Gråtomtarnas sång
ADVENTSBOK MED 24 KAPITEL
ATT LÄSA I JULETID ELLER NÅGON ANNAN GÅNG
Lena Brorsson Alminger
Till planeten Jorden
Den här berättelsen handlar om träden och de livsviktiga skogarna. Vi människor kan inte leva utan träd, de stora trädkronorna med alla löv är Jordens lungor och gör så att vi kan andas. Träden renar luften, de ger oss skugga när det blir för varmt på sommaren, de fångar upp vatten när det ösregnar så att inte vi inte blir översvämmade och i träden bor fåglar och många andra djur.
Och vet du vad!? Träd kan tänka och skicka meddelanden till varandra! De är så kloka att de ger mat till trädkompisar som har det svårt och varnar om farliga insekter kommer. De pratar med varandra med hjälp av ljus, ljud, beröring och dofter.
Vi måste vara rädd om träden, älska dem och krama dem, utan träd kan vi inte leva.
Om du är ledsen kan du krama ett träd och bli lite gladare.
Lena
Svarta Saras genväg
Adventsmossa
Vem sjunger i skogen?
Besöket i Gråbo 5. Budskap i drömmarna 6. Vi möts igen 7. De som inte tror 8. Hilmer i Äppelbo 9. Var rädd om skogen 10. Allt som inte syns 11. Iduns källa 12. Tyda tecken 13. Många världar 14. Smida planer 15. Uppdraget 16. Mötet med Storforan 17. Onda aningar 18. Det gula huset 19. Den hemliga pärmen 20. Farbror Ygååå 21. Apelsinträden 22. Rädda skogen 23. En dinosaurie i skogen 24. Julafton då och nu 8 13 17 23 30 36 38 42 47 52 56 61 67 72 76 81 86 91 96 101 107 111 114 120
1.
2.
3.
4.
1. Svarta Saras genväg
Den här berättelsen utspelade sig för många, många år sedan då mycket var annorlunda i världen. Det fanns inte så många bilar, man hade telefoner som satt fast med en sladd i väggen och många människor bodde på landet med kor, grisar och höns. Vid den här tiden hade människor nog mer tid för varandra, mer tid att lyssna och se sig omkring. Kanske var man mer öppen för att det finns osynliga världar! Berättelsen handlar om lille Petrus som en dag fick möta något som inte alla kan se. Men som finns!
Det började en mörk kväll i december och ute i rymden for Jorden och alla planeter omkring solen som de gjort i evigheter. Runt, runt, runt. Och så strålade ju alla stjärnorna, ett virrvarr av små ljus och vid en första anblick verkade det inte vara någon ordning på dem. Men det var ett misstag, för hängande uppe i det stora mörkblå kunde de bilda unika formationer som fått namn som Karlavagnen och Lejonet.
8
Petrus funderade över livet när han var på väg hem från en kompis i den mörka kvällen. Han tänkte på sin mor och far och katten Einstein, ja på alla i den lilla byn där han bodde. Det är bra att fundera över allt som sker, inte bara i byn, utan på hela Jorden. Planeten Jorden som for omkring i detta stora himlamörker.
Fanns alla som dött där ute i himlen som man talade om i kyrkan? Där ute i det kolsvarta universum. Kunde de iaktta alla nere på Jorden?
Petrus funderade mycket på det som var obegripligt och försökte finna svar på det som det knappt fanns några svar på. Fastän han bara var elva år.
I morgon var det första advent och ännu hade ingen julsnö kommit, bara lite frost. Snön, den skimrande vita som lyste upp mörkret och som kunde formas till gubbar och lyktor eller bli till branta kälkbackar. Som han längtade. Nu var han lite sen till middagen och funderade på att ta Svarta Genvägen hem. Vägen som verkligen sparade mycket tid för den som hade ont om det. Men att gena kunde också sluta mycket illa! Svarta
Genvägen var känd som vägen man sparade tid på, det är ju det genvägar är till för, men man kunde också hamna i rejäl knipa. För vägen som slingrade sig över ängar och åkrar passerade
nämligen Svarta Sara!
Hon var inte vem som helst. Det var visserligen inte hennes ängar och åkrar, men den allra sista biten innan byn var man tvungen att gå ett litet stycke in på hennes tomt. Inte för att det kunde ha någon som helst betydelse för henne, men många hade ändå försökt och då fått en skogstokig Svarta Sara över sig
9
som kunde skrika: ”Jämmer och nöd, här har ni inget att göra era snortutar!” De mest hemska saker kunde sedan hända! Om detta kunde många berätta, speciellt traktens barn.
I bästa fall bankade hon bara hårt på sin fönsterruta och det räckte att se hennes mycket stora och skrämmande gestalt för att ett hjärta skulle skena av skräck. Men det kunde bli värre än så! Något barn hade hon tagit i kragen och burit in i sitt utedass och tryckt ned huvudet i dasshålet. Någon annan hade blivit piskad med brännässlor och en gång hade Svarta Sara satt sig på en liten bonde som i oförstånd passerat.
