9789180806329

STIG ANDERSSON

synD & sKRaTT Berättelser från en barndom

Synd & Skratt

Stig Andersson

Synd & Skratt Berättelser från en barndom

© Stig Andersson, 2023 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8080-632-9

Innehållsförteckning Förord Stöveln Ljus och kraft Lillasyster Kriget Råttfällan Erik Vägbygget Hästgalopp Vatten och slagruta Cyklist Cykelbud Barfotasommar Skolstart Munnen Skådespelare Hundöron Hasses krock Kvarsittning Rumskamraten Operation

7 9 13 18 20 24 28 31 36 40 48 52 55 63 69 73 76 77 79 82 85

Söndagsskola Moster Lisa Befordran Rivstart Olympiad Hjälpa till Ladugården Musik under arbetet Klippa håret Disktrasan Syndare Väckelsemötet Modern Traktorn Flygare Skrattet Text, musik och drömmar Carl-Otto Ahlquist Lars Lööf Särling Att inte bottna Moster Lisas Stockholmsresa Tonårstid

88 92 99 105 107 111 116 121 125 133 137 145 149 153 159 163 169 179 184 187 195 198 203

Förord

B

erättelserna i den här boken grundar sig på minnen från min barndom och uppväxt. Men minnen är fragmentariska. För att skapa berättelser av dem krävs komplettering med skapat innehåll. Bokens berättelser utgörs till stor del av sådana utfyllnader. Dessa har formats utifrån vad som miljö och personer gjort sannolikt.

Minnen är också opålitliga. Det är väl känt att minnen omformas under personens liv liksom att olika personer kan ha skilda minnen från samma händelse. Men minnen är ändå inga påhitt. De är viktiga som redovisning av vilka vi är och vad vi varit med om. Utan minnen suddas våra liv ut.

Mitt syfte med berättelserna är att skapa en bild av den pojke som en gång var jag. Men mina förbehåll om minnen har fått mig att skriva om huvudpersonen i tredje person. Bokens berättelser om pojken speglar min barndom och uppväxt så gott det göras kan.

Jag vill också berätta om den miljö och den kultur som pojken levde i. Småbrukarmiljön och frikyrkorörelsen från 1900-talets mitt finns inte längre kvar. Den är nu en del av vår historia. För mig är 7

det viktigt att ha en historia. Det gäller såväl personligt som kollektivt.

Jag sänder ett tack till föreningen »Liv i Sverige« som granskat mitt manuskript. Likaså tackar jag Gun och Kerstin som med skarpa ögon gått igenom min text.

Jag hoppas att du som läser boken ska få några givande lässtunder!

8

Stöveln

V

årvinterdag med töväder. Med undertryckt ängslan och glad stolthet ger han sig iväg till pappa och farfar som fäller träd uppe i Hästhagen. Han vet att det i deras ryggsäck finns en termos med varm choklad för honom. De nya stövlarna slackar lätt kring hans fötter, skaften blänker. Han vänder sig om och inspekterar fotavtrycken och trampar sedan upp en platta i snön.

Där bildar sulorna ett prickigt mönster. Det finns kvar efter varje steg.

Han följer den plogade körvägen som går över Lillbacken, korsar vreten och höjer sig på de flacka berghällarna upp mot Hästhagen. Pappa och farfar hade kört till skogs med Dorrit och en kälke. De färska spåren syns i den fuktiga snön. Bortom Lillbacken hade Dorrit bajsat, en ojämn sträng av lösa kulor ligger mellan kälkspåren. När han närmar sig, kommer en stor fågel med långa vingar svischande på låg höjd, landar vid hästbajset och börjar plocka i det med sin kraftiga näbb. Kraa, kraa! Ännu en fågel landar med utbredda vingar och vänder sig mot honom. Fågelns svarta ögon stirrar argt och näbben ser otäck ut.

Han tar en omväg ut i snön när han ska passera fåglarna. Den stirrande fågeln närmar sig med ett 9

hopp. Bäst att springa ifrån den. Inte så lätt i den våta snön. Han blir snabbt trött och måste stanna.

När han vänder sig om har fågeln tappat intresse för honom. Den ägnar sig i stället åt Dorrits bajs.

Han går vidare uppåt på de flata snötäckta berghällarna.

Vägen kröker åt höger och just i svängen är snön vid sidan om kälkspåren nästan genomskinlig. Det porlar ett litet vattenflöde under snön. Han sätter foten på den glasiga fläcken och trycker försiktigt till. Tjoff! Stöveln sjunker ner så långt skaftet räcker. Han försöker dra upp foten igen men då glider foten ur stöveln och han står där med bara sockan på höger fot. Han tar tag i stöveln och försöker dra upp den, men snön släpper inte sitt tag. Stöveln sitter fast. Han rycker och drar utan resultat.

Strumpan blir snabbt våt och foten kall. Vad ska han göra? Tänk om stöveln dras ner under snön!

Bortifrån skogen hörs ljud från yxhugg och såg.

