9789180830386

Kärleken är död ashley poston

Översättning

Sara Jonasson

Karat

Bantorget 3

222 29 Lund karatforlag.se karat är ett imprint i Historiska Media

FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

The Dead Romantics Copyright © 2022 by Ashley Poston Published in agreement with the author, c/o Baror international, Inc., Armonk, New York, U.S.A. Kärleken är död © Karat, Historiska Media 2024 översättning Sara Jonasson sättning Klara Rasmussen omslag Vi-An Nguyen/Ilse-Mari Berglin illustrationer omslag Vi-An Nguyen illustrationer inlaga Shutterstock tryck Scandbook AB, Falun 2024 Första tryckningen isbn 978-91-8083-038-6

Till alla författare som velat få oss att tro på ”lyckliga i alla sina dagar”

En begravd historia Under en lös golvplanka längst ner i det vänstra hörnet på begravningsbyrån Days gone låg en metallåda med en bunt gamla anteckningsböcker. För en eventuell läsare skulle de nedklottrade texterna se ut som en tonårings uttryck för sin sexuella frustration över Lestat eller den där killen från Arkiv X. Och, om man inte hade något emot spöken och vampyrer och blodseder och läderbyxor och äkta kärlek, så var berättelserna riktigt bra.

Man skulle förstås kunna fråga sig varför någon skulle trycka ner ett antal anteckningsböcker fulla av snuskig fanfiction under golvet i en hundra år gammal begravningsbyrå, men ifrågasätt aldrig en tonåring. Det leder ingen vart.

Jag gömde dem eftersom … tja, jag bara gjorde det helt enkelt. För jag ville begrava den delen av mig när jag gav mig av till college, den där mörka, skruvade familjen Addams-delen.

Och vilken plats är mer passande än en begravningsbyrå?

Jag lyckades nästan också.

7

1

Spökskrivaren Alla bra historier innehåller hemligheter.

Det är i alla fall vad jag har fått lära mig. Det kan vara kärlekshemligheter, familjehemligheter, hemligheter om mord, vissa av dem så obetydliga att de knappt ens känns som hemligheter, men gigantiska för den som bär på dem. Alla bär på någon hemlighet. Bakom alla hemligheter finns en berättelse.

Och enligt mig har alla berättelser ett lyckligt slut.

Om jag var hjältinnan i en berättelse skulle jag säga att jag har tre hemligheter.

En, jag har inte tvättat håret på fyra dagar.

Två, min familj äger en begravningsbyrå.

Och tre, jag är spökskrivare åt den mega-bästsäljande, kritikerrosade romanceförfattaren Ann Nichols.

Och jag var rejält försenad till ett möte. ”Håll dörren!” ropade jag samtidigt som jag passerade säker­ hetspersonalen vid ingången och spurtade mot hissarna. ”Hallå!” ropade den förvirrade säkerhetsvakten efter mig. ”Du måste skriva in dig! Du kan inte bara …” ”Florence Day! Falcon House Publishers! Ring Erin – hon kan godkänna mig!” kastade jag ur mig över axeln samtidigt som jag gled in i en av hissarna med en kaktus i näven.

9

En grånande herre i elegant kostym betraktade växten i fråga medan dörrarna gick igen. ”En present för att smöra lite för min nya redaktör”, berättade jag för honom, för jag var inte typen som bar runt på små suckulenter överallt. ”Den är definitivt inte till mig själv. Jag har ihjäl allt jag rör vid, inklusive tre kaktusar hittills.”

Mannen hostade i handen och vred sig bort från mig. ”Så fint, kära du”, sa kvinnan på min andra sida, som för att trösta mig.

Vilket betydde att detta var en fruktansvärd present. Jag insåg att den var det, förstås, men jag hade tvingats stå alltför länge på plattformen medan jag väntade på B-tåget och fått ett mindre anfall av panikångest när jag talade med min bror på telefon då en liten tant med papiljotter i håret tofflade förbi. Hon sålde kaktusar för typ en dollar styck, och jag brukade köpa saker när jag var nervös. Mestadels böcker, men jag antar att jag nu också köpte krukväxter.

