HITTA HEM
Författarens tack
Till minfamilj Dibisa,Mikaoch Ella.Utaneräringet jaggör meningsfullt.
Ettsärskilt tack till minkärasysterEmma somtroddeatt det kundebli en bok närjag självintetrodde på det. Utan dig hade boken aldrig sett dagens ljus.Tack
Kapitel 1.
Alicia stod ochtittade in iett stortskyltfönster medolikaglasögon på normativtsupersnygga människor.Hon sågsig självi fönstret ochsåg en kvinna medenplufsig näsa ochögonbryn iolika höjd. Vette hundan om inte ögonen ocksåsattskevt ochi olikahöjdpå skallen. Honskullealdrigsesådär finutmed plastoch glas i anletet sommodellernagjorde. Hon speglade sigi fönstret ännu en gång mentog ettsteg tillbaka närhon fick se sinspegelbild. Hon tycktei ochför siginteatt hon behövde någraglasögonmen polisen somtagit hennes körkortefter atthahoppati diket framförhennesframrusande biltyckteannorlunda. Efteratt granskat Aliciaskörkort behölllagenslånga armdet helt sonika även om Alicia försökte förklara attmörkblå uniformärett idiotisktklädval iskymningen. Polisen kontrade medatt om Alicia hade haft lysetpåhadehon sett honom.Touché! Detvar ialla fall längesedan ochhur somhelst så fick denstora röda skylten utanföroptikernhenne attstanna till. Mednötta bokstäversom såguthablivitskrivna innanhon enslärtsig torkasig istjärten stod det: ”Har dina ögon felpåarvsmassan, Komsikomsi till Hassan”. Någoti formuleringenkändesfel även om detockså kändes tilltalande. Kunde ögon verkligenhafel på arvsmassan?
Alicia togett djuptandetag innanhon öppnade dörren ochenliten klocka plingade närhon gick in.Inne iden lilla butikenvar dethelt tomt på livsånär sompåengrå hund somlåg ochsnarkadei ett hörnpåden röda heltäckningsmattan. Hade detintevarit förde ljudligatimmerstockningarna hade hontrott attdet pälsbeklädda djuret varavlidet.Det rördesig inte detminstaoch hade fler ärri ansiktet än detgickatt räknatill. Dregletsom sippradeutur
käftarna vidvarje andetagskapade ettraktigenom bisarrtutseende på en hund.Detta kombinerat medoptikerutrustning från 1970taletoch gulnademen till synesursprungligen vita tapeterkändes detsom atthon klivit in ientidsmaskin. Detluktade starkt av kaffeoch någonfränrengöringsprodukt samtidigtsom detluktade gammalt.Enminnesbild av hennesfarmorframmanadesur minnetdådetillsammans hade bakatsconesför kanske första av mångagånger. Gudvad honsaknade sinfarmor. Honvar precis på vägutigennär en liten rundlagd manmed ettenormtleende skuttade ut från rummet bakomoch sågutsom atthan skulle omfamnahenne.Aliciagreps av panikoch varprecispåväg att duckaattackennär hanstannade,alldeles förnära, ochtittade på henne.
”Hur kanjag hjälpa digmin fina flicka?” Tonenvar exalterad och Alicia höjde på ögonbrynen över denmuntrainställningen.”Jag tror jagbehöver glasögon föratt kunna köra bil.”Hon tittade överallt ibutiken bortsettfråni hans piggaögon. ”Och föratt kunna se iövrigt” lade hontill ochkände sigdum.”Vi skafixa!
Sätt digpådin rumpaoch så skavikolla.Kaffe?Te? Kanske en liten kaka?” Alicia tackadenej till allt föratt bliklarsnabbare men detvisadesig attdet inte bara varutrustningensom varfrån70taletutanäventillvägagångssättet. Efterenkortsynundersökning, därmannenbland annathöllupp fingrarnaoch lätAliciagissa antalet, så fokuserade optikern istället på kortafrågorför att bedöma hennes synfel.
