Boken om Emma AnnaKolmodin
Anna Kolmodin
Boken om Emma
Vägentill modoch frihet
©2024Anna Kolmodin
Illustration:AnnaKolmodin
Korrekturläsning: DianaKreanderoch MariaHåård
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-740-1
ET T
Ännu ettbrev. En måne.Sand. Vattnetviskari mörkret, nattenär sammetsmjuk ochsandenfortfarande varm efter dagens sol. Det viskar ipalmbladenbakom mig. Fullmånenglittrar ivattnet och jaghållerbrevetförsiktigt, så försiktigt.Ett brev.Ett innehåll som jagännu inte vetomjag vill läsa.Min nuvarandedigitaladetoxhar fört mycket ovanligtmed sig. Specielltovanligtkänns detatt hålla brevet ihandenoch föreställa sighur du harsuttitdär med pennani dinhand, blickandes ut över lägenheten därhemma.Hur du iditthuvud format orden, hurdusmakatpådem och formulerat om demtills du hittatprecisderätta ordenatt fästapå papperet. Papperet somnuliggertryggtinbäddati kuvertet som jaghålleri handen.Jag serframför mighur du vikerihoppapperet ochomsorgsfullt klistrar igen kuvertet, föratt senrotaruntbland dina mångfärgadepost-it-lappartills du hittarlappenmed min nuvarandeadress. Så mycket av digsom jagnuhålleri minhand. Jagsatte migförsiktigtned på en av solstolarnapåstranden. Det varnågot helt annatatt sitta där, omsluten av varmtmörker, än på
dagen, igassandesol.Den fulla månenkastade långaskuggorpå stranden från parasollerna mellan solstolarna. Jaghöllbrevetmot mitt bröst, tittade ut över detmånskensglittrandevattnet och bestämde migför attjag skulle läsa brevet imorgon. Jaggav mig självennatttill utan attveta,utanatt undra. Jagsläppteallt, la tankarna åt sidanoch tömdemig på tankar om då,sen,kanske, om bara.Jag lätmig vara häroch nu,kände denljummatropiska natten motmin hud, kändefullmånensglitter ihjärtat och bäddadesinavdevarma vindarna medpalmbladens rasseli öronen. Härvar jagnu. Iparadiset. Ettavallaparadis längsmin väg. Dåtidenspelade ingenroll, inte framtidenheller. Denljumma natten fylldemig mednu, medlivet, medkraft,mod ochstyrka. Denhär resangjordemig starkare ochbättre. Meroch mer hemma imig själv, ju fler ställenjag besökte. Meroch mervissom attjag harallt jagbehöver inom mig. Hela universumfinns imig. Jaglamig nedpåsolstolen ochlät nuet skölja genom mig.
Medett ryck vaknadejag till.Jag hade flutit borti migsjälv,men öppnade nu ögonen ochkisademot detglittrande vattnet. Jag satte migupp, gnuggade migi ögonenoch sågmig omkring. Mitt rumvar inte alls långtifrån stranden ochjag ställdemig upp, letade uppminaflip-flops isandenoch började saktagåmot mitt rum. En skugga lösgjordesig från palmen närmastmig.
”Madame”.Det vänligatilltaletgledemotmig genom det sammetslena mörkret.
”Yes?”.Skuggan komnärmreoch jagkände igen en av männen sombrukade gå fram ochtillbakai den35-gradigavärmen, längs stranden på denlilla ön, ochsälja saronger om dagarna.
”Ohhi” fick jagurmig.
Mannenlog motmig ochpekadepåsolstolen.”Didyou sleep?”
Jagskrattade till ochmumlade någotomsol ochvärme och månskenoch vatten.Mannenskrattade ochfrågade:“Do youlive here?”.
”Yes,I’m goinghomenow”.
”Ok, seeyou tomorrowmadame! My name is Wayan.” ”Ok, byefor now”.
Jaggickvidaremot mitt rummed huvudetfullt av frågor.Varför stod hanvid palmen mitt inatten?Varförväntade hanpåmig? Varför pratadehan medmig ochvilleegentligeningenting?