Mannen i kostymen klev av på tjugonde våningen och kvinnan som hållit kvar hissen gick av på tjugosjunde. Jag kastade en blick in i deras världar innan dörren stängdes igen – fläckfria vita mattor eller bonade trägolv och inglasade hyllor där gamla böcker stod olästa. Det fanns en hel del förlag i byggnaden, både för digitala och tryckta verk, och på en av våningarna fanns det till och med en dagstidning. Och vad vet jag – det kunde ha varit Nora Roberts redaktör jag hade sällskap med i hissen.

Alltid när jag besökte kontoret blev jag extremt medve­ ten om att folk kastade blickar på mig i mina knarrande lågklackade skor, broderade strumpor och alltför stora skotsk­ rutiga kappa, och kom till slutsatsen att jag inte var tillräckligt lång för den här åkturen.

10

Vilket … okej då. Jag mätte ungefär en och femtiosju och alla mina kläder var införskaffade med bekvämlighet i åtanke, inte stil. Rose, som jag delar lägenhet med, skämtade alltid om att jag var en åttioårig kvinna i en tjugoåttaårings kropp.

Ibland kändes det så också.

För mig innebar ”Netflix och chilla” en ergonomisk kudde och ett vinglas fyllt med proteindryck.

När hissdörrarna öppnade sig mot trettiosjunde våningen var det bara jag kvar i hissen och jag klamrade mig fast vid kaktusen som vid en räddningsväst till havs. Falcon House Publishers kontor var fläckfritt och vitt. Två inglasade bokhyllor på ömse sidor om ingången visade upp alla bästsäljare och litterära mästerverk de gett ut under sin sjuttiofemåriga historia. Åtminstone hälften av den vänstra väggen täcktes av Ann Nichols-böcker – Havets dotter, Drömmarnas skog, Huset för alltid – titlar min mamma suckat över när jag var tonåring och skrev min snuskiga Lestat-fanfiction. Bredvid dem stod Anns nyare böcker – Chans till kärlek, Att få flickan – en libertins guidebok (den titel jag var mest stolt över) och Kyssen på midnattsmatinén. Glaset reflekterade mitt ansikte över boktitlarna – en blek, vit kvinna i behov av sömn, med smutsigt, blont hår uppsatt i en trasslig knut och mörka ringar under de trötta bruna ögonen, klädd i en färggrann scarf och en alltför stor beige tröja som fick mig att se ut som en inbjuden talare till klubben Månadens garn och inte en besökare på ett av de mest framstående förlagen i världen.

Rent tekniskt var det inte jag som var besökaren heller. Ann Nichols var besökaren och själv var jag, enligt vad alla antog, hennes oansenliga assistent.

Och jag hade ett möte att gå på.

11

Jag stod bortkommen i lobbyn med kaktusen tryckt mot bröstet medan Erin, den mörkhåriga receptionisten, höll upp ett finger och avslutade sitt telefonsamtal. Något om sallad till lunch. När hon slutligen var klar tittade hon upp från skärmen och kände igen mig. ”Florence!” hälsade hon med ett glatt leende. ”Så trevligt att se dig här! Hur mår Rose? Den där festen igår kväll var helt galen.”

Jag tänkte på hur Rose och jag snubblat hem klockan 03.00, och försökte se oberörd ut. ”Ja, verkligen något utöver det vanliga.” ”Lever hon fortfarande?” ”Rose har varit med om värre.”

Erin skrattade. Sedan såg hon sig omkring i lobbyn, som om hon tittade efter någon annan. ”Kommer mrs Nichols inte med idag?” ”Åh, nej. Hon är fortfarande uppe i Maine, upptagen med …

Maine-grejer.”

Erin skakade på huvudet. ”Man undrar ju hur det är, liksom.

Att vara någon som Ann Nichols eller Stephen King.” ”Måste var skönt”, sa jag. Ann Nichols hade inte lämnat sin lilla ö i Maine på … fem år? Åtminstone lika länge som jag varit hennes spökskrivare i alla fall.

