9789180735810

ESTER OCH LJUSKR

AFTEN

ANNA WARGREN | BILD: JULIAN WARGREN

ESTER OCH LJUSKR

AFTEN

ANNA WARGREN BILD: JULIAN WARGREN

ANNA WARGREN | BILD: JULIAN WARGREN

Ester och ljuskraften Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Anna Wargren © Bild: Julian Wargren Bildredigering: Mattias Wargren Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2024 ISBN: 978-91-8073-581-0

Till pappa

Kapitel 1 Kurragömma

I utkanten av en stor skog fanns en dal med en skola.

Varje vår fylldes hela skogen, och nästan hela skol­ gården, med massor av vitsippor så att marken nästan liknade ett grönvitt hav. Just här, vid Vitsippsdalens skola, skulle snart något väldigt speciellt och alldeles magiskt hända. Men det var det förstås ingen som visste.

Inte än.

Ester satt på sin vanliga plats i klassrummet. Hon tittade ut genom fönstret samtidigt som hon snurrade sin långa fläta runt fingrarna. Framför henne på bordet låg matteboken hopslagen, hon hade redan räknat klart lektionens uppgifter. Ester spanade ut mot träden utanför fönstret och följde regndropparna, som sakta föll från grenarna, med blicken.

Alldeles nyss hade hon sett en ekorre som hoppade omkring där uppe i den stora granen, men nu syntes

7

den inte längre. Ester såg sig villrådigt omkring. Vart hade ekorren tagit vägen? ”Ester? Varför kommer du inte? Det är ju rast nu.”

Ester vände sig om och såg sin kompis Yonis som stod bredvid bänken och tittade undrande på henne. ”Hörde du inte att det ringde?”

Ester skakade långsamt på huvudet, nej hon hade inte hört någon klocka. Nu såg hon sig omkring i klass­ rummet. Det var alldeles tomt, alla andra hade visst redan gått ut. Det var bara hon och Yonis kvar nu, och så Maja som väntade borta i dörren. ”Kom nu! Så vi hinner leka något”, ropade Maja otåligt innan hon vände om och försvann ut i korridoren.

Ester reste sig upp och följde efter Yonis ut. Hon tog i lugn och ro på sig sin gula regnjacka och klev i sina gröna gummistövlar. Den långa flätan stoppade hon in under kragen, innan hon fällde upp luvan och vände sig mot vännerna som redan stod färdigklädda och väntade. Ester var alltid sist. ”Vad ska vi leka?” frågade Yonis. ”Kan vi inte leka kurragömma?” föreslog Maja. ”Ja visst det kan vi väl”, svarade Ester med viss tvekan i rösten.

Egentligen ville hon helst av allt leta efter ekorren i trädet, eller kanske se om det fanns några daggmaskar som behövde hjälp upp från vattenpölarna. ”Får jag börja räkna då?” undrade Maja samtidigt 8

som de tre vännerna till slut, sist av alla treorna, klev ut på skolgården. Ljudet av skratt och höga röster som ropade och skrek slog emot dem. Gruset yrde från fotbollsplanen där några av de stora sexorna redan var mitt uppe i en match. ”Ja det får du”, sa Yonis och började direkt springa därifrån så det skvätte vatten från marken under hans fötter.

Maja ställde sig vänd mot husväggen: ”1, 2, 3, 4, 5 …”

Yonis verkade vara på väg mot sandlådan med den stora klätterställningen. Där var ett myller av barn som klättrade och hoppade omkring. Ester tvekade en stund, men sedan kom hon på det. Trädet!

Hon skyndade till baksidan av skolan. Där stod den gamla granen med grenar som hängde långt ner över marken. Där skulle hon gömma sig. Med ett par snabba steg var hon framme, hon lade sig ner bland vitsipp­ orna på marken och började vant att krypa in under grenarna.

Ester blundade och pustade ut. Skriken från fotbollsplanen och lekarna runt omkring dämpades lite av alla barr och kvistar. Det var inte bara för att det var ett bra gömställe i kurragömmaleken som granen var Esters favoritplats på skolgården.

Ett krafsande ljud hördes ovanför huvudet och Ester tittade upp och hann precis se den lilla ekorren försvinna upp längs trädstammen. Samtidigt slog hennes knä emot något hårt på marken.

9

”Aj!” utbrast hon och tittade ner för att se vad hon hade slagit i. En sten eller kotte kanske? Nej, det var inget sådant. Det var en liten fyrkantig låda, mörkt brun till färgen så att den liksom smälte ihop med jorden och de bruna barren under granen och nästan blev osynlig.

