Matilda Olsson
Illustrationer: Amanda Karlsson
Till mamma och pappa
Inte Ella!
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Matilda Olsson | Illustrationer: Amanda Karlsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-626-3
Tidigare utgivning:
Bara Rebell (2022) Gästhus (2023)
1.
Marikas lillasyster Majken är inget att bry sig om. Nästan aldrig är hon ett tjatmonster. Men om hon tar
Marikas hårborste, då bryr sig Marika väldigt mycket.
– Ge tillbaks den, din lilla råtta! skriker Marika och nyper Majken hårt i armen så att Majken släpper borsten.
Det är tårigt i Majkens ansikte och Sara hör gråten.
– Så här beter ni väl er inte i er familj, Eira?
Nej, det gör vi såklart inte, vill jag säga men det vore nog otrevligt.
– Äsch, säger jag bara och rycker på axlarna.
– Hon tog min borste! säger Marika och pekar på Majken. Dumma skitunge!
Jag har också en lillasyster, och henne bryr man sig om väldigt mycket. Hon heter Ella och hon är lika gammal som Majken, precis som jag är lika gammal som Marika.
Vi bor grannar, jag och Marika, och det är tur eftersom vi är så bra kompisar. En gång sa jag till Marika att hon är min bästis, men då bara log hon så alla fräknar trycktes ihop i ansiktet och sa:
– Det säger du bara för att du inte har några andra kompisar!
Det kanske är sant. Det är lite svårt att veta sånt, tycker jag.
Mamma Elin brukar säga att man inte måste ha en bästis, man kan ha många nära kompisar och det är lika bra. Men Marika är i alla fall min bästis, för det känns skönt i magen att säga så när Tove L frågar.
– Jag har redan en bästis, tyvärr, så du får hitta någon annan.
Tove L kallas så för att hon heter Larsson i efternamn. Vi har en till Tove i klassen, och det är henne man tänker på när någon säger ”Tove, ska vi leka med käpphästarna?” eller ”Tove, vill du sitta bredvid mig i bamba?” Tove L vill ingen sitta vid.
Marika och jag brukar ses varje dag, efter skolan. Vi går i olika klasser, och det menar mamma är en bra sak.
– Det är viktigt att man leker med olika människor, så att man lär känna många sorters personer, tycker hon.
Det tycker inte jag. Och inte Marika heller.
– Jag har redan fyra kompisar som jag leker med. Jag vill inte ha några fler, det blir för mycket.
Då brukar mamma le mot Marika och nicka trött.
Hon är ju inte Marikas mamma så henne kan hon inte bestämma över. Förresten kan nog nästan ingen det.
Marika är en sån som gör precis vad hon vill.
– Jag vill inte ha din fula hårborste för den är ändå ful och äcklig och luktar fis! säger Majken och smäller igen Marikas dörr efter sig.
Jag stirrar på Marika, det rycker i hennes mungipa. Snart bubblar fnisset som hallonsoda i halsen och Marika måste hålla sig om magen för att hon skrattar så mycket.
Jag vet inte riktigt vad som är så roligt, men det är just det som är så skönt med Marika. Ibland kan vi bara skratta och inte bry oss så mycket om småsyskon och klasskompisar. Så som bästisar gör!
2.
Det händer att jag och Ella är hemma hos Marika och Majken samtidigt. Mamma Ana brukar fråga:
– Ska du inte följa med och se vad Majken har för sig, Ella?
Och då skuttar Ella efter och säger ja, ja, ja sitt allra högsta så att jag bara måste ta med henne dit fastän jag inte vill.
Idag är en sån dag. Det är alltid lite svårt att ringa på dörren när jag har med mig Ella. Speciellt när det är Marika som öppnar och inte hennes mamma.
– Aha, är Ella med, säger hon och suckar så att hårlockarna trillar ner i ansiktet.
– Ja, hon undrar om Majken är hemma, säger jag tyst och trampar på tröskeln.
Marika står med ena handen på handtaget länge, som om hon inte är säker på att hon tänker släppa in oss.
