9789180737784 by Smakprov Media AB

TT HJÄRTA ILL UL E J T

GABRIELLA SKOOG

Till alla möjliga framtider livet har att erbjuda.

Prioritera dig själv och ditt liv.

Prolog

Doften av gummi brände i näsborrarna när en man stampade foten på bromsen och stack huvudet ur fönstret för att skrika åt den unga mannen, som skyndade över gatan med en ursäkt. Han hade inte mycket tid kvar och kunde inte förmå sig låta någon, inte ens bilföraren, föra hans uppmärksamhet åt annat håll än sitt uppdrag. Han kastade en blick på armbandsuret och upptäckte att det var exakt fyra minuter kvar innan det var för sent, och skyndade på stegen.

Trots att snöflingor föll från de mörka skyarna likt eklöv i en höststorm, och ett tjockt lager snö täckte gatorna, blomstrade staden inför den kommande vintersäsongen. Varma sken i blått och gyllengult gnistrade likt stjärnor i natten och folk, som försökte ignorera stormen, sprang längs trottoarerna – steg in och ut ur butikerna längs shoppingstråket. Vibrerande mobiltelefoner och tutandet från bilar ekade över torget några hundra meter bort.

En grupp på tre tonåringar kom gående längs den isiga trottoaren, svängandes på sina shoppingpåsar och fnissade över BTSs Christmas special. Den unga mannen drog huvan längre ned över ansiktet och sänkte blicken medan han skyndade förbi, glad över att hans vänner inte var med för de hade i all ärlighet spytt ur sig en kommentar eller två.

Över de stickade mössorna som prydde torget kom målet inom synhåll precis nedanför den glamorösa, tjugosju meter höga, julgranen i mitten av kullerstenstorget. Hans blick svepte över omgivningen, men han kunde inte skymta en röd van någonstans.

Han skulle klara det.

Folk skyndade över den öppna platsen och det blev svårare att ta sig tvärs över torget än förväntat. Några minuter efter att han först skymtat trädet stod han äntligen i en liten öppning under den. Bara några meter kvar. Han stannade upp och såg ned på händerna som skakade lätt, då inte på grund av kylan som kommit ett par nätter tidigare, och svalde hårt.

Det var dags.

Han gick långsamt fram, ett steg i taget, tills han stod framför den röda lådan. Den glänste från de smältande snöflingorna och varma ljusen i trädet bakom, men täckes snabbt av ett nytt lager snö.

Han sträckte ut armen med intentionen att klara av uppdraget, det han tänkt på i månader, men någonting stoppade honom. Efter det här fanns det ingen återvändo. Antingen skulle allting bli perfekt, mer än det: det skulle betyda hela världen för honom. Eller så skulle allting förstöras. Men han kunde inte leva så här längre, det var kvävande. Han var tvungen att göra någonting, även om risken att förstöra det mest underbara som någonsin hänt honom var större än chansen att få reda på om det verkligen kunde funka. För enbart en liten procentenhet av fullständig lycka, var det värt ett försök.

Så han svalde, blundade och släppte breven i postlådan.

Första december

”Kaffe!”

Jag småsprang f örbi Michelle och grabbade tag i pappersbunten på receptionsdisken innan benen bar iväg genom den högljudda korridoren. Kollegor ropade kors och tvärs om morgondagens event – och om kaffe som var ett måste vid dagens mest stressande tidpunkt. Telefoner ringde konstant och assistenternas klackar mot klinkergolvet, när de pressade sig mot väggarna för att klämma sig förbi andra i farten, ekade genom korridorerna. Skakandes på huvudet tog jag en sipp frå n min tomtelatte med pepparkaksströssel och tä nkte på de forna dagarna när det varit jag: ny, stressad, orolig och gjort allt i min makt för att imponera på bossen.

”Ey, Missy-L!” hördes Arids röst frå n sitt kontor och jag fortsatte nedåt korridoren medan hans fråga ställdes bakom ryggen på mig. ”Har du rapporten om SD-attacken?”

”Fixad ”, ropade jag tillbaka och han svarade med ett: ”Vad skulle jag göra utan dig?”

”Det kan man undra”, mumlade jag och sörplade kaffet.

