9789180973816

GUNILLA ANDERS SON

MARIA SOFIA

-i ångvisslans tid

MariaSofia– iångvisslans tid

MariaSofia–i ångvisslanstid

Del1

GunillaAndersson

©Gunilla Andersson2024

Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige

Tryck: BoD–Books on Demand,Norderstedt,Tyskland

ISBN:978-91-8097-381-6

MariaSofia

kastade en blicköveraxeln ochvinkade till sinmor somdröjt på farstubron.Hon kändemoderns ängslanöveratt allt måttegåväl på resan.

Ända sedansystern flyttat till residensstaden hade MariaSofiainte pratat om annatänatt få hälsapåMathilda. Nu stod honresklar intill hästkärran isin ljusblåklänningmed yllesjalen om axlarnaoch schaletten över densträvaljusbruna hårflätan.Spänningenhettade i kinderna närhon lyfteupp näverkontenoch tryckteinden undersätet. Hoppaupp du,manadeAnton Strid. Drahästtäcketöverbenen, detärkyligtsåhär på morgonkulan.

Stridhadeigenärendetillrådstugan istan. Hans lockigabruna hår stackframunder Vegamössan ochde brungrönaögonenblänkte till underskärmen.Iena mungipan syntes en snusrand menframtänderna tycktesintakta närhansleendesprackupp.Rockens svarta grovatyg varnöttisömmaroch på ärmarna, nästan lika blankslitetsom vadmalsbyxorna. Medstora händer greppade hantömmarnaoch smackadeåthästensom efterett ryck hittadesin lunk.Desandiga hjulspåren löptenedförbackenintillrågåkern. Doften från häst ochjordslog emot MariaSofia. Solens värmekändesskönihändernasom honhårt höll fast iplåtenframför sig.

Jagtog giggen idag,den är lättareför Labanatt dra, förklarade Strid. Detärlångväg,vet du?

Mm,svarade hon, mentänktepå attplåtenframför henneskulle ståemotstänk somhästensparkadeupp från marken.Tur attdet inte varlerigt. Menomden lyftepå svansen!

Du harinteåkt så långtförut,frågade Strid?

Nej, aldrig.Jag harbaraåkt till farmor på Lida. Detska noggåbra,vihar hela dagenpåoss ochLaban är lugnet själv!

Stridmanadepåhästennär detlutadeuppföroch MariaSofiakände attdet varbästatt hållaisig somdet skakadeoch skumpade både uppför ochnerför.

Detvar vidjuletid somsystrarna senast setts. Mathilda hade fått resa hemnågra dagar. Handlare Hellströmverkade vara en snällmänniska,tänkteMaria Sofia,men tankarna mörknade.Tillskillnadfrån bodägareBrolindär hemma.

Hanvakadeöverallapigoroch drängaroch tycktestro alla om ont. Om någonendahadesmakatpåett torkat plommonsåvisstehan det. Honmindestydligt hans röda,stora ansiktetättintillsittnär honinte kunnat motstå ettavde doftande plommonensom kommit iträlådor. Honskulleösa uppdem ikrukor, somsedan skulle ståpåboddisken. Därskulledefrestatillinköp.Men de hade frestathenne också.

Brolin hade kommit smygande bakomsäckarnamed rågmjöloch fått tagihenneshårfläta just somhon blundade ochnjötavden kletiga,sötafrukten.Hon blev så rädd atthon skvätteiunderkjolen.Som turvar lossadehan greppetoch honrusadeutbakvägen, hoppadener från brygganoch sprang detfortastehon kundehemåt.När honrundade längan meddassoch kände denfräna lukten från brännässlorna blev honstående.Intekunde hongåhem ochberätta.Snabbtlyfte honpåklykan till dassdörren ochslank in.Idunklet sjönkhon nerpå hukmed tårarnadroppande neri förklädet. Hurkunde honhafallit förfrestelsen? Visserligenvar honbara12 år,men attstjälavar en stor synd.Det hade honfåttinpräntat sedanbarnsben. Sompigaiboden hade honfåttbörja efterMathildanär honflyttattillstan. MariaSofia hade varitsåinnerligt glad,ävenomMathildaberättathur handlare Brolin vaktadeöversinavaror.Ja, detvar ju hans egendom, menhans humörhadeskrämtvetteturmånga.

Närhon gläntade på dassdörren fickhon synpåmor Ulrica som komkånkande på en tvättkorg. MariaSofiablevdystertillsinnetnär hontänktepåmoderns händer somvar värkbrutna medblå ådror somsvullnat.

