Flickan från kusten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Majken Löfkvist
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Omslag: Molly Billingham
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-078-8
Flickan från kusten
Majken Löfkvist
DEL 1
OUTER RICHMOND
KAPITEL 1
”Den kloka människan eftersträvar inte njutning, utan frihet från smärta.”
– Aristoteles
Man kan inte lära gamla hundar sitta. Det var Navids fars favorituttryck. ”Lär dina barn unga”, sa han. ”Vänta inte tills de är gamla nog att tänka själva.”
Navid Torres trummade stressat på ratten medan han pressade ner gaspedalen. Bilen flög fram på den smala grusvägen och konturerna av den enorma byggnaden tornade upp sig likt en mörk skugga bland tallarna, som utgjorde skogen. Hans dotter Jesse satt i sätet bredvid. Hon pratade, men han urskilde inte ett enda ord på grund av det smattrande ljudet av vattendroppar som träffade rutan. Jesses ord grötade ihop sig och blev till en oförståelig massa av osammanhängande läten. När hon log, log han tillbaka, men gav inte mer till konversationen än så.
Emma Torres, Jesses mamma, hade tydligt uttryckt sitt missnöje med att inkludera dottern, men Navid Torres hade fått henne att ändra sig. Om han hade bestämt sig för någonting var det så det skulle bli. Han var en aning fyrkantig på det sättet.
Svetten rann nerför ryggraden när mr Torres svängde in på parkeringen, även fast det var isande kallt i bilen. Framför dem låg kontoret till oljeföretaget där Navids pappa var anställd. Som många andra kvällar jobbade han övertid och han hade även gjort så kontinuerligt genom Navids barndom.
Mr Torres vände sig mot sin dotter innan han steg ur bilen och ut i regnovädret. Först betraktade han henne utan att få fram
ett ord. Han darrade ända ut i fingertopparna och Jesse rynkade pannan bekymrat.
”Du litar väl på mig Jesse?” fick Navid Torres ur sig. Jesse nickade långsamt och gav sin pappa ryggsäcken hon hade haft i knät hela bilturen.
”Såklart, jag kommer alltid att lita på dig.” Jesse log övertygande i hopp om att få pappan att känna sig bättre till mods. Navid Torres öppnade bildörren och regnet kom som pilar på lädersätet och den svarta rocken. Innan han stängde efter sig sa han tillräckligt högt så att dottern kunde höra: ”Lämna inte bilen, okej?”
Jesse övervakade sin pappa ända tills han försvann in genom portarna till kontoret. Han hade inte berättat var de var någonstans eller varför de var här, men hon oroade sig inte för mycket. Det här påminde henne faktiskt om bilresorna de gjorde när hon var yngre och glada minnen dök upp i huvudet, som fick henne att småle. Kanske kunde de göra någonting liknande igen, bara hon och pappa?
En tät skog omringade den stora byggnaden. Allt eftersom det blev mörkare blev det svårare att urskilja träden, som vajade melodiskt med vinden. Skogen blev till en mörk dimma utan slut och blotta tanken på vad som kunde gömma sig i skuggorna fick henne att rysa. Jesse hade som vana att skapa skrämmande värsta-tänkbara-scenarion. Det kunde till exempel vara att hon blev kidnappad, jagad av ett monster eller biten av en vampyr. Fantasin hade inga gränser.
Jesse höjde volymen på radion för att inte tänka på det. Det spelades en låt som hon måste ha hört förut, eftersom hon visste texten till refrängen.
Ooh, love, ooh, lover boy
Jesse fällde bak sätet lite, blundade och nynnade med till melodin. Tröttheten kom över henne så snart hon lutade bak huvudet och lät sig själv slappna av. Musiken blev som ett starkt sömnmedel. Ögonlocken blev tunga som bly och hon gäspade ljudligt.
Navid Torres fotsteg ekade när han sprang uppför spiraltrappan mot andra våningen. När han hade kommit upp för trapporna stannade han tvärt. Framför sig syntes en lång smal korridor med tomma beigea väggar. Lamporna var gamla och de blinkade med svagt ljus. Längst bort i korridoren fanns ett litet fönster med en smutsig ruta. Om man kisade såg man bilens strålkastare nere på parkeringen, som lyste upp gruset framför sig.
Mr Torres försökte lugna sin andning, som fick honom att likna en flämtande hund. Han satte en hand över bröstkorgen och tog några djupa sansade andetag. Hela byggnaden utstrålade en kuslig känsla, men han hade aldrig varit rädd för mörkret. Nej, det var den döda tystnaden som hängde i luften, som skrämde honom. Det vred sig i magen och Navid kunde inte längre se klart, utan hela korridoren snurrade som en karusell på cirkus. Runt och runt och runt. Han tog snabbt tag i väggarna för att inte falla ihop. Korridoren var så smal att han kunde känna på båda väggarna utan att ens sträcka ut armarna ordentligt.
