Demokratideckarna och det stulna klassrÄdsvalet
Alexander Bygdén Caroline HinsegÄrd
Kapitel 1
Katja vaknade av ljudet frÄn mamma som slamrade i köket. Vanligtvis brukade hon tycka det var jobbigt att gÄ upp pÄ morgonen, men nÀr pannkaksdoften nÄdde Katjas nÀsa var det som att hjÀrtat gjorde en volt i bröstet. Det var knappt sÄ att kroppen hunnit vakna innan den kastat sig upp ur sÀngen, tagit pÄ sig alla klÀder och rusat nerför trappan. MÄndagsmorgonen kunde knappast börja bÀttre.
Pappa och lillebror Patrik hade redan hunnit
hugga in pÄ sina pannkakor, och Katja skyndade att lÀgga upp en alldeles gyllene pannkaka pÄ sin tallrik. Den lyste som en sol, alldeles rund och god. Sedan bredde Katja pÄ ett tjockt lager smör, nÄgot som pappa brukade reta henne för och det gjorde han den hÀr morgonen ocksÄ.
â Ska du inte ha sylt i stĂ€llet? Det Ă€r ju ingen smörgĂ„s, direkt.
Det visste sÄ klart Katja, men hon visste ocksÄ att hon inte behövde bry sig om vad pappa tyckte, det viktigaste var ju att hon tyckte pannkakan var god.
â Ett, tvĂ„, tre, nu ska vi fĂ„ se ⊠hur Katja Ă€ter pannkaka som en macka, skrattade pappa.
Nerförsbacken fick det att kittla i magen nÀr
Katja kom farande pÄ cykeln till Talltorpsskolan.
Katja sÄg redan fram mot idrottslektionen dÄ de skulle spela handboll. Men nÀr hon skulle lÄsa fast cykeln utanför skolgÄrden hÀnde nÄgot mÀrkligt som fick henne att vakna upp ur sina dagdrömmar om hur hon skulle göra mÄl pÄ gympan.
Medan hon böjde sig över framhjulet för att knÀppa fast slanglÄset i cykelstÀllet sÄg hon nÀmligen tvÄ skumma figurer som kom gÄende pÄ trottoaren.
Den ena var en lÄng kvinna, klÀdd i en skinnrock som slÀpade i marken, pÄ huvudet hade hon en skrynklig keps som var nertryckt lÄngt över ögonbrynen. Den andra figuren var kortare och hade en fransig jeansjacka. PÄ huvudet hade han en hög hatt, men inte en sÄdan fin som en cirkusdirektör skulle kunna ha utan en med stora hÄl i som sÄg ut som nÄgot han fiskat upp ur en soptunna.
Katja kÀnde hur det ilade i magen, som om hon Äkte karusell. Vad gjorde tvÄ frÀmlingar pÄ hennes skola? HÀr brukade de flesta se ganska vanliga ut. Visst, alla Àr olika, nÄgra har lÄngt hÄr och nÄgra har kort hÄr, en del Äker rullskridskor och andra kanske kör moped, men det Àr ju det som Àr en del av vanligheten, att alla ser lite olika ut. Men inte sÄ hÀr.
Katjas kompis Uno brukade alltid sÀga att han kunde lokalisera en skummis pÄ flera mils
avstÄnd. Det var nÄgot med utstrÄlningen, menade han, en skummisutstrÄlning.
Katja hade aldrig riktigt förstĂ„tt vad han menade med det, men nu visste hon precis. Deras leenden smittade inte, de hĂ„nlog nĂ€stan â som om de tĂ€nkte göra nĂ„got man inte fick âŠ
Katja sÄg hur de stannade vid den lilla skogsdungen som lÄg alldeles bredvid skolan. DÀr brukade tuffa Alma och snygg-Charlie frÄn högstadiet hÀnga pÄ rasterna och tugga tuggummi och sÀkert en massa annat som lÀrarna inte tyckte om. Det var det perfekta gömstÀllet om man ville vara ifred frÄn vuxna.
Men Àven Katja brukade vara dÀr och leka ibland tillsammans med Liv och Farah. Det var oftast tyst dÀr, och nÀstan magiskt nÀr solen letade sig in genom trÀdkronorna.
