Loella
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Eva Salqvist
Grafisk form: Idus Förlag
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8092-344-6
LOEL LA
EVA SALQVIST
KAPITEL 1
Bagageutrymmet är fullt av flyttlådor och blå sopsäckar.
Alla möbler har de lämnat kvar i huset. Adrian sitter inträngd bland allt bråte i baksätet. Signe jamar från golvet. Pappa kör.
”Jag tror att Signe vill kissa”, säger Adrian och lyfter upp den vita katten i famnen.
Pappa suckar.
”Med den här farten kommer vi aldrig fram! Loella väntar på oss och vi är redan sena.”
Adrian vill inte komma fram alls. Han vill vända bilen, åka hela, långa vägen hem till Gäddviken och till deras gamla hus på kullen. Fast nu är det inte deras hus längre. En pratglad tysk har köpt det. Men annat finns kvar. Som hans skola, hans kompisar, fotbollslaget.
Det är varmt i bilen. Luftkonditioneringen når inte till baksätet. Adrian är törstig. Hans dricka är varm och avslagen.
”Kan vi köpa en glass?”
Pappa tittar på sitt armbandsur och ser irriterad
ut, men bestämmer sig för att svänga in vid en mack. Adrian krånglar på Signe selen. Hon vrider sig i hans famn och försöker komma undan.
”Ja, jag vet. Men jag vill inte tappa bort dig här vid en mack ute i ingenstans.”
Som om Signe förstår vad Adrian säger, lugnar hon sig och han får på både sele och koppel. De kliver ur bilen.
En trasig flagga smattrar i vinden. Vid parkeringen bredvid macken står en utbränd bil med däck som har smält ihop med asfalten. Bilfönsterna har exploderat och lämnat svarta hål. Dörrarna och fönsterna till macken är försedda med galler. På väggen hänger löpsedlar med nyhetsrubriker.
Signe går runt och nosar, tuggar på lite gräs.
”Vad vill du ha för glass?” frågar pappa och går in i butiken.
”En Magnum. Vilken som helst.”
Adrian läser på den första löpsedeln.
Pojke försvunnen i Silkeberg.
Bilden är suddig och visar en pojke, kanske 13 år, med en fotboll under armen och ett leende på läpparna. Texten ovanför bilden säger:
Mystiskt försvinnande för tio år sedan. Vad hände med pojken?
Adrian får en klump i magen. Han ser på omgivningen. Skogen står tät och det finns inga hus i närheten.
Asfalten under honom består av sprickor. Han längtar hem till allt som är vanligt och välbekant. Ljuden, lukterna, kompisarna.
Den utbrända bilen känns som en varning.
Pappa kommer ut med en glass i vardera handen och sträcker den ena till Adrian.
”Vad heter stället vi ska till?” frågar Adrian.
”Silkeberg”, svarar pappa och skalar av pappret från sin glass.
”Men då är det ju dit vi ska!”
Adrian pekar på bilden av den försvunna pojken.
”Vad då?”
Pappa tittar på löpsedlarna och förstår ingenting.
Adrian läser högt: ”Mystiskt försvinnande för tio år sedan. Vad hände med pojken? Han försvann från
Silkeberg!”
Pappa rycker på axlarna och rufsar om Adrians svettiga lugg.
”Säkert någon vårdnadstvist där föräldrarna inte kommit överens.”
Pappa slickar på glassen och går mot bilen, som om det vore självklart att Adrian vet vad en vårdnadstvist innebär. En vind drar genom landskapet och träden rör sig som om de dansar. Adrian följer långsamt efter, drar benen efter sig.
Det känns orättvist att han ska behöva lämna sitt hem bara för att pappa har hittat en ny tjej. Hans kompisar
och hans fotboll då? Har pappa ens tänkt på hur viktigt det är för Adrian?
De sätter sig i bilen och Adrian tar av Signe selen. Det droppar lite glass på hennes päls, som hon snabbt slickar upp.
