9789180733489

Det sista spåret

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Alice Valentin

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2023

ISBN: 978-91-8073-348-9

Prolog

På skakiga ben tog jag de sju trappstegen upp till den väldiga villan i vit puts. Det var som att kroppen skötte sig själv, helt utan inblandning av hjärnan. Den ena handen höll krampaktigt i det svarta räcket av järn. Den andra ett stadigt tag om dagboken. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig, men äntligen skulle dagboken få återvända dit den hörde hemma. Ge sinnesfrid och ro. Att få veta sanningen är ibland gott nog även om den är outhärdlig och grym. Jag tog ett djupt andetag innan jag knackade på dörren.

Jag gick fram till fönstret och stängde det med en smäll. De glada barnropen nere på gården dämpades. Jag tryckte in de trådlösa lurarna, gick in på Spotify och satte på min bästa spellista. Hiphopbeatet strömmade som en våg genom kroppen och jag kände genast hur jag slappnade av. Solljuset föll som en strålkastare mot de dammiga fönstren och avslöjade att i den här lägenheten hade man inte råd att anlita en fönsterputsare.

Jag brydde mig inte om att putsa dem själv heller, även om det var mitt rum. Just nu brydde jag mig inte om något faktiskt.

Euforin jag nyss känt inför att sommarlovet startat hade oväntat snabbt bytts ut mot något annat. Nu kändes allt tomt och ensamt. Det var som att jag stod framför ett stort hav av tid och det fanns inget slut, inget land någonstans. Efter sommaren skulle jag börja sista året på gymnasiet. Tiden fram till dess kändes bara evighetslång och meningslös.

Jag hade inte lyckats få något sommarjobb i år heller, trots att jag ansökt om kommunens tråkiga jobb. Sanningen var den att jag inte riktigt brytt mig om jag skulle få något. Tvärtom hade det känts som en rätt skön tanke att slippa jobba mitt

sista sommarlov, även om pengarna hade varit nice att ha. Nu

kändes det inte så skönt längre. Min bästa vän hade rest i väg och skulle vara borta ett helt år. Killen som jag trodde att jag skulle hänga med i sommar hade också försvunnit ur mitt liv. Alla andra kompisar var upptagna på olika håll.

En sten av sorg låg där inne i bröstet och skavde. Jag försökte

trycka undan den. Pallade inte att tänka eller känna något alls. Jag la mig på sängen och blundade, men hur mycket jag än knep ihop ögonen så fanns verkligheten där utanför ändå. En doft av kaffe spred sig in genom glipan på den stängda dörren. Jag satte mig upp i sängen. Kunde känna lukten av något annat också. En svag doft av sopor som avslöjade att mamma var på väg mot det stadiet där hon struntade i allt. Det och vinboxar som stod framme betydde att hon var på väg nedåt i sitt mående. Då brukade pappa försvinna mer och mer på jobb. Ta extra pass i köket på restaurangen. Han jobbade mycket i vanliga fall också men när mamma hade sina perioder såg man honom knappt.

Jag och mamma var kvar i lägenheten och rörde oss runt i ett koreograferat känslokaos. Hon var lättstött och grinig, känslig och frånvarande. Jag tassade på tå, höll mig undan. Det var som att jag följde med i mammas dans längre och längre in i en mörk tunnel. Där var det trångt och tungt att andas. Jag var nästan som vanligt i skolan men hemma orkade jag inte heller gå ut med soporna. Stannade hemma för det mesta, pallade inte med folk.

Den här gången var något annorlunda. Mamma var stirrig, jag kände inte igen henne. Och pappa var hemma mycket. En tryckt stämning hade tagit över vår lägenhet, som en jobbig inneboende som vägrade flytta på sig. Inte betalade den hyran

heller, så jävla snål. Jag tog ut ena hörluren och lyssnade mot köket där kaffebryggaren puttrade. Från mitt rum klev man direkt ut i vardagsrummet och tvärs igenom det låg köket. Det lät som viskningar vid köksbordet.

Efter en kort stund tystnade allt. Avvaktande steg närmade sig mitt rum. Jag reste mig upp från sängen och gick fram mot dörren. Lutade huvudet mot springan för att höra vad som var på gång där ute.

”Emilia, vi behöver prata”, sa mamma bakom dörren med en konstig ton på rösten.

”Vill du komma ut en stund är du snäll?”

Jag öppnade dörren och gick med motvilliga steg efter mamma ut i vardagsrummet. Mamma stannade till mitt på golvet och pekade mot fåtöljen. Hennes ögon var trötta och ansiktet mosigt. Pappa satt på armstödet till soffan och drog handen genom det glesa, grånade håret. Det såg knappast bekvämt ut. Ingenting kändes bekvämt. Tvärtom var allt fett stelt. Det var så tyst att det enda jag hörde var mina hjärtslag som susade i öronen.

