STAFFAN SKÅNFORS
Röda kallingar med gula älgar
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Staffan Skånfors
Omslagsillustration: Staffan Skånfors Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-855-2
STAFFAN SKÅNFORS
Kapitel 1
Det var en underbar dag. Det tyckte i alla fall mamma Molly. Edvin, däremot, var inte lika övertygad. Det var tidigt på förmiddagen och han hade nyss vaknat.
Från farstubron stirrade han missmodigt mot himlen och blinkade med sömniga blå ögon och sur min. Några enstaka moln rörde sig sakta fram som mjuka bomullstussar mot en stor djupblå bakgrund. Från träden sjöng fåglarna högljutt och ihärdigt, flugorna surrade på ett sällsynt irriterande sätt och den ovanligt heta försommarsolen stekte mot skinnet.
När pappa kvällen innan föreslagit en fisketur i den nya båten, hade Edvin börjat skaka på huvudet långt innan pappa ens hunnit avsluta meningen.
”Nä du, inte en chans … Aldrig i livet!”
Han hade fortsatt skaka på huvudet, samtidigt som han skrattat som om han inte kunde tro sina öron. En hel dag utomhus under en stekande sol, samma dag som en ny säsong började i hans favoritdatorspel!
Nu, stående på trappan, tänkte han på något som
pappa brukade säga: ”Ett man vill, annat man ska.” Alltså, det blev inte alltid som man ville. Mamma var snäll men kunde vara väldigt beslutsam. Eftersom hon trodde det kunde vara skoj för Edvin att fiska med pappa, så …
Här stod han alltså och betraktade sin pappa med butter min och konstaterade att det sannerligen inte alltid blev som man ville. Edvin tryckte upp underläppen ovanför överläppen och försökte blåsa bort sin blonda och, enligt mamma, alldeles för långa lugg ur pannan.
Pappa Johan, som var i full färd med att försöka byta bakljus på familjens bil, hade varit igång sen tidigt imorse. Han var oftast glad och positiv, men kunde ganska lätt tappa humöret. Han sa alltid att det hör till när man grejar – man behöver bli lite grinig för att det ska bli bra.
”Förbaskade skit!” väste han nu mellan sammanbitna tänder.
Han började helt klart att tappa tålamodet. Edvin älskade sin pappa, men just nu tyckte han att det var pinsamt. Pappa kunde ibland ta i lite för mycket och vara lite för hetsig. Det gjorde att han hördes. På långt håll.
Edvin var förstås van vid pappa och hade lärt sig hur han fungerade. Ibland kunde han till och med vara road av pappas sätt att uttrycka sig. Men just nu ville Edvin att han ändå skulle dämpa sig en aning.
”Att det ska vara så jäkla svårt att få saker och ting att funka!” bölade pappa, som en man som precis i detta ögonblick fick nog. ”Flyga till månen och Pluto och gud vet vart, det kan dom, men att få ett par glödlampor att passa, det klarar dom banne mej ICKE!”
Edvin såg sig omkring. Ingen människa inom hörhåll. Det var bra. Han visste att ingen människa ens varit i närheten av Pluto eller av att ens vilja åka dit. Dessutom visste han ingen pappa som svor så mycket som hans. Det var delvis därför Edvin skämdes just nu.
Hans far gnisslade ilsket sina tänder. ”Klantars…!”
Han sneglade mot Edvin, suckade tungt och höjde en vanmäktig blick mot himlen.
Alltså, det här är mer än pinsamt, tänkte Edvin.
Hans pappa försökte osmidigt manövrera sig fram i bagageutrymmet, och Edvin betraktade motvilligt hans stora bakdel.
”Snälla pappa”, stönade Edvin vänd mot pappas ändalykt. ”Du är så himla pinsam! Ärligt talat! Man ser ju … allting. Hela baken … Man ser ju … allting!”
Sedan blev han plötsligt medveten om en annan detalj.
”Å kallingarna! Herregud! Röda kalsonger med gula älgar. Älgar! Bara en sån sak – extremt störande.”
Han tystnade och lät blicken svepa över gatan och grannarnas tomter. Edvin älskade sin pappa men hade naturligtvis önskat att hans bakdel skulle förbli dold för grannskapet.
Hans närmaste granne Elin gick i samma klass. En fasansfull tanke slog honom. Tänk om någon kommer? Elins mamma Jossan brukade komma cyklande vid alla möjliga tidpunkter. Det skulle vara just snyggt om hon bestämt sig för att cykla förbi precis nu. Tänk om hon fick se pappas bak – hon skulle inte kunna hejda sig. Jossan sa alltid vad hon tyckte och tänkte. Ofta kan det vara bra, men just nu … Pappa hade ingen aning om vad han visade för världen, men skulle bli väldigt sur om hon kommenterade scenen.
Hon och pappa hade varit ovänner förut och om pappa bara kunde täcka baken skulle det minska risken för ytterligare en sammanstötning.
Edvin såg med en grimas pappas i högsta grad synliga cykelställ och de älgprydda kallingarna som helt misslyckades med att dölja det.