”Hej.” En ung kvinna med en kortklippt bollfrisyr kom upp bredvid mig för att visa tre nya omslag inför uppkommande online-designer. ”En snabb fråga: Vilken tror du Lander kommer gilla mest?”

”Hm, den rosa.”

”Sä ker?”

”Ifrågasätter du mig?”

Kvinnan såg livrädd ut och skakade energiskt på huvudet. ”Nej, nej, nej, absolut inte!”

Mitt leende vidgade och jag klappade henne tröstande på axeln. ”Jag skämtar, Melissa …”

De vänliga ögonen blinkade förvå nande mot mig. ”Du kan mitt na…”

”Ja, och Emille kommer älska ballet slipper pink, utan tvekan”, avslutade jag samtalet kort och klev in i hissen. Innan dörrarna hann slå igen log Melissa och ropade: ”Tack så jättemycket L…”

Mitt leende bleknade när dörrarna slog igen och blicken for ned till armbandsuret: 15:39. Arbetsdagen hade slutat för nio minuter sedan. Inte för att det gjorde mig något, jag älskade mitt jobb. Det var det bästa jag visste, det jag brann för, anledningen till att orka kravla sig ur sängen varje morgon, det jag gjorde och tä nkte på tjugofyra-sju. Nonstop. Några extra minuter här och var var jag van vid. Faktum var att jag praktiskt taget jobbade dygnet runt.

På fjärde plan möttes jag av än fler frågor angående åsikter och småkommentarer om rapporter och inlägg, alla vilka jag redan hade fixat eller som blivit avslagna av Emille. Efter en vända runt på fjärde våningen, lämnat av akter och hämtat upp nya, fann jag mig åter vid hissen och min station där ett familjärt ansikte stod och sorterade bland må nadens konkurrenters reportage. Shawnas ögonbryn å kte upp tillsammans med ett leende. ”Skulle inte du å kt för en kvart sen?”

”Jo.” Jag slog upp en ny mapp bakom disken. ”Men du vet hur det blir så fort man börjar röra sig runt kretsarna här, speciellt på tredje plan.”

”Ah, det var dä r du höll hus.”

Vi utbytte blickar.

Pappersbuntarna låg i prydliga högar – arbete jag förberett på förmiddagen för att kunna sluta lite tidigare idag utan att ha ett berg av sortering imorgon – i tidsordning. Efter tre års anställning hade man lärt sig ett och annat, speciellt vad som

var nödvändigt att göra för att minska stress och arbetsamnesi senare under ett projekt.

”Okej, jag tänkte dra nu. Allt under kontroll?”

Min kollega, och närmsta vä n under 28s tak, såg mot mig med sin ”börja inte nu”-blick. ”Girl, you know allt är under kontroll. Å k du!”

”O-kej”, suckade jag med ett litet efterslä ntrande ”eh ” medan jag såg mig omkring. Hade jag glömt något? Jag stod med kappa, handskar och väska i hand. ”Jag skickar iväg julhälsningen till Badster frå n Emille på väg till Yxta.”

”Åh, hä lsa på syrran idag?”

”Det är ju trots allt första advent.”

Första advent och första december, vilket betydde en massa nya projekt och event att förbereda inför de kommande fyra–fem veckorna. Jobb varje dag, inga undantag. Det var skönt, det är skönt, nä r man älskar vad man gör. Just denna dag hade Emille Lander praktiskt taget sparkat ut mig frå n jobbet när hon hört att min familj brukar ha en liten julekväll med glögg, lussekatter och pepparkakor framför Tomten är far till alla barn å rligen i mina unga dar. Dock visste jag att det inte skulle bli samma tradition i å r, det hade det inte varit de senaste första advent, men Emille hade insisterat att jag skulle ta eftermiddagen och å ka iväg. Relationen mellan mig och chefen var den bästa jag haft arbetsmässigt. Man hade inte kunnat önskat ett bättre ”arbetsförhå llande”, som min syster brukar kalla det för.

”Hälsa May från mig!”

”Lovar”, ropade jag och började gå mot hissarna igen. ”Ses imorrn!”

”Det gör vi!”

