Änglahotellet
Gerd & Mikael Forss
Gerd och Mikael Forss
Änglahotellet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024
www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Gerd och Mikael Forss
Omslag & inlaga: Hildablue design
Tryckt i Riga, 2024
ISBN 978-91-8073-785-2
Laß dich den guten Engel warnen Und nicht vom bösen dich umgarnen
Låt den goda ängeln varna dig – inte ondskan snärja dig!
Evas far Göran – Göranson kallad – var en inbiten skeptiker som trodde varken på Gud eller änglar, demoner eller spöken. Men så en dag fick han vara med om en omvälvande upplevelse under ledning av en mycket gammal man som kallade sig farbror Axel.
Han fick se och uppleva märkliga ting från en förgången tid, och han kom att bearbeta sina minnen genom att noggrant och under många år skriva ner sina upplevelser. Farbror Axel hävdade att det fanns ett terapeutiskt syfte i detta och att det skulle hjälpa Göranson mildra sitt komplexa jag och bli kvitt ett slags inre mörker han brottats med under hela sitt vuxna liv.
Eva läste faderns texter och ansåg dem så intressanta och värdefulla att hon redigerade dem till en roman som hon gav titeln ”Bortom mörkret” och lät publicera i hans namn.
Bokens nyckelperson farbror Axel fann hon först så pass egendomlig att hon var säker på att det enbart handlade om en fantasifigur fadern hade skapat.
Hon kunde överhuvudtaget inte tro att en sån besynnerlig gestalt existerade i verkligheten.
Men så dök han en dag upp hemma hos henne och hade sällsamma ting att förtälja, både om förgången tid, om nutid och till och med om framtiden. Om hur saker och ting har ett samband. Om hur våra liv formas av vår historia.
Och nu har denne farbror Axel uppenbarat sig i hennes liv igen – tillsammans med sina gelikar på det anrika Hôtel Adèle.
Kapitel 1
22 oktober 2035, kl. 22.30
Det är måndag kväll i Helsingfors. Vinden är bitande kall och Anne drar kappan tätare kring sig där hon skyndar hemåt längs Mechelingatan. Hon har varit på födelsedagsfest tillsammans med några väninnor på en av stans bästa gourmetrestauranger. Vanligen går hon inte på restaurang under vardagskvällar, men just i dag fyllde en i tjejgänget år och hade slagit på stort och bjudit sina väninnor på middag. Hon hade beställt in det bästa huset hade att erbjuda i matväg samt ett superbt vin. Det måste ha kostat skjortan!
Åh gud, så roligt de hade haft! Och vilka minnen de hade avhandlat! De vilda tonåren med allt vad det innebar.
Pojkar, sex, nöjen, den första fumliga kyssen … Ja, allt som spralliga tjugoåringar hittar att prata om och skratta åt. De fräcka, tvetydiga vitsarna och klurigheterna hade flugit genom luften och Anne har fortfarande ont i magmusklerna av allt skratt.
Några gubbiga pensionärer vid bordet invid hade tyckt ljudnivån blivit alltför hög och bad tjejerna dämpa sig en aning, men de lät inte så värst arga.
– Härligt med ungdomar som är spralliga och spontana! skrockade de. Tids nog hinner ni bli sura och tråkiga gamla kärringar, liksom våra, hehe! Njut av livet så länge ni är unga! Och skål på er!
Anne snabbar på sina steg. Det känns lite otryggt att gå ensam i mörkret och det blåser obehagligt kallt från havet. Hon viker upp kappkragen och justerar mössan så att den täcker öronen ordentligt.
Sibeliusmonumentet skymtar där framme, en mäktig skulptur bestående av ett otal sammansvetsade rör i nån slags vågformation. Hon stannar upp en stund framför det nära sjuttio år gamla monumentet, tillägnat kompositören Jean Sibelius.
– Såå fult, såå obehagligt! utbrister hon rakt ut i den kalla kvällsluften.
