Brev &Hemlängtan
COPYRIGHT ©2024avMatildaAppelqvist
GRAFISKDESIGN: MatildaAppelqvist
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-154-6
Oktober2023, Nyköping
Alltbörjade närjag,min moroch mina tvåmostrar rensadepåvindeni mormor ochmorfars husefter derasbortgång. Vi komövernågot helt fantastiskt. Däri en hattasklåg inbjudningskort till vigslaroch bröllopsfotografierfrånderas vänner ochbekanta.Intenog meddet så fanns därfotografieravmormoroch morfarsom ingen av osssettförut ochdet finasteavallt, deraskärleksbrev!
Detvar häridéen till bokenföddes. Ioch medenbunt medbrev, bevarade medett vitt sidenband knutet runt dem. En enda stor bunt av kärlek.
Jagsatte migi deraskök ochläste ettavdemånga brev sommin morfarskrivit till min mormor ochjag blev uppfylld av denkärlekbrevetfortfarande innehöllefter 60 år ien hattask. Även om brevet inte vartillmig kundejag kännakärlekenända ut i fingerspetsarna.Den kärlek somjag redansom barn kändedem emellan.
Vidderas köksbord vaknade denhopplösaromantikern imig ochhon skrekefter kärleksbrevoch en sånlängtan somderas.Men eftersom vi leveri en tidavdigitala fotografieroch socialamedierärdet svårtatt få ettkärleksbrev medtexternaliknande de sommorfarskrev
“Jag serpåfotot somjag fick,dvs jagser på minUlla…”
Detdär medatt ha ettendafotografi av denman älskar togtag imig.Tänkatt inte kunna ringavarandravarje dag. Detkostarför mycket.Det enda sättet attkommunicera meddin älskadeäratt skriva brev ochvänta idagar ellerkanskeveckorpåett svar.Dukan inte kolla igenom alla de tusentalsbildernaduhar av honomi dinmobiltelefon.Varför?
Föratt du inte harnågon.Det enda du kangöraäratt stirra digblind på detenda fotot, hans handstil ochläsabrevenomoch om igen medanhansröstfyllerdittinre.
Så jagtänkte, vadpassardåbättreänatt skriva en egen kärlekshistoriainnehållande de kärleksbrevsom jagsjälv aldrig hittills fått uppleva? Då kanjag utformaenegenhistoria inspirerad av dessabrevoch dentidsepoksom jagsjälv finner mest intressant
Dethär är en kärlekshistoriasom är inspirerad av mina morföräldrarsbrev, minegen fascinationför dettidiga1900-taletoch denhopplösaromantikern somärjag.Jag hoppas attniska kännakärleki minhistoriaomSigridoch hennes älskadeErik.
Författaren,MatildaAppelqvist.
Sommaren1937, Holmön
Påmidsommarafton följde jagmed minsysterSofia till dansbanan. Jagvar
inte alls intresseradavatt gå på dansen iByviken menmot minvilja lyckades Sofiafå migatt följamed till hamnen.Trots attjag aldrig skulle kunna se migsjälv somenavde unga kvinnor somstårdär vidstaket, trånande ochlängtande efteratt bliuppbjuden av en man. Jagtyckteatt detvar barnsligtoch nästan förödmjukandeatt stådär.
Redanpåtidigaeftermiddagen började vi göra ossiordningför dansen,långt innan dagens sysslorvar klarai hemmet. Jagblevglatt överraskad av hurroligtdet varatt få klä upp migi en finklänningoch en vacker frisyrmed en blomsterkransrunt huvudet. Det hörde inte till vanligheternaatt jagklädde uppmig.Mor hade förförstagångengettoss tillåtelse attgåpådansenoch därmed slippa de sysslorsom honi vanligafallskulle lagt på oss.
“Jag är så glad över attduvillfölja medmig Sigrid.”
Sofialyser av glädje närhon borstarsitt långablondahår ochsätterupp deti en vacker frisyrmed snabba rörelser somliknareninlärddanskoreografi. Hennesvita klänning medblått ochgrönt blommönsterpassarhennesgråaögon väl.