Pappa svänger ut på den stora vägen igen. Här är granarna och tallarna höga. Ljuset når inte ända ner till marken, det är mörkt och murrigt. Adrian har svårt att avgöra om de precis åkte förbi en stor sten eller om det var en björn. Förmodligen en sten, men hela området ger honom rysningar efter ryggen.
”Pappa, jag längtar hem.”
Pappa skrattar till.
”Vi ska hem. Till vårt nya hem.”
Adrian svarar inte. Han tittar bara dystert ut genom bilfönstret och ser träd efter träd passera.
Pappa sneglar på honom i backspegeln och säger efter ett tag: ”Adrian, det här kommer att bli bra. Jag lovar dig.”
KAPITEL 2
Kvinnans ljusa ögon fixerar honom när de kommer gående. Plötsligt känner han sig yngre än sina tretton år. Han håller Signe hårt i famnen och begraver näsan i hennes vita, mjuka päls.
Huset är litet och skabbigt. Målarfärgen håller på att lossna från träplankorna. Det växer mossa på takpannorna. Men pappa är glad. Äntligen är han glad. Han ler brett och ögonen glittrar.
”Loella, låt mig presentera min son – Adrian.”
Pappa puttar stolt fram honom mot kvinnan på trappan.
Kvinnan vänder sina ljusa ögon mot hans ansikte och det går en rysning genom hela hans kropp när han möter hennes blick. Den känns kall och hård och liksom borrar sig in i honom. Hennes knallröda mun vrids uppåt i något som ska föreställa ett leende, men det ser bara tillgjort ut, som en grimas.
Han vänder bort blicken och vet inte vart han ska fästa den.
”Sträck fram handen och hälsa ordentligt”, viskar pappa.
Adrian gör som han blir tillsagd. Han sträcker fram handen mot kvinnan som hädanefter ska bo med honom, som en mamma. Aldrig att han kommer att kalla henne för mamma. Aldrig i livet.
Hennes hand känns kall och knotig när hon tar hans i ett stadigt grepp.
Signe lägger öronen bakåt, öppnar munnen så att de små huggtänderna blir synliga och fräser. Hon spärrar ut klorna och hugger med tassen över kvinnans arm. Med en kullerbytta tar katten sig ur Adrians famn och försvinner in i det höga gräset som omger huset.
Adrian drar efter andan.
”Signe!” utbrister han och rusar fram mot buskarna.
Signe ligger därinne i mörkret, svansen rör sig fram och tillbaka. När han böjer sig fram för att lyfta upp henne, drar hon snabbt vidare bakom husknuten.
Adrian vänder sig tillbaka mot pappa och hans nya tjej.
På Loellas arm uppenbarar sig tre parallella röda sträck där katten rivit henne. Blodet tvekar en stund, men fyller sedan fårorna och rinner nedför handen.
Adrian ser hennes långa naglar, målade i blodrött, och hinner tänka att det matchar såren på hennes arm.
Pappa störtar fram mot henne, får upp en servett ur fickan och trycker den mot handleden.
”Men herregud! Förlåt. Så har katten aldrig gjort förut. Min stackars ängel …”
Loellas ansikte är blekt. Hon sätter sig ner på trappen och pappa står på knä framför henne och trycker servetten mot handleden. En bloddroppe breder ut sig på den vita servetten.
Signe brukar inte rivas, bara ibland, och inte så hårt.
Adrian vet inte riktigt vad han ska göra, plötsligt blev han över. Han ser sig om. Det här kvarteret ska bli hans nya hem. Ett hem han inte vill ha, som han inte har bett om. Ett villaområde med små, låga hus och en gata som delar grannskapet i två sidor. Längst ned på gatan ligger en närbutik.
Över hans huvud flyger gässen i en perfekt v-formation, på väg att lämna landet och kylan som ska komma.
Adrian kastar en blick mot pappa och Loella innan han går för att leta efter Signe. Han följer huset runt knuten till baksidan där en gammal rostig grill står övergiven på den oklippta gräsmattan.