Utanför 28s huvudbyggnad föll ett lätt duggregn. Inte precis det väder man önskat sig första advent, men vädret följer inga lagar så det var bara att svepa rocken tätt runt kroppen och skynda mig mot min nyinköpta begagnade Audi A8, modellen frå n 2016. En riktig pä rla i mina ögon. Ensam stod den dock inte

på den fullpackade lilla parkeringen framför byggnaden. För att vara en byggnad i centrala Stockholm kan man väl inte begära mer, men det hade ju varit trevligare om de f ått med en riktigt stor inomhusparkering under 28s med inbyggt värmesystem.

Det hade suttit fint nu till vintermå naderna som låg framför oss.

Nä r man väl kom ut på E4:an blev det så klart stopp i trafiken på grund av en olycka längre fram och att stå i bilkö i Stockholm är inte det roligaste, men att poppa lite k-pop genom det förträffliga all around-soundsystemet gjorde resan mot barndomsstaden kort. Det var nästan så att man inte ville kliva ur sin varma lilla bubbla nä r man väl kommit fram till destinationen. Det hade varit fallet om man inte var nyfiken på hur systern hade förvandlat sitt renoveringsprojekt sedan vå ren till ett riktigt sagoslott, eller kanske mer som ett slott frå n Game of Thrones?

Det hade gått närmare fyra må nader sedan sist vi träffats och jag var smått exalterad över att se hur hon förvandlat stället vid

Yxtasjön utanför Flen till såsom vi mindes det som barn; ett historiskt gammalt, mysigt spökslott (bara med snä lla spöken måste jag få påpeka) där må nga minnen finns att referera till.

Jag parkerade min pärla framför entrén till huvudbyggnaden. De två flyglarna stod som fyrkantiga herrgå rdar på var sida om den och såg ut precis som jag mindes. Även gräsplätten i mitten av den ovala grusuppfarten frå n bron till slottet fanns kvar, dock med betydligt fä rre f ä rger än vad den brukade ha under somrarnas blomstertid.

Ett smått leende lekte på läpparna nä r benen bar mig uppför den steniga entrébalustraden och jag drog ned handtaget för att kliva in. Precis som förväntat blev jag förbluffad över hur fint det blivit. Det såg nästan ut som förr, fast bättre. En enorm gammaldags persisk matta i rött, svart, mörkgrönt och gulvitt löpte längs med den avlå nga slottshallen fram till restaurangdelen. Längs med den stod guldiga kandelabrar med tända ljus och frå n taket hängde en kristallkrona Maya behå llit frå n den förra ägaren, trots att hon ständigt klagat på hur opassande den

var i ett 1300-talsslott … Ja, tills hon såg hur den faktiskt matchade inredningen och konceptet av slottsimagen, speciellt inför juletider. På väggen som löpte lä ngs med vänster sida hängde en enorm tavla med guldram och på den var en må lad avbildning av slottet frå n dess tidiga dar.

”Men … vad gör du hä r?”

Min blick for till stentrappan åt höger där min syster kom gående nedför med famnen full av stearinljus. Hennes gröna ögon spärrades upp vid åsynen av sin lillasyster och efter ett brett leende släppte hon ljusen för att ta de sista trappstegen två i taget och omfamna mig.

”Jag trodde inte du skulle komma!”

”Klart jag kommer! Vill ju se hur lå ngt du kommit med hotellet.” Jag tog ett steg tillbaka och lät ögonen svepa över den grandiosa hallen. ”Jag må säga att jag är … må llös.”

Maya skrattade till och vinkade åt mig att följa med bort mot restaurangdelen. I slutet av hallen öppnade ett dubbelt set av dubbeldörrar i krackelerat glas upp till vad som en gå ng varit restaurangen, vilket av att döma på de cirkulära åttamannaborden och stolarna skulle komma att förbli detsamma, men i ny stil: mahognymöbler med karmosinröd textil och guldiga smådetaljer. Till höger fanns den gamla ingå ngen till köket som inte längre gnisslade frå n gå ngjärnen.

Maya slängde ut armarna med det mest bländande leendet jag sett på länge.

