MariaBollenHelstad
Du ochjag ochelden,pappa
Du ochjag ochelden,pappa
Du ochjag ochelden,pappa
Av MariaBollenHelstad
©Maria Bollen Helstad2024
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8114-448-2
Jaglovar minson atthan inte skabehövasovaombordpå båtenefter attvassa ordhar slungats mellan kojerna. Luften underdäckärfuktmättadoch tjockavåterhållnasuckar. Vi sovertätttillsammans ihängmattan. Skavföttersmed kylan strömmande från marken motvåraryggar. Handrarupp luvansåatt bara näsansticker fram.Svararmig atthan inte fryser menatt detärläskigt atttitta ut på träden.Jag tittar på silhuetterna somrör siglojtmot denljusa sommarhimlen. Närjag blundarbuffar vinden på minkindmed sinsvala nos. Närjag vaknar silarsolen sitt ljus genomtalltopparna.
Etttuntregnfaller träden vakaröveross en natt brytsgrenen
Klockan är 05:40den 29 november 2019 närjag ochsköterskan står viddin säng ochlyssnar på andetagen. De tunnas ut och rörsig genombröstet föratt stanna somfladdrande vingslag i halsen.Jag berättar attduhar sagt “Såntärlivet”tilldoktorn.
Sköterskan lerett stillsamtleendemot mig. Sedankommerdet inga flerandetag.Duhar hört mina ordoch vetatt jagförstår.
03:15din andningrör sigfrånbuken ochupp genom brösthålan medtilltagande rosslighet.Tungt ochansträngt. Upprepadeinjektioner sedandu harbettsköterskan attinte snåla.
02:10väcks jagurmin slummernär du ropar: Detärdags! Närjag kommer till digpåkvällen sitter du fortfarande på sängkanten. Du höjerhandentillenhälsning. Jagvet inte vadjag skasvara.
“Hej hej”,säger jag.
Detärdinasista timmar.Du vill inte läggadig,utansitter kvar.Dricker flera muggar juice.
“Himla gott”, sägerduoch sköterskan fyller på.Den enda färg somnovemberbjuderfinnsiglasendu dricker.
Jagvillintevaraensam meddig,men bermamma åka hemoch vila.Det finns alltförmånga ord. Alltförmånga möjligheteratt säga detviktigaste. Tystnadtills jagsäger:
“Jag kommer skriva en bok.”
“Det är bra”,svararduutanatt lyftablicken.
Sedanärdet dags attvila.
Jagsittermed mindator uppslageniknäet.Dunoterar attjag är där. Dina ögon är öppna.Jag skriverner replikerna du gersköterskan.Jag frågar om du vill ha meratt dricka.
“Kanskesenare”,svararduoch jagtänkernär?
“Det fårduga”,svarardupåmin frågaomduliggerbekvämt. Du kommer attdö nu pappavilljag viska. Jagborde
säga tack,men jagsittertystmed blickenpå datornsblinkande markör.
På eftermiddagenhar läkarenkonstaterat attduinteklarardig utan syrgasmasken ochefter en kort tystnadsvarardu:
“Det räcker.Jag vill inte mer. ”
“Dåkommerduatt dö.”
“Ja, jagvillinteleva.”
“Dåavvecklar vi syrgasen.Villdu väntatills dindotter kommer?Hon är på väg.”
“Nej,det behövs inte.”
Försköterskan berättar jagomdittliv.Barnetsom du förlöstmed akut kejsarsnittoch därmammanavtacksamhet gavdet ditt namn.Hur du inte kundesluta arbeta efterdin pensionering.Att du lämnadedin familj efterkrigetför att studeramedicin ochlevde på konserverständigtbereddpåett nytt krig.Hur du sombarnnär flyglarmetljödsprangupp på en höjd istället förner iskyddsrummet. Du stod därunder himlen ochvinkade till pilotenibombplanet. Sedanblevdu slagen av dinpappa somvar ursinnig av oro. En av dina vännerblevskjuten ibröstet när hansprangövergatan.När du föddes visste dinmamma inte atthon bartvå barn isamma livmoder.Läkaren tittadepådig ochdin större tvillingbror. Hanpekadepåhonom ochsa atthan skulle överleva.Men detvar du somfick leva.
Närjag ibilen till stugan frågademamma vilken älsklingsfärg honhade, svaradehon svävande attdet varsvårt attvälja.