Hon skäms en aning, för som Helsingforsbo borde hon vara stolt över konstverket. Sibeliusmonumentet är ju ändå en så populär turistattraktion, ett måste för besökare från världens alla hörn.
Och nu i strålkastarljuset tycker även hon att stålkonstruktionen till och med ser inbjudande ut. Hon får för sig att den enorma jätten ropar på henne.
– Kom hit, kom hit in i mej! Ropa, skrik, sjung! Lyssna på ditt eget eko i rören!
– Nä, usch! Int i dag och int i den här åldern. Jag är för fasingen ingen jäntunge längre!
Som liten hade hon tyckt om och fascinerats av ljuden som uppstår i håligheterna när man står under skulpturen och skriker.
– Hej då, Sibbe! Nu måst jag vidare!
Det bistra metallansiktet bredvid monumentet småler
och blinkar finurligt åt den unga damen som snabbt skyndar iväg hem till sitt.
– Jag är visst lite full fortfarande! fnittrar hon.
Snålblåsten tilltar och Anne tänker på värmen hemma och framför allt på Sams värme. Hon vet att sambon väntar hem henne just den här tiden, och hon börjar halvspringa.
Plötsligt hör hon ett bromsljud bakom sig och hinner knappt vända sig om förrän hon känner en hand över både mun och näsa.
– Vafan! lyckas hon väsa fram genom den handskförsedda näven. Släpp mej, ditt jävla monster!
Hon kastas brutalt in i bakutrymmet på en skåpbil. Två maskerade män drar buntband runt hennes handleder och vrister och drar kraftig tejp över hennes mun. Hon hinner uppfatta att det är tre män i bilen. Förutom de två som fångat henne sitter det en bakom ratten. Hon får en glimt av honom genom det lilla fönstret till förarsätet och ser att han inte är maskerad på samma sätt, men en djupt nerdragen mössa gör ändå att hon omöjligt kan urskilja hans ansikte.
I sitt chockade tillstånd har hon svårt att tänka klart men märker ändå att bilen kör iväg i överraskande långsamt tempo. Kanske för att undvika hastighetskamerorna i centrum. Om en stund uppfattar hon i alla fall att de är ute på motorvägen, för farten ökar.
– Vad i hela fridens namn är det fråga om? Vart bär det av?
Tankarna irrar runt i huvudet. De kraftiga, tjocka plastremmarna kring handlederna och vristerna stramar där hon ligger på det hårda underlaget. Till råga på allt
märker hon hur kissnödig hon är men kniper igen. Hon känner sig spyfärdig också men måste försöka hålla tillbaka kväljningarna för att inte riskera att kvävas. Det luktar redan både spyor och kiss i bilen. Stanken är olidlig.
Bilen bromsar in kraftigt och hon uppfattar att de tagit av från motorvägen. Nu känns det som att de kör längs en mycket kurvigare och skakigare väg.
Skåpbilen stannar. De två männen binder för hennes ögon, tar våldsamt tag i henne och drar ut henne ur bilen. Anne ser inget längre men antar att de är nånstans ute vid kusten. Det känner hon på havsdoften. Kanske befinner de sig i trakten kring Sjundeå eller Ingå. Längre har de knappast hunnit på den här stunden.
– Helvetes jävlar!
Nu, i upprätt läge, inser hon att det inte går att hålla tillbaka längre. Hon känner hur en varm ström sipprar ner längs insidan av låren.
Männen lyfter upp henne och slänger henne brutalt ner på ett annat underlag. Det känns elastiskt, liksom golvet i en gummibåt. Och precis som hon befarade är det fråga om en båt, för nu startas en båtmotor, och hon inser att de är på väg ut i skärgården. Om en stund känner hon hur det isar kring låren, och kroppen skakar av köld. Hur ska det här sluta?