â Ja, de hĂ€r trĂ€den fĂ„r vi se till att hugga ner, du fĂ„r ta med dig motorsĂ„gen nĂ€sta gĂ„ng, Felicia, sa den korta mannen till kvinnan som log ett Ă€nnu större leende nĂ€r hon svarade.
â Ja visst, Oskar, hĂ€r gör trĂ€den ingen nytta!
Dessutom kanske jag kan skrÀmma nÄgot
smÄglin nÀr jag kommer med sÄgen, sa kvinnan och skrattade sÄ att kepsen hamnade pÄ sned.
Det Àr det roligaste som finns!
Katja sjönk ner pÄ huk jÀmte cykeln och ryckte en extra gÄng i den för att se sÄ att den var lÄst.
Hon litade inte pÄ de dÀr tvÄ, inte ett dugg. Vem tyckte att det var roligt att skrÀmma ett barn pÄ det dÀr viset? Sjukt skumt. Skummisskumt!
Det fanns bara en person hon kunde prata med nu. Hon mÄste berÀtta om det hÀr för Uno.
Katja tog sats och kutade sedan allt vad hon orkade till porten. Hon sÄg sig inte om en enda gÄng, ville inte möta hÄnleendena i skummisarnas ansikten. Vilka var de egentligen? tÀnkte
hon. Och varför var de hÀr?
Kapitel 2
PÄ lunchrasten lekte Uno i dungen med Klas och Gunnar. De klÀttrade pÄ de tre stora stenarna som omringades av tallar. Det kÀndes lite som att hoppa mellan tornen pÄ en riddarborg, tyckte Uno, och föreslog att de skulle leka att de vaktade ett slott som höll pÄ att anfallas av en drake. Klas och Gunnar började direkt spana efter drakar och förbereda sina osynliga sköldar och svÀrd.
Snart gick den osynliga draken till attack och sprutade en massa osynlig eld pÄ dem.
â Ă
h nej, den har med sig sitt barn ocksÄ och sin mormor och kompis och granne och barnvakt och bÀstis och chef, det Àr en hel drakarmé! skrek Uno.
Nu blev det riktigt brĂ„ttom att bekĂ€mpa drakarna, tĂ€nk om deras osynliga eld skulle brĂ€nna ner hela slottet! Nej, hĂ€r behövdes en osynlig katapult â minst!
Men precis nÀr Uno skulle ta upp ytterligare en osynlig sten för att slunga ivÀg mot drakarna kÀnde han hur högerfoten började halka pÄ en bit mossa.
Efter att desperat ha försökt fÄ tag i nÄgot fÀste i den skrovliga stenen föll han handlöst nerför slottsmuren. Den jordiga marken var stenig och lite blöt, och nÀr Uno tittade upp sÄg han ett par lÄnga jeansklÀdda ben alldeles intill.
â Men hallĂ„, akta mig!
Uno fnissade nÀr han sÄg Katjas sura mun och greppade tag om hennes ben med bÄda hÀnderna:
â RĂ€dda mig, drakarna anfaller! skrek han.
Katja försökte skaka av sig honom men nu log Àven hon.
Katja och Uno blev kompisar redan i första klass. De bodde ganska nÀra varandra sÄ de brukade cykla till och frÄn skolan ihop. Efter skolan lekte de detektiver och ganska ofta spionerade de pÄ Unos storkusin Hjalmar.
Men precis innan sommarlovet var det som om allting förÀndrades. Plötsligt ville Katja bara
vara med Farah och Liv, och Uno liksom blev
över. DÄ lÀrde han kÀnna Klas och Gunnar lite bÀttre, och nu var det nÀstan bara dem han hÀngde ihop med.
Ibland kunde Uno se Katja nÀr hon cyklade hemÄt och hÄret blÄste som en mantel efter henne dÀr det stack fram under hjÀlmen. Men
nu var det som för sent och för svÄrt att börja prata med henne igen.
â Ser du inte att jag rider hĂ€r? sa Katja och pekade pĂ„ kĂ€pphĂ€sten hon satt pĂ„.