Där arbetar pappa och farfar. Det är bäst att fortsätta. Inte så lätt att gå nu. Stövel på vänster fot, den våta strumpan på höger. Foten får inte något bra fäste i snön, slinter och halkar. Långsamt tar han sig framåt. Ljuden från yxorna och sågen hörs tydligare. Han närmar sig försiktigt. Vad ska pappa säga?

– Ser man på! Här kommer en man till. Då är det kaffedags!

10

Men, va nu då? Går du i bara strumpan? Var är stöveln?

– Den fastnade.

– Fastnade? Var då? Hur bar du dig åt?

– Där, i storbacken. Jag kunde inte dra upp den.

– Får jag se! Du är alldeles blöt. Så där kan du inte gå!

Pappa lyfter upp honom på sin högra arm och börjar gå vägen tillbaka. Det hade han inte väntat sig. Pappa brukar inte bära på honom. Nu gungar han mjukt fram mellan de gröna träden. På körvägen syns de små spåren av foten och stöveln med sitt prickiga mönster. Strax är de framme vid berghällarna och de ser genast det svarta stövelskaftet. Pappa ställer ner honom, tar tag i stöveln och rycker till. Den följer med direkt.

– Ta på den nu igen!

Det är inte lätt att trycka ner foten med den blöta sockan i den kalla stöveln.

– Vänta, jag ska hjälpa dig.

Pappa tar tag i stöveln med ena handen och trycker ner benet med den andra.

– Så där! Gå nu hem och få på dig en torr strumpa.

Annars blir du sjuk.

Den blöta strumpan klafsar i stöveln. Han kan inte gå som vanligt, liksom haltar när han återvänder mot gården. När han närmar sig platsen med kråkorna dyker bilden av de svarta ögonen och 11

den otäcka näbben upp i huvudet. Sen ser han att de flugit iväg. Foten blir allt kallare. Vägen känns lång. Han tänker på sin termos i pappas ryggsäck.

Den varma chokladen i termosen skulle ha smakat gott. Han undrar vad mamma ska säga. Hon är känslig till humöret och kan lätt bli misslynt. Han borde inte ha trampat i den blöta snön.

Pojken kliver långsamt in på verandan. Det dröjer en stund innan mamma får syn på honom.

– Är du redan tillbaka! Stannade du inte på kaffedags?

– Stöveln. Den fastnade.

– Hur då fastnade?

– Jag trampade i det blöta.

Han pekar på den blöta foten och hon tittar och förstår.

– Åhå! Säger hon. Sätt dig här.

Hon pekar på vindstrappan. Försiktigt drar hon av honom stöveln och den våta strumpan. Hon tycker att foten känns kall och värmer den med sina varma händer. Sen får han en torr strumpa.

– Men, du fick inte din choklad! Jag ska göra ny åt dig.

Hennes röst är ovanligt mild. Hon blandar omsorgsfullt till en kopp och sätter sig bredvid honom medan han sörplar i sig den varma drycken. Hon som alltid brukar ha så bråttom.

12

Ljus och kraft

D

e går in i boningshuset, modern trycker på den svarta strömbrytaren och lampan tänds. Vilket ljus! Köket blir ett annat! Och så enkelt! Ett barn kan tända lampan!

– Om ni visste vad jag väntat på det här, säger modern. Jag var van vid elektricitet när jag kom hit. Det var att tryckas tillbaka till skumrasket och den gamla tiden. Nu ska här bli annat av. Man kan använda elektricitet till mycket.

Farfadern går omkring och förvånas.

– Att jag skulle få vara med om detta!

Han trycker försiktigt på knappen ute i farstun och plötsligt badar den och trappan uppåt i ljus.

Han skrockar för sig själv.

– Finns det elektricitet uppe på mitt rum också?

– Ja då, försäkrar modern. Nu kan du sitta där uppe och läsa hela kvällen. Ja, elektricitet är något som jag saknat här på gården. Det är en välgärning att vi får den! Nu väntar jag på mjölkmaskinerna.

Hon hade haft olika arbetsplatser innan hon gifte sig och där hade hon haft tillgång till ljus och elektriska hushållsmaskiner.

Hemmet var en ensamgård som utgjorde den smala byvägens sista utpost. Post fick hämtas och 13

mjölk lämnas vid Ösby tre kilometer bort. En telefonledning från gården var ansluten till växeln i Solvalla. På en batteridriven radioapparat kunde höras budskap från stora världen. Huset hade lysts upp av fotogenlampor. Någon förbränningsmotor fanns inte på gården. Hästarna stod för den kraft som krävdes för att sköta jordbruk och transporter och deras energibehov stod gårdens marker för.

En lastbil hade kommit med stolparna till elledningen. Stolparna lassades av längs vägen och sedan kom karlar och reste upp dem i rak linje.