Jaglåste uppglasdörrenpåmin verandaoch gick in,labrevetpå bordet imittrum ochklädde direkt av mig, gick in iduschenoch duschade av migall sand.Jag kändemig lugn,gladoch trygg. Äventyretväntade,som alltid,utanför mindörr, ochjag hade ett hemhär imittlilla rum. Minendapackningvar en ryggsäck, men trotsdettasålyckades jagalltidfylla uppderum jagbodde imed mina saker, så detdirektkändessom om jagbottdär hurlänge somhelst.
Jaglademig iden bäddadesängen. Detvar inte helt felatt alltid bo på hotelloch ha någonsom städade, bäddade ochlagademat. Jagtog uppmobilenoch gick igenom dagens bilder,sorterade bort någraoch redigerade några. Jagälskade attfotografera allt jag varmed om ochbilderna varsom småpåminnelser om känslorna somjag känt närjag upplevtallt jagvar medom. En sådan rikedom! Ettbibliotek av upplevelsersom jagnär somhelst kunde dyka nedi,för attfåupplevasakerna igen ochigenoch igen.Jag satte mobilenpåladdning, satte på minkvällsmeditation, släckte lampan ochsomnade ettpar meningar in imeditationen. Som vanligt. Menmeditationenjag lyssnadepåvar till föratt somnatill, så detvar precissom detskulle.
Dethadetagit ett tagatt finna lugnet iresan,påmina destinationeroch ilivet somdigital nomad.Beslutet attåka iväg underhelavinternhadevarit ljuvligt,svårt,spännandeoch
utmanande. Attvarafemtiosex ochgesig ut på ett ensam-äventyr ochlämna barnen,visserligen stora, menändå, vind förvåg hemma iSverige.Att vara sambooch lämnasin partnerhemma, föratt vara ifrånvarandrai fleramånader,var inte heller helt enkelt ellersjälvklart. Markooch jaghadehaftmånga långasamtal innanjag bestämde mig. Menatt vara så erbarmligttrött på kyla ochmörkeroch dessutom vara egenföretagare medett uppdrag somgav en möjlighetatt jobba varifrån somhelst varför bra förutsättningarför attkunna missa. Jaghadetvingat migsjälv att nonchalera denoro ochrädslasom dökupp,och helt enkelt bara bestämtmig föratt åka. Allt föll på platsefter det.
Mitt hjärta brannför solen, värmen,äventyret, upptäckterna och de vita stränderna.Såhär varjag nu.Sovandesi en säng på Gili meno. Redo förallt ochhelatiden närmareoch närmaremig själv ochmin själ.
TV Å
Jagvaknade tidigt nästamorgonoch drog ifrångardinernaoch blickade ut över havet, somnuvar ett helt annathav än kvällen innan. Detvar detjag älskademed havet, alltid föränderligt, det hade alla humör, alla färger,allakänslor.Idagvar havetganska stilla,med bara svagakrusningar, illandeblått ochsolen sken redanstarkt. Jagslängde på migenbikinioch en klänning,tog mobilenoch nyckelnoch gick direkt till frukostmatsalen. Alla hälsadevänligtpåmig ochdet varredan fullsattvid poolen.Just nu bodde jagpåett av de bättrehotellenpåmin resa,påen ”honeymoon island”, så detvar mångapar ochlugnt ochskönt, välstädadoch ganska lyxigt,jämfört medhur jagbrukarbo. Idag valdejag kokospannkakaoch fruktsalladtillfrukost,med kaffe ochmangojuice. Då komjag ihåg:brevet! Jaghadetilloch med lyckatsglömma bortbrevet. Jagficklitemer bråttomänvanligt medfrukosten ochgicktillbakatill mitt rum. Nu skulle jagläsa brevet. Jaglåste upprummetoch togbrevetoch la migi solstolen på verandan ochöppnade kuvertet. Nu skulle jagfåveta.
Kära, detärsvårt atthitta rätt ordför så härstora saker, detkännssom om de flestaord blir så fjuttiga isammanhanget. Menjag försöker ändå.