Sedan drog Edvin efter andan. Ytterligare en tanke slog honom som ett klubbslag i nacken. Tänk om …
Han fick magknip vid blotta tanken … Tänk om Elin kommer! Det skulle vara katastrof. Han kände att kinderna blossade när han tänkte på henne. De hade känt varandra så länge han kunde minnas. Edvin hade varit förtjust i … eller, om han skulle vara ärlig … varit kär i henne sedan de gick på förskolan tillsammans. Hon var snäll men samtidigt väldigt ärlig. Om hon skulle hon få syn på pappas hemska kalsonger …
Edvin rös. Elin skulle påminna honom om det varje dag i åratal framöver.
Edvin försökte få kontakt med sin pappa igen.
”Kan vi inte bara åka?” bad han otåligt.
Pappa verkade inte hört ett ord, men Edvin kände sig irriterad och rastlös.
”Men kom igen.” Edvins plan var att tjata på pappa tills han blev klar. Fast … pappa bli klar? Det kommer aldrig hända, tänkte han dystert.
Pappa muttrade något ohörbart från bilens inre.
”Vem bryr sej om bakljuset inte funkar?” fortsatte
Edvin och hörde hur hans röst lät gnällig och gäll. ”Det är ju mitt på dagen. Nu drar vi så vi kommer hem nån gång!”
Det skramlade och skrapade i bagageutrymmet. Edvin fick inget svar. Han tittade på klockan på telefonens display och suckade djupt.
Hans pappa levde under föreställningen att han var händig och en händig människa lagade själv sina saker när det behövdes. På det sättet visade man att man tog hand om det man ägde och man sparade pengar. Man måste inte anlita en hantverkare. Pappa ansåg att de inte var lika noggranna eftersom det inte var deras saker, men när han lagade någonting var det för att han tyckte om det han en gång köpt och var rädd om sina ägodelar.
Både Edvin och mamma Molly tyckte att det var rätt tänkt. Det fanns dock ett stort problem: pappa var inte duktig på att laga saker. Skulle man vara helt ärlig var han helt värdelös. Väldigt värdelös till och med, tänkte
Edvin, för i ärlighetens namn förstörde han saker oftare än han lagade dem.
Nu hade han hållit på ganska länge.
Pappa rotade runt på ett sätt som fick Edvin att inse att ingenting i bilen skulle bli lagat idag. Det kunde bara bli värre.
Edvin misstänkte dystert att man skulle kunna se de gula älgarna från månen. Pluto också för den delen.
”Pappa”, sa han med ett vädjande tonfall. ”Snälla – kan du inte dra upp byxorna i alla fall? Alltså, om grannarna kommer får dom en chock för livet.”
Hans far, som stod på alla fyra i bagageutrymmet, vände sig mödosamt om. Edvin kliade sig omsorgsfullt runt näsroten och det var möjligt att fingret slank in lite grann i näsan. Bara lite, men pappa hade sett och kommenterade saken genast.
”Låt mej se om jag fattat rätt. Det är alltså värre att råka visa lite av baken medan man håller på att laga grejor, än att stå och gräva i näsan som om man letade efter guld?”
Edvin brydde sig inte om att svara.
”Dessutom”, fortsatte pappa, ”skulle polisen bry sej om det finns bakljus eller inte. Du vill väl inte att din stackars far ska bli inburad?”
Edvin mumlade och gick sedan och satte sig på trappan. Ingenting skulle kunna övertala hans pappa att sluta. Det var lika bra att förbereda sig på allt som skulle kunna hända.
Edvin mindes med fasa senast Jossan kom förbi.
Det gick inte särskilt bra den gången och den här synen skulle inte göra saken bättre. Den dagen skulle Edvins pappa klippa gräsmattan. Tyvärr fungerade inte
deras gräsklippare efter förra gången pappa lagat den. Istället lånade han Elins föräldrars gräsklippare. Den var elektrisk och hade en lång sladd.
Allt började bra.
Gräsklipparen startade snällt och pappa började klippa gräsmattan samtidigt som han gick och nynnade för sig själv. Pappas sångröst var inte alls särskilt vacker och dessutom sjöng han falskt. Den gamla gräsklipparens bensinmotor hade överröstat hans sjungande. Eftersom elgräsklipparen tyvärr var tystare konstaterade Edvin att den var mycket bättre för naturen än för grannskapets öron.
Pappa Johan fick snart problem att få sladden att befinna sig på rätt sida av gräsklipparen och redan efter några minuter tystnade den.
Efter många saftiga svordomar upptäckte pappa till slut vad som hänt: han hade klippt av sladden …
”Mäh, det var väl som själve f…”, började han mellan sammanpressade läppar, men blev tyst eftersom maskinen hostade till och började brinna.
Jossan, som lockats dit av den plötsliga tystnaden, blev inte alls glad.
Tvärtom. Hon hämtade raskt en brandfilt som hon slängde över den brinnande gräsklipparen. Under en
pinsam och för båda inblandade ovärdig stund, blev det ett väldigt liv mellan dem.
Det visade sig att Jossan också var en riktig hejare på att svära och använde dessutom några påhittiga svordomar Edvin aldrig hört förut. Han blev faktiskt riktigt imponerad.
