FÖRSTA SNÖN IDECEMBER
Delfem iKungälvsmorden
böcker iserien Kungälvsmorden
Jaglämnardig aldrig 2021
Dentysta skulden 2022
Detärvackrastnär detskymmer 2023
En nästan vanlig familj 2024
Förstasnöni december 2024
©2024 JohanOsbeck
Illustration: JohanOsbeck
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-153-9
”Förlora inte tron på mänskligheten.
Denärsom ett hav. Om några droppar ihavet är smutsiga, så blir inte havet smutsigt.”
—Mahatma Gandhi
Ur Heinrich Goldmans dagbok
Januari 1944
Auschwitz -Monowitzh,Polen
Snönfölllättdenna onsdagsmorgon. Närvianlände till lägret blev vi ledda till en platsdär vårahuvuden rakades och vårakläder togs ifrån oss. På vägenpasserade vi ett djupt dike fyllt meddöda kroppar.Där sågjag minkusin HerthaBeltheim, somhade blivit skjuteni huvudet. Hennesman ochbarnlåg döda inärheten. Jag kunde inte tro attdet var dem. Herthaskullejufly.Det fanns en ung tysk pojke, en granne vidnamnKlaus Braun, som erbjöd sigatt hjälpa Herthaoch hennes familj atttasig ut urTyskland. Mendet skulle kosta,förstås.Allthade sitt pris.Nazisterhade redan tagit nästanalltifrån oss. Detendajag hade kvar varenvackerbrosch somtillhörtmin fru, pryddmed de finaste diamanter ochmed inskriptionen"Till minSally medall kärlek".Jag gav dentillHertha. Klaus fickbroschensom betalningför attköradem till gränsen. Därifrånskulle Herthaoch hennes familj fortsätta sinflykt till fots. Menvad hände sedan?Hur hamnade de här?
Söndag3 december2023
Detvar en kyligförstaadvent. Bredviddemjukt snötäckta kullerstenarnareste sigFarsHatt, vars fönstervar frostiga av nattens kyla.Hotellethadeenhistoria somsträckte sigtillbaka till1600-talet,och börjadesom ettvärdshus medåtta rum. Takfoten pryddesavnyckfullaistapparsom hängde somglittrandekristaller,vilket gav vinterscenen en magisk atmosfär.
Kullerstensgatorna slingradesig genom VästraGatan,där den vackrastrukturen kontrasterade motden vita snön somfallit undernatten– denförstasnön idecember.
Itorgets mitt stod denstorslagna julgranen, somlystemed ett varmt sken och fångade ögonen hosallasom passerade.De vintergrönagrenarna, täckta av snö, skapade en vacker inramning av denvintrigascenen.
Högoch stolt restesig Kungälvskyrka mitt på torget,en andlig hörnsteni detmoderna samhället. Dess spirasträcktesig självsäkertmot denkalla vinterhimlen.Kyrkporten varen inbjudande syn, somöppnadesinaarmar förbesökarna ochbar på generationers hemligheterinomsin tungaträram.
Närdagsljuset avtog,förvandlades denlilla staden av vinterns tystaförtrollning. Hotellet, kyrkan ochkullerstenarnableven delavenmagiskvinterberättelse. Snötäcktatak ochden
glittrande julgranenskapade en vacker scen.I dettaförtrollande vinterlandskap rådde en känslaav värme och gemenskap,när invånarna samladesför attfiraårstidensunderverk.
Kommersenvar ifullgång. Människor varklädda itjocka vinterrockar och dunjackor.Urbutikerna strömmade julmusik, ochfolkmassornaträngdesi jakten på julklappar,ienatmosfär somblandades meddoftenavsaffran ochglögg.
Hotelletvar välbesökt,men det var inte julbordensom drog folk,utanWallén& Partners stopp på denstora auktionsturnén somlockade invånarna. Idag vardet andraoch sistadagen av evenemanget,som hade dragitstorpublik.Oändligamängder av smycken, tavlor ochporslin hade auktionerats ut,och pengar samt antikviteterbytte ägarei en oavbrutenström.
