isidan atthan foriväg. Hade hanintetappatbalansenoch redan varitpåväg åt sammahåll, hade björnens slag troligtvis slagit honommedvetslös.Karlsåg vita blixtar inutisitthuvud närhan föll medbakhuvudet emot en trädstam.Björnen rötoch detstora djuret tornadeupp sinväldiga skugga över honomdär hanlåg på rygg.Han försökte kommaundan men stövlarnas klackarville inte hittanågot fästei denfrusnamarken. Karl fick uppsin pistol ochtänkteatt hanmåste få in dess mynningi bestenskäft om den skulle kunnarädda honom. Planen gick om intetisamma stund somdet uppretadedjuretbegravdesinavassa tänder iKarls underarm. Han vråladeavsmärtaoch pistolensskott gick utan adress iväg genomskogen innanhan tappadeden till marken.Karltänktepåsin faroch mor. Hurhan hade saknat dem.Och attde nu skulle få återsesi himmelriket.
Lika plötsligtsom den hade börjat,såslutade björnens attack.Dog jagså härsnabbthannKarltänka innanblicken klarnade ochhan förstodatt hanvar kvar på sammaplats.Björnen hade frustande backat en bitoch stod däroch iakttoghonom,nu till synesheltlugnt.Karlsökte återigen fästemed stövlarnai markenoch försökte intensivthitta pistolen somförsvunniti snön någonstans.
Du behöverinteden där, sa plötsligtenröstsom komfrånandra sidan. Jag råröverbjörnen här, ochhan kommer inte attackeradig igen.Karlvände sig om ochbetraktadekvinnan somstodenliten bitbort, mellan tvåstorvuxna tallar.Henneshår varblont ienrödaktigton,vågigtoch helt utsläppt.Något somförst verkademer märkvärdigtänatt honens hade uppenbarat sigdär i skogen.De flesta kvinnorsom Karl brukadese, hade oftaststramtuppsatta frisyrer eller perukersom dolde derasuslakalufser.
-Gudsfred, kvinna,var detendahan fick fram till hälsning,och han kändesig både en smulayroch andfådd. Karl anadenog vadsom vari görningenoch tänkte attdet varbetryggande attnämna denallsmäktige i sinhälsning. Mångavar de kvällarsom hanhadesmugitutbland knektarna ochdet övriga packet föratt lyssna på deras berättelseromoknyttoch andra spännandeäventyr.
Kvinnanlutadesig lätt bakåtoch brastutiett skratt medenröstsåklar ochvackeratt Karl tänkte attdet är så härdet låternär änglarna sjunger. Detvar detvackraste skratt hannågonsinhört.
-Gudsfredminsann,det är detvänligaste någonhälsatmig på mycket länge.Speciellt en sån finherre somhan själv, svaradehon medett varmt leende ochKarlöverväldigadesnästanavatt se hennes vackra anlete.
-Jag sågatt råbockenystert fick skutta härifrån,trots attduhadehonom på kornet.Det varenädelgärning attintefälla honomfastdukunnatgöra det, sa kvinnanplötsligt. Karl förklarade sinmedömkanmed detstackars magradjuret, samt atthan inte vari behovavdessköttför attäta sigmätt. Hanhadenukommitupp isittandeställning samtidigtsom kvinnankom närmarehonom.Han höll hårt om sinarm,varshandske ochrockärm snabbt hade mörknatavblodefter björnens angrepp. Hennes blickföllpå hans sargadearm ochhon sa:Jag kanstilladen om du låtermig?
Karl nickadetillsvaroch honsatte siggenastpåhuk bredvidhonom. Hontog varsamthansarm isin enahandoch lade den andraöverden.
Hennes ögon glimmade somutavnågot gylleneoch Karl kundeinteslita sinblick från dem.Han hamnadeiett märkvärdigt, nästan drömliknande tillstånd ochnär kvinnantaladelät detsom om hennes röst befann siginuti hans huvud. Armenbrändesom en eld, mendet gjorde inte ont. Kvinnan lyftepåhanden,som varmörkröd av hans blod,och fördesakta ett finger tillmunnen.