Mamma väntade tills jag hade satt mig ner i snurrfåtöljen som, tillsammans med soffan, ramade in det billiga soffbordet från Ikea. Hon hade ena handen i midjan och den andra i pannan som låg i djupa veck. Munnen formade sig som om den letade efter rätt ord. Jag tittade på pappa, hans blick påminde om en oskyldig hundvalps. Nu satt han där med hängande huvud. Mamma tog sats.

”Jo jag och pappa kommer inte … eh … inte bo ihop längre, vi ska separera”, stammade hon fram.

Mamma som annars brukade prata så snabbt att hon knappt andades emellan. Pappa satt bara tyst på den slitna soffan som vi haft så länge jag kunde minnas. Soffan var sjukt sunkig men

den hade tydligen överlevt deras relation i alla fall. Undrar vem som kommer få soffan, tänkte jag, trots att jag inte borde grubbla över sådant nu.

”Hur känns det?” frågade pappa samtidigt som han slog ner blicken.

Ja inte fan vet jag, tänkte jag. Ärligt talat var det helt tomt inombords. Nada, jag kände ingenting.

”Jag vet inte”, försökte jag. ”Känns lite märkligt, måste nog smälta det lite grann.”

”Jo jag förstår det”, svarade pappa och höll fortfarande blicken nere som om han kollade in något intressant på sina fötter.

”Jo jag har fixat en ny lägenhet som jag kommer hyra i andra hand inne i stan. Det är bara en etta men du får vara där så mycket du vill.”

Jag nickade kort som svar och försökte få till ett leende. Ett ansträngt sådant. Kul att få veta planerna när allt redan är klart. En jävla etta, så slapp han säga rakt ut att han inte ville ha mig där.

Ska han lämna mig här nu med mamma? Jag älskade verkligen min mamma men det var som att hon åkte runt i en egen hopsnickrad berg-och-dalbana, som jag hade åkband till fast jag inte ens bett om det.

Jag och pappa brukade inte prata så mycket om mammas svängningar, det räckte att vi gav varandra blicken. Den där blicken som visade att vi förstod något som ingen annan förstod, inte ens mamma. En sakta nick och en diskret rynkad näsa skapade en gemenskap och en känsla av att ingen av oss var ensam. Den kunde uppstå vid köksbordet, i hallen eller när våra vägar korsades i porten.

Det kändes som att jag tappade fotfästet. Som att kroppen snurrade runt tyngdlöst i rymden. Jag pallade inte sitta kvar, behövde resa mig upp för att hitta kontakten mellan mig och golvet.

”Men jag har en bra nyhet också”, sa plötsligt mamma när hon insåg att jag var på väg att fly tillbaka in på mitt rum.

”Vi kommer tillbringa nästan hela sommaren i ett vackert strandhus i Åhus! Bara du och jag.”

Hennes röst gick upp i falsett. Hon lät som en sådan där visselpipa man blåser i om man hamnar i nöd på sjön, som sitter fast på flytvästen. Bara du och jag. Snarare läge att skicka upp nödraketer.

Jag visste inte vilken nyhet som var värst, skilsmässan eller att tillbringa hela sommaren med mamma i någon jävla stuga vid en å. Jag såg antagligen lika förvirrad ut som jag kände mig inombords.

”Alltså Österlen”, sa mamma som om hon kunde läsa mina tankar.

”Det blir bra för oss att komma bort lite. Pappa jobbar ändå hela sommaren och nu kan han flytta ut i lugn och ro. Det blir bäst så, gumman”, sa mamma och nickade som om hon försökte övertyga oss båda.

Pappa log ett ansträngt leende och flackade med blicken. Jag såg mig hastigt omkring på alla möbler, funderade på vilka saker som skulle följa med pappa.

”Det är precis vid havet och det finns en lång vit sandstrand”, fortsatte hon.

Jag skiter väl i havet och någon rutten strand. De ska skilja sig och allt jag har trott på eller förväntat mig har gått åt helvete. Även om det här inte hade hänt skulle jag väl inte vilja åka bort till någon möglig håla med min mamma hela sommaren?

Alltså, jag är snart arton år och skulle inte ens vilja resa med henne om det så var till Saint fucking Tropez.

Mamma tittade på mig med en blick som sa jag klarar inte av en till som avvisar mig. En pil av medlidande träffade mitt hjärta och jag kunde inte annat än spela glad.

”Toppen”, sa jag bara, innan rösten brast och jag snurrade runt.

Jag gick med ljudlösa steg tillbaka till mitt rum. Hoppades att det inte skulle märkas att jag försvann. Det gjorde det så klart. Jag var enda barnet i den här familjen.

Jag stängde dörren efter mig och lutade ryggen mot den. Gled sakta ner tills jag satt på huk. Med blicken upp i taket suckade jag uppgivet. Den här sommaren skulle bli historiens sämsta. Så dålig att det kommer stå om den i kommande generationers historieböcker.