Projektledaren Anja Bergfors kastadeenblickpåsitt armbandsur.Lunchennärmade sigsittslut, och detvar snart dags attåterupptadagensauktion. Honsåg sigomkring ilokalen ochinsåg attauktionsförrättaren Per-Albintycktesvaraförsvunnen.
—Har du sett Per-Albin?frågade hon en manurteametsom just passerade.
—Ärhan inte imatsalen?
—Nej,jag var därprecis.
—Kanskehan är uteoch röker?
—Ja… mycket möjligt. Vi skai alla fallbörja igen om tio minuter.
Efteratt ha kastat ensnabbblick mothotelletsentré insåghon atthan inte var där.
Hontog frammobilenoch efterfem signaler nåddehon röstbrevlådan.
Detvar märkligt,han varalltidsåpunktlig, tänkte Anja med en känsla av oro. Hontog fram sina anteckningar ochnoterade
atthan bodde irum 123. Närhon började gå mothissenblevhon avbrutenavvärderingsmannenStefanKvant.
—Vartärdupåväg?Vibörjarsnart, sa han.
—Jag kanintehitta Per-Albin, hardusetthonom?
—Nej,intesedan lunch. Harduförsökt ringa honom?
—Ja, menhan svarar inte.Kanskeärhan på sitt rum.
—Vill du attjag skafölja med?
Anja nickadejustsom hontryckte på hissknappen.Stefan Kvantvar expertpåvärderingarfrånförra seklet och hade arbetatpåWallén& Partneri nästan tioår. Hanansågs varaden bästa värderingsmannenefterPer-Albin.
Närdenådde rum123 lade Anja märketill attdörrenstodpå glänt. Honknackade försiktigtoch kastade en snabb blickpå Stefan.Hennesintuitionsaatt något var fel.
—Per-Albin?Ärdudär?
Honsköt försiktigtupp dörren.Den skrämmande synensom mötte hennevar svår atttain. Per-Albin låglivlöspågolvet framförsängen, hans en gång vita skjortavar helt genomsyrad av blod.
En dämpad,kuslig tystnadfyllderummet, ochdet enda som hördesvar surrandetfrånventilationssystemet.Mannens kropp lågi en onaturlig ställning, medvridnalemmarsom tyddepåen kort menvåldsam kamp.
Instinktivthöjde Anja handenmot munnen, ochden tysta stillheten brötsavett hjärtskärandeskrik.
Larmsamtalet nåddeRLC, polisensregionledningscentral, klockan12:48. KristianBylund ochMia Sommargrenvar de förstapolisernapåplats ochhadejustspärrat av våningsplanet därrum 123 låg. YlvaJacobssonfrånrättsmedicin, kläddi en heltäckande vitoverall, sattpåhuk vidkroppenmedan kriminalteknikern PeterFalkelid ochhanskollegor väntade ikorridoren. Hissdörrarnaöppnades ochkriminalkommissarie Lars"LM" Martinssonklevuttillsammans medsin livskamrat, kriminalassistent Jenny Widell.
—Jaha, god jul, sa Falkenmed ettsnett leende närdenärmade sighotellrummet.
—Ja, vilken jäklajulklappvifick, suckadeLasse. Menvad vet vi hittills?
Miatog upptråden.
—Den avlidne är en manvid namn Per-AlbinAxelsson, bosatt iGöteborg. Hanarbetar somauktionsförrättare ochvärderingsmanpåWallén& Partner,som harabonnerathelahotelleti två dagar. Dethär stoppetärendel av derasauktioneringsturné. Hansågssenastvid lunchenklockan tolv.Säkerhetschefen Fabian Bengtssonhar begärt lockdown,eftersomdet finns en stor risk attgärningspersonenfortfarande är kvarpåhotellet, ellertill ochmed är en av gästerna. Just nu befinnersig alla besökare, hotellpersonaloch Wallén& Partner imatsalen. Offret hittadesavprojektledarenAnjaBergforsoch värderingsmannen
Stefan Kvant, somnuväntari ettangränsande rumpåatt bli förhörda.