Sara vägde nog sina präktiga 120 kg och den lille bonden kanske bara hälften så mycket och hur det gick för bonden visste inte Petrus, men han skall i varje fall ha lyckats fly.
Svarta Saras glödheta temperament var ökänt och på Lanthandeln, där hon arbetade med att packa upp varor, höll man sig undan för henne. Hon gjorde verkligen skäl för sitt namn: hennes timmerhus var svart, det kunde var och en se, och till och med flaggstången var målad i svart. Varma
sommardagar vajade hennes
tvätt på tvättstrecket: svarta klänningar, svarta underbyxor och till och med svarta lakan.
10
Nästan allt i Saras liv verkade vara svart: hennes hår, ögon, kläder och – humör!
Ja, historierna om Svarta Saras ilska och styrka var många och Petrus visste inte om alla ens var sanna. Frågan var, skulle han våga ta genvägen denna kväll? Vågade han ta risken?
Han tog de första stegen in på stigen som ledde förbi Sara och vågade nästan inte andas så skakigt kändes det. Steg för steg och efter en stund kunde han se rakt in i Saras svarta timmerhus. Det lyste där inne, ett svagt sken av en lampa. Allt var stilla.
Satt hon där inne och läste eller åt kvällsmat, funderade
Petrus.
Vad åt hon?
Stekta giftormar?
Eller stod hon bakom en gardin och spejade med sina svarta ögon?
Plötsligt hörde han något, något som knakade till. Han stannade. Skulle han vända om, nej han hade gjort sitt val och kommit för långt och var för nära huset. Då såg han det!
Det var ytterdörren som sakta, sakta öppnades, så sakta som om någon smög. Smög på honom! Han började springa så fort att benen trasslade in sig i varandra och han föll och rullade runt i gräset rakt ned i ett dike och bakom honom hördes tunga, tunga fotsteg som av en elefant. Han höll andan och hoppades att han inte syntes där han låg i gräset.
De tunga stegen stannade helt nära. Då såg han henne! Svarta
11
Sara! Hon stod helt stilla inte långt ifrån honom och han kunde höra hennes tunga andetag. Petrus höll andan och kikade på den stora, svarta gestalten i sin långa klänning. Han hörde sitt hjärta hamra inne i bröstkorgen.
Tänk om Svarta Sara kunde höra de slagen, hans förskräckta hjärtslag där han låg nere i diket? Från den platsen såg han Sara underifrån och hennes huvud avtecknade sig mot stjärnhimlen och han såg hur hon vred sitt huvud som om hon såg sig omkring.
Tiden gick, sekund för sekund. Sara stod kvar. Petrus låg kvar. Så böjde sig Sara ned och plockade upp något från marken och nu var hon så nära att Petrus kunnat ta på henne och han fick tårar i ögonen. Men så hände miraklet, hon vände sig om och började lunka mot sitt hus. Petrus väntade ända till Saras ytterdörr stängdes, då reste han sig och sprang hemåt fortare än världens snabbaste man.
Jorden fortsätter alltid att snurra, vad som än händer i världen. Även när små pojkar är livrädda eller när det åskar eller är krig i världen. Jorden snurrar på oavsett vad som sker och i den lilla byn skulle det minsann komma att ske stora saker denna jul. Händelser som varken Petrus eller någon i byn någonsin skulle komma att glömma. Aldrig någonsin.
12
2. Adventsmossa
Denna vinter hade Petrus varje morgon dragit upp rullgardinen och hoppats på snö!
Tänk att få åka kälke och skidor, vara ute på isen med skridskorna och bygga snölyktor på ladugårdsbacken. Vid vinterväglag kunde han dessutom ta sparken till skolan och susa ned för backarna, fri som en fågel på sina vingar. På somrarna var det ofta mer jobb på gården, även för en liten pojke. Höet skulle tas in, blåbär plockas och trasmattorna tvättas i bäcken.
Vintern var lite lugnare, lite sömnigare och mer ombonad.
Hans äldre bröder hade båda flyttat hemifrån för att arbeta på en handelsträdgård flera mil bort. För Petrus var det man ibland kallade för sladdbarn, ett barn som var mycket yngre än sina äldre syskon. Just detta tyckte Petrus kändes spännande, att ha kommit sladdande in i livet, som om han hunnit hoppa på sista vagnen på tåget precis innan det gick från stationen.
13
Nu längtade han efter snön, precis som han på våren kunde längta efter sommaren. Han tyckte helt enkelt om att längta, i längtan finns så mycket fint. Att längta efter snö, efter en ny cykel eller efter varm choklad med vispgrädde. Han tyckte om att läsa, rita och fundera, men han tyckte också om att cykla, åka kälke och snickra fågelholkar. Han gillade både det snabba och det långsamma. Både det stojiga och det lugna. På samma sätt som man kan tycka om både risgrynsgröt och chokladbollar. Livet består ju av så mycket, både det ena och det andra.