”Seriöst, det ä r helt … otroligt … hur snabbt du fått iordning allt. För bara ett halvå r sen såg det ut som en förfallen ravin beredd att rasa samman vilken sekund som helst, och nu …” Jag höjde armarna och gestikulerade åt allt runtomkring. ”Se på det! Otroligt.”

”Haha, ja, men jag hade hjälp.”

Frå n dörrkarmen bakom hördes ett harklande. ”Ja, och med hjälp menar du en personlig assistent tjugofyra-sju som gjorde det tyngsta jobbet.”

Mayas ögon mjuknade och kinderna djupnade i en varm rouge när hon gick fram till Sebastian och slängde armarna kring hans midja. Jag log vid åsynen av turturduvorna. De är verkligen lyckliga tillsammans och jag glädjer mig i deras välmående och framgång med Yxtaholms Slott. Han är perfekt för henne och hon honom. Jag vet, jag växte trots allt upp med Mayas önskemå l på mannen i hennes drömmar. Högst upp på listan fanns ”längre ä n mig”, vilket, med tanke på hennes 1,69 meter över markytan, inte var så svå rt att ”fixa”. Men med Sebastian, som närmar sig 1,90, få r hon stå på tå för att nå hans läppar.

”Hej, L”, sa Sebastian och drog mig tillbaka till nuet. ”A llt bra?”

”Super”, svarade jag och såg mig omkring ä n en gå ng. ”Jag behöver nog inte fråga hur det går för er, slottet talar för sig självt.”

”Å h, tack, Lillis, det betyder mycket. Jag har lagt ned mycket tid på hur allt ska se ut. Det är fortfarande samma gamma Yxta som när vi växte upp, men med lite upprustning. Kandelabrarna i finrummet är till exempel frå n 1870-talet, inköpta frå n Frankrike – vä ldigt stolt över dem! Å h, och stolarna härinne är designade av Vic och inspirerade av 1700-talets rokokostolar, även de är frå n Frankri ke …”

”Du skulle ha sett May när hon skulle bestä lla stolarna”, log Sebastian och satte armarna i kors medan han gav sin flickvä n en hånfull blick.

”Sch, alla behöver inte veta, Seb”, hyschade hon. När jag såg på syrran för en förklaring, suckade hon. ”Jag ville ha alla stolar i matsalen frå n 1700-talet …”

”Du menar …”, höjde jag på ögonbrynen.

”Att alla stolar här inne skulle vara i samma stil, av samma material, i samma textur, och i samma färg frå n samma tillverkare …”

”Från 1700-talet”, avslutade Sebastian.

”Ja, vadå då?” nickade Maya med en grimas och jag kunde inte låta bli att skratta till.

”Shush, med dig!”

”Din mupp.”

”Jag är ingen mupp!”

”Jo”, svarade jag och Sebastian i kör.

Hon skakade på huvudet, men kunde inte motstå att le. ”Lite glögg?”

Det fick mig att höja ögonbrynen och jag såg frågande mot Sebastian för en förklaring. Aldrig någonsin i mina tjugofem år på denna jord hade jag sett min syrra avnjuta ens en liten kopp glögg.

Han höjde händerna till axelhöjd. ”Se inte på mig, det här är ett av hennes på hitt: tvinga i sig glögg under julen.”

”Wow … Jag har verkligen varit borta länge.”

”Äh, vad säger du? Jag har både mandlar, russin, blandnötter … Å h! Vi har även pepparkakor med mögelost, eller kanske en saffransbulle eller lussekatt?”

Maya var uppe i varv. I full rulle med renoveringen, inredning, nya recept, nya idéer som temadagar och ledmotiv till olika säsonger; vå r, sommar, höst och vinter med alla dess högtider som höjdpunkter. Hon var en solros i mitten på sommaren och höll på att blomstra för fullt; hon växte snabbt som ensamägare till sitt hotell. Under åtta år hade hon slitit hårt för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa slottet. Hon hade hanterat flera jobb samtidigt, lånat av nära och kära (mot ränta förstås) och slutligen tagit ett lån till det sista som saknades. Jag mindes vå ra drömmar om ett eget boktryckeri som barn, men de drömmarna hade så små ningom dött ut i takt med att vi blev äldre. Kanske var det bäst så: tacka nej till en dröm för att ge plats åt en annan. Tänk om det inte hä nt? Då vet jag inte om Maya fått uppleva denna lycka. Detsamma gällde mig, som också älskade mitt jobb. Men någonting inom mig stack svagt till, som om jag inte talade hela sanningen.