”Hur mångagångerper natt du är uppe ochkissar?”Helatiden medett leende likt ett barn på Disneyland.”Eeeh tvåkanske. eller
ingen. Detvarierar.””Jättebra!Och du äter mycket socker?” Han sneglade över sina glasögon liktendoktor. ”Ibland.”Alicia tittade bort. ”Jättebra!”Hassanskrev någoti en liten brun anteckningsbok medsliten rygg.”Ätasockeriblandärjätteviktigt, attinteäta socker hela tidenännu viktigare. Äter du varjedag?”
Hanladeemfas på ordetvarje.”Jagförsökeratt inte ätasåmycket godisomdet är detdumenar.”
Utan attvarasäker på varför hanfrågade elleromdet varen förolämpning mothennesnågot korpulenta kropp så svaradehon tveksamt på alla hans spörsmål menenknapp timmesenarehade hon hursom helstbeställtnya glasögon ochstodvid kassan föratt ge denfryntlige mannen sina upplysningar.Svartabågar medinte försmå glas menintehellerför stora. Obetydliga.
”Det viktigaste är attduvarje morgon gnuggarhänderoch lägger dempåögonen.”Hassantittade uppöverkassandär hanvar ifärd medatt slåinbeställningen. ”Energikommerini ögon ochduser braheladagen.Det kallas palmingoch ändrar hela liv! Såhär!”
Glasögon-Hassandemonstreradegenom attgnuggahänderna frenetiskt motvarandraoch sedani en hastig rörelsetäcka för ögonen somnär en lekertittutmed ettspädbarn. Alicia tänkte som hastigastpåett bollhav närhanstjockarunda kinder putadesihop.
MedanHassanhöllkvarsinahänderalldeles förlänge föratt det skulle kännasbekvämt så tackadeAlicia försig ochbad attfå hämtaglasögonenenvecka senare.Väl utepågatan igen så tittade hon tillbakainoch mannensom gett henne rabatt utan atthon bett om detvinkade glattmed sinyviga mustasch fladdrande och Alicia vinkadetveksamttillbaka. Perplexöversituationenförsökte hon förstå vadsom hade hänt.Hon hade tvåkänslor isig;delsatt
mannenvar en komplett galningoch hon en ännu större idiotsom köpt glasögon av honom närandra optiker uppenbarligen vetvad de sysslarmed.Han härhadekörtnågon slagsvoodoo och gissningslek.Den andra, lite starkare,känslan ihenne vardockatt detvar upplyftandeatt träffa någonsom uppenbart passionerat älskadevad hanhöllpåmed.Det varintebaraskalmar,glasoch astigmatismför Hassan utan detvar passion ochlivsglädje. Den känslanmåste kännasbra menvar likaobekant somen sommarbriskändesi mitten av december.Hon gick denkortaste vägenhem ochtittade på GreysAnatomy innanhon somnadei soffan.
2.
NärFrank vaknadevisstehan inte varhan befann sig. Dock så kändehan kylansom nåddeini märgen ochdåvisstehan atthan inte skulle blivarmförränsentinpådagen,omens då.Den där kylansom göratt värmekänns likalångt borta somatt vinna på lotto, elleratt en elefantskullevinna Melodifestivalen.Alla vetju attelefanter är helt urusla på attdansa.Minnetavgårdagens kväll komsakteligatillbaka. Försthadehan,strax innanklockan 1, blivit bortkördavett vaktbolag från ett soprum därhan hade lagt sigför attsovaefter atthasmititinnär en hyresgästskulleslängasopor.