Jag lossade på den färgglada scarfen som jag lindat om munnen och halsen. Det var visserligen inte vinter längre, men New York bjöd alltid på en sista köldknäpp före våren, och den skulle förstås komma idag. Jag började svettas nervöst under kappan. ”En vacker dag”, sa Erin, ”måste du berätta för mig hur du blev assistent åt självaste Ann Nichols.”

Jag skrattade. ”Det har jag ju redan berättat – en annons på nätet.”

12

”Det tror jag inte på.”

Jag ryckte på axlarna. ”C’est la vie.”

Erin var några år yngre än jag och hade sitt inramade examensbevis från Columbia University stående på skrivbordet.

Rose hade träffat henne via en dejtingapp för en tid sedan och de hade legat några gånger, men vad jag förstod så var de numera enbart vänner.

Telefonen på Erins skrivbord började ringa. Hon sa snabbt: ”Du kan gå in. Du kommer ihåg hur man går, eller hur?” ”Absolut.” ”Topp. Lycka till!” la hon till och besvarade sedan telefonsamtalet med sin bästa kundtjänströst. ”God morgon, Falcon House Publishers, du talar med Erin …”

Och så var jag lämnad åt mitt öde.

Jag visste vart jag skulle eftersom jag besökt den tidigare ­redaktören tillräckligt många gånger för att hitta med ögonen förbundna. Tabitha Margraves hade nyligen gått i pension, vid värsta möjliga tillfälle, och ju närmare hennes kontor jag kom, desto hårdare blev mitt grepp om den stackars kaktusen.

Tabitha visste att jag var Anns spökskrivare. Hon och Anns agent var de enda som visste, ja, förutom Rose förstås, men Rose räknades inte. Hade Tabitha förmedlat denna lilla hemlighet till min nya redaktör? Gud, vad jag hoppades det. Annars skulle detta bli ett obekvämt första möte.

Längs korridoren löpte väggar av frostat glas som var tänkta att skapa avskildhet, men de erbjöd oerhört lite av den varan.

Jag såg skuggbilder av redaktörer, säljare och marknadsförare som talade med dämpade röster om förvärv, marknadsplaner, kontrakt, bokturnéer, förflyttningar av pengar från budgeten för en bok till en annan.

Saker som ingen egentligen talade om i förlagsvärlden.

13

Förlagsvärlden var mycket romantisk tills man befann sig i förlagsvärlden. Då var den bara ett vanligt företagshelvete.

Jag passerade några redaktörsassistenter som med utsliten uppsyn satt i sina kvadratiska bås med manus staplade nästan ända upp till kanten av de halvhöga tygskärmarna och åt morötter och hummus till lunch. Salladerna som Erin beställt kan inte ha gällt dem men redaktörsassistenter tjänade ändå inte tillräckligt mycket för att ha råd att äta köplunch varje dag.

Lokalerna var inrättade i en sorts hierarkisk ordning – ju längre in man kom, desto högre lön. När jag nått slutet av korridoren kände jag nästan inte igen kontoret. Borta var blomsterkransen som hängt på dörren som en önskan om framgång, borta var klistermärkena som täckt den frostade glasväggen med texter som försök inte bara, gör! och ­romantiken är inte död!

En kort stund trodde jag att jag kommit fel, tills jag kände igen praktikanten som med ett slags plågat raseri som gränsade till tårar satt i sitt lilla bås och proppade förhandskopior – grova utkast i häftat format av ännu inte utgivna böcker – i kuvert.

Min nya redaktör hade minsann varit snabb med att pilla av klistermärkena och slänga tur-kransen i soporna. Jag kunde inte avgöra om det var ett bra eller dåligt tecken.

Mot slutet av Tabitha Margraves tid på Falcon House hade vi allt oftare bråkat om saker. ”Romance tror på lyckliga slut.

Säg det till Ann”, brukade hon säga med ironiskt tonfall, efter­ som jag ju praktiskt taget var Ann. ”Men Ann gör inte det längre”, brukade jag svara spydigt.

När Tabitha Margraves äntligen slutade och drog sig tillbaka till Florida tror jag nog att vi båda hade planer för den andras hädanfärd. Av någon osannolik anledning trodde hon fortfarande på kärleken.