”Tack, men nej tack. Jag måste bege mig”, svarade jag och hon nickade förstående.

”Mamma och pappa?”

”Dags för mitt å rliga besök”, suckade jag skämtsamt.

”Men! Kommer du inte hem till jul?” skrattade Maya och himlade humoristiskt med ögonen.

Jag log på utsidan, men behöll småstormen inombords. Det skulle bli svå rt att berätta för familjen om projektet denna jul. Med min raketfart inom redaktionen kunde en befordran dyka upp när som vid årskiftet, men då gällde det, enligt Emille, att man var beredd att offra allt, vilket oftast – i hemlighet – sattes på prov under de röda dagarna vid jul.

”Låt mig åtminstone packa en liten korg med godsaker att ta med? Ni kanske hinner ta en liten fika innan du åker hem.”

Jag såg oförstående på syrran med hopdragna bryn.

”Snälla, Lillis … Det är uppenbart att du må ste tillbaka ikväll”, himlade hon med ögonen. ”Du är lika genomskinlig som en isbit när det kommer till lögner. Du ser trött ut och behöver all energi du kan få. Jag packar ned lite godsaker du kan ha med dig i bilen också.”

Innan jag hunnit svara hade hon försvunnit in i köket och jag följde henne, skakandes på huvudet. En liten del undrade om hon redan kände på sig hur denna jul skulle se ut.

cKlockan närmade sig åttasnåret när jag satte mig bakom ratten för att köra den sista biten in mot den lilla byhå lan, Flen, och hä lsa på föräldrarna, om så bara för en timme eller mindre. Det var ungefär ett par kilometer då jag hann lyssna på en och en halv låt under den tiden. När jag till sist parkerade Audin utanför den röda villan med vita knutar, och såg upp mot stjärnbelysningen i de tre fönstren på övervå ningen, klev jag ur med Mayas gottekorg i armvecket.

Efter två tryck på ringklockan hördes ett klick och dörren gled upp för att visa en förvånad pappa i öppningen. Å ren hade

tagit hå rt på min far, som var mer grå ä n brunhårig nu för tiden, med en gå ngstil som liknade Zeb Macahan och … Hade han börjat krympa?

”Hej, pappa.”

”Lillis”, sa han chockat och kramade om mig. ”Hej!”

Vi klev in och mamma kom leende ut i hallen frå n vardagsrummet och omfamnade mig hon med. Hon var fortfarande lika lå ng som alltid och jag hade redan lämnat tankarna på att växa om henne för flera å r sedan. Även hon började bli grå hå rig, men hon maskerade det med ljusa slingor.

”Hej.” En varm känsla spreds i kroppen. Jag hade saknat dem, men inte märkt det förrän jag stått utanför barndomshemmet. Jag gav mamma korgen. ”May hälsar.”

Vi gick ut i köket varpå vi kokade upp lite glögg och tog en snabb adventsfika innan jag annonserade att jag tyvärr inte kunde stanna längre. Jobbet väntade morgonen därpå och jag ville undvika södra Stockholms morgontrafik som jag skulle ha mött om jag stannade över natten.

”Åh, vi är bara glada att du kom och hälsade på. Gå r det bra på jobbet?”

”O-ja”, log jag. ”Jättebra. Jag har verkligen hamnat på ett stä lle där jag trivs.”

”Det är kul att höra”, sa pappa och kramade om mig efter mamma.

”Kom gärna och hä lsa på när du har tid eller vill komma hem.

Dörren stå r alltid öppen här, det vet du.”

”Jadå ”, svarade jag och himlade med ögonen när hon nämnde Flen som mitt ”hem”. Stockholm var mitt hem, mer korrekt: Gamla Stan.

Efter en lång, men skön elva–tolv mils bilfärd hem satte jag nyckeln i nyckelhå let och vred om. Äntligen hemma, tänkte jag och pustade ut efter en riktigt lå ng dag innan jag riktade blicken mot den nummerlösa klockan på väggen som visade 23:36. Det var bara att göra sig redo för sängen.

