Issuu

ICIRKELN ÄR VI ALLA ETT

”Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data idigital form isyfte att generera information, enligt 15a, 15boch 15c§§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning), är förbjuden.”

Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige,bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8097-071-6

~ Förord ~

Detfinns en platsinomoss därtystnaden talaroch svaren bor. En platssom vi ibland förlorar ur sikte, mitt ilivetsallakrav ochröstersom berättarför ossvad vi bordegöraoch vara.

Detärenplats vi kanske inte ensvet attvisöker,men somvi ändå längtarefter attfinna.Där vilarvårasanna drömmar, omsorgsfullt förseglade ihjärtatsinnersta rum.

Ienvärld därviständigtmatas medidéer om framgång ochdär tempot driver ossbortfrånoss själva,blirsökandet efterden egna rösten en nödvändighandling. Attvända sig inåt är inte ettval,utanenresaviallaförreller senare måste göra.Denna resa är fylldavmotståndmen ocksåavbefrielse. Härupptäcker vi attviintebehöver hållafastvid denformvi trodde attvivar fångadei.Inomoss finns en kraft, en sanning somkan förändra allt.Som en fjäril sombrytersig frifrånsin kokong,kan vi ocksåfrigöra ossfrånvårabegränsningar och flygafritt.

Dencirkelviträderini handlaromgemenskap,omden osynliga tråd sombindeross samman. Närvivågar lyssnapå osssjälvaoch följer vårinrekompass,börjarviockså förstå attvialdrigstårensamma.Viäralladelar av någotstörre, ochvåraindividuelladrömmarärsammanvävda iett större mönster, ettsom vi bara kansenär vi blickarbortomdet yttre ochini detdolda.

Tillåt digsjälv attdrömma, atttro på krafteni detsom är sant fördig,och våga lita på attnär du lyssnarpåden tysta viskningen,börjarduäntligenatt leva.

Naomisattensam isin nyalägenhetmedan regnet smattrade motrutan.Ljusetfrångatlamporna kastadeskuggor över de okända möblerna,och känslanavensamhetgnagdehenne.Hon tänkte tillbakapåsittnyligen upplösta förhållande, hurdet hade format henne ochlämnathenne naken. Honhadeflyttat till den lillastadenmed en dröm om attbörja om,men nu kändehon sigvilsen.

Medensuckreste honsig från soffan ochgicktillköket för attgöraenkoppte. Honmindeshur honoch hennes ex brukade dricka te tillsammanspåregniga kvällar, ochenvåg av saknad sköljdeöverhenne.Men honvissteatt honbehövde gå vidare, atthitta sinegenväg.

Husetlåg inbäddat mellankullerstensgatoroch lindalléer, medensjälvklar självklarhet sombarariktigt gamlabyggnader bar. Fasadenvar blektorangemed flagnandeputs, ochi solnedgången fick denenvarm, honungslik ton.

Smidesbalkongernavar snirkligaoch lite sneda, somomde skrattat sigigenomett sekelavsamtaloch blomlådor. Trapphuset doftadesvagt av damm, trä, blomster ochnågot slagstrygghet. Trappstegenvar nöttai mitten,kakletpå väggarnahandmålat ochliteojämnt, somomvarje ruta barett eget hjärtslag. Detvar etthus manviskade iutanatt mena det, fördet kändes somomväggarnalyssnade. Etthus sominteville glänsa –baraomfamna.

Varjelägenhethadesin egen karaktär,precissom de som boddedär.Naomi hade knappt hälsat på sina nyagrannar, men honvissteatt de varenblandning av konstnärssjälar, ensamstående föräldrar, IT-tekniker, musiker, ettäldre par, kreativa frilansare,enbusschaufför ochenmodern småbarnsfamilj medmånga barn.Allamed sina egna berättelser, vävdasammani öppenhet ochgenerositet.