-Dugår allt en märkvärdig framtidtillmötes unge herrn,sadehon. »Märkvärdig menoviss.Hur gammalärdu.«
-Jag är adertonår, svaradeKarl.
-Adertonår. En livstidför digalltså, svaradekvinnan.Jag gerdig ännu en livstid, mingoderiddare,sahon sedan. »Dukommervarahårdmot skott ochvärjor, meninteodödlig.Såpasspå, varintedumdristig. Görnågot vist meddenna gåva somjag giverdig.«
Elden från armenhadespridit sigtillhelahanskropp.Varje andetagkändessom en evighet. Tystnadeninomhonom mellan varjehjärtslag oändligt lång ochdet kändes somatt hanbefannsig flytande ivatten.
Närhan komtillsansigenhadedet börjat skymma så pass attdet var svårtatt skilja trädenstopparfrånden mörkahimlen.Han gned sinblodiga armoch upptäcktetill sinförvåning attden varken smärtade eller blödde längre.Björnen ochkvinnan varborta,och hurhan än söktesåkunde han inte se hennes fotspår. Endast sina egna ochdevilda djurens. Karl förstod atthan hade varitmed om någotextraordinärt,och hantänkteanvända trollpackans gåva föratt skapastordåd medsittrike.
Hanvar ju ändock CarolusRex.UtvaldavGud attregerai Norden.
KAPITEL 1
Amandabearbetadesin text.Hon tänkte läsa in nästaavsnitt lite senare under kvällen. Då skulle det finnas gott om tidatt färdigställa detunder helgen, eller senast på måndag,om detdrogutpåtiden.Hon gäspadeoch tittadepåmobilen.Strax åtta.Hur längehadehon suttit här, hann honprecis tänka, innanhennesryggoch sätesmuskulaturgemensamt lämnadeinett klagomål genomhennesnervsystem.Tiden bokstavligen sprang iväg när hongickinidet här.
Egentligen bordehon kanske ägnatsig åt attpluggainför sinkommande tentamen istället,men den fick bero.Det varsom attdet varstopp ihennes huvudnär detgällde den. Honhademaxat sinminneskapacitet,och det skullenog inte gå attpressainmer än dethon redanhadefåttatt fastna idegrå cellerna.Ävenomhon skulle användasig av en bildlig bulldozer medstora larvband,som på riktigttryckte in kunskapeninuti hennemed sinstora skopa.
Just nu kändes tentan ändå avlägsen, ochhon tyckte atthon hade hyfsat koll,såvad komdet plötsligtdåligasamvetetifrån?Iblandkändesdet som atthur hårt honänkämpade,såvar detändåaldriggottnog.Trots detså fannsdet ingenannan kravställare än hennesjälv.Ingenannan hade varkenförväntningar,förhoppningar ellerens åsikteromhennesliv ochvad detinnehöll.Föräldrarnasåklart,men de varenbartstöttande ochstolta över hennes viljaatt studera,och höll sigfrånatt läggasig ihennesliv på detsättet.
Honplockadeupp mobilenigenoch börjadebläddra blandapparna, ochfyradeavännuenlånggäspning. Lokaltidningarna rapporterade om ännu ettdödsfall medoklaraomständigheter. En ungman hade påträffats avliden isitthem iGävle. »Polisen förtegen« isamma ingresssom: »oklar dödsorsak« fångadealltidAmandas nyfikenhet ochhon tänkte alltid på ett slitet citathämtatfrånnågon amerikansk film därpolisen yttradeord istil med: »Nothing to seehere, move along« videnuppenbarbrottsplats.
Honstegadeframtillkylskåpet,öppnade detoch tittadesystematisktigenomhylla efter hyllaför atthitta någragodaingrediensertillatt göra ett kvällsmål med, föratt hållaenerginivån ihjärnan uppe någratimmartill.