Rött ellerrosamen inte tillsammansoch gröntärfint om det är rätt nyanseller gult. Du svaradealltidsamma ochutantvekan.Blått.Som riddarsporrarnadugrävdeupp vidödetorpet föratt flyttatillvår stuga. Hurkan jagvararäddför någon somärsäker på attälsklingsfärgen är blå? Trygghet ochlugn.
Du villeannat än detsom blev närvikom hemfrånstugan.
Svag vind från havetnu. Knappt en bris.Minns färgen på luften densista skymningstimmeninovember.
Blålyrflicksländor ni stannarsom skimrande tankstreck iluften
Ritardando
Jag minnsatt jagskriver till minvän Evelina, sjuksköterska, på vägfrånjobbettillparkeringen.Där en gråsparv en gång satt ochplirade motmig från ettstängsel. Nu är alla fåglar borta.
27 november 11:23 Pappasämre.Ventilator. Varitliteborta iskallen imorse pgaför mycket koldioxidi blodet,svarade bra på ventilatorbehandling ochför tillfället stabil mensover bara. Orkade inte svälja tablettnyss. Jagåkerdit ellerhur?Mamma villenog det. Stabilavärdensäger sköterskan bara.Jag vill ju gärnaträffaendoktorsom kanlungoroch vethur nära slutet dettaär. Kram
Jagkör biltillsjukhuset iÖrebroefter atthasetttillatt få hemhundenfråndagis.Stannar på sjukhusetövernatten. På morgonen blir jagavlöstavmamma ochpappa är vakenoch bekymrad över attbli hemskickad närrondenkommer. Vi försöker lugnahonom.Jag körhem till mammaoch börjar gråtaavden bekantadoftenihallen. Dammigamattoroch tystnadenfrånenavstängdTV. Genomfrusenoch skakigav sömnbrist, skriverjag till Evelinainnan jagkliverini duschen. Serpappa framförmig kippande efterluft.
28 november 07:07 Läserpåomrespiratorisk insufficiens ochacidos. Pratade med sköterskainattotankenär atthan ska må lite bättre med masken.Vilkethan typgör.Med avseende på syresättningenalltså. Menhan klarar sigjuinteutanden.Då kandet eftersamrådmed läkare bliaktuelltatt slutaanvända denoch låta förloppetfortskrida. Sägatt detgår fort då snälla! Rädd atthan skabli blå. Hemmaenkortsväng på Snöbärsvägen förendusch.Mamma är hospappa nu.Kram
Esvararmig medanjag duscharoch jaggråterigennär jagläser hennes svar somjag av någonanledning sedanhar raderat. Honber om ursäkt föratt honsvararsom en vårdlärare ochintesom minvän.
08:03svararjag attjag önskadeprecisett vårdlärarsvar närjag ställdefrågan. Hongav miglugnandebeskedatt de flestaintekämparför attfåluftutansomnarinlugnt utan attbli blåiansiktet.
09:49kör jaghem ochstannar iArbogaför attdomna bort femminuter på parkeringen till en mack.
15:59skriver jagtillE: Mammameddelade attdehar stängt av allt ochatt pappaintevillvänta längre.Jag är rädd.Vet inte om jaghinnerframinnan hangliderinimedvetslöshet.Det kan knappast du svarapåheller. Kram Jagtar tågettillÖrebro17:04 ochEmöter mig17:56 för attskjutsa migtillsjukhuset.
29 november 05:42skriver jag: Nyss somnat in.Tackgode gudför det.
”Jag börjar nu ochskriver migtillbaka.För en gångsskull vill jagförsöka hålla migtill någon slagskronologi.Som en ledstång täcktavrimfrost. Vanten kommeratt frysaomjag stannarför länge.
Jaghålleri ochgår.”
Dethär är berättelsen om minfar som visade migkonstenatt dö. En outtalad längtan drev migatt skrivabaklängesfråndet sista andetaget. Minavsiktvar attförsöka förstå mannensom behärskade förmågan atttaför sig av livet. Jagblandarett associativtskrivande meddagboksanteckningar, journalutdrag, brev ochhaikudikter.Orden svävar fritt mellan verklighet ochfantasi,frånnordligaste TysklandtillBergslagensmörka skogar. Bokenärtilloss, pappa.