Jag böjde mig ned för att knyta upp skorna och det var då jag la märke till det: ett litet, rektangulärt brev med mitt namn inskrivet i fin snirklig handstil på dess framsida.

”Lite tidigt för julkort …”, mumlade jag och gick in i vardagsrummet. John Blund var inte långt borta nu och jag satte direkt färd mot badrummet för tandborstning och ansiktstvättning.

På vägen tillbaka mot vardagsrummet, och mitt sovrum på loftet, fick jag syn på brevet i ögonvrån igen. Jag stannade på första steget uppför spiraltrappan. Vem kunde ha skickat julkort så tidigt? Inte föräldrarna, inte mormor, definitivt inte farmor eller farfar. Vem mer brukar skicka? Jag kunde inte komma på någon annan än kollegor eller … kanske ett annat företag eller sponsor? Någon som vill göra ett samarbete eller få in en god fot hos Emille?

Det tändes en gnista av nyfikenhet inom mig och jag plockade upp brevet innan jag fortsatte upp till sängkammaren. Men vad brevet innehöll var långt över vad jag någonsin kunnat förvänta. Det skakade om hela mitt liv, vände nuet upp och ned och må lade världen i svart och vitt.

Jag damp ned i sä ngen, blicken f äst på det svarta bläcket som stod skriven på pappret i mina händer.

”Holy shi…”

Del I

Trayton st. Thane

Andra december

”Dusk ämtar.”

Jag himlade med ögonen. ”Jag har det till och med med mig. Jag har försökt lista ut det hela morgonen, men det slutar bara med en massa frågetecken som virvlar runt i skallen.” Fingrarna pressades mot tinningarna som om att bara prata om det fick huvudet att bulta. ”Jag har inte tid med det här”, fortsatte jag och snurrade runt stolen mot datorskä rmen igen. ”Det är snart jul och …”

”Du vill ha den å rliga jul-klappen?”

Jag behövde inte vrida på huvudet för att veta att Shawnas mörka ögonbryn höjts till skyarna och ett snett leende lekte på läpparna. Vi hade börjat arbeta för Emille Lander ungef är vid samma tidpunkt och kämpat oss upp tillsammans. Frå n början hade vi varit fem praktikanter som slutligen resulterat i en anställd på redaktionsavdelningen och en anställd som personlig assistent hos Emille i egen hög person. Trots det, var det endast jag som ville ha befordran av oss två detta å r och komma bort frå n mina dåvarande arbetsuppgifter. Jag hade jobbat som assistent för Emille och samtidigt varit anställd att sköta om lite allt möjligt när hon själv inte var på plats, vilket – bra eller ej – var oftare än när hon faktiskt var inne på kontoret.

”Oavsett vad så är det sjukt spännande! Det måste du ändå erkänna. Ett mystiskt, handskrivet brev frå n en hemlig beundrare? Det låter nästan för bra för att vara sant!”

Jag skakade knappt märkbart på huvudet. ”Hemlig beundrare … Det skulle lika gärna kunna vara ett skämt.”

”Få läsa det!” utbrast Shawna och sträckte sig mot min väska som om hon knappt kunde bärga sig. Hon var trots allt en hopplös romantiker.

”Vi har jobb att göra, Shawna”, sjöng jag och hon satte sig upp med en suck.

”Vid lunch?”

Jag log och gav henne en blick över axeln. ”Visst.”

Men vid lunchtid fick jag in ett brådskande uppdrag från Emille själv som inte kunde vänta en dag till. Jag skickades omedelbart till Göteborg för att överlämna ett speciellt julpaket till en stor kund vars växande intresse för företaget förhoppningvis skulle frodas det kommande året. En stor korg, som knappt fick plats i min famn, full med små exklusiva praliner, glögg, lussekatter från det snabbväxande och populä ra hembageriet i Vasastan, samt en massa annat smått och gott. Längre ned kunde man dessutom skymta en liten presentförpackning frå n Thomas Sabo. Emille v isste verkligen hur man smörar sig upp till toppen.

