VEM ÄR DU
Lill Karlsson
Del3
Lill Karlsson Vemärdu
Del3
Drama/spänning
©LillKarlsson2024
Foto:LillKarlsson
Förlag: BoD· BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-030-3
Kapitel1
Hope Jonesoch hennes barn boddegömda hosEve på landeti Australien.Ett viktigtsamtalkom på eftermiddagen.
EftersamtaletblevHopeillamåendeavstress. Detgällde hennes vittnesmål motsin man, Daniel Berndtzon,och en internationell drogkartellsom hanvar medlem i. Namnet Octopushadeden fått av polisen. Deraskontaktperson var polisman PeterTownsend.
Närden internationellaligan undersöktesväxte deni omfång,som en bläckfisk ellerenstorsjöstjärnamed armar ut motolika kontinenter. Medsugkopparnahölldefastbytet. Bläcketvar somett massförstörelsevapen.Den togsig in hosfamiljer, ipolitiken ochmaktens sfär.
Föratt familjen skulle överleva hade hontidigareskrivit på ett avtalomatt vittna motligan.I avtaletfick honhjälp att hämtahem barnen från Singapore. Då hade honfått ett nytt namn Hope Jones, detstodmed iavtalet.Hennestidigare namn varÅsa Berndtzon.Polisen ifleraländervar oroliga att Octopusfick kännedom om Hope ochhennesintentioner. Allt planerades idetalj. Gick detfel kundevarje tentakel slutasig ochenrökridå skickasutavOctopus.Föräldrarna hade hjälpt Hope.DeåktefrånSverige till Singapore,därifrånåktedevidaretillAustralienmed barnbarnen. Inästa flygfrånSingapore varbarnens pappa ochhans frumed.Polisen togdem direkt närdelandade.Hopekom långtsenarepågrund av en skadasom skedde vidflykten från Singapore.
De boddekvarhos Evepålandeti Australien.Efter fem år fickdelärakänna varandra på nytt.Dessa dagarhade
gått medmycketsamtal, skratt,också medspeloch kortare utflykter.Som en normal familj njöt alla tillsammans. En veckaefter att Hope hade träffat sina barn åkte föräldrarna hemtillSverige.Det blev tomt utan dem. Dagarnagickfort, förfort, menändålångsamtpågrund av väntan på vittnesmålen.Jumer tidengick, destofler av tentaklernainom Octopusblevskadade.MyckettackvareHope, menmest av hennes manDaniel, somlevde medligan ochgjordebort den. Självklart vardet till störstadelen av rättsväsendets metoderoch hårdaarbetei alla länder.
En dagåkteHopeoch barnen till ett vattenfall somlåg i ett parkområde.I parken togdeenlångpromenad. Tittade på vyerna.Ingen av demhadevarit längre bort utanförEves hem. De övadesig på trädensoch djurensnamnfrånböckernasvärld.Påavstånd hade de sett kängurur.Vid kanten av dammensatt de ochplaskademed fötterna ivattnet. Hope studeradevattnetmed tankepåormar ochkrokodiler. PlötsligtblevNoa eldoch lågor. Skvättevatten på dem alla ochskrattadehögt. NärLovavisadesig irriteradblev hanvärre.Fundersamttittadehon på sinson.Blicken gick över till döttrarna. Tankfulltreste honsig ochkikaderunt omgivningen. Tittadealltsom oftast på åttaåringen.Under en enda månadhadehan visatupp ett register av utstuderade elakheter.
Närhan somnadeför kvällenskulle honhaett allvarligt samtal medsinadöttrar. Denungakvinnan Lova hade växt, menvar alltförallvarlig.Noellesom varknappt treåryngre än sinstorasyster följde allasrytmen. Vemvar dentolvåriga flickan Noelle?Försöktehon vara alla till lags?Vad hade de
upplevthos sinpappa iSingapore underdefem åren Åsa satt fängslad?
Ett pardagar tidigare hade Noatagit en sötgul kyckling om halsen,men tryckt förhårt. Kycklingen dog. Försthade Noaskakatpåkycklingenför att väckaden,när deninte visade någotteckenpåliv slängdes djuret åt sidan. Precis somomhan slängdebortskräp.Den dagenhadehon visat ochförklarat förhonom om djur ochmänniskor medglädje, smärta ochsorg. Hurmycketkärlekett djur visade om den blev rätt behandlad. Isin turvisadeEve hurhan skulle hålla en kycklingoch andradjur. Givetvis pratadeHopemed Eve, hennes dotter ochsvärson om vadsom hade hänt och vaddet kundeberopå. Denlilla kycklingenbegravdes.Alla lade en litenblomma på graven.Noa vägrade, menfick en slantavHopeför att hanskulle betala förbegravningen. Det tyckte Noavar löjligtoch vägrade. Då togHopetillbaka pengarna ochförklaradevarför, vilket gjorde honomrasandeoch slog till Hope.