Hon suger på underläppen.
– Majken, skriker hon sedan så det ekar i trapphuset.
Ella håller för öronen och rynkar pannan.
När ingen svarar suckar Marika igen och springer in i lägenheten.
Dörren lämnar hon öppen. Vi får komma in, även om det inte känns så precis.
– Ta av dig skorna och ställ dem mot väggen, och studsa inte så där och peta inte i näsan, viskväser jag till Ella medan hon krånglar sig ur fleecetröjan.
– Japp, japp och japp! svarar hon glatt och skuttar in genom hallen.
Jag blänger efter henne, hämtar andan. Känner mig dum för att jag blev nervös. Jag ser Ella försvinna in i vardagsrummet. Men vart tog Marika vägen?
– Ella, kom, säger jag och vinkar på henne med ena handen medan jag går mot Majkens rum.
Därinne är det alldeles turkost som utomlandsvatten och hon har en massa luktsuddisar uppradade på skrivbordet.
Dörren står på glänt och vi hör Marikas röst därinne.
Den är arg.
– Men kom nu då! säger den.
– Nej, jag vill inte! svarar Majken gnälligt.
– Jo, för annars får jag inte leka med Eira, säger Marika-rösten.
Jag sväljer hårt, tittar ner på Ella som skruvar på sig.
– Kom, säger jag och ler snällt. Vi kan gå ut på gården och hoppa hopprep om du vill?
Ella ser upp på mig och nickar, men precis när vi ska vända om hörs en dov duns och Majken som skriker.
Det blir stelt i min kropp. Deras mamma är inte
hemma än, hon slutar oftast sent, och vem ska då stoppa allt bråk?
– Erkänn att du är en apa! hörs det inifrån rummet.
Ellas ögon blir stora som tefat när hon tittar på mig. Sedan sätter hon ena handen över munnen. Hela hon skakar av fniss. Jag ser strängt på henne, för jag vill inte att hon ska börja vrålskratta så där som hon gör ibland, speciellt inte åt Marika.
Jag trycker upp dörren med ena handen. Marika sitter på Majken som krupit ihop till en liten boll. Men Majken gråter inte, som det först ser ut, hon skrattar.
– Sluta, sluta då! skriker hon medan Marikas fingrar borrar sig in i hennes armhålor. Men Marika slutar inte och då biter Majken henne i handleden som ett farligt rovdjur.
Marika skriker till och slår på Majken med knuten näve över axeln.
De ser inte att vi är där, kanske har de glömt. Jag harklar mig.
– Vi går ner till gården, säger jag.
Marika tittar upp. Majken också. Bråket slutar och det blir tyst.
– Ja, vi går ut till gården, era apor! upprepar Ella och skrattar rakt ut.
– Varför gör inte vi så där, som Majken och Marika? Jag ser på Ella och himlar med ögonen.
– Slåss, menar du? fnyser jag och slevar upp mer potatismos på tallriken. Jag tar extra mycket lingon på, det är det bästa jag vet.
– Nej, busar och brottas, säger Ella och slickar upp lite brunsås från fingret.
Eiras bästis heter Marika. De bor i samma lägenhetshus och leker helst varje dag. Men ibland följer Ella med, Eiras lillasyster.
Marika suckar alltid och säger: ”Nej, inte Ella!” Då blir Eira som en vakthund och måste se till så att Ella sköter sig.
Marika har också en lillasyster, men hon är inte alls som Ella. För
Ella är skrikig, busig och har bara plats för en känsla i taget. Och hon vill alltid vara med. Till och med när Eira och Marika utmanar
Ella att vara helt tyst resten av dagen. Det är ju bara ett bus!
När Ella fortsätter vara tyst och inte berättar för någon om att Marco varit elak mot henne i skolan växer klumpen i Eiras mage. Tänk om Ella råkar illa ut. Är det Eiras fel?
Inte Ella! lyfter tankar om olika sorters syskonskap och uppmanar till att våga stå upp för sina syskon när det behövs –även när det är ens bästis som säger något elakt.