—Bra.Dåbörjarvimed attduoch Kristian tarförhörenmed Anja och Stefan.Sedan fårvitaitu medalla somärpåhotellet, fotografera ochsamla in personuppgifter. Hurmånga gäster handlar detom?
—Ja, sammanlagtärdenärmare hundrapersoner, inklusive teamet frånWallén& Partner ochhotellets anställda, förklarade Mia. Auktionenvar välbesökt,med ungefärtjugo anställda och åttiogäster.
—Bor det barapersonalfrånWallén& Partner på hotellet, ellerfinns detandragästerockså?
—Nej,det är bara de.Eftersom auktionenpågick itvå dagar, hade alla etteget rum.
Lasse tackade Miaoch vände sigmot Ylva från rättsmedicin, samtidigtsom hantog på sigett par blåskoskydd. Närhan och Jenny klev in irummetbröts tystnaden, ochYlvavände sigom.
—Hej Lasse.Det härvar inte vackert. Levertemperaturen visaratt hanavled runt halv ett, vilket stämmeröverensmed de uppgiftervifått.
—Vad trorduomdödsorsaken?
—Nja,det är svårareatt säga. Tittahär.
Ylva pekade på kroppensom lågi en pöl av koaguleratblod.
—Som ni serhar hanblivitskjuten ibuken på nära håll. Krutrester på skjortantyder påatt vapnet hartrycktsmot kroppennär detavfyrades.Men sedan är detdehär.
Honpekade medsin handskbekläddahandpåett märkesom satt någramillimeter underingångshålet.
—Omjag inte misstar migärdet en stickskada.
—Har hanförst blivit skjutenoch sedanhuggenpåexakt samma ställe?frågadeJenny förvånat. Vadäroddsenför det?
—Ja, de oddsen är inte stora. Menjag fårmer informationnär jaghar undersökt kroppen på rättsmedicin. Jagärklarnu, så Falkelid kan ta över.
Ylva restesig ochföste ut Lasse ochJenny ikorridoren.
—Vad säger du,Jenny?Ska vi gå neroch börjaprata med gästerna?
—Men herregud, Lasse.Ska vi förhöraoch fotografera nästan hundramänniskor?Vikommeratt varahär till imorgon.
Jenny blundade ochsåg framförsig detmylleravmänniskor somnuskulle ta upprestenavhennes dag. Närmarehundra personer. Om varjepersontar tio minuter, blir dettusen minuter.Det motsvarar straxöversextontimmar. Honkände sig trött bara av tankenpådet omfattandearbetesom lågframför dem.
—Jag harredan ordnatdet.SixtenLund är på väg med förstärkning från Göteborg.Omviärlite effektivaborde vi vara klara om fyra, femtimmar, saLasse närdeklevini hissen.
Så snartdenärmade sigmatsalenhördes ettinferno av upprörda röster somstegoch sedandämpades.
—Det är underall kritik,hörde de en mansäga. Hurlänge måste vi vänta här? Ingen informationfår vi!
—Precis, sa en kvinna.Dehar ingenrättatt hålla ossinlåsta så här.Och minman har så svagt hjärta.
—Jag hördenågot om en olycka,saentredje.
Lasse harklade sigför attfåderasuppmärksamhet, ochden livligadiskussionentystnade.
—Hej.Jag heterLarsMartinssonoch kommerfrånpolisen. Jagvill börja medatt be om ursäkt föratt ni harfåttvänta utan information. En avliden manhar hittats på hotellet, vilket är anledningen till attniintekunnatlämna byggnaden.Vikommer attbehöva hålla ettkortare förhör medvar ochenaver. Menom
ni samarbetarkommerviatt göra vårt bästaför attdet skagåså smidigtsom möjligt.