Efteratt ha vandratrunti staden ochhittatnästa sovplats så tyckte en gammalkärring inte attdet passadesig atthalodisar sovandes i derascykelgarage.Lodis hade honhävtursig.Han varingen jävla lodis. Hon fattade ju ingenting. Hanorkadedockinteargumentera utan togbarasinafåägodelaroch vandrade vidare.Sista timmarna innansolen gick uppsåhadehan slumrattill ienpark, menen gruppskolbarnpåväg till skolan väckte honom.Detittade på honom medstora ögon innanderas lärarinnor fösteivägdem och sa högttill dematt inte glooch lämnaden stackars mannen ifred. Blickarnavisadeklart ochtydligtatt lärarinnorna varrädda föratt Frankskulleöverfalla barnen.Oförståeligt. Hanhadeju fortfaranderenakläderpåsig ochenhel tandradsom han försiktigt försökte smila mednär någontittade på honom föratt inte skrämmas. Rena kläder sånärsom på någonoklassificeradvit smörja somrunnitutöverhonom närhan sovitbredvid soptunnorna på Munkgatan3B. Densuradoftenavslöjade attdet varnågon slagsmejeriprodukt,kanskegrädde ellerCreme Fraiche; mensåväl bevandradvar hanintei Arlassortiment så hankunde
Bristenpåsömngör en människagalen.Kylan kundehan klaraav ochsmåjoggabortmen bristen på sömn gjorde honom till en zombie.Zombieboomen på film kundegottvaraolika
Hollywoodproducenter somlider av sömnproblem ochatt detär självreflekterande filmer hela bunten.Förutom attzombies inte var notoriskt kändaför attutöva sinmakttill attfåsinasexlustar behagade somHollywood-producenter var. Ialla fall av det manligaslaget. Idioter. Franksatte sigvid Värnhemstorget där kidsen brukadeskejtasenarepådagen.Han orkade inte röra sig merännödvändigtför attfåupp värmen,han kunde likagärna frysa. Vembryddesig.
Människor somska till sina jobb harinteögonför mycket annat än sinegenväg reflekterade Franknär hanblickadeutövertorget.
Om utomjordingarkom precisvid morgonrushensåhadede förintat ossenkom föratt universum skulle vara en bättre plats utan dessaindividualistersom springer överallt.Tankenroade honom.Under de 45 minuter somFrank satt ochobserverade folk somsprangövertorget, sprang till bussen,sprangtillsinacyklarså såghan tvåsmåbråk,två krockarmellancyklaroch en kvinna som grät häftigtför atthon missade bussen.Ett tagtycktehan attdet varnågot bekant över kvinnanmen detvar nog bara atthan var sömndrucken. Detvar kanske bara en omedvetentanke som försökte påminna honom om attlivet inte alltid hade varitsådan härmisär.Det hade en gång varitriktigt gott.Det varennågot orimlig reaktion hos kvinnanatt gråtamen honkanskeskulletill
-7kungöradet.Ingenstansgår detatt få signågra timmarslugnsömn tänkte Frank, varför kundehan inte bara få sova?Han stör ju ingeni ett soprum,sålänge hanintesnarkar ochråttornaklagar.
ett viktigtmöteellervar allmäntlabil tänkte Frank. Vissahar ju ocksåbarauselt morgonhumör. Hanerinradesig en gång närhans kära morkastatutMajkenfrånfönstretbaraför atthon skrekefter matentidig lördagsmorgon. Lyckligtvis varMajkenenkattoch inte en lillasyster så falletfrånfjärdevåninggjordekanskeont men Majken komtillbakaoch varfamiljentrogentills hondog en naturlig dödvid 11 årsålder.Naturlig på så sätt attenlångtradare naturligtmosar en gråspräcklig halvfetkattsom springer framför den. Dumskrälle forgenom Franks huvudvid tanken på hans mor ochkattenmen hansmilade ocksåoch blev varmarei kroppenvid tanken.Undra om allt hade varitannorlundaomdebådafunnits kvar, detärklart dethade. Underdessa 45 minuter vardet för övrigt nollpersonersom tittadehonom iögonennoteradeFrank. Hanvar luft,obetydlig luft.Luften drog vidare föratt försökafå någoti sinylandemage.
3.