Nu ställdeUlricaner korgen utanförtvättstugan.Hon skulle hämta ok ochspann föratt bära in vatten.I storaträkarskullehon lägga kläderna iblötför attnästa morgon tändaveden underden stora tvättgrytan. Däri skulle kläderna kokasoch ångornafrånden lutade tvättenskullespridasin stickiga lukt vida omkring.

MariaSofiabet ihop ochtraskadetillbakatillboden,där Brolin satt kvar på en av rågmjölssäckarna.Djupt neghon menknäna darrade så mycket attdet skallradei hela kroppen.Hon vågade knappt titta på honom.

Aldrig merska jagtanågonting,pressadehon fram.

Braflicka,fortsättnu medplommonen,uppmanade hanhenne när hanreste sig.

Av allvaret ihansblick förstodhon atthädanefterskullehan hållaett ögapåhenne,men honskulleminsann visa atthon varatt lita på. Snartskullehon ståi gången också. Bligodkänd nattvardsungdom.

Dethadejuprosten påmint om ijulas.

Skrindan hoppadetilloch MariaSofiakom tillbaka till verkligheten. Ikväll skulle honträffasin syster Mathilda,som smal ochfinlemmad skulle ståframför hennemed denljusbruna flätanfastsatti nacken, kläddirutig klänning medknäppning fram,bruna knäppkängorsom varnötta på tårna. Mathildasmun skulle le ochhennesnäsalysafräknig. Ögonen varlikadanasom moderns.

Mathilda hade fått platseninnei staden hoshandlareHellström tack vare Strids dotter Elin.Hon skulle giftasig medsin postexpeditöroch föreslagit Mathilda.Att Brolin skrivitett brev om hennes arbetsförmåga hade förståsbetyttmycket. Hanvar rättvisändå, mensträng ochlynnig, tänkte MariaSofia. Menhon hade aldrig hört attBrolin slagit någondräng ellerpiga.

Nu märkte MariaSofiaatt Stridsåg sigoroligt omkring. Hanhöll tömmarna iett fast greppnär hästen närmadesig järnvägsövergången. Över trädtopparna såghon vitrök stigamot skyn ochsom skyddför detdånande ochpysande ljudet slog honhändernaför öronen.

Detärjärnhästen, skrekStrid,måtte jagkunna hållaLaban idenna fasans stund!

MariaSofiatog etthårdare tagiplåtenframför sig. Helstskullehon viljastå uppför attsebättre, mensåfick honsyn på Labans fradgade mule,kände hurhan backadeoch ställdesig på bakbenen.Hon föll bakåtpåsätet,tappade tagetoch famladeiluften. Isista sekundgrabbade hontag iStridsrockärm.Laban fickner frambenenmen lyfte samtidigtpåsvansen.LuktenslogemotMaria Sofia samtidigtsom ljudet av klafsandehästskitnådde marken.

Loketmed sina tvåvagnargnisslade ochbromsadein. Lokföraren böjdesig ut genomsidofönstretoch vinkade. Ingenhörde vadhan skrek. Detpyste ochångadeför fullt. NärMaria Sofia tittadepåLabanstirradehon förvånad.Ur hans näsborrarpyste ochångadedet likadant.Strid hoppadener ochmed ettfastgrepp leddehan Laban bort från orosmolnet ochinbakom en lada.Länge pratadehan med hästen somruskade på sigoch frustade tillbaka.

MariaSofiasom stigit ur skrindan kundeintemotståatt närmasig vagnarna vidperrongen.Flera dameri svarta,frasandeklänningar rördesig däroch honhörde hurdeojade sigöversotet somyrderunt derasbredbrättadehattar. Framförloket kämpadenågra karlar meden växelsom fastnat. Ljudet av slägganmot järnet ekadeiöronen. Maria Sofia sågenavmännentorka svettenuransiktetoch göra tecken till stationsinspektorenatt detvar klartatt resa vidare.Denne blåste isin pipa ochdamerna fickbråttom attgåombord. Dörrarna slogsigen medhårda smällaroch snartökade ånganurskorstenen. Lokoch vagnar försvann isittvitamolninbland björkskogenoch ljudet avtog sakta.

MariaSofiasåg på Stridoch la märketillhansoro.Laban revåtsig storatuggorgräs, klipptemed öronen ochkastade upprepadeblickar bakåt.