I minnet uppenbarade sig en skräckslagen pojke, som var på väg att konfrontera sin far. Han hade byggt upp enormt mycket mod och nu var han redo. Eller var han? Varje steg smärtade och pojken ville vända om och springa därifrån. Navid önskade att han hade varit modigare som barn, kanske hade saker blivit annorlunda då?
Mr Torres försökte skaka av sig känslan av obehag så gott det gick och fortsatte med långsamma steg mot dörren längst bort i korridoren. Hans ostadiga steg fick honom att likna en onykter man, vilket Navid inte uppskattade, men han visste att ingen såg på.
Jesse fick kisa ordentligt för att se att det verkligen var hennes pappa där ute i regnet. Han närmade sig långsamt och Jesse sänkte ljudet på radion. Hon hade väntat i ungefär en kvart och otåligheten var svår att dölja. Det såg ut som att hennes pappa
hade blivit kastad i en sjö eller sprejad med en trädgårdsslang. Han var blöt från topp till tå. Det normalt lockiga svarta håret, som alltid var noggrant kammat, hade kletats till pannan och stod åt alla håll. Över axeln hade pappan en säck lika lång som Jesse själv. Han drog den upprepade gånger längre upp på axeln för att inte tappa greppet. Han slängde in den i baksätet med ett pustande ljud. Jesse följde hans rörelser med en noggrann blick och beslutade sig för att inte be honom att skynda på. Då kanske han skulle bli arg. Pappa öppnade bildörren till förarsätet och satte sig försiktigt. Den svarta rocken lämnade vattendroppar på lädret som omfamnade förarsätet. Han mötte Jesses fundersamma blick och ett snett och okontrollerat flin formades på läpparna. Läppar som hade samma blålila nyans som påsarna under hans ögon. Leendet gav Jesse en olustig känsla i magen. Det här var inte hans vanliga, lätta och varma leende som kombinerades med att axlarna lyftes lite grann och ögonen kisade. Nej, det här var något nytt.
”Vad är det egentligen vi gör här?” undrade Jesse försiktigt och fingrade på ett sårat nagelband. Mr Torres tog ett stadigt grepp om ratten utan att bryta ögonkontakten med sin dotter och svarade: ”Du sa att du litade på mig.” Han vred om nyckeln och så åkte de därifrån.
Jesse var den första som gick ur bilen när de körde in på garageuppfarten. Hon drog snabbt luvan över huvudet för att inte bli blöt. Inomhus var det alldeles mörkt och tyst. Hon sparkade ljudlöst av sig sina blöta skor och blickade instinktivt på klockan som hängde på väggen. Tio i tolv. Det var alltså inte konstigt att hennes mamma och lillebror Frank sov. Jesse gillade att det var helt tyst i huset, det var en skön känsla. Hennes egna andetag och knarrandet i träplankorna när man vandrade över dem, var det enda som hördes.
De bodde i ett litet, charmigt blått hus i villaområdet Outer
Richmond nära havet i San Francisco. Huset var gammalt och hade blommiga tapeter i hallen, tapeter som följde trappan till andra våningen. Golvet var i ek och så var även alla byråer och hyllplan. Jesses rum var på första våningen och där var det som att kliva in i en helt annan miljö, en helt annan klimatzon. Den ålderdomliga inredningen och de bleknade tapeterna var ingenting hon uppskattade. En sommar hade pappa tillåtit henne att måla en röd fondvägg som nu pryddes av pampiga planscher av hennes favoritartister. Bon Jovi, The Beatles och Elton John. På hyllorna låg cd-skivor utspridda. I ett hörn stod en klädstång med de få plaggen hon ägde. Under det stora fönster som man kunde se horisonten från, stod en beige 60-talsfåtölj. Fåtöljen var just nu hem för alla hennes skolböcker.
Jesse la sig i sängen ovanpå täcket och andades ut i kudden. Hon orkade inte borsta tänderna eller byta om, knappt hålla ögonlocken öppna. Hon somnade snabbt av det lugnande ljudet av regn som träffade fönstret. Smatter, smatter, smatter, lät dropparna mot rutan.
En skarp inandning och ögonen öppnades. Någonting hade väckt henne. Troligen ett ljud. Hon hade alltid varit överkänslig och i sömnen var hon i ständig jakt efter faror. Hon var som en räv, alltid redo, aldrig ovetande.