Nu tycks båten ha lagt till och hon känner hur hon dras upp av ett par starka armar och bärs in i ett varmt utrymme. Männen sätter ner henne på en hård stol, lossar buntbanden och binder henne på nytt – en fot vid varsitt stolsben. Hon hör hur det smäller i en dörr, så hon antar att hennes kidnappare avlägsnat sig. Hon sliter och drar i banden men inser snart att det är lönlöst. Det våta
kring låren känns inte så kallt längre men kväljningarna kommer och går fortfarande.
Hon uppfattar nu ljuden runt sig. Det sitter tydligen fler fångar i rummet, för hon hör kvidanden och grymtningar från olika håll. Hon har svårt att avgöra hur många personer som omger henne, men av tonlägena att döma finns det både kvinnor och män i sällskapet.
kl. 23.50
När klockan närmade sig tolv och Anne inte hade kommit hem från restaurangen började Sam bli orolig. Han ringde flera gånger till hennes mobil men fick inget svar. Slutligen ringde han hennes väninna som till hans lättnad svarade, den sena tidpunkten till trots. Väninnan berättade att de gått från restaurangen redan vid halv elva, så Anne borde ha varit hemma för länge sen.
– Vafan! Har hon int kommit hem än! utbrast väninnan chockad. Hoppas att det int hänt henne nåt!
– Nä, hon har int ännu synts till! utropade Sam med darr på rösten. Jag får ge mej ut och leta.
Oroligt gick Sam ut i natten. Hela vägen mellan hemmet och restaurangen gick han. Han spanade och ropade men utan resultat. På tillbakavägen, en bit förbi Sibeliusmonumentet hittade han en handske som såg ut att vara hennes.
Han ringde nödnumret och bad att få bli kopplad till polisen.
Kapitel 2
23 oktober 2035, kl. 04.02
Eva vaknar med ett ryck. Hon har sovit dåligt, eller kanske inte alls. Hon kollar batteriklockan på nattduksbordet, en relik från åttitalet med gammaldags visare. Den står på två minuter över fyra. Hon försöker somna om, men förvirrade tankar snurrar på i huvudet liksom desperata flugor på en fönsterruta.
Så varseblir hon mörkret. Det är så totalt, så fullständigt och inte alls så som hon är van vid. Hon kliver upp ur sängen och tar sig med försiktiga steg fram till fönstret och tittar ut. Till och med gatubelysningen har slocknat. Hon ryser till och drar pyjamasen tätare runt överkroppen.
– Kan det vara nu som det ska ske?
Hon tänker tillbaka på en varning hon fick för många år sen, en slags spådom.
– Det kommer en dag i en inte alltför avlägsen framtid, när du kommer att vakna en tidig morgon och erfara att inget är sig likt. Du inser utom allt tvivel när den dagen är kommen. Då ska du ta din son med dig och snarast möjligt gå till en bestämd plats. Där ska ni invänta en medelålders man.
Den som varnade Eva var en äldre herreman som hon
träffat bara ett par gånger i sitt liv. Förutom spådomen hade han anförtrott henne saker som rörde hennes släkthistoria. Hemligheter hon inte haft den blekaste aning om, gömda skatter hon skulle söka fram och värdeföremål hon skulle ge vidare i släkten. På hennes pappas begravning hade han också uppenbarat sig och då överräckt en gammal guldklocka till henne. Han hade hävdat att klockan var en släktklenod som förtjänade att rustas upp. Senare fick hon veta att han kallades farbror Axel. Varifrån han kom hade hon ingen aning om men han hade en norsk accent, så nån infödd Helsingforsbo var han inte. Han hade en del märkliga egenskaper. Farbror Axel klädde sig i samma tunna ljusgråa kostym oberoende av väderleken. Han var följaktligen helt oberörd av både kyla, snö och regn. Dessutom verkade han inte åldras över huvud taget, vilket hennes far storligen förundrat sig över när han återsåg den gamle mannen fyrtio år efter deras första möte.