14

Medan jag kunde se rakt igenom lögnen.

Kärlek var att stå ut med en person i femtio år för att ha någon som begravde en när man dog. Jag borde veta. Min familj sysslade med döden professionellt.

Tabitha kallade mig krass när jag sa det.

Jag sa att jag var realistisk.

Det var inte samma sak.

Jag slog mig ner i en av de två fåtöljerna utanför kontoret, med kaktusen i knät, för att vänta och skrolla igenom mitt Instagramflöde. Min lillasyster hade lagt upp ett foto av sig själv och borgmästaren i vår hemstad, en golden retriever, och jag kände ett styng av hemlängtan. Saknade vädret, begravningsbyrån och min mammas vansinnigt goda friterade kyckling.

Jag undrade vad hon lagade till middag ikväll.

Där jag satt, förlorad i tankar, hörde jag inte att dörren öppnats förrän en utpräglat manlig röst sa: ”Ursäkta dröjsmålet, varsågod och kom in.”

Jag for upp ur fåtöljen av ren överraskning. Var det fel kontor? Jag kontrollerade båsen i närheten. Till vänster satt den brunhåriga arbetsnarkomanen till praktikant och pressade ner förhandskopior i kuvert, till vänster snyftade HR-chefen över sin sallad. Nej, detta var definitivt rätt kontor.

Mannen harklade sig otåligt.

Jag pressade kaktusen så hårt mot bröstet att jag kände hur krukan började knaka av trycket och klev in på hans kontor.

Och stelnade till.

Mannen i fråga satt i den läderstol som varit Tabitha Margraves i fyrtiofem år (längre än han levt, gissade jag). Skrivbordet, som tidigare varit belamrat med diverse porslins­ föremål och foton av hennes hund, var rent och städat och 15

allt var prydligt arrangerat. Skrivbordet avspeglade mannen bakom det nästan perfekt: lite för proper, i en fräsch button down-skjorta som stramade över de breda axlarna, där ärmarna var upprullade till armbågarna och avslöjade de skrämmande sexiga underarmarna. Hans svarta hår var bakåtkammat från det långa ansiktet och framhävde på något vis hans likaledes långa näsa, på vilken ett par svarta glasögon vilade. I ansiktet bredde bleka fräknar ut sig – en vid höger näsborre, två på ena kinden, en precis ovanför det tjocka, högra ögonbrynet. Som ett slags stjärnbild. En kort sekund ville jag ta en tusch­penna och dra streck mellan dem för att se vilken det skulle bli. I nästa ögonblick kom jag snabbt till slutsatsen att …

Oj. Han var sexig. Och jag hade sett honom tidigare. På förlagsevenemang tillsammans med Rose eller min ex-pojkvän.

Jag kunde inte komma på hans namn, men jag hade definitivt träffat på honom mer än en gång. Jag höll andan och undrade om han skulle känna igen mig. Gjorde han det?

Först trodde jag det, för hans blick vidgades, bara en aning, precis tillräckligt för att jag skulle misstänka att han visste ­någonting, men sedan försvann det.

Han harklade sig. ”Du måste vara Ann Nichols assistent”, sa han utan minsta tvekan. Han ställde sig upp, gick runt skrivbordet och sträckte fram handen. Han var … enorm. Så lång att jag plötsligt kände mig förflyttad till en ny version av ”Jack och bönstjälken”, där han var en mycket välväxt bönstjälk som jag väldigt, väldigt gärna ville klättra uppför …

Nej. Nej, Florence. Fy, vilken snuskig tanke, bannade jag mig själv. Du vill inte klänga dig fast vid honom, för han är din nya ­redaktör och därmed absolut, fullständigt, totalt oklängbar.

16

”Florence Day”, sa jag och tog hans utsträckta hand. Den omslöt min nästan helt i ett kraftigt handslag. ”Benji Andor, men du kan kalla mig Ben”, presenterade han sig. ”Florence”, upprepade jag, nästan chockad över att jag kunde få ur mig något mer än ett pip.

Han vred mungiporna uppåt. ”Du sa det, ja.”

