Tidigare utgivning:
Bårhus blues (2022)
Den elaka koordinatorn (2023)
Jägaren som inte kom till skott
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Sten Velander
© Fotograf: Liselott Sunning
Grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-912-2
Det är på tiden att sanningar blir skrivna även om de blandats med drömmar, fantasier och ett slumrande närminne. Jag kan med glädje konstatera att livet är helt underbart. Ett stort tack till Peter Olofsson för vapen och jaktmark, Timmie Velander som givit Henry ett ansikte och Liselott Sunning som med stor skicklighet fotograferat det hela.
Till sist önskar jag dig som valt att läsa boken mycket nöje.
Sten Velander
Ett skott kvar i geväret när mörkret la sig över en horisont skymd av träd. Flera svartbjörnar i området och pulsen dunkade i tinningarna samtidigt som hjärtslagen ökade när skräcken tog vid.
Henry satt med fingret på avtryckaren i den täta skogen. Det hördes ljud från flera håll och elden som brann svagt spred skuggor i den sena kvällen. Fyra skott hade avlossats när ljuskäglor från Jeepen blev synliga på de småvägar som omgav skogspartiet.
Det var över fem timmar sedan Henry blivit avsläppt för att sitta på jaktpass och försöka skjuta sin första svartbjörn. Nu var han helt vilse och utlämnad åt björnarna i deras revir. Han hörde vargar yla och björnar som knäckte grenar när de vandrade med vittring av mänskokött, eld och rök i hans riktning.
Det var som i en dröm, en riktig mardröm och han kunde inte förstå hur han hamnat i den situation som han var i. Den enklaste saken hade blivit omöjlig. Skogsvägen han lämnat fanns inte kvar, eller gjorde den det? Det var i vilket fall försent efter att ha vandrat omkring i timmar utan att hitta tillbaka. Guiderna som skulle hämta upp honom kunde han inte nå, eftersom de förmodligen väntade vid den väg han inte kunde finna.
Det fanns ingen täckning i mobilen, det hade han kollat flera gånger. Skotten han avlossat hade inte hjälpt och det kändes hopplöst när kylan började bita i skinnet denna sena oktoberkväll. Vad var oddsen för att klara sig helskinnad ur detta? tänkte Henry där han satt och huttrade vid den eld som slocknat och endast glöden lyste svagt i mörkret.
Det hördes tunga andetag bakom ryggen där han satt på knä med geväret i båda händerna. Kroppen och själen skrek efter ett lugn som bara inte gick att uppbringa. Nu kändes ett dovt ljud av andetag som fick nackhåren att resa sig. En iskall nos rörde vid den nakna huden ovanför kragen på jackan.
Henry försökte med darrande händer vrida geväret för att sätta ned kolven mot en sten och klämma framstocken mellan revbenen och vänsterarmen, sakta, sakta utan att björnen gick till anfall. Den gamla studsaren av märket Husqvarna med kalibern 93x62 var vänd med pipan i björnens riktning. Rödpunktsiktet av märket Leopold skulle inte göra någon nytta.
Henry andades sakta medan björnens nos omsorgsfullt sniffade på hans bakhuvud. Den enda tanken som for genom huvudet var att om björnens tänder perforerade huden skulle han trycka av sitt sista skott i den riktning som gevärets pipa pekade.
Henry kände värmen av urinen som rann mellan benen och skakningarna tilltog efterhand som sekunderna gick. Plötsligt – ett tjut hördes och tre ficklampor lyste upp träden runt omkring. Ett brak och en grymtning, björnen lämnade och sprang i motsatt riktning från där ficklampornas ljuskäglor började närma sig.
”Hur har du hamnat här?” skrek Joe som kom springande tillsammans med Henrys jaktkamrat Stefan, och Robin som också var guide i området.
”Jag vet inte”, sa Henry, fortfarande skärrad av händelsen som just utspelat sig.
Det visade sig att Henry lämnat den smala skogsväg han blivit avsläppt vid och kommit upp på en kulle i skogen och gått runt denna för att hamna på andra sidan där han blivit helt desorienterad. Han hade fortsatt i fel riktning några hundra meter och slagit sig ner för att inte komma på ytterligare avvägar.