Vad var det för en låda? Den fanns väl inte där igår?

Ester lyfte upp lådan, den var inte mycket större än en tändsticksask. Men den var tung, tyngre än vad hon hade trott. Ester skakade lite försiktigt på den. Det var något som skramlade inuti. Ester kände på ovansidan, det verkade inte finnas något lås. Försiktigt lyfte hon upp locket.

En liten boll hoppade ut ur lådan! Den blinkade och studsade upp och ner på marken precis framför henne.

Ester fångade in bollen i handen, och den slutade att studsa och lade sig i stället helt stilla. Men fortfarande blinkade den med ett svagt vitt ljus.

Skrattet bubblade i Ester, trots att hon inte visste varför. Vem hade lagt en studsig boll i en liten låda här under granen? Hon funderade på om hon skulle kunna ta den med sig hem, samtidigt som hon betraktade bollen där den låg i handen. Det var nästan som om hon väntade på att något mer skulle hända. Hon tittade upp mot trädet och blev konstigt nog inte förvånad över att den lilla ekorren satt kvar där uppe på en av de lägsta grenarna och tittade ner på henne. Som om den också väntade.

Och just då hände något jättekonstigt. Just då letade 10

sig en röst in i Esters öron. Det var någon som ropade: Hjälp!

Ester såg sig hastigt omkring. Varifrån kom rösten?

Det fanns ingen i närheten. Bara ekorren då, men ekorrar kan ju inte prata. Ester tittade ner på bollen i handen igen. Inte kunde väl bollen ha sagt något? Hon skakade lite försiktigt på bollen och höll sedan upp den mot örat.

Jo, där var rösten igen. Den var svag, som om den kom långt bortifrån, men ändå hördes den nu helt tydligt: Snälla, snälla kom och hjälp oss! Skynda dig! Vi behöver din hjälp! Vi behöver …

Rösten tog slut mitt i meningen. Ester tryckte sig mot trädstammen och kände hur hjärtat gjorde volter i bröstet. Hade hon verkligen hört rätt? ”Hallå? Vem är det som pratar?” sa Ester försiktigt tillbaka till bollen.

Men inget svar kom. Vad var den här bollen för något egentligen? Någon typ av telefon? Eller en liten walkie-talkie?

Ester skulle just ropa på Maja och Yonis när bollen i stället började pysa ut någon slags tunn vit rök, nästan som en dimma. En svag vind började blåsa runt henne samtidigt som det blev alldeles varmt och ljust. Det sista Ester såg, innan allt försvann i den vita dimman, var den lilla ekorren i trädet. Den lyfte sin ena framtass och vinkade. Ester var nästan helt säker på att hon hörde att den ropade efter henne: Lycka till!

Innan Ester hann reagera började hon glida och 11

samtidigt snurra nedåt längs med marken. Kroppen rörde sig fortare och fortare som om hon åkte nerför en lång mörk rutschkana.

12

Kapitel 2 Urskogen

DUNS! Det bultade i ryggen. Snurrandet och rutschandet hade slutat och nu låg Ester stilla på marken. Försiktigt öppnade hon ögonen och såg sig omkring. Hon låg under granen, precis som där hon hade krupit in när hon skulle gömma sig. Men hon var inte längre på skolgården, det var hon helt säker på. Det var nämligen helt tyst. Myllret och ropen från fotbollsmatchen och lekarna – allt var borta.

Ester tog sig ut från den skyddade platsen under granen, ställde sig upp och såg sig omkring. Här fanns inga vitsippor på marken, och här fanns ingen skolbyggnad.

13

Tänk om Älvin hade rätt.

Tänk om det bara var hon som kunde stoppa de onda? Tänk om allt hängde på henne?

Mitt i en kurragömmalek på skolgården händer något väldigt märkligt med nioåriga Ester.

Plötsligt hamnar hon i en magisk värld med vänliga älvor och talande djur. Men det finns också något mörkt och ondskefullt som hotar att förstöra världen och alla som lever där.

Någon fäller träden och sprider giftrök i skogen.

Vad kan Ester göra för att hjälpa till att stoppa mörkret?

Ester och ljuskraften är en bok om djur, natur och miljöförstöring. Men framför allt är det en bok om hopp, samarbete och om att försöka hitta sitt mod och sin alldeles egna kraft.

www.vistoforlag.se