Vant tryckerhon in hårnålar på precisrättställen föratt få denvackrafrisyrenatt hållaoch speglarsig iden storaspegeln vidmittskrivbord. Jagsvararinte, utan tarframmin ljusgula klänning, mina svarta lackskor medett guldfärgatspänne längsremmenoch en enkelvit koftaurgarderoben. Koftan blir nödvändig eftersom jagvet attdet kommeratt blisvalt innanviska cyklahem iden sena juninatten.När jagklätt mighjälper Sofiamig medmin blomsterkrans. Minhar,till skillnad frånhennesblåklockor,vitaprästkragar instuckna blandbjörkkvistarna som formar kransen. Honfunderarenstund,drarsinafingrar genommittbruna,lockiga hårsvall ochsäger medeftertänksamhetatt detser ut somänglahår. Honförsökerkomma
på hur honpåbästa sätt skafåden tillsynes enklafrisyrenatt hållaoch jagmöter hennes blicki spegeln. Sägeratt jaggärna skulle byta mothennesblonda. Sofialer svagtmot mig ochnär honärklarmålar jagminaläpparmed detrödaläppstiftet.Tillsammans gårviner förtrappan ochuti matsalen föratt hittamor ochtalaomför henneatt vi skacykla ner motByviken ochdansen.
Imatsalenärmor somvanligt ifullfärdmed attskällautvår piga Alma somenligtmor dukarbordetpåheltfel sätt.
“Har mordin inte lärt dignågonting om vett ochetikett?Gåutoch se till hönsen istället. Fördet harhon väländålärtsig atthantera?”
Morvet attAlmakan hanterabådedukning ochmatning av hönsen,men just idag verkar detvaranågot annatsom görmor upprörd.
Vårmor,Ulrika, är egentligen en väldigtsnäll ochrättvis kvinna.Men sedanfar försvann ochhansbrortog över salteriethar honblivitänmer noggrann medallt. Hennes tillvaro verkar vara allt annatänbekvämoch hongår ständigt runt itronomatt någotska gå galet. Sorgen efterfar hargjort hennehårdoch avvisande, även motoss döttrar.
Detenda somärsom vanligtoch somnog aldrig kommerförändras är hennes gudstro. Dentummarmor inte på vadsom än händer
Alma är en väldigtduktig piga sommor alltid varitnöjdmed.Hon är ganska liten till växten medblont,kort, lockigthår.Ansiktetärvänligt,hon harlikablå ögon somjag ochviskullelättkunna misstas försystrar.
Detärbaradet attmor alltid harhaftden bestämda uppfattningenatt mannenska arbeta ochkvinnan skahållasi hemmetmed matoch barnpassning.Hon kandärförinte förstå varförman låtersin hustru göra andras sysslor, även om dettrytermed pengar. Det är mannens uppgift attförsörjafamiljen, inte kvinnans.Därförgör mordesysslor som hon anseratt Alma inte harerfarenhetenatt utföra på rätt sätt. Alma smiter förbioss idörröppningen till denstora matsalen.Mor följer hennemed blickenoch fårsyn på oss. Honkommergenastfram. Rösten är bedjande närhon talartill oss.
“Senuför Guds skulltillatt inte dansamed första bästa. Ni är flickoravenhögre klassoch kaninteses dansande medvilkenbondpojksom helst. Förstårnidet?”
HonstrykerSofiaskindsådär somhon alltid gjortända sedanvivar små. Plötsligtkan jag dramig till minnes denmor somtröstat ochkramatmig somliten ibarndomen.Hon klapparmig lätt på kinden ochförsvinneruturmatsalennär jagoch Sofianickatjakande till svar.Mor är välmedvetenomatt vi hardet gott ställt ijämförelsemed de flesta andra på ön. Någotsom hongärna talaromoch visarupp förallasom kommerhennesväg Även om detegentligenvar farsom kom frånenvälbärgad familj ochmor somgifte in sigi familjen Eriksson somredan då ägde salterietmed alla dess tillgångar.
Dentidigamidsommarkvällen är sval närvilämnargårdenbakom ossoch cyklar nermot havetoch Byvikendär midsommardansenalltidägerrum.Fartvindensmekersvalt mot kinden ochkoftanjag packadener införhemresani natten börjarkännassom ettklokt beslut redannu. Blommornahar slagit ut på ängenoch häggträden står isin vackraste blom.Gräsetpåängarna böjersig vant förden svagavindenoch vidvägkanten har tussilagonblommatutsedan längeochbytsutmotdevitahundkexblommorna. Detdoftar ljuvligt av hägg ochsyrén närvicyklar förbiden gamlaskolandär vi sombarnlärde oss om detviktigastesom finnsatt veta häri världen.