En röst inom henneviskade attdet vardagsatt ta detdär steget,att kanske öppnaupp förnågot nytt.Hon hade ju faktiskt bott ihuset ienmånad.Allaflyttkartongervar uppackadeoch alla vrår ilägenhetenutforskade. Kanske vardet dags attutforskamer än bara lägenheten,att lära känna människorna runt omkringhenne ochskapa nyaminnen.

Honsippade på sitt te ochtittade ut genomfönstretmot den mörkahimlen. Kanske,tänktehon,skulle denhär staden ändå kunnaerbjuda någotmer än bara etttillfälligt uppehåll. Kanske

fannsdet någonhär somkunde förstå,som kundedeladen bördaavförväntningar ochförvirringsom honbar på. Innanhon flyttade hade hennespappa sagt:”Naomi, låtstaden blidin vän, du vetaldrigvad somväntarförrändugettdet en chans.”Att leva medflödetiställetför emot detvar en viktig lärdom honfått.

Hennespappa hade fått förlitasig på atthon skulle klaravad somhelst på egen hand närhon hade flyttatutfrånsittoch Mikasgemensammaboende. Hanhadehellresetthenne flytta hemigenoch bo medhonom då Naomis mamma inte längre fannsmed ibildenoch Naomivar hans enda barn.”Menalla flyttfåglarhittartillsluthem”, tänkte hanoch litade på atthon skulle få detsåbra detbaragick, även om hansaknade henne innerligt. Menför Naomivar detsvårt attslå nerrötternaefter ettsådantuppbrottavsvekoch hänsynslöshetsom honupplevt iuppbrottetmed Mika.

De hade haft planer på attslå signer förgott, attskapa något gemensamt, en framtidsom plötsligtslogs ispillrordånågot hade förändrathonom.Hansskuggor komikapp honomoch hankunde inte längre ståför sitt ordomenframtid medhenne; hanhadesinaegnademoner atttatag i.

Naomibestämdesig däroch då,efter derassista bråk som lämnadeett mörktavtryck ihenneshjärta, attdet vardagsatt lämnaröran,att återvändahem till sigsjälv,tillallthon tidigare

fått läggaåtsidan på grundavden hopplöst blinda kärleken till Mika.

De hade varitett pari sexlånga år,enlärdomoch tidhon inte förnekadeeller förminskade, år somtrots svårigheteri acceptans, tillitoch tolerans även varitvackraoch fyllda av stundtalsberöring, kärlek ochhopp.

Mika varalltid icentrum närdet ställdes till medfest; han hade humor, charmoch ettskrattsom ekadei rummet.Med sina 190cm, intensivtgröna ögon,mörkblondahår och välkläddafigur varhan självsäker nogatt pratamed vemsom helst.

Hon, denlilla exotiska tjejen från söder, medsin solkyssta hud, exotiska utseende ochlånga mörkahår flätat irastaflätor, hade fallit pladaskför honomnär de träffadeshos en gemensam vänför sjuårsedan.Han hade gett henne detvarmasteav leendennär honklumpigthadespilltutendrink isoffanhos vännen ochmötte Mikasblick.Dehadeskrattatåtolyckan och hanhadeerbjuditsig atttorka uppefter henne. Just därhadede blivit förälskade ochett parårsenareflyttadedeihop.

Efterentid hade livettillsammans blivit meroch mer fyrkantigt ochMika, somvar både smartoch skicklig,hade tröttnat på arbetetsom landskapsarkitektsom hanintehade haft så länge. Hanhadebörjatklaga på attmänniskor inte längre villehaanlagda vackra trädgårdar utan mest asfalt eftersom gräs,buskaroch blommorvar förkrångligt atthålla

efteri stan ochkommunenhadebörjatbygga bort fler ochfler parker föratt göra platsför fler husi växtvärken.

Naomiarbetadekvällar på singrupp av tavlor somhon hade hoppats kunnaställautendag.Det varhennesmestpersonliga verk ochnågot honbrann för, passionenför attåterskapa känslor, upptäcka en världbortomdet mankunde se varstark inom henne.

