©Gunilla Nilsson2024
IllustrationerTherese HåkanssonWalberg
Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-024-2
Kapitel 1
En natt, nattentillden 1:e december,låg ett litetlejon vaketpåsavannen iAfrika. Lejonet hette Leo och han kunde intesova. Han kände sig så orolig.Det kändes som om någonting varpågång. Detvar något som skulle hända. Han vände och vred på sig, menhan kunde bara intesomna. Han kundehörasnarkningarfråndeandra djuren somlåg och sov.Annars vardet helttyst. Bara någrahyenor somtjattrade lite när de varute på sin nattligajakt efterliteatt äta.
Leo restesig upp. Han måste gå en litensväng och se om han kunde bli lite tröttareeller om han kanskekunde se om det varnågot mystiskt på gång. Han kände så starkt att något skullehända.
Han smög tystiväg. Han gick en svängbort mot zebrornas nattläger.Där verkade alltvaralugnt ochstilla. Sedan gick han till girafferna.Delåg alla och sovoch snarkade för fullt.Leo lommade vidareborttill gnuerna. Men därhände inte heller någonting. Varför varhan så orolig? Vadvar det som skullehända? Han vandrade bort till elefanterna, men där snarkade de så högt så där kunde han intestanna.
Leo vandrade rastlöst omkring inatten och lyssnade på syrsor och snarkningar och hyenornas fnitter.
Då plötsligtblevdet ljust på himlen! En jättestor
stjärna hade tänts. Denlyste starkare än någonstjärna
Leonågonsin hadesett.Enenda stjärna som lysteupp nästan hela himlen!
Så det var detta som skullehända!
Men vadbetydde denna stjärna? Varför tändes en så jättestor stjärna?
Leo fick en plötslig lust att följastjärnan. Denmåste leda någonstans. Någonstans måsteden lysa ännu starkare. Han måste följaden! Han baramåste! Men han villeintevandrasjälv. Detkunde ju vara långt attgå. «Jag väcker Effeoch höromhan villfölja med», sa Leo högt försig själv.
Han sprang ivrigt borttillelefanternas läger igen.
Nu måstehan bara hitta Effe.Var låg han och sov någonstans?
Leo gick runtoch letade en stund,sedanfick han se Effeliggaunder ettav de få träd som fanns på savannen.
“Effe, Effe, vakna”, viskade Leo och puttade på den lilla elefantungen Effesom varLeos bästa kompis. Efferörde litepåsig och snarkade vidare.
“Effevakna. Vi skautoch vandraduoch jag”,ropade Leorätt in iöratpåEffe.
“Va?!” Effefor upp med ettsåhäftigt ryck så marken skakade och pytonormen Pytteramlade nerfrånträdet.
“Vad är det fråganom?!”,skrek Pytteilsket. “Vem väcker mig imin skönhetssömn mitt inatten! Leo och Effe
vadgör ni uppe mitti natten! Är ni galna!”,skrek Pytte
som hade ett väldigtdåligt humör.Framföralltomhan blev väckt när han lågoch sov som bäst.
“FörlåtPytte, det varintemeningen att väckadig.Jag skullebaraprata med Effe”, sa Leo och försöktetysta
ner Pyttelitesåatt han inte skulleväcka helasavannen så som han skrek och stod i.
“Vad är det frågan om”, hördes det nu från några andraelefanter.
“Ingenting,sov ni”, sa Leo. Elefanternagrymtade lite, vände sig om och snarkade vidare.
“Vad vill du migmitti natten, Leo”, sa Effe.
“Tittapåhimlen Effe”,saLeo. “Kolla stjärnan”.
“Wow, vilken stjärna”, flämtade både Effeoch Pytte.
“Vi måstefölja den. KomEffe, vi måstegåoch se efter vadsom finns mitt under stjärnan”,saLeo.
“Du är inteklok! Mitt inatten! Jag villsova”,saEffe. “Vi kangåimorgonbitti”.
“Men då ser vi ju inte stjärnan”, sa Leo.“Densynsju barapånatten, dummer”.
“Men tänk om det är långtatt gå.”
“Nej då. Detkan välintevarasålångt.Duser ju så starkt denlyser.Den måstevaranågonstans här inärheten”.
“Men jag vill sova”, fortsatteEffeatt gnälla.
“Men vi måste Effe. Vi är säkert tillbakatill morgonen
innan alla andrahar vaknat”, fortsatteLeo och försökte
övertala Effeatt följamed. Han ville absolut inte gå själv.
“Ni är ju galna”, sa Pytte. “Den där stjärnan är säkert långt,långt borta. Niärintetillbakatillmorgonen.Det tar säkert en vecka. Ochvad skaera mammor säga!”
“Vi har inte tidatt frågadem. Du fårsägatill dem vart vi har gått. Vi måstekomma ivägnuinnan det blir morgon och stjärnan försvinner”, bestämde Leo.
“Men tänk om den intetänds nästa natt igen då. Vad görnidå?” frågade Pytte.
“Då får vi välgåhem igen.Men denbara måste lysa nästa natt igen”, envisades Leo.
Effesatt och tittadeupp på stjärnan och funderade.
Han blev piggareoch piggare och hankände han också attdet varnågot visstmed denna stjärna. Han blev mer och mer nyfikenoch till sistrestehan sigupp och började gå.
“Vart skadu?”, frågade Leo och Pytte.
“Till stjärnan, förstås. KomdåLeo så gårvi”, svarade Effeoch Leo skuttade glattupp och sprang ifatt sinvän.
“Hej då Pytte. Krama mamma frånmig och sägatt vi snart är hemma igen”, ropade Leo.
“Idioter! Ni är galna! Ni kommer aldrighitta något under stjärnan. Detärbaradumheter! Komtillbaka!”, skrek Pyttesom blivitarg igen.
“Hej då”, ropade Leo och Effeoch skrattade.
“Hmpf”, grymtade Pytteoch ringlade sigupp iträdet och lade sig tillrätta för attsovaigen. Muttrande om vilka idioterEffeoch Leo varsomnade han snart om ochborti natten vandrade en elefant ochett lejon på vägmot norr där en stor,storstjärna lysteöverdem.