Detvar mednöd ochnäppe jagkunde hållahonom,utbrast Strid.

Jaghar hört attdet inte bara är djur somblirskrämda,utanbåde folk ochfä, konstaterade MariaSofia. Korsom idisslar igodan ro kan rusa iväg hals över huvud. Mentänkatt jagmed egna ögon fick se ettånglokmed vagnar efter!

Jagundrarjag,omdet kanvaranyttigt,saStrid. En vacker dagkanskejag kan åkaientågvagn till Mathilda istan, skrattadeMaria Sofia.

Detlär nogdröja mångaår. Ochvad skadet inte kostasen!Höoch havrekan manintemataett lokmed!Laban räcker åt mig.

Mentänksålångt manskullekunna åka. Ända till huvudstaden!

VetStrid atthandlareBrolinbottdär?

Joo, jagvet,men nu leverhan hemmaibyn ochdet är säkert bättre!

Menhan harfåttse mycket innan, sa MariaSofiamed eftertryck. Honville inte helt ge medsig mentystnadeplötsligt,skamset medvetenomatt honblivitsåivrig.Nuångrade honatt honpratatom Brolin.Han varjuägare av både kramboden ochgruvandär olyckan skett, därStridshustruförolyckats.

Därframmeliggernästa skjutshåll ochdär skavirasta,saStrid ochpekademot en kyrkspirasom stackupp bakomträdtopparna. Stridhadefyllt tornistern medhavre ochhö. Hanvar en sann vänav djur,kanskemer än av folk.Laban svettadesrejält, hela ryggen var blöt.Strid lotsadehonom motstallarna därflerahästarstodpårad och tuggade. En litensvart häst varsåmager ochtycktes helt slut.Strid makade in Labanbredvid ochseladeavsin dragare.

De hade kommit halvvägs nu.Det härskjutshålletpåminde om det därhemma,men medfler timradebyggnader,några varrödfärgade. Gästgiveriet hade ettloft, därman troligenkunde få sovplats,tänkte MariaSofia. Stallenlåg på radoch honsåg folk överallt.Endel skulle noggesig av ochandra stannatför attfåsig någottilllivs.

Vi kan slåoss nerhär igröngräset, sa Strid. Vi harjuskaffning med ossoch jagtrornog attdu är hungrignu!

Jaa, jaghar fått medmig kolbullaroch ettägg sommor stekte i morse.

MariaSofiatog en stor tuggaoch kändeatt modern lagt lite salt ister mellan kolbullarna. Dengodasmakenspred sigi hela munnen ochner ihalsen. Mjölkenfrånden lillaflaskanvar alldeles ljummenoch Maria Sofia slickade sina läppar somblivitfetaavmat ochdryck.

Stridåtmed god aptitflerakalla potatisaroch en rejälfläskbit på brödet.Laban hördes tuggapåsitthålloch hans tänder maldeoch gned. Ideligenruskade hanpåsig så denljusa manenyrdemedan solen torkadehanssvettigahårrem. MariaSofiakunde inte se sigmättpå allt somhände,aldrighadehon sett så mångamänniskor samtidigt.

Härstrålar mångavägar samman,förklaradeStrid.Folkkommer resandenorrifrån mälarbygden, en deltar sigsedan västerut åt närkeshålleteller söderutmot Småland.

Till Smålandär detväldigt långt, konstaterade MariaSofia.

En gång hade honträffat en smålänning,som på knallars viskommit gående ochsåltnålar ochtråd. Hanhadepratatsåväntoch snällt på någotvis.Dialekter hade klockarenpratatomi skolan.Hon hade ju gått fyra halvår ifolkskolanoch skulle gärnagåttfyratill! Mensånt fannsjuinte.

Nogkunde honsin katekesoch de bibliska berättelserna, somhon ofta medliv ochlustberättathemma förlillebror Axel.OmlandetPalestina, därman redpåkameler ochhöllpalmkvistar ihänderna. Om lillaMoses ivassen! Axel hade lyssnatmed öppenmun ochstora ögon.

Närhon fått höra om andraländeroch folk börjadehennestankaratt vandra ut ivärlden.Där pratademan andraspråk också, inte bara dialektersom iSmåland!Men iAmerika kundeman visstprata svenskaockså.Det hade honhörtavSvenErsson, vars bror rest med båttillAmerika.Han hade skickatbrevhem närhan komfram. Men nu vardet längesen de hört någotfrånhonom.