Till vardagsarbetadehon sommarknadsföringskonsult online föratt förbättrasynlighet ochtrafikför småföretag med fokuspåkvinnligtentreprenörskap ochmångfald. Detvar ett arbete somhon kundedriva lite somhon villemen fick ändå in inkomstsåhon klaradesig.Konsten varhennessättatt slappna av ochgåini sitt allrainnerstarum föratt bara vara ettmed penseldragen.

Stressen hade börjat tära på Mika ochfesternahadebörjat avlösa varandra.Trots derasrelativtungaålder fäktades de med fler demonerändenågonsinkunde föreställa sig. Kärlek byttes motplikt ochansvarvar flyktigt ochskylldespåannat.

De sågs mersällandåMikaprioriteradevännernaför att hålla sigflytande. Naomihadebörjatdra sigalltmer till denlilla ateljénhon hyrt av kommunen då honkände sigsom mest fri just där, blandsin konst, alla färger,formeroch uttryck. Just där, därkänslorna fick svämma över närdet blev förmycket mendär honävenupplevde en känsla av gränslös glädje och nyfikenhet blandtavlornaoch sigsjälv.

Beslutet om attflyttaisärtog de båda inte lättvindigtmen det kändes ändå somdet rättaför demjustdå. Detvar tungtatt låta kärleken släppa tagetoch gå skilda vägarefter så lång tid tillsammans.Men glöden fanns inte därlängreoch Mika hade börjat glidamer ochmer neri gropen av ouppklaradeskuggor somhan inte klaradeavatt hantera.

Naomikunde inte ”laga” honom, honville inte bära allden frustrationhan barpåoch somoftavälde över hennesom ett stormigt hav. Hankunde inte hålla tillbaka ochhon villeintestå ivägen.

Närhon sågannonsenomlägenhetenkastade honsig ut och lyckligtvisringdehyresvärden tillbaka ganska fort ochinomtvå veckor fick honnycklarna,packade ihop sinateljéoch sitt bohag ochsaadjötillMikasom gavhenne en förvånad blickinnan hon stängdedörrenefter sig. Hanhadealdrigifrågasattellerundrat varför,intehellerhadehan hört av sigefteråt.Endörrsom stängdes igen öppnadeupp förnya möjligheteroch nyaäventyr, kanske kundehon hittainspirationen igen till attfortsätta med sinkonst ochskapa någotstort,något somverkligen gjorde avtryck.

Dethadebörjatskymmautanför fönstret ochregnethade saktabörjatavtai styrka.Trots dettristavädretvar känslan ändå bra. Husetgav en trygghet ifrånsig ochmänniskorna idet varvärda en chans. Naomibeslutade attimorgon skulle honta ochlärakänna sina grannar. Vesta, grannennedanförhennes

lägenhet somallahadetalat om medstormystik, skulle bliden första honskullelärakänna.

Kanske kundeVesta uppmuntrahenne atthitta tillbaka till sigsjälv,tillden Naomisom en gång haft modetatt drömma stort.

Pontus hade alltid haft en passionför musik. Sedanhan var liten, närhansmamma förstgav honomengammalakustisk gitarr,hadehan funnitenfristad imelodieroch texter.Han hade lätt förtoner ochackordoch lärdesig tidigt attspela på gehör, till sinmammasstora glädje.Hon varhansstörsta supporteroch uppmuntradehonom alltid attutvecklas ochbli bättre.

Musikenvar hans värld, ettuniversum därhan kunde

uttrycka sina känsloroch tankar,något somoftakändes omöjligt ivardagen.

Trotssin kärlek till musikenhadehan fått arbete på sin pappas teknikfirma. Detvar en tryggoch stabil miljö, menlångt ifrånden kreativa tillflyktsortsom handrömdeom. Varje morgon klev haninpåkontoret, omgivenavdatorer och tekniska manualer,men hans hjärta längtade alltid eftermer.