Förbiden lillalanthandeln,ellerAffär´n somden heter, därEmmaKristersson som vanligtståroch soparavtrappen efterstängning.Hon lyfter blicken, drar undanenrödlätt hårslinga frånansiktetoch lermot oss.
“Hej flickor.Niärpåväg till dansen förstårjag.”
Honroparefter oss. Vi svarar snabbt ja ochfortsättersedan nermot dansbanansom bara ligger ettstenkast från Affär´n.
IKristerssons hemärdet Emma somstyroch ställer, detärtydligt ochses närmastsom en självklarhet förvar ochensom möterhenne.Hon är hård menrättvis,mildtillsättet, varm ochkärleksfull.Den enda hjälphon harkvarnär detgällerAffär´n är denyngste sonen, Sven
Till skillnad frånmor är Emma mjuk ochomhändertagande på ettsättsom mor aldrig riktigtkunde vara.Emmas dotter,Eva,ärmin närmaste barndomsvän.
Vi lektemyckettillsammans ideras köknär vi varsmå.Men nu harhon flyttatintill
Umeå föratt utbildasig till sjuksyster. Jaghar alltid varitavundsjuk på Evaför atthon vågatflyttafrånön. Självhar jagaldrig, underhelamitt22årlånga liv, vågat. Nu är det snartett halvår sedanEva varpåbesök på ön senast ochvihar inte kunnatträffas sedan dess.Eva haralltidvarit månommig ochmittsjuka hjärta
Närdeandrabarnenretademig föratt jaginteorkadelikamycketsomdem, väntade Evainmig.Vilekte merstillsamtoch både honoch jagvar nöjdamed det.
Närjag ochSofia kommerframärdet fulltavcyklarvid densmala vägenoch musiken hörslångt innanviser dansbananoch alla människorsom samlatsdär.Viställer våra cyklar en bitifråndeandrasför attlättkunna hittadem närdet är dags attcyklahem igen. “Entimme.Intemer.”
Roparjag efterSofia somförsvinnerini vimletavfolkoch blomsterkransar. Jag suckar ochföljerefter,men snartinser jagatt detärhopplöstatt försökahitta henne. Hon harsäkerthittatnågon attdansa medoch glömttid ochrum precis somvanligt närhon får komma hit.
Jaglutar migmot detslitna, nu blomsterklädda trästaketetsom markerar dansbanans slut, lägger armarnai korsoch iakttardedansandeparen.Varförmänniskor frivilligtväljeratt snurra runt på ettdansgolvärför migengåta, manblirbarayrslig.När jagstårdär och tittar på medandedansandeparen virvlarruntpådansgolvet, serjag iögonvrånhurnågon iakttarmig.
Så står hanframför mig, en smal,muskulösman somjag aldrig tänktpåsom något annatänEvasäldre bror Erik.Han är betydligtäldre än mig, ochvideladealdrigklassrum iskolan. Vi hade stöttpåvarandrai Kristerssons kökmånga gånger.Men någotvidarebra första intryckpåmig hade hannog ändå inte gjort.
Förett år sedanhadederas farhastigtgåttbortoch iett svagtögonblick av självmedlidandehadehan kysstmig ihallenhos Emma.Jag tänker tillbaka på detoch inseratt jagnog egentligen inte tycktillaomkyssen, utan meratt hanvarit impulsivoch attdet varväldigt olämpligt.
“Får jaglov?”
Medett självsäkertleende sträcker hanframsin hand motmig.Jag blir väldigt förvånad ochfår inte framett ord. Jagser uppi hans brunaögonsom glänseri ljuset från lamporna somprecistänts runt dansbanan. Hanärlångoch väldigtstiligi sinkostym.
Utan attsäganågot lägger jagmin hand ihansstora ochplötsligt är resten av världen omkringoss oviktig ochointressant.Han ledermig motmittenavdet välfyllda dansgolvet,tar ettfasttag om minsmala midjaoch förmig,med vanhand, tryggt runt golvets ojämnaträplankor.Det kännssomattjagtagit steget inienoväntatbehagligdröm. Hans fastahandrunt minmidja göratt jagkännermig fjäderlätt. Detgår lätt attrörapå fötterna idansennär jagflygerframövergolvet.