Jag drog snabbt och förläget till mig handen. ”Åh, gud. Ja, förlåt.” Jag satte mig lite för hastigt på den obekväma Ikea-­ stolen med kaktusen i ett fast grepp i knät. Mina kinder brann, och om jag kunde känna att jag rodnade visste jag att han kunde se det.

Han satte sig ner igen och rättade till en penna på skrivbordet. ”Trevligt att träffa dig. Ledsen att du fick vänta, men tunnelbanan var ett helvete i morse. Erin säger hela tiden att jag ska undvika B-tåget och ändå är jag en idiot som tar det varenda gång.” ”Eller en masochist”, påpekade jag innan jag hann hejda mig.

Han skrattade till. ”Kanske båda delarna.”

Jag bet mig i läppen för att dölja ett leende. Han hade ett härligt skratt, ett sådant där djupt och strävt, lite mullrande. Åh nej, det här gick inte alls som planerat.

Han gillade mig nu men han skulle inte gilla mig om unge­ fär fem minuter. Inte ens jag gillade mig själv för det jag var här för att göra – varför hade jag tänkt att en kaktus i present skulle göra detta lättare?

Han drog in stolen och rättade till en penna så att den hamnade horisontellt med tangentbordet. Allt var så där prydligt på hans kontor och jag fick en mycket tydlig känsla av att han var en typ av person som, om han hittade en felplacerad bok i en bokhandel, skulle ställa tillbaka den på rätt hylla.

17

Allt hade sin plats.

Han var en bullet journal-kille och jag var mer av en postit-tjej.

Det skulle faktiskt kunna vara bra. Han verkade väldigt rakt på sak, och rättframma människor var sällan romantiker, så jag skulle nog inte få någon beklagande blick när jag så småningom berättade för honom att jag inte längre trodde på ­romantiken och han skulle nicka allvarligt och veta exakt vad jag menade. Och det skulle vara mycket bättre än när Tabitha Margraves tittade på mig med de där ledsna, mörka ögonen och frågade: ”Varför tror du inte på kärleken längre, Florence?”

För att den som leker med elden alltför många gånger lär sig att man bara bränner sig.

Min nya redaktör bytte ställning i stolen. ”Det var tråkigt att höra att mrs Nichols inte kunde komma idag. Jag skulle verkligen ha velat träffa henne”, började han och ryckte upp mig ur mina tankar.

Jag bytte ställning i stolen. ”Åh, har Tabitha inte berättat?

Hon lämnar aldrig Maine. Jag tror att hon bor på en ö eller något. Det låter fint – jag skulle inte heller vilja åka därifrån.

Jag har hört att det är vackert i Maine.” ”Det är det! Jag växte upp där”, svarade han. ”Såg många älgar. De är enorma.” Är du säker på att du själv inte är till hälften älg? sa min lömska hjärna och jag rös för det var väldigt fel och väldigt dåligt. ”Jag antar att de förberedde dig för råttorna i New York.”

Han skrattade igen, denna gång lite förvånad. Han hade ett underbart leende också. När det nådde hans ögon förvandlade det den bruna färgen till en ton av guldockra. ”Inget kunde ha förberett mig på dem. Har du sett råttorna som håller till vid Union Square? Jag svär att en av dem hade en jockey på ryggen.”

18

”Åh, visste du inte det? Nere vid Eighteenth Street station anordnar de fantastiska råttkapplöpningar.” ”Går du ofta dit?” ”Absolut. Där finns till och med en gnageria om man är hungrig.” ”Wow, det där var verkligen ett rått skämt!”

Jag frustade fram ett skratt och tittade bort, vartsomhelst utom på honom. För jag tyckte om hans charmiga stil och det ville jag definitivt inte göra och jag hatade att göra människor besvikna och …

Han harklade sig och sa: ”Tja, miss Day, jag tror vi behöver tala om Anns kommande roman …”

Jag tog ett hårdare grepp om kaktusen i mitt knä. Min blick hoppade från den ena tomma väggen till den andra. Det fanns ingenting i kontoret att titta på! Förr var det fullt av saker – konstgjorda blommor och foton och bokomslag på väggarna, men det enda som satt på väggen nu var ett inramat examensbevis i skönlitteratur. ”Måste den vara romance?” for det ur mig.