Uno hoppade upp pÄ fötter och kastade sig upp bakom Katja pÄ kÀpphÀsten.
â Rid sĂ„ fort du kan! gormade han. Draken kommer!
Men Katja red ingenstans. TvÀrtom stod hon still med bÄda fötterna i marken.
â Jag mĂ„ste sĂ€ga en sak, sa hon och sĂ„g sig hastigt omkring.
NÀr hade Katja blivit sÄ hÀr trÄkig? Uno blickade bort mot Klas och Gunnar som höll stÀllningarna uppe pÄ stenarna.
â Jag har inte tid! sa han och pekade mot dem.
Katja himlade viktigt med ögonen.
â Det Ă€r faktiskt en nödsituation! sa hon bestĂ€mt.
Uno suckade och blev lite irriterad pÄ att Katja kom och störde med sin hÀst dÀr han höll pÄ att leka riddare med Klas och Gunnar.
â Vi var faktiskt hĂ€r i dungen först, gĂ„ tillbaka till skolgĂ„rden i stĂ€llet, sa Uno irriterat.
â Alla fĂ„r vara hĂ€r, dessutom har jag hört att de ska hugga ner dungen. Det Ă€r sĂ€kert för att det Ă€r sĂ„ mĂ„nga barn som Ă€r oförsiktiga och ramlar ner frĂ„n de dĂ€r stora stenarna som ni leker pĂ„. Det Ă€r ert fel, sa Katja.
Nu blev Uno riktigt arg, skulle det vara hans och Gunnars och Klas fel att dungen skulle tas bort och varför skulle de ens ta bort den? Alla Àlskade ju att leka dÀr!
â Du ljuger, de kommer inte hugga ner dungen, sa han och slog ut med armarna.
Katja fick nÄgot svart i blicken.
â Gör jag inte alls, vi kan hĂ€mta Adriana sĂ„ fĂ„r ni se att jag har rĂ€tt.
Adriana var klassförestÄndare för deras klass, 3B. Hon var snÀll och kunde nog allt i hela vÀrlden. Alfabetet och multiplikationstabellen var ingen match för henne. Hon kunde till och med alla Sveriges tÀtorter i storleksordning, vilket hon ibland briljerade med nÀr eleverna frÄgade kanske till exempel vilka stÀder som var större Àn Uddevalla men mindre Àn VÀsterÄs.
Men nĂ€r Katja och Uno sökte upp Adriana pĂ„ skolgĂ„rden dĂ€r hon rastvaktade var det inte för att frĂ„ga om hur mĂ„nga invĂ„nare Ăstergötlands största kommun hade eller vad fem gĂ„nger fem blev. De undrade om det var sant att dungen âjordens mest magiska skog â skulle försvinna frĂ„n dem.
Allt förÀndras nÀr bÄde Katja och Uno bestÀmmer sig för att stÀlla upp i klassrÄdsvalet. Tiden som bÀsta vÀnner och listiga detektiver Àr förbi. Den som blir vald till representant ska fÄ vara med och bestÀmma om vad som ska ske med skogsdungen. Katja vill att den ska bli en kÀpphÀstbana, Uno vill att den ska bli en fotbollsplan. BÄda vill vinna.
Men sÄ försvinner valurnan med alla röster under mystiska omstÀndigheter. Kan det ha nÄgot att göra med de tvÄ skumma typerna Katja har sett smyga omkring vid skolan?
Nu hÀnger allt pÄ att Katja och Uno kan slÀppa det som har varit och samarbeta för att försöka lösa mysteriet och rÀdda bÄde lekdungen, skoldemokratin och sin vÀnskap.
âAtt lĂ€ra vĂ„ra barn att de kan pĂ„verka sin framtid och att deras Ă„sikter Ă€r lika viktiga som de vuxnas kan inte komma mer rĂ€tt Ă€n nu, i en tid med vĂ€xande demokratiproblem och desinformation som pĂ„verkar vĂ„ra beslut. Tack för njutbar lĂ€sning.â
Jeanette Gustafsdotter, tidigare kultur- och demokratiminister