Närduresteivägvar jagförtvivlad. Jagville åkamed,men ändå inte,det härvar dinresa,dittmåste,och jagkände attdubehövde få ha detifred.Jag varsåledsen närduåkteiväg. Jagsaknade vårvardag,självklarheten, gemenskapen. Du vetatt du är minbästa vänoch attjag älskar digöverallt annat. Jagälskardet livvihar skapat tillsammans ochdet vi harbyggt upp. Menjag vetockså attduärenfantastiskt frihetsälskandemänniska, attdu behöverdittspaceoch denhär resanärjudefinitivtbevis på attduklarardig hurbra somhelst heltsjälv. Resanhar ju på någotsättblivitsom en pausför oss, ochdet kanske vi behövde. Detkanskeintebaravar du sombehövde resa,kanskebehövdejag ocksåspace, eftertanke ochnågon slagsfrihet. Well. Jaghar gått igenom så mycket känsloroch tankar under dinfrånvarooch jag tror attjag harkommitframtillföljande:
Jagtyckerinteatt vi skaboihoplängre. Jagvet inte vart vårt förhållande kommeratt ta vägenoch om vi kommeratt leva ihop ellertillsammans på någotsätt, menjag känner,trots saknaden, attbåde du ochjag behövermer spaceänvad vi harhaft. Vi behöverväxastarkaoch vackra varför sig. Vi behöverfrihet. Jagälskardig.Jag vetatt du älskar mig. Jagvet attallt kommeratt blitilldet bästa. Jagvillinteatt vi är ovännereller attviska dela på osspånågot dramatiskt sätt.Jag vill attvikan provaatt bo isär, fortsätta vårt förhållande, om du ocksåvilldet,och se vart alltihop tarvägen. Vill du?Vad vill du?
Dethar varitvärdefullt attfåskrivaett riktigtbrevpåett riktigtpapper,att veta attdet kommeratt ta tidinnanbrevetnår dig, ochatt veta attdet kommeratt dröjainnanjag fårsvar. Menkanskeärdin digitala detoxöver snart? Kanske kanvihöras på telefon? Hurduänhör av dig, så hoppas jag attduhör av digsnart,såfår vi diskuterahur vi vill ha detframöver. Men du harjunågra månaderkvarpådin resa,dem skadunjuta av!Jag önskar digallt gott på vägenoch jagälskardig över allt annat, du är minallra, allra bästa vän.
Stor kram från dinalldeles egna Marko.”
Ja la nedbrevet. Vardet dethär jaghadevelat höra hela tiden? Just nu stormade deti mig, jagkände både en rungande glädje somskrek ”JA!”och en bottenlösbesvikelse. Mannensom jag älskadeville inte bo medmig längre.Visserligen hade nog mitt målhelatiden varitatt vi skulle kommaframtill attviskulleflytta isär,men närdet komsåhär,svart ordpåett vitt pappersåblev detsåverkligt, så kallt, så direkt.Jag kändeatt tårarnarannned för mina kinder ochtorkade saktabortdem.Jag måstelåtadet här landai mig, jagficktaensoftdag idag,baraligga vidstranden, tänka, skriva,snorkla. Jaggickinoch packademin lillatygpåse somjag brukadehamed migtillstranden. Snorkel, mobilväskan, solkräm, solbrillor, mobilen, sarongen,solhatt, öronproppar, hörlurar,litepengar. Gömdeundan pass ochdator,tog mina flipflops ochgickned till sammasolstol somjag legatpåigårkväll. Jagvar tidigoch solstolarnavar tommapåstranden, parenpå hotelletlåg hellrevid poolen ochplaskadei detpissljumnavattnet, iställetför detunderbara turkosblåspännandehavet somvimlade av exotiska fiskar ochhavssköldpaddor. Jagsmordeinmig med solkrämoch la migtill rätta på solstolen, somstodunder ett vitt tyg-tak, somävendet skyddade motden brännhetasolen.Jag lät tankarna snurra ihuvudet, föratt försökafådem attlanda någonstans.Vilkakänslostormar.Det fick storma ochsnurra ett tagi mig. Jagvilade samtidigti vissheten om attallting passerar, även detta.Att leva medlugnvar någotjag hade övat migpå länge, ochdet funkadenuockså.Minatankaroch känslorfick hålla på ochstormaomkring,men jagklarade nästan alltid att betrakta demmed kärlek.Såsmåningom lugnadedet nedsig inom migoch jagkände attdet vardagsatt fatta någrabeslut. Jag bestämde migför attmin digitala detoxnufickvaraöver, jaghade ändå klarat en veckaoch hade bara använt mobilensom kamera ochtill mina meditationer, jaghadeinteens slagit på e-sim-kortet
senjag komhit.Jag bestämde ocksåatt jaghöllmed om attvi skulle flytta isär,trots sorgen somdök uppi mignär jagtänkte tanken.Det fanns ocksåenjublandefrihetskänsla somluraderunt hörnet. Jagbestämdemig föratt ringaMarko närklockan blev tillräckligtmycketför attdet skulle vara rimligt, nu vardet fortfarandemitti natteni Sverige.