Hankan välintehaglömt bort attskrivapåsvenska om hannulärt sigprata på amerikanska, tänkte honnästanhögt.

MariaSofias tankar fårvingar– hördehon sinfar Anders säga och visste atthan skrattat mångagångeråtallahennesfunderingar om stortoch smått. KlockarenhadeberömtMaria Sofia meränengång ochoftastsyntesfaderns stolthet ihansögon. Även om hanibland klandradehenne föratt honaldrigkunde sittastill.Gärna lektehon då medAxelsom honskjutsade ienliten träskrinda.Hon drog honom medsig på upptäcktsfärdalltsedan hankunde sittaupprätt.Han fäktade medsinaarmaroch skrattadeavhjärtanslustnär de komfarande ibackarna. Axelsena fotvar sned från födselnsåoronvar stor om hanskullekunna lära siggå. Hankunde inte stödja på hela fotenutan lutade denutåtnär hanreste sigförstagången.

MariaSofiakom atttänka på modernsundranövervad detkunde ha berott på.Kanskehadenågot särskilt hänt närhon väntadehonom. Somvanligt hade honarbetat medtvätten åt familjen på Storegården utöver allt ihemmet. Vatten skulle bärasinvarje dag, även om Anders försökte hjälpa henneinnan hantidigtgav sigavtilldjuroch grödor. Numera gladdesdeöverden nyapumpen.

Förr skulle manvevaupp denfylldahinken, sentömma över ien annan. Nu pumpademan vattnetsånättatt mankunde skrattaåtlättsamheten.Med oket över axlarnafick manförsöka balanserahinkarna, så attvattnet inte skvimpadeöverför mycket innanman kominom dörrarna.Värst vardet på vinterndåvattnet frös runt brunnenoch isen gjorde bärandet vanskligt. Ulrica hade faktiskt halkat ochfallit någragångerpåvintern innanAxelföddes. Kanske vardet orsaken till hans snedafot?

Menhan tycktesintelida, hade MariaSofianoterat.Axelhadelyckatsbalansera foteni ettlägeså atthan rördesig bättre ochbättre. När Axel vartre år hade MariaSofiaendag ståttframför fadern.

Vi skulle kunnagåtillskomakare Brundell ochbehonom göra en skosom passar till Axelsfot,hadehon sagt.

Du är en påhittig jäntadu, hade Anders svarat.Men hurskulleen sådansko ta sigut? Hardusettnågot liknande förut?

Nej, hade MariaSofiasagt, menomBrundellkan göra skor till oss, så kan hanväl göra en sompassarAxelockså.

Sagt ochgjort.Enlördagskvälltog Anders ochMaria Sofia medsig Axel iskrindanoch drog iväg till skomakarensstuga.Den låguppe ienbacke vidsidan av boningshusen ochpåhållhördesett surrande ljud närdenärmade sig. Detkom från detsnurrande hjulet itrampmaskinen somskomakarensydde skor med. På stigen intill denlilla stugan slog lukten av läderoch beck emot demmed kraft. MariaSofia drog ettdjupt andetag, honnjötavden härlukten. Frän menändå god.Dörrenstodöppen ochde hördeoch sågBrundells fötter trampa fram ochtillbaka.

Hantittade uppoch pliradeöversinarunda småglasögon. Hans brunaögonsåg snälla ut ochnyfiketavtog hantrampandet.

Jaså,sahan,ärdet inte lillaMaria Sofia somkommer! Du skulle kunnabli en braskomakare om du inte råkatvaraflicka!

Hanvände sigtillAndersoch nickade.

Mest varjevecka kommer hongåendeoch stannari dörröppningen. Sensmygerhon signer på en pall ochtystföljerhon alla mina manövrar medläder ochpligg,med sömmar ochlim.

SkomakareBrundelltog mått,tittade noga på närAxelstöddepå foten, kändeihålfotensåatt Axel börjadefnissa. Detkittladerejält. Snartskrattade de alla fyra.

Dethär blir en utmaning,flicka lilla, sa han, menjag antarden! Om en veckaskulledeprova skon,dåfick manseomhan lyckats. Närhan sågdem draskrindannedförbackenmed denlilla pojken i, bestämde sigBrundellför attgöraensärdelesväl utformad skotill honom. Hangranskade sitt beståndavmjukt bruntläder.Såsatte han igång, hanhörde inte enskyrkklockans helgmålsringning.

MariaSofiahadeslumrat till igräsetmed magenfullavkolbullar.