– Det finns ett gammalt, litet hotell mittemot en kyrka, hade farbror Axel förklarat, och det är dit ni ska ta er. Jag vet att du känner till hotellet, för du har gått förbi den där platsen många gånger.
Eva visste att det fanns ett litet, mycket gammalt hotell med namnet Hôtel Adèle mittemot en av stans mindre kyrkor. Det var ett mysigt familjeägt hotell av den gamla goda, nästan utrotningshotade sorten.
Nu känner hon bestämt på sig att tiden är inne, att det var denna stund som farbror Axel hänvisat till. Hon är helt säker, och på nåt sätt måste hon få fram budskapet till Ville, sonen som tydligen är högst involverad i händelseförloppet.
Han bor vägg i vägg i en egen lägenhet men hon vill absolut inte gå och ringa på den här tiden på dygnet. I stället bläddrar hon fram hans nummer på mobilen.
”Han kommer förstås att tro att jag tappat förståndet om jag ringer den här tiden”, tänker hon, men så ekar åter en gång farbror Axels ord snarast möjligt i hennes huvud.
Den gamle mannen hade ingjutit ett starkt förtroende i henne, så hon litar på hans ord och inser att tiden är knapp.
Eva samlar sig och ringer upp Ville som sömndrucket och ilsket svarar.
– Ja, mamma, vafan är det nu då? Har du alls nån koll på vad klockan är?
Eva känner gråten välla upp som en tjock klump i halsen men försöker ändå göra rösten så stadig som möjligt. I upprörda situationer har hon tagit för vana att prata så långsamt och tydligt hon bara kan för att dölja sina stridiga känslor.
– Vet du, Ville, det är nåt märkligt på gång. Om du tittar ut genom fönstret, så ser du vad jag menar.
– Herregud så mörkt det är! Strömmen tycks vara bruten överallt. Men måst du faktiskt ringa mitt i natten för det? Lite strul med strömmen är väl inget nytt eller oväntat? Vad är det fråga om egentligen?
Myndigheterna hade i flera veckor och månader talat om att det kunde bli akut brist på elström, så Ville tycker förståeligt nog att mamman överreagerar.
– Nej, det är kanske int nåt oväntat, men farbror Axel varna för att nåt skumt sku hända och jag är säker på att han mena det här.
Ville är också väl bekant med den gamle och hans
märkliga egenskaper, även om han aldrig träffat honom personligen. Han har däremot läst de märkliga berättelser hans morfar skrivit ner, där denne farbror Axel figurerat som en central person. Han har fascinerats av det intressanta och till och med det magiska gällande den här gestalten.
Eva försöker uppbåda så mycket övertygelse hon kan trots att hon är så upprörd.
– Vi borde faktiskt packa ner det nödvändigaste och ta oss till den plats som farbror Axel beskrev. Det är ett litet hotell som heter Hôtel Adèle.
– Den här tiden på dygnet! Är du alldeles från vettet? Är det så viktigt att det int kan vänta till senare? Dessutom är Zarah här, och jag tror int att hon är så pigg på äventyr så här tidigt.
Ville trycker av. Hans flickvän Zarah har nämligen vaknat av det högröstade telefonsamtalet och han vill berätta för henne vad som hänt. Det totala mörkret förvånar och skrämmer honom också. Liksom mammans upprördhet.
Zarah är sömndrucken av den alltför tidiga väckningen.
– Vem tusan snackar du med den här tiden på natten?
– Med morsan, svarar Ville mitt i en stor gäspning. Hon verkar ha flippat ut ordentligt. Hon kan int riktigt få ur sej vad det är, för hon är otroligt uppbragt. Men det tycks vara elavbrott, och hela stan ligger i mörker.
– Jaha, än sen då? Jag tänker i alla fall sova ett tag till. Zarah lägger huvudet på kudden. Ville ger henne en kort kram och en puss på kinden.