Han la förvånat huvudet på sned. ”Det här är ett imprint för romance.” ”Jag … jag vet, men du vet ju att Nicholas Sparks skriver deppiga böcker och Greene skriver melodramatisk sick-lit … tror du inte att jag … jag menar mrs Nichols, skulle kunna göra något åt det hållet i stället?”

Han var tyst en stund. ”Du menar en tragedi?” ”Nej, nej. Det skulle ändå vara en kärlekshistoria! Självklart.

Men en kärlekshistoria där allt inte slutar så där ’lyckliga i alla sina dagar’-perfekt.” ”Vår affärsidé är lyckliga i alla sina dagar”, sa han långsamt, valde noga sina ord.

19

”Och det är en lögn, eller hur?”

Han snörpte på munnen. ”Kärleken är död och detta, alltihop, känns som ett lurendrejeri.” Jag hörde mig själv säga det innan min hjärna hade godkänt det, och så fort jag insett att jag sagt det högt kröp jag ihop. ”Jag menade inte … det är inte Anns ståndpunkt, utan bara vad jag tycker …” ”Är du hennes assistent eller hennes redaktör?”

Hans ord var som ett slag i ansiktet. Jag vände snabbt blicken mot honom igen och satt blickstilla. Hans blick hade förlorat den varma ockratonen och skrattrynkorna hade slätats ut till en stel, känslolös mask.

Jag höll hårt i kaktusen. Den hade plötsligt blivit min vapenbroder. Han visste alltså inte att jag var Anns spökskrivare.

Tabitha hade inte berättat det, eller glömt. Det föll ur minnet – hoppsan! Och nu var jag tvungen att berätta det för honom.

Han var trots allt min redaktör.

Men en bitter, generad del av mig ville inte. Jag ville inte att han skulle se hur mycket jag tappat greppet om i livet. För borde jag inte ha det, som Anns spökskrivare? Grepp om saker och ting?

Borde jag inte vara bättre än så här?

När jag växte upp läste min mor Ann Nichols böcker och därför gjorde jag också det. När jag var tolv brukade jag smyga in i bibliotekets romanceavdelning och tyst läsa Drömmarnas skog mellan hyllorna. Jag kunde allt om Ann Nichols utgivning, lika väl som mitt favoritbands alla skivor och inspelningar.

Och sedan blev jag hennes penna.

Med Anns namn på omslaget skrev jag Chans till kärlek, Att få flickan – en libertins guidebok och Kyssen på midnatts­matinén.

De senaste fem åren hade Ann Nichols skickat mig en check 20

för att skriva den aktuella boken och sedan gjorde jag det. Och orden i de där böckerna, mina ord, hade hyllats i allt från New York Times Book Review till Vogue. De där böckerna stod på hyllor bredvid Nora Roberts och Nicholas Sparks och Julia Quinn och de var mina.

Jag skrev åt en av romancelitteraturens stora, ett jobb som folk skulle göra vadsomhelst för att få, och jag … jag höll på att misslyckas.

Kanske hade jag redan misslyckats. Jag hade just sträckt mig efter min sista livlina – att få skriva en bok som var vad som helst utom ett lycklig i alla sina dagar. Och han hade sagt nej. ”Mr Andor”, började jag och hörde hur min röst bröts, ”sanningen är den …” ”Ann måste leverera manus till deadline”, avbröt han med ett kallt, hårt tonfall. Värmen från nyss var borta. Jag kände hur jag blev mindre för varje ögonblick, krympte ner i Ikea-stolen. ”Det är imorgon”, sa jag tyst. ”Ja, imorgon.” ”Och om … om hon inte kan det?”

Han pressade ihop läpparna till ett tunt streck. Han hade en bred mun som gick nedåt i mitten och uttryckte saker som resten av hans ansikte var alltför kontrollerat för. ”Hur mycket tid behöver hon?”

Ett år. Tio år.

En evighet. ”Öh … en … en månad?” frågade jag hoppfullt.