Tekniken hade sincharm ochvar någothan varbra på,men den

saknadesjäloch detuttryck sommusiken gavhonom.Det blev ofta långadagar medmånga kundmöten, onlinepresentationer ochprogramvarorsom skulle utvecklastilldiverse tekniska prylar.

De få stunderhan fick försig självspenderadehan i hemmastudionhan byggti sinlägenhet, fylldmed instrument ochinspelningsutrustning.Där kundehan släppa loss sina känsloroch skapamusik somingen annanhörde.Det varen platsdär hankunde återknytakontakten medsittsanna jag, mendet kändes somomtiden försvann alltförsnabbt.

Hanvar iövretjugoårsåldernoch hade en kandidatexamen i systemvetenskapoch en masterexamen isamma ämne.Han hade fått arbete på pappas firmadirektefter studenten, vilket hade passat honomväldigt brajustdå.

Detsociala hade hanaldrigriktigt tidmed,trots atthan utåt sett hade både charmenoch vänlighetenmed sigför attlätt kunnahaett gäng vänneratt umgåsmed.Pontusvar vadman kallarenpersonsom är väldigtlättatt bemöta –tillmötesgående.Ensådan därpersonsom varlättatt byggaupp en relation med, pratamed,en”broder”i gänget ochnågon som manalltid kundelitapå.

Menmed åren hade Pontus börjat tappabortsig själv. Den unge hobbymusikernsom en gång drömde om attspela inför publik ochskapa albumhadeblivitenskugga av sitt fornajag.

Teknikfirman,som från början bara skulle vara en tillfällig

lösning, hade blivit en fälla. Ekonomisktrygghetoch familjeförväntningar höll honomfast, ochhansdrömmar börjadeblekna.

Regnet hade varitihållande hela veckan ocheftersomdet var fredag hade hans pappagetthonom lite extraledigteftersom detintefanns så mycket attgörapåföretaget straxinnan sommarsemestrarna drog igång.

Pontus satt isin hemmastudio vidsittkeyboardoch spelade försiktigt någraackord, letandeefter denrätta känslanför en ny låt. Menhanstankarvar inte fullt fokuserade på musikenden morgonen.

Istället vandrade de ständigt tillbaka till Naomi, dennya grannensom nyligenflyttat in ilägenhetenmittemothans. Han hade aldrig pratat medhenne,men hanhadesetthenne några gånger genomsittfönster ochute iden lillakorridorenmellan dem. Honhadeett lugn ochennärvaro somfascinerade honom. Huden– djuptchokladbrun,mjukoch varm somgjord av sammeti solljuset. Ansiktet varharmoniskt: höga kindben, fylligaläppar, mörkaögonmed en blicksom kändes både vänlig ochavvaktande.

Alla de cirkasjuttio tunnaflätornaföllsånaturligt över hennesaxlar,några smyckade medsmå guldringar.Hennes klädselvar alltid enkelmen genomtänkt:enlös ljus tröja, mörka jeansoch färggladasneakers, honbar allt medsådan självklar

ICIRKELN ÄR VI ALLA ETT

Treungavuxna,Naomi,Pontus ochAngelo, alla tyngda av sina egna bördor ochdrömmar, finner sina liv sammanflätadenär de flyttarini samma lägenhetskomplexi en idylliskstad. Deras oväntade möte ledertill en vänskapsom förändrar allt –envänskap somblirensprångbräda motendjup andlig resa ochnya insikter om livet,sig själva och varandra.

På denna resa möterdeVesta,engåtfull granne vars visdom sträcker siglångt bortom detvardagliga. Vestablir inte bara en vän, utan en mentor somguidar demgenom livetsmest fördolda rum. Hennesvägledninghjälper dematt navigera sina rädslor, hitta sitt sanna jagoch inse attderas öden bär ettstörre syfteändenågonsin kunnatförstå.

“I cirkelnärvialla ett” är en berättelse om transformation,gemenskap ochatt finna sinplats i världen. Denpåminneross om attvarje steg vi tar harkraften attskapa någotstörre än osssjälva ochdet magiskai attskapa djupareband meddem vi möter.