SolhjÀrtats hemlighet

Fler böcker i serien SolhjÀrtats hemlighet:
Saltregnen (2024)
Silverdrottningen (2024)
Skuggljusen (2024)
SolhjÀrtats hemlighet
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: PÀr Sahlin | © Illustratör: Karl Johnsson
SÀttning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-441-2
pÀr sahlin
â Sluta larva dig, sa pappa. Det Ă€r klart att du ska upp i tornet.
â Aldrig i livet, sa jag.
â Du kommer att Ă„ngra dig.
â Jag tar risken.
Pappa lÀmnade den lÄnga kön av turister och gick fram till mig. Han sÄg besviken ut.
â Tornet kommer inte att falla, försĂ€krade han. Jag lovar, Kim. Hundratusentals mĂ€nniskor har gĂ„tt upp i tornet utan att nĂ„got har hĂ€nt.
â Men du kan inte vara sĂ€ker, sa jag. Det kan faktiskt rasa. Du ser ju hur det lutar.
â Det har lutat sĂ„ i Ă„rhundraden. Risken att det skulle rasa Ă€r en pĂ„ miljarden. Kom igen nu, Kim.
Pappa sÄg desperat pÄ mig. Han ville sÄ gÀrna att jag skulle se utsikten frÄn tornet. Precis sÄ som han och mamma hade sett den varje gÄng de varit i Pisa. Och hÀr hade de varit mÄnga gÄnger. Det hade varit deras favoritstad nummer ett.
â Vi kommer se hela stan, ja kanske Ă€nda bort till havet.
Mamma sa alltid att hon sĂ„g havet âŠ
Pappa tystnade och sÄg ner i marken.
â Om du inte vill sĂ„ tĂ€nker jag inte tvinga dig.
Han strök bort en svettpÀrla frÄn kinden. Eller var det en tÄr? Det var svÄrt att se nÀr han hade solglasögon pÄ sig.
Det var klart att jag ville gÄ upp i tornet, men bara tanken pÄ att stÄ dÀr uppe och se ner i marken gjorde mig yr. Dessutom skakade benen sÄ mycket att jag inte kunde röra mig.
Pappa suckade.
â Vi struntar i det, sa han. Det Ă€r inte sĂ„ viktigt.
Jag hatade att jag var en sÄdan fegis. Jag var verkligen rÀdd för allt: höga höjder, spindlar, ormar, vatten, eld, höga farter. Ja, till och med nötter och Àpplen var jag skraj för, eftersom jag var allergisk. Om jag fick i mig en nöt eller en Àppelbit kunde halsen svullna igen. Det var dÀrför jag alltid hade allergitabletter i fickan.
TyvÀrr fanns det inga piller mot höjdrÀdsla eller skrÀck för vatten.
â Kom sĂ„ gĂ„r vi och Ă€ter, sa pappa och tog min hand. Vill du ha pasta?
Vi tog oss genom Pisas vindlande grÀnder och kom fram till en mysig liten restaurang. Den lÄg pÄ en liten bakgÄrd och över borden hÀngde kulörta lyktor.
â Jag visste att jag skulle hitta tillbaka, sa pappa glatt och slog sig ner vid ett av borden.
â Mamma Ă„t frutti di mare, minns du det? Och tiramisu till efterrĂ€tt.
Jag nickade igen. Jag undrade hur mÄnga gÄnger jag
hade hört pappa berÀtta om vad mamma hade Àtit, vad mamma hade haft pÄ sig, vad mamma ville ha, vad mamma hade sagt, vad mamma hade önskat. Ibland var jag sÄ trött pÄ att höra om allt som mamma hade sagt och gjort att jag ville spy. Men det sa jag förstÄs aldrig till pappa.
â Vi var hĂ€r sista sommaren, kommer du ihĂ„g det? fortsatte pappa. Vi satt dĂ€r borta och du fick hur mycket lĂ€sk du ville.
Jag blundade och försökte komma ihÄg, men det var tomt i huvudet.
Ibland blev det sÄ nÀr jag skulle tÀnka pÄ mamma. Nu kunde jag inte ens komma ihÄg hur hon hade sett ut. Det var ju ÀndÄ sex Är sedan hon försvann. Hon hade varit borta nÀstan halva mitt liv.
Pappa bestÀllde pizza till sig och pasta Carbonara till mig.
â I morgon gör vi ett nytt försök med tornet. Eller hur?
Jag kÀnde hur det knöt sig i magen igen.