”Hey”.
Jagavbröts iminafunderingar ochsåg attWayan stod framför migigen, nu medallasinasaronger,armband ochhalsband.
”Are youok?”
”Oh, hi,yes,I’m ok!And you?”
Hanlog.”Yes, I’malwaysokma’am”.
Jagskrattade.Han sågverkligen ut attalltid vara ok.Livet på en liten ökanskeärlättare på mångasätt, även om detockså är väldigtmycket svårarepåmånga andrasätt.
”Doyou have time to sitdownfor awhile?” Jagville så gärnaveta litemer om livet på ön.
”Yes,ofcourse! ButI don’tthink that thehotel wantsmetostay with theguests.”
“Ah! Ok…. Well. IwillgotoAna warung later,maybe Isee you there?”
“Yes,I will look outfor you, seeyou later then”. Hangick fullastad,färggrannoch glad vidare längsstranden.
Solenhär är alltid varm.Det är alltid varmt. Detärsvårt som svensk attföreställa sigatt leva ienvärld därdefault-läget alltid är värme. Detärfullkomligtunderbart.Iblandkommerett oväder medriktiga monsunregn ochfantastiska åskväder, deträckersom omväxling. Närjag liggerhär på stranden är detsåsvårt atttänka sigatt hemma iSverige stressar människor till jobbeti mörkret ochsnömodden. Tacksamheten ramlar över migigen. Detär
otroligtatt jaghar kunnatskapa detliv somjag tidigare knappt ens visste attjag drömde om.Jag harvarit på resandefot medmin ryggsäckhittills tvåmånader ochska vara utei tremånader till, minst. Jagjobbarmedan jagreser.Jag reserensam,och detärväl detsom blev denutlösande faktorntill attMarko ochjag nu granskadeoss själva ochvårtförhållandei sömmarnariktigt ordentligt. Jagsträcktemig efter minlilla vattentäta väskaoch min snorkeloch satte på migbadskorna.Nuvar jagför varm,nu måstejag snorklarunti dettrettigradiga vattnetenstund.
Ljuvligt! Knallblå himmel, turkostvattensom mörknade närman gick utåt.Ingavågor idag.Jag gick saktaett parhundrameter ut i vattnet innanjag satte på mejcyklopoch snorkeloch vände blickentill denunderbara världenunder ytan. Åh,som jagälskade detta,och hade alltid gjort. Jagmindesmittblå cyklopfrån barndomen. Då fick jagnöjamig medatt snorklai mörka småländska insjöar, mendet dögåtmig då,jag spenderade timmar medhuvudet underytanoch studeradefiskar, växter ochallt vad jagkunde hitta.Hjärnan fick vila ochbarabetraktaoch upptäcka, ochsåärdet nog fortfarande. Så oerhörtvilsamtoch fokuserande förmin hjärna,som annars popparidéer på löpandebandoch somjag brukar jämföramed atthafemtioflikaröppna iChrome samtidigt. Dethar krävtmycket övning föratt blibättrepåbåde tålamod, fokusoch självledarskap,ett ordsom jaginteallstycker om,men innebördenärjusåviktig.