Frå n Stockholm ned till Götet tog det närmare fem timmar i snöblasket som förvandlat vägarna till halkbanor. Att därefter leta sig fram till Oscoperettes huvudbyggnad var inte en dans på rosor, men när klockan närmade sig halv sju parkerade jag Audin utanför stenkonstruktionen i de södra delarna av havsstaden. Lyckligtvis tog mötet med Andy Oscoh inte mer än en timme. Han blev överlycklig över den fina presenten och insisterade att få bjuda på fika: en äkta svensk tradition som han aldrig skulle kunna avstå i sitt nya liv här i Sverige. Han var själv från Kanada och fika var det bästa han visste hittills.

Väl i bilen pustade jag ut efter en lå ng dag och förberedde mig inför ännu en lå ng bilfärd hem igen när mobilen plingade till. Kimmy hade lämnat ett meddelande, men det fick vänta tills jag kommit innanför lägenhetsdörren. Halvvägs ut genom stan ringde dock mobilen. Efter att ha checkat efter polisbilar i backspegeln svarade jag med ett: ”Wågskären här.”

”Åh, Lilliéna! ” hördes Emilles plågsamt utdragna stämma i andra änden. ”Hur gick mötet? ”

”Jättebra. Mr. Oscoh tackar så hjärtligt för den finaste present han fått hittills.”

Chefen gav ifrån sig ett irriterat läte. ”Tusan också … Jag svär på att han väntar sig något från de där hemska tjejerna från Amelies modemagasin . Att de försöker snika in hos Oscoporette …! ”

Som om de vore de enda …

”Hur som helst, har du kommit långt? ”

”Har precis passerat ’vä lkommen åter’-skylten.”

”

Åh, så bra! För jag behöver dig kvar där. Vänd bilen vid första bästa avfart. Jag har fixat en suite i Maretize nere i hamnen. Jag har hört att det ska vara en magnifik upplevelse att stanna där, så jag väntar mig en recension när du kommer tillbaka.”

Detta var klassiskt Lander: att få spontana idéer som oftast inkluderade i att jag fick köra fram och tillbaka mellan olika platser. Kort sagt hade hon förklarat att hon inte litade på att någon annan kunde klara av det som skulle göras, speciellt inte när det gällde hennes största kunder, därav orsaken till mina varierande arbetsmiljöer.

”Absolut”, log jag och gjorde en U-sväng vid första bästa ställe som inte visade sig vara förrän i Borås.

Vä l på hotellet, med ett trevligt – nästan för trevligt i mitt övertrötta, dåsiga tillstånd – välkomnande och utomordentlig service, slängde jag mig ned i King Size-sängen med ett ”sköööööönt” utan att bry mig om tandborstning, ansiktstvätt eller att ta av mig kläderna. Det fick vänta tills morgondagen och vad det ä n var för ärenden som skulle utföras då. Men jag kunde inte somna, oavsett hur trött jag var. Det var som om kroppen precis skulle somna, men plötsligt kom på någonting och ögonen spärrades blinkande upp igen.

Brevet. Tankarna om det hade legat lå ngt bak i hjärnan utan att störa min arbetsdag men nu, när natten hängde likt en mörk kappa över hamnstaden, hade de krupit upp till ytan.

Mobilen plingade till i fickan. Ännu ett meddelande frå n Kimmy och jag satte mig upp i sängen. Kanske kunde min nä rmsta vän rådslå mig kring detta mystiska brev. Närmsta och nä rmsta – vi var väldigt bra vänner. Jag ansåg honom vara min mest anförtrodda partner in crime, trots avstå ndet på 1500 mil mellan oss. Han bodde på andra sidan jorden, nä rmare bestämt i en liten stad, liksom mig under min uppväxt, fast i Australien. Vi möttes för första gå ngen den tjugoåttonde maj 2017 (vår årsdag), för över sju år sedan på en online-sida. Det var samma sida som Maya mött en av sina nä rmsta vänner på för över ett å rtionde sedan, och nu hade det även hänt mig. Vi kom väldigt bra överens och brukade SMS:a varandra nästan varje dag. Vi kände varandra innan och utan.