Området de befann sig låg i Dog Creek som var en del av British Colombia. Henry hade ingen lust att prata när de gemensamt gick tillbaka till Jeepen för att återvända till den ranch där han och Stefan bodde under jaktresan.
När de kom tillbaka till ranchen ville Joe och Robin bjuda på en whiskey men Henry ville bara vara ifred så han tackade nej. Istället gick han ner i källaren och tog av sig sina nerkissade byxor och tvättade sig för att sedan gå till sängs. Tankarna snurrade i huvudet när han låg på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Hur hade han hamnat här?
Henry kände att förändringen han funderat över äntligen var på gång. Det hade varit en lugn tid och dagarna gick utan någon spänning eller speciella händelser. Bara Sven, som han hyrt huset av, kom på besök ibland. Inkomsterna från tidigare verksamheter var konfiskerade och Henrys tidigare blomstrande affärer med passiva inkomster var som bortblåsta eftersom kommunen hade tvångsinlöst allt han ägde.
Han hade sett sig mätt på havet som låg ett par hundra meter från huset. Den råa luften från vindarna som svepte in vintertid gjorde att det allt som oftast bet i kinderna och kylan kändes ända in i märgen. De båda kriminalarna som lovat hålla ögonen på honom hade inte synts till sedan de sist var på besök för ett halvår sedan.
Henry kände sig uttråkad och behövde något att fördriva dagarna med. Saknaden blev mer och mer påträngande av det han kunde bäst och det var att hantera de döda. Allt hade lugnat ner sig och sjukhusledningen i stan hade glömt hans tidigare affärer med upphittade likdelar och andra oegentligheter som han misstänktes för då han ansvarat för bårhuset på sjukhuset i stan.
Han behövde investera och Stefan som varit hans vän under många år hade inte bara ett starkt kapital utan också näsa för bra affärer. Henry hade presenterat en affärsidé som Stefan kunde tänka sig att investera i, vilket var bra om det bara inte varit för jaktresan som var ett villkor för att Stefan skulle släppa till pengar.
Affärsidén var att köpa ett kremeringscenter för husdjur. Henry
hade funderat kring att det borde vara enklare att hantera än hans tidigare arbete. Samtidigt var det ett sätt att få bedriva en verksamhet om det han kunde bäst, det vill säga sådant som inte var vid liv. Det var dags att sondera möjligheterna och Henry hade kontaktat ägaren av ett djurkrematorium som varit igång under många år och som låg ganska avskilt från annan bebyggelse ute på landet. Ägaren som drev krematoriet hade varit sjuk en kortare tid och kände att han inte klarade av att sköta verksamheten längre. Henry hade sett annonsen om verksamheten och var på besök för att diskutera överlåtelsen.
Henrys tidigare meriter gjorde honom väl lämpad att ta över krematoriet och ägaren nickade belåtet när Henry berättade om sina kunskaper och höga arbetsmoral. Ägaren berättade att det var många transporter från de olika veterinärklinikerna som behövde hanteras varje vecka. Det fanns skrivna avtal för ett stort upptagningsområde inom tre län och en mängd både veterinärkedjor och enskilda privata kliniker hade avtal med krematoriet. Det fanns även en minneslund där askan skulle spridas från djuren som kremerats.
Minneslunden låg på en höjd i ett skogsområde som tillhörde krematoriet och fanns i anslutning till fastigheten. Ägaren berättade vidare att det kom många besök med djurägare som sörjde sina tidigare livskamrater. Ibland kom det människor direkt till krematoriet med halvdöda eller väldigt gamla och sjuka djur som ägaren av krematoriet avlivade på plats. Detta gjordes med hjälp av en slaktpistol eller ett vapen med kaliber 22 som fanns i ett vapenskåp.
Henry blev mer och mer entusiastisk medan ägaren berättade om verksamheten. Om Henry var villig att betala rätt pris skulle överlåtelsen kunna ske omgående. Henry sa att det inte skulle vara några problem och ägaren skulle via sin bank skriva ett köpeavtal. De skulle träffas på bankkontoret där ägaren hade sina lån för att skriva över allt och ordna upp affären samma vecka.
Ägaren visade runt och pekade på lastbilen som han använde för att hämta upp de döda djuren.
”Ny sedan i fjol”, sa han och log.