â NĂ€r du har fĂ„tt sova ut och det Ă€r ljusare kommer du se att det inte Ă€r sĂ„ farligt. Mamma brukade rĂ€kna de 229 trappstegen varje gĂ„ng. BĂ„de pĂ„ uppvĂ€gen och pĂ„ nedvĂ€gen.
Pappa skrattade och tog en bit av brödet och doppade i olivolja.
â Som om trappstegen skulle ha blivit fler eller fĂ€rre under tiden âŠ
Han skrattade Ànnu mer och tog en klunk vatten.
â Jag vill inte, sa jag tyst.
â Det Ă€r klart du vill, sa pappa och torkade bort nĂ„gra tĂ„rar av skratt frĂ„n kinden.
â Nej, jag vill inte, sa jag högre.
Pappa slutade att skratta och sÄg allvarligt pÄ mig. Hans röst blev hÄrd och vass.
â Jag vill att du följer med upp. Det betyder mycket för mig. Jag och mamma förlovade oss dĂ€r uppe och jag âŠ
â Men fattar du inte! frĂ€ste jag argt. Jag vill inte gĂ„ upp i det dĂ€r tornet! Jag skiter i vad du och mamma gjorde dĂ€r. Jag vill inte!
Det var som om en eld spred sig inne i kroppen pÄ mig. Det kliade innanför huden. Jag började skaka av ilska och irritation. Jag reste mig och lÀmnade bordet.
â Kim, sĂ€tt dig ner!
â Hej dĂ„.
â VĂ€nta, ropade pappa. Du kan inte bara gĂ„. Du hittar inte till hotellet.
Men jag struntade i pappas förmanande röst. Den gjorde mig bara Ànnu mer arg. Jag lÀmnade restaurangen och sneddade över den trafikerade gatan och smet in i en smal och mörk grÀnd.
En söt stank av gamla sopor slog emot mig, men det struntade jag i. Hellre lite skitdoft Àn att behöva höra pappas eviga tjat.
GrÀnden sluttade nedÄt och jag följde efter. Jag var noga med att inte svÀnga in pÄ nÄgra sidogator. FrÄn de öppna fönstren ovanför mig hördes skratt. NÄgon svor pÄ italienska. Det lÀt som en barnramsa.
En stund skulle pappa fÄ sakna mig, tÀnkte jag. Sedan skulle jag vÀnda tillbaka.
Kullerstenen var skön att gÄ pÄ. De bulliga stenarna kittlade under fotsulorna.
GrĂ€nden blev bredare och bredare. Till slut kom jag fram till ett öde torg, som var format som en hĂ€stsko. Ăppningen pĂ„ torget vette mot en stor grĂ€smatta och dĂ€r, i bortre Ă€nden, stod det lutande tornet. Nu nĂ€r det hade mörknat sĂ„g tornet annorlunda ut.
Det var belyst inifrÄn av gulröda strÄlkastare och tornet sÄg ut att vara byggt över en vulkan.
Smeden la sin smutsiga hand pÄ min axel och stod alldeles nÀra, sÄ att jag kunde se rakt in i det svarta hÄlet dÀr hans öga hade suttit.
â Lita inte pĂ„ nĂ„gon, viskade han. Vem som helst kan vara din fiende. SolhjĂ€rtats mörka krafter förvandlar lĂ€tt den gode till ond. Var vaksam, var pĂ„ din vakt, Kim.
Kim, snart tolv Ă„r, bĂ€r tecknet. Han Ă€r den ende som kan förgöra den onda AjcĂŒll, tyrannen som förmörkat landet Elorien. Men hur ska en vanlig kille, som nyss var pĂ„ semester med sin pappa i Italien, kunna slĂ„ss mot ondsinta svartmunkar och lömska förrĂ€dare i ett land han inte ens visste fanns?
Tillsammans med flickan Nela fÄr Kim uppleva ett spÀnnande och farofyllt Àventyr dÀr han inte bara tvingas utmana sina rÀdslor utan ocksÄ finner en hemlighet han inte i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om.
SolhjÀrtats hemlighet Àr den första delen i fantasyserien SolhjÀrtats hemlighet.
âSolhjĂ€rtats hemlighet Ă€r spĂ€nnande och man dras med frĂ„n första sidan [...] En lĂ€svĂ€rd och spĂ€nnande fantasy-berĂ€ttelse sĂ€rskilt för de yngre barnen.â
Kerstin Hagstrand-Velicu, BTJ
idusforlag.se