– Ja, sov du så länge jag går in och pratar förstånd med henne. Det här är int alls likt henne. Morsan är ju annars
en förnuftig och sansad mänska, så int konstigt att man börjar bli orolig!
Zarah svarar inte och Ville märker att hon genast somnat om. Han går till Evas dörr, ringer hastigt på och öppnar sen med sin nyckel.
Eva sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och försöker med hjälp av en ficklampa studera morgontidningen som nyss damp in genom brevluckan.
– Hej och gomorron, hälsar Ville. Om det nu är en god morgon ...
– Gomorron på dej med! Om du vill ha kaffe finns det en skvätt i kannan där borta. Jag har värmt vatten på mitt gamla gasolkök som jag har kvar från scouterna.
På fritiden brukar Eva ibland ställa upp som scoutledare.
När hon var yngre var hon ute flera gånger om året men numera gör hon sånt allt mer sällan. Det är flera år sen hon senast var på läger.
– Så du fick vatten ur kranen i alla fall, ser jag, säger Ville och häller upp kaffe i en mugg.
– Ja, det kommer vatten än så länge, så jag fyllde ett par plastdunkar för säkerhets skull.
Eva ser inget speciellt i tidningen om det som hänt. I stället försöker hon ratta in nån radiokanal på sin gamla batteriradio som hon plockat fram ur ett skåp. Det enda hon får fram är kanaler som spelar klassisk musik. Hon låter en av dem stå på medan Ville slår sig ner mittemot henne.
– Berätta nu vad farbror Axel sa om det där hotellet och varför vi sku gå dit.
– Jag kan bara säga att han betona känslan. Att jag kommer att veta när det är dags.
– Och den känslan påstår du att har infunnit sej nu? Du måst ju inse att det här int är riktigt klokt.
– Ja, jag vet att det verkar fullständigt vansinnigt och absurt men jag är säker. Du känner mej, Ville, och du vet att jag int är nån virrpanna. Jag tror på farbror Axel och på att han int vill oss illa – tvärtom. Därför tänker jag i alla fall själv gå till det där hotellet. Du och Zarah gör förstås som ni vill, men han nämnde faktiskt dej den där gången för länge sen. Han ville att du sku gå med, och det vill också jag att du gör.
– Sa han faktiskt att han ville ha mej med också? Om jag joinar dej så kanske jag får träffa honom på riktigt då och tacka honom för det fina gulduret jag fick i studentgåva. Men måst vi iväg nu genast? Kan vi int vänta tills det blir ljust åtminstone? Ska vi ta bilen?
– Nä, jag vill på inga villkor ta bilen i det här totala mörkret. Det handlar dessutom int om nån fruktansvärt lång sträcka, så det går lika snabbt undan och dessutom mer behändigt med en rask promenad.
– Okej, jag går in och packar en liten väska, men jag är int alls säker på att Zarah vill följa med. Hon verka väldigt trött.
Nu sprakar det till i radioapparaten. Det kommer ett meddelande och de spetsar öronen båda två.
Ett viktigt meddelande till alla Helsingfors stads invånare! Det har skett ett omfattande terrorattentat som drabbat stans elgas- och vattenförsörjning. Alla uppmanas söka sig till närmaste skyddsrum omedelbart. Jag upprepar. Alla invånare uppmanas söka sig till närmaste skyddsrum omedelbart. Där ges närmare information om vidare åtgärder.
Meddelandet avslutas lika abrupt som det började.
Evas hjärna går på högvarv. Vilken uppmaning är det bäst att följa? Vandringen till Hôtel Adèle eller en mycket kortare färd till skyddsrummet ett par kvarter bort? Mor och son beslutar sig gemensamt för det första alternativet.
– Nu är det bråttom! säger Eva uppskärrat. Kan du int försöka övertyga Zarah om det? Det är viktigt att också hon förstår att det är allvar nu!