Honvaknadeplötsligt av attenklockaklämtadehögt. Detvar inte vällingklockan somkallade till matrast. Detvar klockaniklockstapeln

invidden lillakyrkansom ljöd.Och klagade, tänkte hon. Strid, som nu selat på Laban, böjdesitthuvud ochdrogavsig mössan närdefick se ettbegravningsföljenärma sig. En litenbrunhästdrogkärranmed kistan.Intillgickflerakvinnor isinagråsvarta kjolar ochschaletter. Fyra barn höll signäranågra gamlakvinnor somgickmed tunga steg ivägdammet.Hästensvängde in motkyrkogården ochpåhåll syntes en uppgrävd grav somväntade.Maria Sofia röstilloch tittade på Strid. Hannickade,tysta sattedesig uppi skrindan ochLaban tycktesförståatt de villeiväg. Detvar lång vägkvartillstandär en ny världväntade henne. Självkände hanväl till stadensliv ochlarm efteråtskilligatvungna resordit.

MariaSofiablinkadeoch anadeiögonvrånatt Strids tankar gick till hustrun. Honvissteatt hans ärende till rådstuganiNyköping gällde Kajsas dödvid olyckanigruvan. Så välhon mindes närdet hade knackatpådörrenoch Stridstodmed flammande ansikteoch villeprata medhennesfar utepå gården.Hon såggenom fönstret hur Stridfäktade medarmarnaoch Anders la sinhandpåmannens rygg, somför attstöttahonom från attfalla.Att någotförfärligthäntinsåg

MariaSofianär honhörde Strids förtvivladeröständainistugan. När fadern långtomlänge kommit in sattehan sigtungt vidspisenoch berättadeomgruvolyckan.Enbjälkehadegivit vika ienavgångarna. Kajsahadeintehunnitundan utan blivit klämdunder bjälkenoch väggen somrasat in.Tre månaderhadehon hunnit arbeta igruvan. Trettiofyraårhadehon fått leva.

MariaSofiasåg Kajsaframför signär honstått ihandelsboden och berättat atthon ochfleraandra kvinnorskullefåarbetei gruvan vintertid, då sådd ochskörd inte krävde derasinsats. AntonStrid hade varit tveksam. Hantyckteatt deträcktemed derasinkomst från skjutshållet somvar knutet till Storegårdenoch däringickdagsverkenför dem bägge. Antonsköttehuggningiskogenoch skötselavgårdens hästar. Kajsahjälpte till imjölkningen ochi skördearbetet. Dessutom skulle betornagallras ochdet varett drygtdagsverke.

Gruvan tillhördeStoregården ochnär driftennuskulleutökas kunde kvinnoroch barn få delavkakan.Maria Sofia hade medegnaöron hört Kajsahävda attnågra extrariksdaler skulle kommaväl till pass. Nyatider randades.Barnengicki skolan.Hon hade storaförhoppningar attdeyngstaskullegå hela folkskolan ut.

Längehadehon ocksåstått ochtittatpåengrönskimrande lampai bodensamtidigt somhon sneglatpåett blåttylletyg.TillsisthadeStrid givitmed sig. Kajsahadebörjatigruvanvid Mickelsmässtillsammans mednio andrakvinnor ibyn.Sex barn varockså lejda, menKajsa hade insett attdär gick en gräns. Hennes barn skulle inte behöva slitasåont. Självskullehon orka.Sedan visade detsig attarbetet blivit hårdareän honkunnatföreställasig.Det hade honanförtrottUlrica.

Detvärstavar attdet varsåmörkt därkvinnorna arbetade medatt skyfflamalmenfrångångarnaupp på vagnar,som sedanrulladesoch drogspåojämn mark upptillutforslingen. Därfanns hästar somtog vidoch fraktade lasten på landsvägar till nästasocken. Malmen gick därifrån på järnvägsvagnar till järnverket.

Nu vardet tvåårsedan Kajsadött. Strids ärende till stan hade just medhennesdöd attgöra. Upprepadegångerhadehan rest in till tinget föratt kämpaför hennes upprättelse. Till Anders hade Stridsagtatt det varnästanväntatatt olyckan skulle inträffa. Gruvschakten hade blivit fleroch arbetetskullegåfortare medfleraovana arbetare.Arbetsdagen varlångimörker. Facklorlyste uppmen inte tillräckligt.