Denjävla bussen lämnadejutidigt, denjävla chefen måsteju förstå dettänkteAlicia, även om hon vissteatt detlilla äcklet inte skulle göra det. Bassam på lagret hade ju blivit utskälld införalla andrakollegorför atthan suttit,vad chefen tyckt, förlängepå toaletten.Chefenhadeunder morgonmötet öppetproklamerat att resten av arbetsstyrkangottkunde ge Bassam sviskoni födelsedagspresent då hanuppenbarligen hade problem med matsmältningen.Hon skulle till ochmed betala en delavdet själv. Vadskulledåhända idag närAlicia inte ensdök uppi tid? Alarmet från väckarklockanhadeden morgonenlåtit somatt detsattnågon inutiAliciashuvud ochskrek varpåhon hade slängt deni väggen. Detvar omöjligt attdet hade gått 379 minutersedan hon släckt lampan efteratt ha sett 6avhennesfavoritavsnittavGreys Anatomydagen innan. Somsista tankeför dagenhadeAlicia alltid atträkna ut hurmånga minuter detvar kvartill alarmetsom abrupt skulle väckahenne skulle ringa. Allt över 400 vartillräckligtäven om honvissteatt detvar lättareatt gå uppnär hon fått minst450 minuter.Under 400 minuter gjorde dettill en hemsknästa dag. Detkändessom attdet varviktigare medantal minuter hon faktiskt lågi sängen än vadhon faktiskt sov. Detvar idiotiskt, det visste hon, menentvångstanke är inte lätt attbli av med. Detvet alla somnågon gång harhoppatöverenA-brunn föratt strax därefter gå tillbakai vemod. Någongångför fleraårsedan hade hon försöktatt inte räknaminuter mendet slutademed atthon fick ta bortdeminuter hon använt föratt inte kunna somnamed minuterna sedanhon lagt sigoch detblevenstörreekvationsom snurrade ihuvudet ochenkatastrofaltdålig nattssömnsom följd.
UndraomGlasögons-Hassansov gott tänkte hon; alldeles säkert då hanvar så sprudlande.Ingen kanvarasågladutansömn. Eller så fårhan energi på annathåll. Säkert uppåttjack.
Detvar inte konstigt atthon hade fällt en tåri väntan på nästa buss.Ellerfällt en tårvar kanske en underdrift.Hon hade lutatsig emot en välklädd herrevid hennes sida ochgråtitut. Närhan förstått atthon bara missat bussen ochdet inte varnågot allvarligt somskett så fick hanplötsligt väldigtbråttom därifrån.Gråta måsteväl en människafågöra? Dock skämdesAliciaför snorsträngen somhamnatpåmannens jackamen detvar inte mycket attgöraåtnu. Hansattsäkertredan inågot möte med massaandra välkläddaöverbetaldaherraroch hade säkert inte sett Aliciaskroppsvätska på ärmenavsin kavaj. Arbetet på lagret började klockan06:30och detskullehon aldrig hinnanär nästa buss inte gick förrän 06:35. Alicia hade aldrig varitenklippa i matte mensålångt kundehon förstå ochhon kundeävenförstå attdet skulle innebära problem. Hurstora problem detskulle medföraorkadehon inte tänkapåförränhon varilla tvungenatt göra detommindreänentimme.
07:14stegade honinpålagreti Toftanäs ochden första hon såg varkvinnanhon hade hoppatshadedrabbatsavPestden här dagen. EllerKolera. Ellerbådeoch.Pesteller Kolera,jatack! Med korslagdaarmar välkomnade Käthehenne till arbetetutanatt önska godmorgon. ”Jag visste inte attdet varstora sovmorgonsdagenidag. Dethadejag helt missat,såhimla dumt av alla ossandra attvarahär itid närdet tydligen är idag en hårt arbetandemänniskaäntligen fårsovaut.”Alicia skyndade förbi
Alicia kämpar med ettarbete som slitermer på själen än på kroppen,enchefsom förpestar dagarna och och en vardag somblivit alltför liten. Ekorrhjuletärlikakonstant
somförlamande.
Frank leverpåMalmösgator,osynlig fördeflesta och han brottas med minnen av en familj hanförlorat och skulden
över dåligaval som leddetilllivetsom detblivit. som kunde ha varitoch kanskefortfarandekan bli.
Närderas vägarkorsasväcks någotsom legatdoltsedan läge- en påminnelse om ungdomensdrömmar,omvad
Hitta Hemärenvarm, drabbandeoch humoristisk roman om ensamhet, oväntademötenoch den svåra men stundtals nödvändigakonsten attvågavälja om.Det är en berättelse om skuld ochförsoning, sårbarhetoch styrka, och om attfinna sittegethem inte bara som en plats, utan som en känsla av atthöratill.