—Ärdet någon somblivit mördad?frågadeenäldre mani främre ledet.
—Det kanvityvärrintesvara på.Vikan bara säga atthan inte avlidit av naturligaorsaker.
Vilket är precis samma sak, tänkteLasse närhan avslutade meningen.
—ViinväntarförstärkningfrånGöteborgför attalltska gå så snabbt sommöjligt. Jag ochmin kollega Jenny tänktebörja prata mederi främreraden.Omniallaärbehjälpligaoch följer våra instruktioner,såkommernisnabbarehärifrån.
Måndag 4december
Klockan närmadesig tvåpånatten närLasse ochJenny sjönk neri dubbelsängen på Salamandervägeni Kareby.Efter begravningenavJennys pappa Dani somras hade detvarit en lugn periodpåstationen.Efterdyningarna av falletmed familjen Kroonsförsvinnandeoch mordet på lilla Wilmahade resulterat i en delpappersarbete, menefterdet välkomnades sommaren medenvälförtjänt ledighet.Husvisningenavdenybyggda radhusen iKarebyvisadesig vara en riktig lyckoträff.
Lasse ochJenny blev omedelbartförälskade idet charmiga bostadsområdet, ochnär de bestämde sigför attlägga ettbud var detingensom blev förvånad.Bådatyckteatt detvar en fantastisk idéatt börja bygga ettliv tillsammans isin första gemensamma bostad. Lasse hade flyttat till lägenhetenpåDämmevägen i Fontineftersin separationfrånStina Gällerot,sånär de valdeatt flytta ihop var deti hans slitna soffaoch dubbelsäng.
Jennysmöbler från SelmaLagerlöfs Gata hamnadei magasin, ochnär detvar dagsför inflyttning inovember såldedenästan allt de ägdeför attkunnastartasittnya livtillsammans på bästa sätt. Fördelen medatt köpanyproducerat varatt de tidigt fick varamed och påverka allt från tapeter och materialvali köket till denvitbetsadeekparkettensom förgylldevarje rum. Dessutom
slapp de fraktasåmycket,dådet bara varett tjugotal flyttkartongersom behövde transporterastillhuset.Med hjälpav Odd, Kristian, Miaoch Jennysmamma Karin varflytten klar på baranågratimmar.
Spaningsgruppensmorgonmöte var inbokattill klockansju nästadag. NärLasses alarmringdevid sextiden trodde hanatt detvar ettskämt;det kändessom om hanprecishadesomnat.
Huvudet var tungtoch ögonen fylldaavsömngrus. Hanvände sigomoch kyssteJenny inacken.
—God morgon, detärdagsatt vakna.
Jenny grymtade någotohörbart innanhon sträcktepåsig så attskulderbladenknakade.
—Vadå, är klockanredan sex?
—Ja, detblevsentigår, gäspadeLasse. Vill du duschaförst,så fixar jagkaffe?
Jenny rullade runt ochhamnade gränsleöver honom.
—Kan vi inte vänta lite meddet?
Honkysste honompåhalsen, och Lasse kände hurkroppen reagerade, trots den tidiga timmen. Försiktigtmen kärleksfullt sköt han undan henne.
—Viska varapå stationenomentimme,såvifår nog vänta lite meddet där.
—Tråkmåns, suckadeJenny ochrestesig ur sängen. Mensätt du på kaffe, så hopparjag in iduschen.
Lasse lågpåsidan ochlutadehuvudeti handennär Jennys nakna rygg försvannurhanssynfält. Medett leende på läpparna drog hanpåsig morgonrocken, vissladeoch startade kaffebryggaren innan han gick ut på altanenför att tända en cigarill. Hanhade visserligen slutat röka efterett djärvt nyårslöfte,men sommarens grillmiddagar medvin ochölhade gjortatt han återföll iendålig vana. Iställetför sina röda LM hade hanbytttill
cigarilleravmärketBellman Siesta, vilket Oddskämtsamt