– Ja, jag tror hon fattar. Vi sätter igång omedelbart.
Alla tre kommer efter en stund ut i den beckmörka natten.
De går genom gator som sakta börjat fyllas av morgonyra radiolyssnare som söker sig till nåt skyddsrum.
– Ett klokt beslut att int ta bilen en sån här dag när man aldrig vet vad som kan inträffa på gator och torg, säger hon till ungdomarna. Det känns tryggare att gå till fots tillsammans med de andra som söker skydd, och så kan vi samtidigt hålla uppsikt över vad som händer. Bättre än genom en vindruta i alla fall.
Polisbilar kör förbi med blåljusen påslagna, och snart hörs nödsirenerna över gator och torg. Detta dova, välbekanta och olycksbådande ljud som brukar ljuda i stan med en månads mellanrum. Nödsirenerna som testas den första måndagen varje månad, prick klockan tolv. Men nu är det inte fråga om nån testning. Nu är det på riktigt, och det tycks alla tillskyndande, panikslagna stadsbor förstå.
Efter att sirenerna tystnat ljuder samma meddelande som tidigare lästs upp i radion: Ett viktigt meddelande ...
De skyndar på sina steg, fullständigt ovetande om vad som väntar dem. I ett litet försök att undvika desperation funderar Eva på hotellets namn. Varför hade nån valt just
det namnet? Kanske var det rimmet. Med franskt uttal och accent rimmar ju orden otell och adell. Kanske var det orsaken, eller så fanns det nån i familjen som hetat Adèle.
– Det här var den tidigaste, hurtigaste, häftigaste morronrundan jag har varit på, ropar Zarah glatt för att höja på stämningen. Ge mej extra poäng, Hoppzy! Uppför backen nu bara och sen är vi framme! Jag såg huset, jag såg huset!
”I saw the light, I saw the light …” Hon sjunger på Hank Williams urgamla countrylåt där hon joggar fram. Ville och hon gillar den här typen av musik och har nyligen tittat på filmen om countrylegendaren.
Hon är inte alls övertygad om att den här utflykten är nödvändig, men appen Hoppzy ger henne fler konditionspoäng, och det är alltid nåt. Och Ville verkar ju ha tagit det här spektaklet seriöst. Hon brukar för det mesta lita på hans omdöme.
En bit från hotellet blir de stoppade av två poliser som frågar vart de är på väg. Skyddsrummet ligger ju åt andra hållet.
”Nu är goda råd dyra”, tänker Eva febrilt. Till nåt skyddsrum vill hon verkligen inte de ska gå i det här läget, utan hon är fast besluten att i stället följa farbror Axels råd. Med den mest långsamma och tydliga röst hon förmår frambringa vänder hon sig till poliserna.
– Jo, det är så att vi ren var på väg till skyddsrummet. Vi bor på hotellet där borta och nu märkte vi att vi lämna en del saker kvar som vi borde ha tagit med oss. Bland annat glömde vi i brådrasket våra identitetshandlingar i säkerhetsfacket.
De båda poliserna tittar som hastigast på varandra men
uppfattar att de tre vandrarna håller sig till sanningen, så de låter dem passera. Dessutom noterar de att alla tre har packat små väskor med förnödenheter, så allt ser helt trovärdigt ut.
Väl framme vid hotellet kommer de till en låst dörr. Vad annat hade de väntat sig vid den här tiden på morgonen!
Eva trycker på knappen till ringklockan, men inser i detsamma att den knappast kan fungera utan ström, så hon bultar kraftigt på dörren. Efter en stund kommer en förnäm äldre herreman och öppnar dörren, så att de kan stiga in i hotellets foajé.
I det sparsamma ljuset från ett par stearinljus ser de en liten antik disk av ett mörkt träslag. Portieren ställer sig bakom disken och bläddrar i nåt som verkar vara en gammaldags, tjock hotelliggare.