Det var lärorikt på många sätt, men det hade ställt till det mellan Elin och Edvin.
Efter gräsklipparincidenten hade Elin inte varit sitt gamla vanliga pratsamma jag. Hon började cykla till skolan utan Edvin och nu när sommarlovet närmade sig kändes det inte lika roligt. Hon var ju hans favoritperson.
Det var två veckor sedan. Sedan dess hade det varit lite spänt mellan grannarna.
Edvin tyckte det var trist att vuxna människor inte kunde uppföra sig som de själva ständigt sa att barnen var tvungna att göra.
Edvin rycktes ur sina funderingar när det dundrade till. Det lät ungefär som om någon slagit ett mossigt vedträ mot en plåttunna.
Pappa reste sig upp från bagageutrymmet, svettig och alldeles röd i ansiktet och med en imponerande bula under håret.
Edvin hörde hur pappa kvidande mumlade något för sig själv och insåg att det han sa var allt annat än rumsrent.
”Behöver du hjälp?” undrade han oroligt.
Eftersom pappa hade lika långt till skratt som till ilska lugnade han snabbt ner sig. Han log mot Edvin.
”Tack, men det går bra”, försäkrade han samtidigt
som han knådade försiktigt på svullnaden. ”Bara lite småsaker kvar att fixa, sedan sticker vi iväg på ett litet äventyr till sjöss. Skepp ohoj!” ylade han och log larvigt, samtidigt som han gav tummen upp.
”Om du känner att du inte orkar åka kan vi göra det en annan gång. Du kanske måste vila?” sa Edvin som försökte se allvarlig och bekymrad ut. Det var svårt att låta bli att skratta åt bulan, som var röd, blå och svullen.
Den såg mjuk och svampig ut.
”Visa lite upptäckarglädje, din torrboll”, sa pappa, som inte märkte hur Edvin försökte hålla sig för skratt.
”Om alla var som du skulle vi inte upptäckt vägen till Amerika eller Nordpolen”, fortsatte han entusiastiskt.
Han verkade redan ha glömt bulan i huvudet.
Det var det ingen av oss som gjorde, tänkte Edvin säga, när det knastrade olycksbådande i gruset på gatan
bakom honom. Han insåg att någon kom cyklande på vägen utanför deras hus.
Det var Jossan!
Edvin stelnade och det kändes som om blodet frusit till is. Katastrofernas katastrof!
Han tittade på sin far som lyckligtvis hade dragit upp brallorna.
Tyvärr alldeles för mycket.
Suck, han är så pinsam! tänkte Edvin. Det ser ut som han går runt i alldeles för korta brallor!
Pappa tittade på Jossan, harklade sig och kliade sig lite bakom örat.
”Tjenare Jossan”, sa han i en glättig ton som inte lät äkta. ”Ute och cyklar?”
Jossan spände sina stålgrå ögon i pappa och sa syrligt: ”Skarp iakttagelse, Johan. Dej kan man inte lura.”
Så vände hon sig mot Edvin och log vänligt.
”Hej Edvin. Det var ett tag sen vi sågs. Jag tror att Elin skulle uppskatta ett besök från dej.”
Edvin hälsade tillbaks med en generad min.
Sedan betraktade hon tankfullt pappas huvud.
”Dekorativ bula du har där”, sa hon på ett sätt som
lät både bistert och nöjt på samma gång. Ett litet leende lekte på hennes läppar.
Konstigt hur en leende mun kan verka glad och vänlig i ena sekunden men riktigt olycksbådande i nästa. Det är nog något i ögonen, tänkte Edvin.
Nu önskade han att han kunde försvinna från jordens yta. Han var inte alls intresserad av att se pappa bli föremål för Jossans uppmärksamhet. Han tyckte faktiskt lite synd om pappa, men måste ändå hålla med Jossan – bulan var dekorativ på sitt sätt.
Hon gjorde en liten paus och betraktade scenen med bekymrad min.
”Reparerar du bilen? Är inte det lite dumt, hm? Du kanske behöver ha den.”
Sedan tystnade hon och låtsades med handen under hakan att fundera på något.
Sedan sa hon: ”Eller du, förresten, när jag tänker närmare på saken. Det är nog bäst att du låter bli att använda den överhuvudtaget. Den kan ju brinna upp …”
Edvin gillar att spela på datorn, hänga med sina kompisar och prata med Elin. En sak han inte gillar är att följa med pappa Johan och kolla in hans auktionsfynd. Den här gången – en gammal eka som verkar ha gjort sitt.
När ekan gör pappa besviken får Edvin en idé. Kanske kan han hjälpa till och fixa den?
Edvin och hans kompisar slår sina kloka huvuden ihop och snart är det hemliga projektet igång. Det är lov och de har gott om tid att både laga en båt och hitta på sånt de kanske inte borde. Som dåliga skämt, nattliga spökjakter och hemliga utflykter.
Röda kallingar med gula älgar är en humoristisk bok om vänskap, för barn och unga som gillar att skrämmas och skratta.