MariaSofiavissteatt Stridisin förtvivlan berättat förAndersatt hanaldrigskulleglömmaknackningen på dörren.Mannensom steg in över tröskeln medhatteninäven vargruvförmanVassberg. Hanhadetittatstint på Antonoch kort meddelat attdet hade hänt en olycka.

Idag varStrid igen på vägtilltingetför atthävda sinhustrus rätt till någonformavgottgörelse. Mendet viktigaste varansvarsfrågan.Hur skulle arbetetigruvanbli säkrare? Behövdeenmänniskaoffra sitt liv? Tack vare en ungman somskrivit istadens tidningomolyckan hade

Antonfåtthjälp.AlfredSyrén hade isin turlyckats förmå en av stadens juridisktkunniga attdriva ansvarsfrågani tinget.

MariaSofiarätadeupp sigfrånsittkuddennär honmärkteatt Strid tittadepåhenne.Laban lunkadepå längsden slingrande vägenmed hovarnamjukt dunsande motden sandigaoch torraytan. Värmen höll isig,ävenomsolskivan börjadenärma sigträdtopparnaoch nog vardet en dryg resa isolgasset,tänktehon.

Snartärviframmeoch du fårträffadin syster,saStrid ochsmålog.

Mathilda harsäkertgrötpå spisen ochjag brukar få stalla upp

Labanbredvid Hellströms egen häst.Själv fårjag säkert knytamig på slafen ivedboden.

Istaden

Augustimörkrethadesvept in detlilla ekipaget närStrid manade på Labanden sistabiten in istaden. Hästen varrejälttrött nu,den snubbladedåoch då.Stenläggningenpågatorna varLaban inte heller vanvid.Maria Sofia satt nu medögonenpåskaft.Längs gatanstod husenpårad.Väggvid vägg.Vissa hade tvåvåningar. Någralutade sigmot varandra,kanskeavålder.Andra varnybyggda, tycktesstrama ochstarka. Detlyste svagti fönstren ochmänniskor rördesig innanför.

Stridrundade etthörnoch svängdeutpåett torg.Högalindar strävade uppåthimlenintillkyrkogårdsmuren.Där bakomskymtadesspiranmed korset.Nuskramlade ochekade hovaroch hjul mot gatstenarna. Ljudet studsade motstenhusen somgrå ochtunga kantade torget.

Härbor borgmästaren ochprosten,pekadeStrid hemtamt. Ochdär ligger rådstugan, ditjag skai morgon bitti. HanstyrdenuLaban motensmalare grändsom sluttade brantnedåt. Därnereforsarån, hojtadeStrid.Den fårduseimorgonnär det blir ljust.

Jord ochsandtog åter vidunder kärran.Det luktadevedbrandoch rökendrogurskorstenarna. En surare lukt slog emot MariaSofia. Bakomett träplank anadehon attslask ochavfallslängts,hon hörde en gris grymta ochböka.

Äntligenärvihär,i stan,det varlångt,utbrast MariaSofia, menville inte visa hurtrött honvar utan sträckte på sigimörkret.Hon var ingensmåunge längre,utantolvåroch bodbiträdehemma iRamsta. Mathilda,som nu blivit sexton,skullevisahenne allt istaden. StridhöllinLaban,lotsade honomingenom en öppningi planket ochhästens flåsandeavtog.Det varmörkt menMaria Sofiasögonsom vant sigsåg nu bakgårdenmed uthusoch stall.

Under den tid iSverige då järnvägen byggs och lokomotiven bolmar fram växerMariaSofia upp i Sörmland. Hennesnyfikenhet tar henne frånlandsbygd till livlig handelsbod iresidensstaden. Idemekaniska verkstäderna smidsjärn och plåttill fartygoch lok.När gasljusen invigsistaden känner Maria Sofia attnya tider randas. Människor befinner sigi stark förflyttning,en officer från västkusten blirpostmästare iNyköping och en rallare från Småland drömmer om ett bättre livvid norrlandskusten. Självdrömmer Maria Sofia om attlaga aladåber och söta puddingar.I Stockholm fickhon se varkrögerskan huserat, hon somskrev den eftertraktade kokboken. Maria Sofia och rallaren möts, menvägen mot deras efterlängtade mål blir mer krokig än rak. Gunilla Andersson tog tag iskrivandet när livet övergick från biblioteksarbete till pension. Övning och inspiration fick hon på skrivarcirkelniSträngnäs och på skrivarkursvid Åsa folkhögskola. Noveller på olika tema har publicerats och nu gläds Gunilla åt sinromandebut.