Idag hade mamma bett honom att gå ut och plocka mossa till adventsstaken och eftersom marken ännu var bar skulle det inte bli så svårt. Det fanns ett bra ställe med mycket vitmossa upp på bergskammen alldeles vid Hilmerskogen, nära det stora björnbärssnåret. Skogen ägdes av farbror Hilmer som bodde ensam på sin gård Äppelbo, ett stycke från byn. Nu var Hilmer gammal och hade inte längre några kor eller grisar kvar, men han hade nio katter, massor med hönor och så alla äppelträd som gården var känd för.
En gång i veckan cyklade Hilmer på sin rosa damcykel med en trälåda på pakethållaren för att handla på Lanthandeln. Även om det snöade eller blåste cyklade Hilmer med sin speciella vippande och gungande stil, som en duva som pickar mat på marken. Han var visserligen gammal, men frisk och seg, arbetsam och annorlunda med sitt gråa skägg och annorlunda sätt att leva och vara. Folk kunde prata om Hilmer, att han var så egensinnig och envis. Att han gick sina egna vägar utan att bry sig om vad andra tyckte och tänkte.
14
Det var till exempel det där med skogen. Hilmerskogen! Den hade fått stå orörd i många år, ja så länge någon kunde minnas. Hilmer hade inte avverkat så mycket skog utan låtit träden få leva sina liv. Några träd föll till sist ihop och trötta av ålderdom blev de då till bostad för fåglar och insekter. Det fanns en frid inne i den djupa gammelskogen, långt bortanför landsvägar och människor som höll på med sina tokigheter. Men folk i byn pratade och funderade och skvallrade. Varför lät Hilmer den dyrbara skogen stå?
Ja, Hilmers egen far hade också varit dålig på att ta ned den värdefulla skogen. Förlorade pengar, muttrade gubbarna när de köpte snus och fotogen i Lanthandeln. Folk hade ofta
åsikter om saker och ting som de kanske inte visste så mycket om. Petrus mormor brukade säga : Så länge man inte vandrat i andra människors stövlar skall man inte döma dem. Varje människa har sina rutiga och randiga skäl till varför de är som de är. Dessutom tycker hackspettarna om gamla skogar.
Precis i kanten på de stora ängarna, där skogen började, växte ett hav av den fina vitmossan. Men snårets alla taggiga grenar kunde fånga in en pojke med sina sylvassa taggar och det var lätt att fastna i grenverket, få rivsår och sedan var det svårt att komma loss. När Petrus kom fram till snåret såg han bortåt Svarta Sara och tänkte att människor kunde vara som björnbärsgrenar, liksom stickiga och vresiga och med sådana taggiga människor måste man också vara försiktig, som Svarta Sara! Hon var sannerligen som ett stickigt björnbärssnår.
15
Petrus satte sig på huk och började försiktigt plocka mossa genom att dra och lirka loss den ur frostens grepp. Det behövdes ju inte så mycket till en ljusstake, men mamma la alltid lite i fönstren också. Det var viktigt att plocka lite här och var så att det inte blev några fula hål i skogens mossmatta. Himlen var grå och allt var andlöst stilla. Inga fåglar hördes. Ingen vind.
Just denna dag skulle han få vara med om något osannolikt. Innan något har hänt går vi ovetandes omkring och tror att allt kommer att vara som det alltid har varit.
Men livet är ju som så att plötsligt en dag förändras allt. Plötsligt en dag, kan det osannolika hända.
16
Långt, långt inne i den djupaste skogen bor de. Gråtomtarna! De är trädens beskyddare och det är nästan bara barn som kan se dem. För barn kan se det vuxna inte kan se, det som är osynligt för de flesta ögon.
Den här berättelsen utspelar sig för många år sedan, i en liten by nära den stora skogen. Där bor lille Petrus med sin familj och även kloke Hilmer i Äppelbo och ilskna Svarta Sara.
En dag i adventstid möter Petrus en tomteflicka i skogen och det förändrar hans liv för alltid. Han får besöka en hel familj med gråtomtar som bor i ett stort träd, äter granskottsmarmelad och som använder ett gammaldags språk.
Petrus får veta att den äldste tomten får budskap i sina drömmar om en fara som hotar både människor och tomtar och gammeltomten behöver Petrus hjälp.
I 24 kapitel följer vi Petrus och hans vänner i jakten på svar. Vad är det för fara som hotar och skrämmer? En sak är i vilket fall säker – det osannolika slutet hade ingen kunnat ana!
Boken kan läsas vilken tid på året som helst för skogen är hela tiden i fara.
www.vistoforlag.se