Mellan två stolpar i Hästhagen hade de monterat upp en transformator. På ladugårdsbacken stod den sista stolpen och på den hade männen skruvat fast ett grönt kopplingsskåp. Därifrån drog de ledningar till boningshuset, lillstugan och ladugården. En kabel ledde till brunnen, där en elektrisk vattenpump skulle monteras in.

En söndag hade fadern tagit pojken på cykeln och åkt till rörmokare Montell. Först den smala vägen förbi Rycklingeboda, Storsvedjan och Lindberga fram till stora landsvägen vid Ösby. Där gick de med långsamma steg uppför den branta backen.

– Där är kvarnen, visade fadern. Du vet, dit vi kör och mal säden till gröpe och mjöl.

De åkte vidare och vid Solvalla tog de vägen med skylten Knutby. Montells gård låg till höger om vägen. Fadern ställde cykeln mot bodväggen och bul14

tade sedan på husets dörr. Huset hade en obekant doft, lite sötaktig med en fläkt av olja.

– Roligt med barn i huset, sa fru Montell, bjöd på saft och tog fram ett pussel. Sedan hjälpte hon pojken att plocka samman bitarna.

Några veckor senare var mjölkkammarbygget igång. Ett förråd av grus, sand, cement och tegel fanns på plats. Muraren Simon kom på sidovagnsmotorcykel från Almunge. I sidovagnen stod en låda med Simons redskap och ryggsäck. När Simon tagit av sig skinnrocken och plockat fram verktygen startade arbetet. Pojken hade aldrig tidigare sett en motorcykel och gick andaktsfullt runt den stora maskinen.

De tre männen bildade ett arbetslag. Simon bestämde, fadern och farfadern blev hjälpkarlar. De byggde upp en grund av sten och grus. Sedan blandade fadern ihop cementpulvret med sand och vatten på en skiva av bräder.

– Svetten lackar, sa han, torkade sig i pannan med blusärmen och tog en minuts paus med skyffeln som stöd.

Först gjöt Simon golvet med en fördjupning för avloppet. Sedan murades väggarna upp med cementtegel. Mjölkkammaren blev ett fint litet hus, mycket finare än den gamla ladugården.

När bygget stod klart kom elektrikerna tillbaka.

De la en grov kabel i en ränna från stolpen med 15

kopplingsskåpet till ladugårdsväggen, där de satte upp en ny kopplingslåda. Från den drog de kablar till ladugården och till mjölkkammaren. De skruvade upp lampor och sist monterade de upp mjölkmaskinspumpen med sin elektriska motor.

En lastbil kom med mjölkmaskiner och en trave järnrör. Dagen efter anlände rörmokare Montell med sin verktygslåda bakpå cykeln. Han tog itu med rören och böjde, sågade och skruvade ihop rörledningar mellan mjölkmaskinen och kornas bås i ladugården. Mellan vartannat bås infogades en kran. Pojken följde nyfiket arbetet.

– Håll dig undan pojk! Det här är ingenting för barn.

Montell hade en barsk röst och pojken backade.

Montell verkade inte gilla barn. Farfadern avvaktade på avstånd. Sådant här arbete var han inte van vid.

Då och då gav han ifrån sig ett tvivlande mummel.

En eftermiddag var Montell klar. Alla på gården samlades. Montell slog på strömmen ute vid kopplingsskåpet och fadern vred på strömbrytaren. I ladugården blev det för första gången ljust.

Tidigare hade där alltid rått halvmörker. Fotogenlampan hade varit för svag och fönstren för små för att lysa upp det gamla timmerhuset. Motorn i mjölkkammaren startades och mjölkspannarna bars in i ladugården. På spannarnas lock satt en pulsator, som reglerade suget till spenkopparna.

16

En pojke växer upp i en frikyrklig jordbrukarfamilj.

Hans tillvaro präglas av gårdens arbete och årets rytm samt av människor i omgivningen. Umgänget med djur är en självklar del och tidigt får han sysslor att sköta. Den andligt brinnande moster Lisa bor tidvis i hemmet. Hon får pojken att se sig som syndare. Budskapet om Jesu återkomst blir ett hot liksom risken att dö. Men trots detta hot känns det viktigare att hänga ihop med kamraterna än att bli ett Guds barn. Idrottens värld blir en tillflykt som skänker starka upplevelser och mål att sträva mot.

Pojken blir också bokläsare med ett register från Fältskärns berättelser till Bigglesböcker och ärver intresse för musik från sin fiolspelande far. När han börjar gilla jazz och Povel Ramel hamnar de i konflikt. Ett annat viktigt inslag i hans tonår är ett omfattande dagdrömmeri. Det blir till ett inre, hemligt liv och gör att han tycker sig vara en annan än den omgivningen uppfattar.

Stig Andersson är pensionerad läkare och har som skribent yttrat sig i dagspress och facktidskrifter. Han har också gett ut böckerna: • Joost Lakmaker – Överlevare från Auschwitz; • En kamp för livet. Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid; • Vårdens väg. En krönika om hälso- och sjukvårdens historia i Säffle; • Seffle Jazz Club 1985 – 2016. En krönika.