– Kan det här verkligen vara sant? utbrister Eva dämpat till ungdomarna. Det är ju som att gå minst hundra år tillbaka i tiden.
Foajén är sparsamt men stilfullt möblerad. En rejäl soffa i empirestil och två fåtöljer står vid sidan av ett bastant mahognybord som försetts med diverse tidningar. På väggen hänger en gammal, rikt utsirad väggklocka av märket Junghans. Urverket tycks vara i någorlunda bra skick, för klockan visar kvart i fem.
När de satt sig tillrätta i soffgruppen tittar portieren upp från sin hotelliggare. Ett par gammaldags läsglasögon med halvmåneformade linser hänger halvvägs ner över näsryggen.
– God morgon, mitt herrskap! Vad kan jag stå till tjänst med? I vilket ärende är ni här?
Eva vet inte riktigt vad hon ska svara, men säger
sanningsenligt att de blivit uppmanade att gå hit och vänta på en bekant. Portieren nöjer sig uppenbarligen med svaret för han hummar hemtrevligt till svar och återgår till sitt arbete med liggaren. Att arbetet måste ske i det dunkla skenet från ett par stearinljus bekommer honom tydligen inte alls. I detta anrika hotell har man antagligen sen urminnes tider arbetat i halvdunkel.
Sällskapet i soffgruppen sitter sysslolösa en stund och väntar på vad som ska hända. Zarah sitter med hörlurarna på och nynnar till countrymusiken hon plockat fram i sin app. Ville tittar förstrött i tidningarna på bordet, men det är ändå så pass mörkt i foajén att det är svårt att läsa.
En stund senare bultar nån på nytt på dörren och den distingerade portieren går och öppnar. En medelålders, kraftigt byggd man med halvlångt, något gråsprängt hår och kort skäggstubb kommer in. Han har höga gummistövlar på fötterna och är klädd i en vindtät jacka, tjock ylletröja och kakibyxor med påsydda fickor. Eva tycker nykomlingen påminner om hennes far Göranson. Så där brukade han gå klädd ute vid sommarstugan. Likheten är ganska slående, faktiskt. Samma sorgmodiga min, ungefär likadan näsa och haka och samma tecken på en icke alltför hälsosam livsstil.
Han går frimodigt fram till Eva och presenterar sig på en i det närmaste perfekt svenska, vars uttal ändå tyder på att det är finska som är hans starkare språk.
– Hej, jag heter Olli. Jag förmodar att det är du som är
Eva och att det här är din son Ville.
Sen vänder han sig till Zarah.
– Och jag antar att du hör ihop med Ville?
– Hör ihop och hör ihop! Så kan man också kalla det, hihi ...
Ville rodnar ända ut i örsnibbarna och ger Zarah en hastig puss på halsen. Kanske lite för häftigt, för den enorma hörluren slår honom med en smäll i pannan.
– Aj, jäää ...
Olli går fram till den antika disken och pratar en god stund med portieren. Det verkar som om de kände varandra mycket väl. Besökarna i soffan har ingen aning om vad de diskuterar, men det låter som om det var angeläget – av tonfallet att döma.
Efter en stund kommer Olli tillbaka.
– Jag har i uppdrag att föra er i säkerhet ut på landsbygden. Ni har säkert redan förstått att det som händer nu är ovanligt, men jag tror inte ni inser hur pass farligt det är. Kom med mig här!
De reser sig och följer efter mannen i riktning mot dörren. Zarah går strax bakom Ville men det märks att hon tvekar. Hon låter höra en lågmäld protest.
– Men på riktigt, alltså! Vad är det som händer? Och vad är det för typer som vi träffat på? En stofil från artonhundratalet och nån sorts oborstad vilde!
Ville har ingen kommentar utan ber Zarah bara lydigt följa med. Ute på gatan ser de en mycket gammal, grön terrängbil stå felparkerad alldeles framför ingången.