Jagsimmarsakta fram ochtillbakavid kanten därden skarpa lutningennedåt börjar, därvattnet blir mörktoch lite skrämmande. Detvimlaravfärggladafiskar, koraller ochomman hartur fårman se en simmandehavssköldpadda ochdet är en sån jagärute efter just nu.Debrukarsimma precisvid kanten ochdet är svårtatt få synpådem,men jaghar inte bråttom. Strömmarna drar iväg medenoch manfår kämpaemotför atthålla sigdär manvill vara.Jag harintemed migmin undervattenskamera idag,
menspararallt jagser iarkivet ihjärnan.Det är ljuvligt! Fiskarna, färgerna,solen,korallerna. Ochheltplötsligtfår mansyn på någonunderlig liten varelsesom maninteens trodde kunde finnas. Detärenannanvärld,såvilsamför betraktaren.
Efterett partimmartar jagmig motstranden, detbrännerpå ryggen, jagärhungrig ochtrött av attkämpa motströmmarna. Sätter försiktigt nedfötterna på de dödakorallernasom finns på bottnen hela vägeninmot land.Jag harglidit iväg en bitoch går saktainmot land.Jag sersolstolarna,hotelletoch alla pyttesmå människor.Jag serWayan gå förbiigen, nu åt andrahållet. Vilket slit attbäraalla sakeri denhär värmen ochtjata på turister.Jag läggermig på solstolenoch en av hotellets personalkommer genast glidande från ingenstans.
”Doyou need anythingmadame?”
Jagbeställerencola, en flaska vattenoch en tallrik medpommes.
Jagälskarsalta pommespåstranden, ochnubehöver jagnågot snabbt.Jag fåräta ordentlig matlitesenareidag. Jagmissarnog WayanpåAna warung,men jaghar ju tvåveckor till härpåhärliga lilla Gili meno, en liten,liten ö, ettpar timmarsbåtturutanför Bali. Maten kommeroch jagsätter iminaairpods ochlyssnar på en av mina kurser,som handlarompersonlig utveckling, medanjag mumsar på pommesenoch snabbt häller imig en massavatten,så törstig. Kollarklockan ochfunderarpåomMarko är vakennu. Närjag harätitfärdigstänger jagavmin kurs ochbestämmermig föratt kopplapåe-sim-kortet ochfåkontaktmed omvärldenefter en veckas avstängdhet. Detrasar in meddelanden ochnotiser från alla apparsom inte harhaftkontaktmed omvärldenunder min avstängdavecka. Jagbestämmermig föratt provaatt ringaMarko. Vadärdet ensför dag? Mantapparbortdagarna idet härlivet.
Kollarmobilen,det är fredag ochklockan borde vara sjupå morgoneni Sverigenu.
Anna Kolmodin har en bred bakgrund och har provatpåmycket. Genom sitt skrivande utforskarhon personlig utveckling, mod och rättvisa, med en djup fascination för hur människor finner sin inre styrka imötet med utmaningar.
Boken om Emmaär hennes debutroman och den första boken iserien om Emma.
NärEmma bestämmer sig för attprova på en vinter som digital nomad, kliver hon in ienvärld fylld av nya upptäckter och tankar om sig själv och sitt liv.Påen paradisö långt från Sverige hittar hon klarhet, men upptäcker sen att allt blir mycket krångligare när hon kommer hem igen.
Mitt idet tropiska lugnet finner hon sig också indragen i en kamp mot välfärdsbrottsom hotar samhällets grund. Medvarje stegnärmar hon sig dolda sanningarombåde samhället ochomsig själv.Emma förstår att styrkan inte alltid ligger itryggheten -utan imodet att omfamna det oväntade.
Boken om Emma är en inspirerandeberättelse om mod, rättvisa och att välja friheten framför tryggheten. Följ med femtiosexåriga Emma på en resasom tar henne från Stockholmsgator till exotiska stränder,där varje val formar hennes framtid och varje hinder stärker hennes inre kraft. Är du redo att följa med på Emmas resa?