På kvällenhadeHopeoch döttrarnaett långtsamtal. För första gången ställdehon direktafrågoroch de svarade uppriktigt.Enavfrågornavar hurderas pappabehandlade varoch en,dessutomville honvetahur hans fruvar mot dem. Lova förklarade att hontog på sigvärstasmällarna för att honvar äldstoch måstetahandomsinasyskon. Hope hade förstått.Omendörrsmällde till hoppadebarnenhögt ochtittadedit medrädslai blicken.
”Jag seratt du harmer på hjärtat, Lova.”
”Pappa tyckte inte om mig. Hansaalltidatt jagvar Åsa nummer två. Då såghan hånfullutoch gjorde fula grimaser.”
”Jag vetintevad jaghar gjorterpappa föront.Men hans attityd är en person somser sigi spegelnoch älskar bara denpersonen. Elakhetervar handuktigpå. Konstigt nog varhan inte utstuderad elak hemmai Sverige, inte somjag minns. Menhan gick underytanmed ord. Svåraelakheter kommer islutetavvår historia.Jag förstårintehur jag kundemissa hans allvarliga problem.”
LillasysterNoelleberättadeatt honstöttadesin storasysternär honsåg hurLovabehandlades.För att ingenavdem skulle få strykförsöktehon trolla föratt hålladevuxna på gott humör. Somenkameleont,hadeHopefrågatdem.När detgälldeNoa togdehandomsin lillebror. Ibland slogs hanmed democh skolkamrater.Vissa tillfällen hade de inte orkatmed honom. Kontinuerligthadederas pappa och hans frupåverkatNoa negativt.Dettabestodavatt Noaljög fördem ochallaandra.Skvallradeomalltviktigt,oviktigt ellerpåhittat mest föratt få uppmärksamhet. MenävenNoa varräddför pappamed fru. Somtur vardesällanhemma. Närdeväl varhemma umgicksdeinte. Ingenlyssnadepå dem. Ingenvuxen att ställa frågor till ellernågon somvar trygg. Rädsla skapades idet kyliga hemmet.Ensamheten ochspråket hade varitsvårast iett främmandeland. De fick inte umgåsmed jämnåriga. Tant Zoetyckteinteombarn. Villehelst inte att de fannsi huset. Detfanns gånger deras pappa varsnäll.Men då hade Lova haft svårtatt lita på honom.
NärHopefrågade om tonårsuppror somvar normaltför derasålder väntadehon ängsligt på svar.Lovahadefått nya kläder,men villeintebli tvingadatt mannekänga framför de vuxnaoch derasgäster. Istället käftadehon emot och
satteupp sigmot fadern ochhansfru.Senarefick Lova se på närNoelleblevsvårt misshandlad. Pappa hade blivit elak ochhånfull. Ansiktsuttrycket gjorde demrädda,men frun kändes värre. Ihennesnärhetfanns ett sipprandeobehag. Närhon varhemma tystnade de.Gullebarnet blev Noa, hanfick allt hanpekadepå. Varhan oförskämdoch elak motandra skrattadebaradevuxna,tilloch medlärde honomtrickshur hankunde lura människor.
Förfärad tittadeHopepåsinadöttrar. Nu förstodhon varför Noaständigtfick raseriutbrott.Danielville ha en allierad ochdet blev deraslille son. Ett litetbarnsom påverkadesav fjäskoch leksaker.
”Dusa, närpappa slog Noelle.Menadedumisshandel medmånga slag?”
”Ett svulletöga.Blåmärken över kroppen. Noelle kunde knappt ligganed närhon skulle sova.Vihadeingen att gå till.Ingen vi litade på.I början varspråksvårigheternavärst. Första året grät vi varjedag efterdig.”
Alla tregrättillsammans ochtorkade varandrastårar.
”Noelle, du blev svårtmisshandlad av en person somdu skavaratrygg med. Sådana människorska ni aldrig mer behöva träffa. Er pappa är inte värd så finamänniskor som er två.”Återigenfylldes Hopesögonmed tårarsom snabbt droppade över.
”Gråtinte, mamma.Det är inte ditt fel.”
”Jo, detärmitt fel. Jagärarg ochledsen. Tyvärr blev vi alla lurade.Han misshandlade ett barn,inteenlikastorperson. Menman misshandlaringen.”