De gick snabbt igenom alla lokaler och det var väldigt mycket information på en och samma gång. Alla byggnader var i gott skick, ugnen i krematoriebyggnaden var väl tilltagen och ägaren visade hur den skulle skötas. Det var viktigt att sota skorstenen ofta så att det inte uppstod bränder. Ett rum med frysboxar låg i anslutning till lokalen med kremeringsugnen där kadavren som kördes från de olika veterinärklinikerna förvarades. Ägaren sa att det var mycket runt omkring så det var inte omöjligt att han missat att berätta något viktigt.
Han sa också att han var lite stressad och skulle åka till sitt hus i Spanien där han hade en vingård. Han menade att i och med överlåtelsen fick Henry klara sig själv.
”Du kan inte nå mig efter att affären är klar. Har du några frågor får du ställa dem när vi ses på banken. Jag ordnar med ett möte och skickar ett sms om dag och tid”, sa han.
Henry skakade hand med ägaren och lämnade krematoriet.
Det var Stefan som var nästa pusselbit för att allt skulle gå i lås. Efter att dag och tid för mötet meddelats ringde Henry upp Stefan och bad honom komma ner till banken för att överföra den summa som de kommit överens om.
Stefan sa att det inte skulle vara några problem och lovade vara på plats. Han hade köpt jaktresan samma dag, strax efter att Henry ringt om investeringen. Det var två veckor tills de skulle åka och Henry såg ingen möjlighet att ta över verksamheten innan jaktresan var avklarad.
Efter tre dagar träffades de på banken där alla avtal lästes igenom, dokument signerades, transaktioner genomfördes och affären blev klar med Henry som ny ägare. I affären ingick även Stefans krav på avkastning för investeringen han gjort i krematoriet.
På grund av jaktresan skulle köpet inte börja gälla förrän dagen innan Henry kom hem. Ägaren var otålig och sa att han ville överlämna allt så fort som möjligt men accepterade att sköta verksamhe-
ten under tiden Henry var bortrest. Efter att allt var klart på banken gick Henry och ägaren för att äta en gemensam lunch.
Ägaren sa att det var saker som han inte berättat och att det förmodligen skulle komma små överraskningar i framtiden. Henry frågade vad det var för överraskningar.
”Det är inga överraskningar om du vet”, sa ägaren och log. ”Det handlar inte om att något är fel eller att där finns husbock, läckande tak och sådana grejer”, sa ägaren medan han drack sitt vatten till lunchen som Henry bjöd på.
”En sista sak”, sa han, ”du kan inte nå mig när jag väl lämnar Sverige. När jag flugit ner till Spanien existerar jag inte och inga frågor kan ställas kring krematoriet eller annat kring mitt liv jag levt här.”
”Okej”, sa Henry, ”jag har funderat och har inga frågor jag kan komma på i nuläget.”
”Bra”, sa ägaren, ”då är vi klara. Jag lämnar nycklar och allt annat inför din hemkomst. All information finns i datorn med avtal, kontakter och åtkomst till det konto vi just skrivit över.”
De reste sig och lämnade restaurangen. Ägaren gick sin väg och Henry satt kvar en stund och kände sig ganska nöjd, men lite spänd på de överraskningar som ägaren hade nämnt.
Det var inte bara det att Stefan ställt ett ultimatum och tvunget skulle ha med Henry på jaktresan för att ge ekonomiskt stöd till att köpa krematoriet. Henry hade också varit tvungen att ta jägarexamen under en intensivkurs som var avklarad efter tre dagar. Där hade han fått ”tenta” i teori och även fått visa prov på duglighet i att skjuta godkänt med både hagel och kulgevär.
Det hela var inga problem och han hade även fått lånelicenser utfärdade av Stefan. Det var licenser för ett kulgevär av märket Husqvarna, samt ett hagelgevär, en ”bock” av märket Miroku. Dessa båda vapen var med på resan.
Henry tänkte på hur de blivit försenade i tretton timmar vid en mellanlandning på Schiphol i Amsterdam och hur trött han blivit av att sitta på flygplatsen. Han hade slumrat till då och då mellan alla utrop och vimlet av människor som sprang kors och tvärs vid gaterna. Ibland kom någon och skakade om honom för att fråga om olika saker. Henry hade lite svårt med engelskan och de stackarna som frågade fick inga bra svar. Det gjorde att de skakade om honom än mer i ren ilska.
