AnnCederlund Bogström
Del2
Uppföljarentill Denvita fågeln
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analysera textoch data i digitalformi syfteattgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©2025Ann CederlundBogström
Omslag:Ann CederlundBogström
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: Libri Plureus GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-875-0
TACK
Familjen -för attnitrorpåalltjag gör. Älskar er!
Lena och Carina –nifickmig atttro att jagkunde.
Anki -med falkögonhittardualltjag missar.
Testläsarna -för attniorkar ta er igenom minaråmanus.
Läsarna -för attnitar er tidatt läsaminaberättelser.
Må gott /Ann
Märsta,januari 2021
Denkyligavinden fördemed sigmängder av små snöflingor.Trots mörkretsåsyntes de vita flingornayra omkringmellandesmå husen. Solenskulleännudröja någratimmar. Vinden togi ochsnönvirvladei luften för atttill slut läggasig somett täckeöverlandskapet. Tidiga morgonresenärer, på vägtilljobb ochannat, möttes av översnöade bilaroch nedisade rutor. Detvar vinterns första snöoch ivillornalängs gatanlyste enstakaljus.
Hos Veronicasspred sigett varmtgultskenfrån köksfönstret.
”Men snälla,dukan inte mena allvar?Nikom nyss hem ochdet är livsfarligt. Du kanintesläpa medett litet barn tvärsöverjordklotetoch rätt ut idjung …” Veronica tystnade tvärtnär honmötte dotterns blick.
”Förlåt, detdär vardumt. Detvar inte meningen.Jag vetatt hon varitdär meränhär.Hon är född där… men ändå.”
Veronica varmaktlös ochförtvivladoch tittade med bedjande ögon på dotternävenomhon inom sigvisste attdet varlönlöst.
”Jag vill bara inte förloraerigen, snälla.” Hon slog händerna föransiktetvid de hemska minnena. Tårarna rann nerför kinderna.
”Mamma snälla,dubehöver inte vara orolig.” Bi tog henneshandoch kramadeden hårt.”Vi blir inte ensamma ochden härgångenärdet en planerad resa.
Donhar arrangerat hela turenoch vi blir en massafolk somvandrar tillsammans genom djungeln.Viärhemma
om tre, kanske fyra månaderigen. Menjag måstelämna besked snart.”
”Men corona då?” försökte Veronica svagt.
”Mamma”, sa Bi skarpt.”Oroa diginte. Vi hartänkt på allt!”
Veronica suckadeoch gavupp.
”Ja, ja,men vadsäger Stefan,har du pratat med honom?”
”Nej,jag tänkte berätta ieftermiddagnär hankommer hitoch lämnar Sol.”
”Berätta?Dutänkeralltså inte fråga?”Hon visste redansvaret. ”Lyckatill, hanlär inte bliglad.”Veronica hoppades inom sigatt hanskullestoppaBi, eller åtminstone lämnadotternhemma.”Jagtar medmig henne ut en svängnär de kommer, så fårniprata ifred.”
”Tackmamma.Det kommergåbra skallduse. Jagvill inte missaden härchansen.Duvet hurjag harlängtat att få träffa mina vännerigen.”Bitittade bedjande på henne. Hon tänkte åkai vilket fall somhelst mendet skulle kännasbättreomallavar medpådet.
”Ja, ja,jag förstårmer än du tror.Jag är bara så rädd … Menjag stöttardig,det vetdu. Nej, komnusåäter vi lunch.”Veronicadrogenuppgivensuckoch satte igång attduka.
Efter matenskickadeBisms till Kristinoch berättade attförstahindret varavklarat… nu återstod detstörsta, Stefan!Hålltummarnaavslutade hon.
”Nej,nej ochåternej!Dukan åka, mentaintemed Sol.
Detärför farligtoch honäralldeles förliten.Hon kanbo hos osssålänge!” Stefan blev,som befarat, fruktansvärt upprördöverplanen.
”Stefan,snälla, lyssna på mig. Bi berättadelugnt och sansat om hela resplanen. Hankunde ringaoch pratamed Donomdet kändes bättre.
”Han insisteradefaktisktpåatt du skulle det.”Bilaen lapp medDonsmobilnummerframför honom. ”Ellerså kanhan ringadig om du hellre vill det. Hanförstod attdu skulle bliupprörd.Snälla,gör det, pratai alla fall med honom.”
Stefan svaradeinteutanreste sigoch gick fram och tillbakai köket. Stannade …och gick igen.Han varrejält upprördoch frustrerad.
Bi insågläget ochsainget utan följde honom nervöst medblicken.
Hanstannade ochsatte sigmittemothenne.
”Ok, så härgör vi.Jag pratar medDonell ellerDon ellervad sjuttonhan nu heter. Om detlåter likabra som
du målarupp detsåfår vi se.” Hanreste sigigen. ”Jag åker hemnu. Jagmåste tänka.”Han slet åt siglappen, sa ettkorthej ochsåvar hanborta.
Bi drog en lättnadenssuck. Nu är detbaraatt vänta ochhoppastänkteBi. Nu lågbollenhos honom.Han hade egentligen ingetatt säga till om eftersom Bi hade ensamvårdnad.Men honmåste vara schysst.Han skulle accepteratillslut, detvar honsäker på.Han måstebarafå känna attdet även är hans beslut.
Denhär resanvar inte bara förhenne utan även för Sols skull.