– Här är min bil. Det är lyckligtvis ingen som kollar parkering så här tidigt på morgonen, särskilt inte en dag som den här, ursäktar sig Olli.
De sätter sig alla fyra i bilen. Olli vrider om nyckeln i tändningslåset och motorn dundrar igång. Eva, som hittills varit så säker, börjar tvivla.
”Vad har jag gjort? Jag är visst en riktig virrpanna i alla fall som lurat med Zarah och Ville på det här eländet. Som bara följt min så kallade känsla!” Här sitter hon i en vilt främmande mans bil med de två mänskor som står henne närmast här i livet, och allt är höljt i dunkel.
”Förbannade farbror Axel! Är denne Olli hans hantlangare? Och vad är det som pågår? Vart ska vi?”
– Kan du int berätta lite mer, ber hon. Vart är det vi ska och vad ska vi göra där?
– Jag kan inte säga det säkert ännu, men det klarnar snart, säger Olli och skrattar smått besvärat.
– Vafan! hörs det från Zarah. Vet du int ens själv vart du tar oss? Till nåt skumt vildmarksläger, eller?
Hon får en arg blick från Ville som lägger ett finger mot hennes läppar.
Nu kör de ut ur stan, västerut längs vägen mot Kyrkslätt, Sjundeå och Ingå. Inga andra bilar syns till. Det är en absurd känsla. Motorvägen brukar vara livligt trafikerad redan den här tiden på morgonen. Det är ju trots allt en vardag och i vanliga fall är många på väg till jobbet så här dags.
När de kommer till ett skogsparti nånstans i Sjundeå hejdas de av en stor skåpbil som står tvärs över vägen. Tre män med svarta masker och automatkarbiner hoppar ut ur bilen och går hotfullt fram mot dem. Olli hoppar förskräckt ut ur terrängbilen med händerna över huvudet.
– Get out of the car, all of you! ropar en av männen barskt. De tre andra tumlar ut, stela av skräck.
”Vad fasen vill de? Hur ska detta sluta ...?” Innan Eva hunnit tänka klart tar en av männen tag i Zarahs arm. Den unga kvinnan blir under högljudda protester, nyuppfunna
invektiv och svordomar inföst i skåpbilen, som med en rivstart försvinner ut ur deras synfält.
Eva är fullständigt chockad och försöker febrilt få ordning på sina tankar. Hon ser att också Ville står lamslagen och hulkande bredvid henne. Olli är blek som ett lakan, och själv är hon alldeles iskall inombords. Hur i hela friden har hon lurat med Zarah och Ville på det här vansinnesprojektet?
– Vi måst ringa nödnumret!
När nödcentralen svarar förklarar hon läget så gott hon kan. De har blivit stoppade av ett kriminellt gäng som kidnappat en ung kvinna. Nej, ingen är veterligen skadad. Nödcentralen lovar skicka polisen till platsen omedelbart. Det borde finnas en patrull i närheten.
Berättelsen tar sin början år 2035, och artificiell intelligens hör mer eller mindre till vardagen för
Helsingfors invånare. Men det anrika Hôtel Adèle strävar efter att bibehålla glansen från gångna tider, sina hemligheter och sina oanade krafter.
Läsaren får stifta bekantskap med farbror Axel och hans kollegor, en samling vägvisare som helst vill gå under benämningen sekreterare och strävar efter att verka i det godas tjänst i en hård värld – en värld där bakåtsträvande antagonister gör sitt allt för att ta herraväldet, söndra och härska.
Änglahotellet är den andra boken om handelsman Gustavs ättlingar och en fristående fortsättning på den tidigare romanen Bortom mörkret. Liksom tidigare vävs verklighet och fantasi på ett finurligt sätt ihop till en medryckande berättelse. Historien blir sålunda en blandning av urgammal tradition, modern teknologi och övernaturliga fenomen.
www.vistoforlag.se