Jesse gnuggade sömnen ur ögonen och reste sig upp lite för snabbt så att det snurrade till i huvudet. Hon drog av sig huvan på luvtröjan, som hade värmt gott under de få timmarna av sömn. Hennes bruna axellånga hår vällde fram och hängde ner i lockar på axlarna, samtidigt vek hon in luggen bakom öronen för att få den ur ansiktet.
Jesse hörde ljudet igen och vände sig snabbt mot den stängda dörren. Hon försökte öppna den så ljudlöst som möjligt, men den knarrade ändå och hon hyschade strängt mot skivan av trä. På vägen ut slöt hon fingrarna om ficklampan som låg på skrivbordet ifall att. Den hade hon fått av sin pappa och den skulle användas
vid strömavbrott och sena kvällar på stranden. Frank och Jesse hade hittills bara berättat spökhistorier med den till hjälp och bländat varandra.
Det var ännu mörkare i hallen nu och klockan visade halv två.
Jesse gick på tå över det knarriga trägolvet. Hon gled nästan fram, som hon tänkte sig att spioner klädda i svart gjorde. Hon hade fått för sig att ljudet kom från köket så hon rörde sig åt det hållet.
Jesse hade alltid varit en tjej med en gnutta för mycket fantasi, som drogs till all sorts spänning. En normal 13-, snart 14-åring hade troligen försökt somna om, men inte denna snart 14-åring.
Jesse klämde ficklampan i handen och satte tummen på avtryckaren ifall hon behövde lysa på något, eller någon. Hon tog tag i väggen in till köket, drog sig fram till dörröppningen och höll fram ficklampan. Det var så mörkt att hon inte skulle ha sett någonting utan den.
Det stod disk i diskhon och hyllorna över spisen var öppna. Det var något som fångade hennes blick. Lutad mot en stol längst in i rummet stod den stora säcken pappa hade haft med sig in i bilen för bara några timmar sedan. Jesse skruvade på sig där hon stod och tuggade tankspritt på läppen. Hon ville så gärna se vad som fanns där i, men tänk om pappa inte ville att hon skulle snoka? Hon mindes så väl känslan i magen som uppkom när han var arg och skrek. Hon rynkade näsan av bara tanken. Han var alltid jättesnäll, men om hon gjorde bort sig kunde han bli upprörd och det var nog det sista hon ville skulle inträffa. Men hon skulle ju bara ta en snabb titt. Kolla snabbt och sedan lägga sig igen. Bara så där, ingen skada skedd.
Det pirrade i hela kroppen när hon närmade sig säcken med nyfikna steg. Hon satte sig på knä, la ficklampan på golvet och försökte få upp repet som var knutet om det grova tyget. Hennes fingernaglar kom inte in mellan repet och knuten och ju mer hon drog desto mer desperat blev hon.
Ljudet närmade sig. Det var fotsteg, snabba fotsteg som blev
starkare och starkare. Jesse bet sig hårt i kinden och drog hårdare i repet, aggressivt denna gång. En röst inne i huvudet sa åt henne att springa därifrån medan en annan så gärna ville veta. Hennes nyfikenhet hade tagit över, hon behövde veta vad som fanns i säcken.
En hand om axeln. Jesse blev så rädd att hon ville skrika, men ingenting kom ut. Hon drog skarpt efter andan och frös fast i marken. Pappa la sin andra hand om Jesses mun, varsamt.
”Vi vill väl inte väcka Frank och din mamma”, viskade han. ”Eller hur?”
Jesse vände sig långsamt om. Pappa syntes knappt i det svaga ljuset från ficklampan som låg på köksgolvet. Hon sänkte blicken och studerade generat sina händer i knät. Hon ville inte möta sin pappas gröna ögon. Han släppte henne och suckade missnöjt.
”Du måste förstå när det är dags att hålla sig utanför.”
Jesse nickade långsamt.
”Hur är det man säger? Lägg inte näsan i blöt.”
En ung flicka behöver fatta ett livsförändrande beslut. Hon måste släppa barndomsdrömmarna för att försöka överleva i den tuffa verkligheten. Det här är berättelsen om Jesse Torres.
Jesse har under hela sin uppväxt blivit tillsagd att hennes pappa är kriminell, och hon har under hela sin uppväxt förnekat det. Hennes liv vänds upp och ner när pappan blir fängslad och anklagad för mord. Hon får inte längre bo kvar vid kusten, måste flytta in till staden och lämna alla hon älskar med de obesvarade frågorna: Kan djupa sår läka av sig själva? Kommer de ärr som barndomen har lämnat vara för omfattande för att skapa en ny början – sin egen början?