Hans mörka ögonbryn for uppåt. ”Absolut inte.” ”Sådant här tar tid!” ”Jag förstår det”, svarade han och jag ryckte till. Han tog av sig de svartbågade glasögonen och såg på mig. ”Får jag vara uppriktig?”

21

Nej, absolut inte. ”Ja …?” vågade jag mig på. ”Eftersom Ann redan har bett oss om att skjuta upp dead­ line tre gånger så måste vi bearbeta manuset extra snabbt för att hålla tidsplanen, alltså om vi får det imorgon. Detta är Anns stora höstbok. En romancebok med, märk väl, ett lyckligt slut. Det är hennes varumärke. Det är vad vi har avtalat. Vi har redan säljkampanjerna klara. Vi kanske till och med ska ha en helsida i New York Times. Vi gör mycket för den här boken, så när jag bad Anns agent att tala med henne satte hon mig i kontakt med dig, hennes assistent.”

Den delen kände jag till. Molly Stein, Anns agent, var inte särskilt glad över att få ett samtal om den här boken. Hon trodde att allt hade löpt på enligt planerna. Jag hade inte hjärta att säga något annat. Molly hade inte varit särskilt involverad i mitt spökskrivarjobb, framför allt eftersom böckerna ingick i ett fyraboksavtal, där denna var den sista, och hon litade på att jag inte skulle sabba något.

Och ändå satt jag här nu.

Jag ville inte ens tänka på hur Molly skulle berätta nyheten för Ann. Jag ville inte tänka på hur besviken Ann skulle bli.

Jag hade mött henne en gång och jag var livrädd för att svika henne. Jag ville inte göra det.

Jag såg upp till henne. Och känslan av att svika någon man ser upp till … det sög som barn och det sög som vuxen.

Benji fortsatte. ”Vad det än är som hindrar mrs Nichols från att färdigställa sitt manus har det blivit ett problem inte bara för mig, utan också för marknad och produktion. Om vi ska hålla oss till tidsplanen behöver vi manuskriptet.” ”Jag … jag vet, men …” ”Och om hon inte kan leverera det”, la han till, ”är jag rädd att vi måste blanda in rättsavdelningen.”

22

Rättsavdelningen. Det innebar avtalsbrott. Det skulle innebära att jag hade klantat mig så ordentligt att jag inte skulle kunna återhämta mig. Jag skulle ha svikit inte bara Ann, utan också hennes förlag och hennes läsare – alla.

Jag hade redan misslyckats på det viset en gång.

Kontoret började krympa, eller så höll jag på att få en panik­ ångestattack, och jag hoppades verkligen det var det första.

Mina andetag blev korta och det var svårt att andas. ”Miss Florence? Hur mår du? Du ser lite blek ut”, anmärkte han, men hans röst lät som om den kom från andra sidan en fotbollsplan. ”Vill du ha lite vatten?”

Jag tryckte in ångesten i en liten låda längst bak i huvudet, där allt annat hamnade. Alla de dåliga sakerna. Sakerna som jag inte ville hantera. Sakerna som jag inte kunde hantera. Lådan var användbar. Jag stängde in allt där. Låste ordentligt. Jag pressade fram ett leende. ”Nej då. Jag mår fint. Det är mycket att ta in, bara. Och, du har rätt. Naturligtvis har du rätt.”

Han såg tvivlande ut. ”Imorgon, alltså?” ”Visst”, kraxade jag. ”Bra. Var vänlig och framför mina bästa hälsningar till mrs Nichols och säg att jag är mycket glad över att få arbeta med henne. Och, ursäkta, men är det där en kaktus? Jag la just märke till den.”

Jag tittade ner på krukan i mitt knä. Hade fullständigt glömt bort den. Samtidigt bankade paniken mot lådan i mitt huvud så att locket dunsade. Jag kände att jag hatade den här mannen och om jag stannade kvar längre på hans kontor skulle jag antingen kasta kaktusen på honom eller börja gråta.

Kanske bådadera.

Jag tog mig upp på fötter och satte ner växten på kanten av skrivbordet. ”Det är en present.”

23