Någradagar senare varBitillbakai husetpåGotland.Nu satt honpåden storaterrassen,fullt påbyltad medjacka ochmössa,Sol lektepågolvet. Solenskenoch detvar vindstilla…men kallt!I handen hade hon somvanligten kaffemugg ochpåbordetstodSolslilla blå- och grönprickiga barntermosmed varm choklad. Menhon varheltinne ileken ochhadeintetid att fika med mamma förtillfället.
Bi tänkte på Stefan ochatt hanännu inte hört av sig, vilket varenaning nervöst. Fast dethar bara gått ettpar
dagar, hanringersäkertsnart!Han behöver bara tid. Men tidenvar knappför Donbehövde komma igångatt planera.
Detvar en strålandehärlig vinterdag. Solenvärmde därhon satt ilä. Vinternhadevarit mild ochdet syntes redanendel knoppari trädgården.Alldelespåtok för tidigt,tänktehon, vinternvar inte över än.Men detvar ändå en försmakavvåren!Hon njöt av stillheten.
Tankarna vandrade tillbakatill året innan… då hon publicerat en videohon gjortmed hjälpavKristin,Marre ochsin mamma om detsom händehenne efter flygkatastrofen. Dethadeblivitmer uppmärksammatän vadhon trottoch önskat.Heltsanslöstegentligen.Det vartur honhadetillflyktsortenhär på Gotland, långtfrån storstadssurr ochpublicitet.Hon lätblickenvila på dotternsom lekteframför henne ochtankarnavandrade tillbakatillsensommaren året innan. *
Videon hade släpptssamma dag sompresskonferensen.I videon berättadesalltfrånsjälva flygkraschen ochomhur honblivitkvari djungeln inärmare treårefter det. Honhade berättatomhur livet
variti bynoch om hurhon ochSol kommit tillbakatill civilisationen.
Salendär presskonferensen höllshadevarit full av journalister och denlilla villagatan iMärstabelamradessnabbt av media.
Telefonernahade gått heta ochhistorien spredsig somenlöpeldöver hela världen. Alla medier hade meddet isinainslag.
Dethade inte gått attgömma sigsåtillslutgickhon medpåen intervju iförhoppningatt detskullevaraöversedan.Men honhade
låtitSol vara medoch detblevbaraännu värre. Alla villevetamer om denlilla flickansom fötts iAmazonasdjungel.Men honhade vägrat attberätta.
Morgonen därpåmötteshon av rubriker som:
DJUNGELBARNET,SOL”
Honficknog ochbestämde sigför attfly bort från huvudstaden.
Barndomshemmeti Dalhem på Gotlandblevderas tillflyktsort.
Därfickdevaraifred.Deflyttade permanenttillön. Solskullegå iförskolaoch självtänktehon fortsätta plugga.Dekom snabbt till
ro ihuset ochSol trivdesoch fick fort nyavänner. Självhittade hon en distansutbildningmed miljöinriktning.
Sockenborna visste meränväl vilkadevar menvisadestor hänsyn.Defickvaraifred fördet mesta. Om någonbesökare frågade en sockenbo vart de bodde låtsades de helt oförståendeoch bredde gärna på medgutamål.
”Va? Vaim?Naj,naj däu, daim känn vörint till.”
Honkände sigtrygg!
Mobilsignalenavbrötdagdrömmarna.
Detvar Stefan!
”Ja, okej då,nikan åka.”Det hördes tydligt på tonläget atthan varmissnöjdmen hantycktes ha insett attdet inte skulle gå attstopparesan.
”Tacksnälla söta,raraStefan, du är bäst.Vad glad jag blir.Jag lovaruppdateradig underresan så längedet är möjligt.”Hjärtat bultadeoch itankarnavar honredan på väg. ”Pratade du medDon?”
”Ja, hanverkarvaraokej. Hangav mighelaresplanen.”
Handrogefter andan. ”Men jaghar ettvillkor,jag vill ha Solhär varjehelgtillsniåker. Ok?”
”Ja, absolut, inga problem.” Bi jubladeinombords.
”Hon älskar attvarahos er ochpratarjämtomlillebror Lukas. Tack Stefan,hälsa Emma ochkrama Lukas.”
De la på.
Uppspelt ringde honKristin sombleveld ochlågor.
”Jag bokar färjan direkt ochkommeri morgon.” Hon tvekadeinteensekund. ”Jäklarvad dethär skallbli spännande.”
De skulle förberedatillsammans.Bilutadesig mot ryggstödet medett stortleendepåläpparna. Jagfattar inte attjag redanskall få åkatillbaka. Lyckokänslan bubbladei magen. Jagfår till ochmed sällskap av bästa vännen.
Hon mindes Kristins reaktion närhon berättatom erbjudandetatt åkatillbaka till Amazonas. Hon,Marre ochKristin hade träffats en helg föratt umgåsoch Kristinhadeblivit eldoch lågoroch bett …nej,krävt att få följamed.Marre däremotville aldrig mertillbaka.För hennesdel varminnena förknippade medsmärtaoch sorg.Men Kristin, somintevarit medpåden olycksdrabbade flygresan, gick inte atthejda.
Mobilensurrade.
”Hej detärjag,Don. Hurmår du?”
”Åh, hej.”Fjärilarnafladdrade vilt imagen.”Tack bra. Vadroligtatt du ringer.” Kinderna värmde.