Hanser på migoch minblick fastnaråteri hans brunaögon. Då känner jagtillmin förvåningnågot somjag inte känt på väldigtlänge.Trygghet, samma sortstrygghetsom fargivit migi barndomen, innanförsvinnandet.Entrygghetsom,när jagvilar blickeni Eriksögon, bara blir djupareoch djupare. Jagbliralldelesvarmoch kännerhur mina kinder hettar.Han drar mignågot närmareintillsig ochjag känner migfånig närjag inte kanlåtabli attle.
Vi dansar länge,alltnärmarevarandra, ändain ismåtimmarna.När densistadansenstoner klingatutoch hansläpper tagetommin midja, kännerjag genast saknaden av den. Detär tomt ochkallt.Vihar inte sagt mångaord till varandraunder kvällenmen ändå kännsdet somatt Erik känner migbättreännågon annanmänniskai hela världen. Närjag cyklar hemmed Sofiaärjag lika lätt somjag vari dansen ochi hans armar.
Av alla människor på jorden harjag fallit förmin bästaväns8 år äldrebror. Hurskulle jagnågonsin kunna tala om detför Eva? Ochvad skulle derasmor tycka?
Vi harbestämt attviska sesomenveckaigen. På samma platssom ikväll,men dettalar jaginteomför Sofia. Detärmin ochEriks hemlighet.
Närvikommerhem denkvällen ochjag gårtillmittrum på övervåningen av vårt storahus kanjag inte släppa tankarna på Erik.Jag lägger migraklång på sängen utan att bytaomtillnattlinne.Tankarnaflygertillhanshandrunt minmidja ochhansvarma famn
somhöllommig efterden sistadansen. Hanstodsådär nära mig, nästan lite oanständigt nära.Det fanns en spänning iluftenoch jagville så gärnalutamig framoch låta hans läppar nuddavid mina
Ettljudavbryter migi mina tankar. Någonkastarenstenmot fönsterrutan. Jagreser mig upp ur sängen, gårframtillfönstretoch öppnar det. Midsommarnattenärfortfarande ljus närjag öppnar fönstret ochlutar migutgenom det. Detstårnågon mellan äppelträden nedanför mitt fönster. Jagkisar menser snartvem detäroch rodnar.
“Sigrid? Sigrid.”
Hanviskarlågt. Jagser atthan håller någrasmå stenar ihanden. Jagler ännu mer generatvid tanken på atthan kommit till mitt fönstermitti natten föratt få träffa mig.
“Vänta,såkommerjag ner.”
Jagkännerhur jagfylls av en varm känsla närjag stängerfönstret. Sedangår jag snabbt övergolvetimittsovrum motdörrenoch ut ikorridorenpåövervåningen. Smyger tyst nerpåtå, föratt inte klackarnapåminaskorska hörasi denekandetrappan
Jagtar av migskornanär jagser attdet fortfarandelyser iköket,tar demi handen ochsmygerbarfota förbiutanatt moreller Alma upptäckermig.Försiktigtöppnarjag ytterdörrensom verkar vara på minsida. Denknarrarintesom deni vanligafallbrukar göra. Jaggår ut,läggerenhandpådörrenoch stängerden så tyst detgår.När dörrenär stängt bakom migspringerjag längsden vitmåladeverandanpålätta fötter,tar på mig mina svarta lackskor igen ochsedan fortsätter jagner förden kortatrappen till huset. Tar till vänsteroch möts av Erik vidhusknuten.Han lernär hanser migoch jagkan inte rå fördet leende somsprider sigövermittansikte.
“Kom.”
Jagtar hans hand ochdrarmed mighonom motbjörkallénoch vägenbortfrån gården.Snart inserjag attjag håller hans hand ochsläpper den. Jagdrarfingrarna genom en hårlocksom åkturden vackra frisyrenoch tittar generatner imarkendär vi går.
Vi tarvägen upptillden gamlaväderkvarnenprecisinnan skolan.Där stannarvi, jagvet inte vadsom fick ossatt gå ditmen detkändesrätt. Efterenliten stundavtystnad känner