Honkom medförtjusning ihåg den variantavvarmsmörgås somhon hade brukat få sombarn. Densom hennes mammabrukade göra. Egentligenvar den kanske ingetett barn bordegillapågrund av dess säregenhet. De hade gjortden så oftaatt receptet föralltidskulle finnas kvar ihennes minne.
Honplockadeframenpurjolök, skar en bitsom honsedan sköljdeoch finhackade.Löken blandadesmed ettpar matskedarkaviarpåtub,samten matskedsmör.
Smöret fick honförst mikranågra sekunder,såatt detskullebli mjukt, menutanatt smälta,och rördeihopdet hela till en tjocksmetsom hon sedanbreddeuti ettgeneröstlager på ettformbröd. Sedanpåmed etttill bröd somlock.
Mackan stektessedan på lågvärme på båda sidorna, så attsmetensmälte in ibrödetoch det fick en finyta.Härlighetentoppadesmed ettstekt ägg ochAmandaplockadeframenburkläskatt dricka till måltiden.
Kvällensenergiförsörjning vardärmedräddad.
Honhadehadehaft turenatt kunnaköpasin älskadelägenhetpå Sörby Ängar genomett mångårigtoch kloktsparande, vilket gett hennemöjlighet attlägga en stor summaikontantinsats. Lägenheten lågpåbottenvåningen ochhadeenliten trätrall utanförvardagsrummet somtjänstgjordesom uteplats sommartid. Denvar belägeniett relativt nybyggtområdesom ännu kändes moderntoch välplanerat.
Kort efter attPatrick hade lämnat hennesåhadehon fått beskedet från högskolan. Honhadekommitin. Just då hade glädjenöverdetta varitnästan noll,och honhadeett tagtänkt struntaiutbildningen, mentill sist vardet nogsåatt just detantagningsbeskedethadehjälpthenne uppöverkanten från den djupa, mörkabrunn honbefunnitsig irentsjälsligt. Nu varhon redaninnepåsittandra år ochstormtrivdes. Både mammaoch pappahade blivit gladaför hennes skulloch naturligtvis försiktigt uppmuntrat henne.
De förstodvad hongickigenom, ochville inte pushahenne förhårt. Men väldigtstoltavar de över attderas dotter hade kommitinpå Kandidatprogrammet iutredningskriminologi på Högskolani Gävle.
Ända sedanhon varitett barn hade honvelat jobbainomrättsväsendet.Först sompolis,såklart.Det är det flesta barnsyrkesmålvid en givenpunkt av livet.I tonårenhadedet förändrats till attbli åklagare.Men tyvärr hade inte hennes engagemang underskoltiden,påbådehögstadiet ochgymnasiet,räckt tillbetygsmässigt föratt kommainpånågon juristutbildning.Såhon hade vandratinpåenspontan livsväg utan attåtertakontrollenförränsenareilivet. Ettströjobbhadeletttillett annatoch efter det, ännu ettströjobb.
På den vägenvar det. Honhadeprovatenhel delolika yrken, lärt känna mycket folk.Framför allt lärt kännafolki olikayrkeskategorier,något som hontycktevar väldigtintressant. Detvar stor skillnad på jargongenbland personalen närman jobbadenätterpåsjukhusetsvaktmästeri jämförtmed attvarabutiksbiträde ienklädbutik förmärkeskläder,inågon av galleriorna.Men,var honnogaatt tänka. Detvar ingenskillnadikoncentrationen av braeller dåligapersonerinomdeolika yrkesområdena. Skitstövlaroch räddande änglar fannsinomallayrkeskategorier –dehadebaraolika sätt attuttryckasig på.Ensorts genrementalitetatt förhålla sigtill.Hur man pratade, om vadens kroppsspråksadeoch så vidare.
Mensom person varenskitstövelalltidenskitstövel– oavsettvilkethåll dennesyrkesvägledareengångi tiden hade pekatåt, samt ifallvederbörande kollegaiklädde sigslips ellerarbetshandskar.