På verandan finns en gungstol och bredvid hukar en vissen växt i en sprucken blomkruka. Tomten är omgiven av höga buskar med mörka bär som förhindrar all form av insyn. Han har för sig att bären är giftiga. Vid tomtgränsen, precis där buskarna börjar, står ett litet träkors nedtryckt i marken. Kanske något älskat husdjur som dött och fått sin sista vila i trädgården.
Adrians blick scannar gården efter Signe. Under verandan trycker hon och tror att hon är osynlig. Hennes vita päls avslöjar henne alltid.
Adrian drar fram katten, sätter sig på verandan och tar henne i knäet. Sakta stryker han hennes päls.
”Jag vet, Signe. Jag gillar inte heller det här, men vi har nog inget val. Pappa säger att vi ska bo här och vårt gamla hus är redan sålt. Vi har ingen annanstans att ta vägen.”
Ge det en chans, hade pappa sagt. Se det som en ny början. En ny stad, ett nytt hus, en ny skola. Ett nytt liv. Men Adrian vill inte ha ett nytt liv. Det enda han längtar efter är det gamla.
En kall vind drar över gården och får honom att huttra till. Han önskar att han kunde följa gässen till ett varmare ställe, långt bort från jobbiga, tunga känslor. Men de lämnar honom kvar. Överger honom.
Signe buffar med huvudet mot hans hand för att han ska fortsätta stryka henne över pälsen.
”Vi har i alla fall varandra”, viskar han ömt i kattens öra.
En kall vind som förvarnar om hösten drar genom trädgården och får de torra växterna att prassla. Solen försvinner bakom höga trädkronor. Det luktar mat inifrån huset. Signe har somnat i Adrians knä. Fast han fryser sitter han kvar.
Till slut kommer pappa och letar efter honom.
”Jaså, där är du! Maten är klar. Ska du inte komma in och se ditt nya rum?”
Adrian svarar inte, men följer pappa runt knuten med Signe i famnen.
Det luktar konstigt när han kommer in i hallen.
Unket och okänt. Hallen är klädd med träpanel från 70-talet.
Pappa visar honom hans rum. Det är ganska litet och ligger vägg i vägg med vardagsrummet. Tapeterna är omoderna och på väggarna hänger affischer av gamla fotbollsspelare. Den som bott här före honom gillade fotboll, precis som han. Det ligger ett lager damm på alla prylar som visar att det var ett tag sedan någon var härinne.
”Vem är det som har bott i det här rummet?” frågar Adrian.
”Klas, Loellas son.”
Har Loella en son? Adrian drar fingret över skrivbordet och dammet samlas på fingertoppen. Han torkar av det mot byxan.
”Var är han nu?”
Pappa skruvar obekvämt på sig, vänder sig mot dörren så att Adrian inte kan se hans ansikte.
”Han är död”, mumlar pappa innan han försvinner in mot köket.
Loellas hud är blek, hennes naglar och mun blodröda. Loella är pappas nya tjej och nu ska Adrian bo hos henne.
Pappa och Adrian ska flytta till Loellas hus, i ett område där en pojke försvunnit några år tidigare. När Adrian träffar Loella första gången reagerar katten
Signe med att fräsa och resa ragg.
Pappa jobbar skift, vilket betyder att Adrian tvingas vara ensam med Loella på natten. Hon är ofta vaken under dygnets mörka timmar och beter sig konstigt, men pappa vill inte tro Adrian när han berättar att något är riktigt galet. Inte ens när Signe slutar äta vill pappa lyssna. Varje natt står Signe och stirrar in i väggen. Vad är det hon ser?
Tillsammans med den nyfunna vännen Lisa försöker
Adrian ta reda på vad som har hänt den försvunna pojken. Men Loella finns hela tiden i närheten som en kusligt mörk skugga …
Loella är en skräckbok där modet att våga säga ifrån lyser som en röd tråd.
idusforlag.se