”How was your visit? ” Jag log snett med en lätt fnysning. ”Ja du …”, och skrev: ”It went alright. It was nice meeting May and Seb, and my parents again. It was quite some time since I last saw them … Forgot to ask: was the project a success? Did your boss like the new idea? ”

Efter meddelandet la jag mobilen på nattduksbordet. Klockan var nä rmare åtta på morgonen i södra Australien. Kimmy skulle kanske svara inom kort, så jag stängde inte av mobilen utan reste mig för att borsta gaddarna när jag ändå var pigg. Skärmen lyste upp i rättan tid när jag återvände.

”Then it must have been a good reunion, or were there many changes? It went pretty well, to be fair, and they will maybe get along with the idea.” ”I’m so glad to hear that! I wish your team the best of luck, although I know you don’t need it. Yeah, you’re right, a few changes. But I see them pretty often (FaceTime). The biggest difference is Seb. It feels weird to have him around that much when I’m not used to seeing them together. But that’s partly my fault.”

Det var sant att det kändes lite lustigt att se syrran med hennes kille, eftersom jag och Maya varit väldigt nära när vi

växt upp – jag syftar då på vå r tonårsperiod – och helt plötsligt dök Sebastian upp under slutet av 2020. På nyårsafton av alla dagar. De hade inte varit turturduvor frå n början … Åh nej! Snarare tvärtom och det dröjde väldigt länge, och flera sammanträ ffanden dä r de stött på varandra, för att vända deras första intryck av varandra. Under sommaren 2022 hä ngde de för första gå ngen tillsammans och resten är historia. Men de senaste två åren som de nu varit ett par har jag som högst trä ffat Sebastian fyra, max fem, gå nger.

”Your support means a lot Lill ”, skrev Kimmy. ”Understandable, considering you don’t really know Sebastian that well. You will, tho, it just takes time to build a relationship between two people.”

Det var min vän det. Oavsett om vå ra världar skiljde sig helt var det som om Kimmy alltid förstod hur jag kände och visste självklart alltid vad som behövde sägas för att muntra upp en. Jag hoppas att mina meddelanden gav detsamma.

Min blick vandrade iväg till väskan i hörnet och jag svalde. Sedan skrev jag en kort förklaring av brevets innehå ll till Kimmy och tryckte på skicka. Jag hoppades förtvivlat mycket på att svaret skulle ge mig en idé om hur jag kunde klura ut det hela. Det kä ndes nästan overkligt, som om man var med i en annorlunda version av filmatiseringen P.S I love you.

Jag la mobilen på sängen och gick för att hämta kuvertet. Med ögonen på det fina, smått skrynkliga brevet, strök jag fingrarna över mitt eget namn som stod på framsidan. Det var fint skrivet, hela brevet, med en stadig hand. Skribentens tankar var samlade och kontrollerade. Personen visste mycket väl vad som skulle skrivas – det gick direkt frå n tankarna till pappret.

Fingrarna pillrade upp kuvertet och vickade slutligen ut det ihopvikta brevet för att läsa igenom det en trettonde gå ng. Med samma pirrande känsla som rusade genom kroppen i takt med hjärtslagen som verkade hoppa i bröstet, följde blicken de snirkliga böjningarna av var bokstav, precis som gårdagens natt.

”Lillian,

You cannot even begin to fathom for how long I have thought about this. For months, if not longer. I cannot say it has been on my mind since the first day I met you, but perhaps the first time I saw you? Apologies, you probably don’t even know who I am. But you will. With my help, you might figure it out before the last letter arrives. And by then, I hope to have gathered enough courage to finally approach you.

Yours,

På kvällen första advent trillar det första brevet ned i brevinkastet i 25-åriga Lillians lägenhet i Gamla Stan. Men det kommer inte bli det sista. I brevet står det att fler väntas komma, och hon ska lista ut vem som ligger bakom dem innan julafton.

Medan Lillian tampas med julstressen, gamla minnen och familjens tjat om att spendera julen i hemstaden, får vi reda på mer om hennes förflutna kärlekar. Kan hennes hemliga beundrare vara den stereotypiska mångmiljardärarvtagaren, den fria själen från norr, eller mentorn som stal hennes hjärta precis som han stal hennes jullatte?

Ett hjärta till jul är en mysig julroman som tar oss med på en resa i sökandet efter kärleken.