Människor varintressanta ochdevar komplexa,och hennes karriärmässiga flackandehadegetthenne åtminstone en liteninblick iskillnaderna mellandesociala skikten, somofta tedde sigsom vattentäta skottför väldigt många. Manhöllsig därman hördehemma,pånågot typisktsvenskt sätt. Kaka sökermakaliksom. Amanda tyckte om attanalysera människor. Vilka de är,varfördeär, hurdeäroch så vidare,ärfrågeställningarsom verkligen skapar svallvågor idegrå cellvävnaderna inutiAmandas huvudoch hon funderadeoftaövermänniskorsdrivkrafter ochinreliv.
Allt dettahadenog tagitsin exakta början närhon varittolvoch hennes tre åryngre bror blev ihjälkördavensmitare.Den händelse somfåtthenne att
förvandlas från barnet Amanda tillfunderarenAmanda. Somefter denna händelse vandratgenom livethållandes ettmörkerihanden.Iblandmedvetet. Ibland omedvetet.
Dethelahadeskett mycket plötsligt. LillebrorAnton varute medenkompisoch lekte. Pojkarna hade varitpåväg hem, cyklandeslängs en vanligtvis lugn vägmed lite trafik. Från ingenstans hade en bilkommitfarandespåfel sida av vägenoch helt enkelt frontalkrockat medstackarslilleAnton,vars kortaliv hade släcktsögonblickligen.
Förarenhadefortsattdärifrånoch denskärradelekkamraten hade springandesoch skrikandes tagitsig motnärmsta flerfamiljshus,där mångahört denobehagligadunsen. Menkonstigtnog hade ingenbevittnat händelsen. Ioch meddetta fannsdet inte mycket attgåpåför polisenförutom färgen på bilen, somvar röd. En av de vanligastförekommandekulörerna på bilar ilandet.
Amandahadei vuxen ålderfåttläsahelaförundersökningeninklusive domenoch detvisadesig relativt tidigtatt polisenkände till en tidigare dömd hembrännareoch langaresom boddeenbit bort på vägen, från det håll bilen hade kommit.
Efter besökavpolisen,inklusive motiverandesamtalmed dengamle langaren så framkomdet intebaraatt hanvar tillbakaisamma branschigen efter någraåri statligtförvar, utan atthan även hade ettsynnerligen gott minneavvem somhadebesökthansaffärsverksamhetden dagen. Detta ledde genast polisentillenannan lokalkändis. En person somunder årtionden sysslat meddrog- ochalkoholrelateradbrottslighetavalladessslag. Hans belastningsregistervar mycket tjockt.Åtminstoneför en stad iGävles storlek. På dentiden.
Amandakom ur sina funderingarnär telefonenpåbordetintill henneplötsligtbrummadetill. Displayentändes. EttmeddelandefrånFilip.Vad vill hannudå, tänkte honoch log.Han skulle ju ut ikväll?
Sesute sen? Löd detkorta meddelandet, följtavenölglas-emoji.
Hontittade på aktivitetsarmbandetoch funderade. Även om honbaratog en öl skulle honsäkertintevaratillbakahemma före midnatt, ochdåskulle
MÖRK R
Vidsidan av sina studierdriverAmanda kriminalpodden Mörker.Under sitt arbete med denna tar hon emot ettanonymt meddelande, där personenifråga påstår sig ha informationatt lämna. Amanda chockas av det hon får veta, ochbestämmersig för att försöka ta reda på sanningen. Detta leder hennepåkollisionskurs medden organiserade brottsligheten ihemstaden Gävle. Isamma stund korsas deras vägar av en uråldrig kraft, ettväsen från tidernas begynnelse.
Mörker är en suggestiv roman iett högt temposom belyser samhällets komplexitet ur flera perspektiv. Samtidigt som man som läsareutmanas attfundera på många av livets svåra frågor,samt vilket pris vi är beredda attbetala för attfåsvaren.