Stefan satt på puben och drack whiskey, han tyckte det var roligare att spendera tiden lite onykter i väntan på att komma med planet till Vancouver.
Det var problem med jetlag när de äntligen, för två dagar sedan, efter det ofrivilliga avbrottet hade landat i Vancouver. Flygplatsen var fylld av resenärer. En mängd sikher och andra från forna ko-
lonier som tillhört British Colombia hade rätt att både vistas och verka utan restriktioner i landet.
Det var framförallt dessa människor som tillsammans med en mängd turister stod och köade för att få komma in. Det stod en mängd uniformerade tulltjänstemän med sina 45:or dragna ur pistolhölstren.
”BACK OFF, BACK OFF”, sa de medan en efter en fick gå fram. Efter att visat sina pass och berättat vad de skulle göra i Kanada samt hur länge de skulle stanna kunde de lämna terminalen.
Henry som var helt slutkörd efter den långa resan gick fram till en av tulltjänstemännen som ställde frågor till honom där han stod med sina utcheckade vapen i fodral tillsammans med två bagar på en vagn.
”What are you going to do here in Kanada?” frågade tulltjänstemannen med barsk uppsyn.
Henry svarade kort: ”I’m going to hunt.”
”Well?” frågade tulltjänstemannen. ”What are you going to hunt?”
Henry svarade nervöst: ”I’m going to hunt mice and beer (mouse and bear).”
Tulltjänstemannen vek sig dubbel av skratt, slog sig på knäna och gav sedan Henry ett slag i nacken medan han sa med ett kvidande skratt: ”You are welcome son.”
Henry gick oförstående vidare ut ur flygterminalen där Stefan stod och väntade.
”Vilken tid det tog”, sa han.
”Ja jo”, sa Henry och berättade om den skrattande tulltjänstemannen medan de gick med sitt utcheckade bagage till busshållplatsen.
Efter en stunds väntan hoppade de på en Greyhoundbuss för att åka vidare cirka 50 mil norrut till Williams Lake. De somnade båda efter en kort stund på bussen och gick som i dvala av och på för att uträtta sina behov vid de stopp som gjordes på motell och mackar under färden.
Det var mörkt när de båda hoppade av bussen i Williams Lake. En Jeep stod parkerad nära busshållplatsen och två unga män klädda i jeans och cowboyhattar möte upp och tog emot bagaget som busschauffören lastade ut ur sidofacket på bussen.
Joe och Robin log när de tog av sina hattar och presenterade sig som jaktguider. De skakade hand och hälsade både Henry och Stefan varmt välkomna.
Gatlampan vid busshållplatsen gav tillräckligt med ljus för att bröderna skulle synas i den annars mörka omgivningen. Joe hade mörkt, lite tunt hår och ett brett ansikte med stora blå ögon. Robin som var lite längre hade smalare ansikte, stort välansat skägg och bruna ögon. Båda var i trettioårsåldern och såg väldigt spänstiga ut.
De öppnade dörrarna till Jeepen och lastade in vapenkoffertar, vapenfodral och trunkar i bagaget. Efter att alla var på plats fortsatte färden mot Dog Creek. Klockan var 22.00 och de kunde efter ett par timmar se ljuset från några fönster när de svängde in på ranchen där Joe och Robin bodde tillsammans med sina föräldrar. De hade dukat fram smörgåsar med jordnötssmör och kokat en kanna kaffe som de välkomnade gästerna med.
Henry har accepterat att tiden som bårhusansvarig är över. Rastlösheten är påtaglig och han är redo för nya utmaningar i livet. Att hantera döda känns som en trygghet och då är valet av sysselsättning självklart. Henry blir ägare och föreståndare till ett djurkrematorium. Det kan väl inte vara värre än att ansvara för ett bårhus?
För att en investerare ska bidra med ekonomiska resurser och göra affären med krematoriet möjlig blir Henry tvungen att åka med på en jaktresa.
Resan får fatala konsekvenser och startar en mänsklig jakt på liv och död. Samtidigt sker det saker på djurkrematoriet som är mer extrema än vad Henry någonsin kunnat tänka sig.
JÄGAREN SOM INTE KOM TILL SKOTT är en läsupplevelse som rör sig i ett gränsland mellan spänning och humor.
www.vistoforlag.se