”Pappa förändradesnär du lämnadeoss,mamma.Viförlorade både digoch pappa.Något vi tvåvisstevar att du
stod förkärlek, trygghet ochuppfostran.Vivar trygga med dig. Närduhamnade ifängelset varpappa skadeglad. För varjegångdublevskadadberättadehan det, menockså att detvar hansom stod bakomskadorna. Sådant kundehända ossomviintegjordesom haneller frun krävde.I början skrekNoa efterdig dygnet runt,men varjegånghan skrek fickhan smällavpappa ellertantZoe.Tillsluttystnadehan. Detvar då hanbörjade blielakoch gjorde allt sompappa sa.Pånätterna varhan väldigträdd.”
”Jag är förfärligt ledsen över vadnihar fått gå igenom. Förlåt mig”,viskade Hope.
”Det varinteditt fel, mamma.”
”Dusamannekänga. Vadmenadedumed?Berättaärligt,ävenomjag blir ledsen ochupprörd.” Detvar knappt Hope vågade fråga.
”Jag skulle klämig på ett visstsätt.Alltför att behaga en man. Detsapappasfru,tantZoe.När jagkände obehag log honhånfullt.Mormoroch morfar komi rätt tid.”
En rörelsei draperietgjordeatt Hope lyftesin tårögda blick. Evestodmed tårari ögonen ochskakade på sitt huvud. Gick tyst därifrån.Depratade engelska.Ett språksom barnen kundebäst. Samtalet fortsattelugnt.Senareberättade Hope förEve vaddehadepratatom.
Tidigt nästamorgonhadeHopeett långtsamtalmed Eve om vadsom skulle kommaatt ske. Evenickade ochförstod. Advokatenville träffahenne iSydney. Turoch returmed buss skulle ta lång tid. Honskullebli bortatvå högsttre nätter. Eventuellt ett besöki fängelsethos Daniel,beroendepå vadadvokaten hade att säga.FlygetfrånSydneyskulleta hennetillfängelset.
Noafick reda på att Hope vartvungen att åkafick han sitt sedvanliga raseriutbrott.Det hade varitför mångaav dem. Hope läthonom vara.Efter utbrottet fickhan sitta längei hennes famn.Vinkade till sigEve ochdöttrarna, de skulle tittapåkattungarna. Hope togupp en kattunge och smekte den. Kattmamman tittadebedjandepåhenne.Hope förklarade försin sonhur viktigtdet varmed kärlek till alla levandeväsen.Pekadepåkattmammansedan på sigsjälv ochNoa.När Noalämnade demför att sparka boll pratade Hope medflickorna.
”Det finns inga ursäkter förhur er bror betersig.Nifår inte glömma att hanvar väldigtliten närniflyttademed er pappa.Niäräldre ochminns mig, ni visste att jagvar er mamma.Jag harförklarat förerolika beteendenoch olika uppfostringsmetoder. Visa kärlek,enfasthand, menlåt honomvaranär hanblirarg.Låt honomskrikaoch gapa.Men aldrig att hanfår skadaenlevande varelse. Ni vetatt jaghar lärt honomslå på bildäcketsom hänger därute.Dåmåste hanhahandskarna. Närhan är helt slut kramar ni varandra. Tvinga honominte. Hans utbrott kommer förhoppningsvis att ebba ut.Berättaför mighur dethar gått närjag harkommithem.Ringmig bara inödfall.Förstår ni?I nödfall.”
Flickornasåg allvarliga ut ochförstod sitt ansvar.Med bollen undersin armvar Noatillbakahos dem.
”Mamma,viälskardig.Det viktigaste är att du kommer hem. Stressainte. Vi sägerhejdå nu.Noa,viska gå till farmen. Kramamamma.” Genast slängdehan sigomsin mamma ochkramade hårt.”KörEve digtillbusstationen?”
”Ja, Evekör mig. Jagälskarerockså.Niska veta att jag är otroligt stoltövervar ochenaver. Ni är fantastiska. Tack. Gå till djuren”, sa honoch log.
”Åkerduför att jagärelak, mamma?Förlåt. Komhem till mig”,saplötsligt Noabedjande.
”Jag kommer hem, Noa. Komihågatt jagärsom en kattmamma ochälskarminaungar.”
Häpettittadekvinnorna på varandra ochlog.Efter alla kramar ochhejdå vandrade ungarnatillfarmen. Eves dotter ochsvärson tyckte detvar trevligt närbarnenkom.Deras tvåbarnvar isamma ålder. Tack ochlov fördem,tänkte Hope.Med tårari ögonen tittadehon på Eve. Förhoppningsvis kundedjuroch naturhjälpatillatt läka dem.
”Mitt livärrörigt. Huvudetkänns ännu rörigare.Från enadagen till denandra minnsjag knappt vilket namn jag har. Jagkännerenotrolig ångest över vadminabarnhar blivit utsattaför.Nuvilladvokaten träffamig.Värstatänkbara scenariotäratt advokatenberättar att de är tvungnaatt släppa Daniel.Australienhar inga bevis. Då kommer jag säga till dematt minendachans är att träffahonom ifängelset.”
Bara tanken på detblevhon skrämd.Orken ochenergin föratt utsättas förstressvar slut.Eve kramadeHopelänge ochväl.
”Innandumöter honomtadjupa andetagoch stängav alla känslor. Närfängelseportarnastängsomdig blir det skrämmande. Likaså närduträffar honom. Hanförsökte döda diggenom andraoch hotade digvia en mobil. Likadant gjorde hanmot dina barn.Låt ingetavdet ta över för
”Tack, Eve. Jagtar bussentillSydney. Kanintemed att be Peteromhjälp,ävenomdet är hans jobb. Detärmånga timmarsbilkörningoch hanhar ställt uppalldelesför mycket.”
”Duärenstolt kvinna.Låt inte stoltheten sättafälla för dig.”
Nu fickEve ett svagtleendefrånHope.
”Duhar rätt,men stoltheten fårmig att kommalångt och stoltheten tillåter miginteutnyttja andramänniskor.” Hon tittadetillpåEve.”Iallafallinteför länge.”
”Dukommeraldrigatt utnyttja någon. Väntamed att flyttatillett eget hemtills du ochdinabarnärfärdiga med varnivillbo. Jagförstår att du vill ha ett eget hem. Stressa inte.Jag harsaknatdig från fängelsetiden. Detärunderbart att ha er här.”
”Vihar varithär ienmånad.Tiden går. Jagkan inte leva på diglängre.”
”All denhjälp ni geross underlättar.Nisliterpåfarmen hela dagarnaoch betalarför maten. Till ochmed Noahjälpertill. Föratt inte tala om hurdusköterbarnens undervisning ochdin egen.Duärenastående.”
”TackEve.Jag vill att mina barn skaöverlevasinatrauman. Mindrömhandlar om att starta ett nytt liv. Ett lugnt ochtryggt liv. Barnen måstefåennystart ochlanda ien miljösom bara är vår. Om de vill åkahem till Sverigedå åker vi.Jag längtarständigtefter mitt hemland.”
”När rättegångenskermed Daniel kanden pågå länge. Du kanske fårresahit iomgångar. Antingen flyttar du med
15 vemduska möta.Visadig inte nervös ellerrädd. Då hugger handirekt. Variskall. Förerframtid,Hope.”
barnen till Sverigeeller så stannarnihär iAustralienunder ett tag. Brevet du fickfrånmyndigheten harnierbjudits att stanna ilandet.”
”Tills rättegångenäröveroch högstett år.Får vi permanent uppehållstillstånd ochombarnenvillstannai Australien fårjag tänkaom. Jagfår blienkameleont”, sa Hope och tänkte på lillaNoelle. Då loghon.
”Ja, jagtroddealdrigatt jagskulle blienlandsortsbo”, mumladeEve.
”Jag måsteköpalitekläder. Blandannat långbyxoroch en hoodie.Det är kyligt undersenakvällar ochnätter.Efter flykten från Singaporefick jagbaramed migett ombyte kläderi tygkassenplusextra trosor.Klädernabörjarbli slitna efterallttvättande.”
Hope gick in ihuset.Slängde på sigenlånad morgonrock.Tvättadeupp sina kläder ochhängdeutdessa isolen. Duschade.Sattesig uteenstund.Gickini sovrummet. Tog uppsin tvättadeoch struknatygryggsäck,ladened sitt rena ombyte medkläder. Toalettartiklarna trycktes nedi en plastpåse. Eveskulle köra hennetillbusshållplatsen iDorrigo.Ett bussbyteoch nästagicktillSydney.
Kartan från tidigare besöki Sydney plockadesupp.Ytterligareenkarta ramladeurden andra. Denvar över Australien.Givetvisstuderade honbådaoch lästeinnantill. Trött,såtrött,men förstodatt detkanskeblevett livi Australien tillsvidare. Antagligen flerrättegångaroch vittnesmålsom kundetatid.Ett vemodigt leende visade sig. Här sitter en ensamstående kvinna medtre barn ochfunderade ivilketlandfamiljenskulle bo i. De fickstanna ilandet, men
Du får följa Hopesom skulle vittna iSydney mot en internationelldrogkartell. Detstora vittnesmålet gällde hennes manDaniel Berndtzon. Föratt skydda barnen ochsittliv måstehon vittna,men mångavar emot henne.
Föratt ta sig till slutmålet att få levai frihet fick honkämpaför sig ochbarnen. Ingenkunde förstå hur fort de hittades av kriminella.Olika hot verkställdes.Senare fick Hopeåka snabbt till domstolen.Under väntetiden råkade hon utför allvarligahändelser. KommerDaniel Berndtzon att bli fälld, var den storafrågan. Fleragångerfrågade honpersoner:Vem är du www.lill-karlsson.se