Sommaren 2022 var en ovanligt svår sommar. Särskilt drabbad var tonåringen Emilia Fransson Rodrigues från Fruängen. Förödmjukad och nedslagen av hjärtesorg sågs hon hukandes springa runt i orten och plocka upp resterna av sitt krossade hjärta och sin heder. Till råga på allt försvann hennes vänner åt olika håll, liksom möjligheten till extrajobb och pengar. Som om det inte var nog, nåddes hon av nyheten om sina föräldrars separation. Hon hölls tillfångatagen hela sommaren i en stuga, instängd i sin egen ångest och svärta. Sällan i Sveriges historia har en ungdom fått utstå ett sådant nederlag, i en tid som ska vara livets bästa.

Jag vaknade till av att jag inte kunde känna mina ben. Det kröp i låren och vaderna var som förlamade. Jag tog stöd av sängen

och drog mig upp. Satte mig i huvudändan, med ryggen mot den mjuka grå sänggaveln, och tog upp mobilen. En snabb snap till Manda, min bästa vän, som jag inte skulle få träffa på ett helt år.

Jaha då är jag också skilsmässobarn. Är det kul?

Nästan direkt kom ett svar.

Neej fan vad tråkigt. Önskar att jag var hos dig nu. Hjärtemojis och en smiley med en tår längs med kinden.

Mina ögon fylldes av tårar, försökte hålla dem inne men när jag blinkade rann de okontrollerat ner längs mina kinder. Jag torkade bort det blöta med tröjärmen. Pallade inte nu. Tog upp mobilen och började scrolla igenom TikTok för att skingra tankarna. Jag funderade på resan, kanske skulle vara skönt med miljöombyte ändå. Komma bort från det här rummet som bara påminner mig om allt som inte blev som det skulle. Jag kommer ändå inte få Santos att gilla mig så jag kan lika gärna vara olyckligt kär där som hemma i vår varma trånga trea. Fan vad deppigt, två övergivna kvinnor under samma tak en hel sommar. Pappa. Jag bara antog att det var han som lämnade. Så många gånger jag sett uppgivenheten i hans blick. Nu tyckte jag mig se en sträng av lättnad bakom den där skamsna hundvalpsblicken.

Två försiktiga knackningar, så tysta att de knappt hördes.

”Jag går till jobbet nu”, sa pappa när han gläntade på dörren till mitt rum. Han steg in och gav mig en kram. En varm, lång kram som sa typ förlåt, om den hade kunnat prata. Jag är rätt bra på att känna av andras känslor och jag märkte att pappa var

skamsen. Han skämdes nog för att han inte stod ut hos mamma, inte ens för min skull. Jag drog in den trygga pappadoften. En blandning av sköljmedel och farmors kök i Chile.

”Det blir bra det här”, sa pappa och klämde min hand.

Jag ville säga något drygt, men log bara tillbaka när han vinkade och försvann ut genom dörren.

Jag förstod honom samtidigt som en ilska bubblade inombords. Nu var jag ensam med mamma. Tårarna trängdes och ville komma ut. Jag klippte med ögonlocken för att hindra dem. En ny klump hade dykt upp i bröstet. Jag visste inte vad jag kände längre.

”Vi måste packa nu gumman, vi åker redan i morgon eftermiddag”, ropade mamma från köket.

Skämtar hon? Hon är ju helt otrolig. Tror hon att jag är en barnunge som hon kan köra med, som hakar på och gör allt som hon säger. Har de verkligen varit så självupptagna att de missat att jag snart är arton år, och alldeles för stor för att vara ett skilsmässobarn och behöva trösta mina föräldrar. Det är ju nu jag ska börja lämna hemmet, inte försöka hålla ihop det. Jag tog sats för att protestera men hejdades av det dåliga samvetet som träffade mig som en käftsmäll. Den där rösten som sa åt mig att inte vara så självisk, att tänka lite på mamma också. Jag svalde ner motståndet och svarade: ”Okej.”

Jag skulle packa. Jag hade inget annat val.

Nästa dag när mamma jobbat klart sitt pass på sjukhuset packade vi bilen full och drog i väg. Solen stod högt på den blå himlen och vi hade i princip motorvägen för oss själva. Vägen riktigt osade av värme och jag gissade att de flesta låg på stranden en sådan här dag. Mina vänner var utspridda lite här och där. Några av dem hade åkt till sina mor- eller farföräldrar i Kroatien, Albanien och Turkiet, andra hade dragit i väg på en riktig svennesemester till Sandhamn medan vissa stackare slet i värmen på Max och KFC.

Jag önskade att pappa varit med oss, men jag var van. Pappa brukade alltid jobba hela somrarna och ta ledigt på vintern i stället för att kunna hälsa på sina föräldrar i Chile. Vi har tillbringat många jullov där, ändå kunde jag inte spanska särskilt bra. Farmor fattar inte det, hon brukar babbla på medan jag gör mitt bästa för att nicka och le. Mamma också. Men nu lär hon inte åka med dit någon mer gång.

Jag mådde för illa för att kolla på mobilen, hann ändå dra i väg en snap till Manda. Hon heter så klart inte Manda, men ingen kallar henne Amanda – typ inte ens hennes föräldrar. Vi lärde

känna varandra i förskoleklass och blev bästa vänner direkt.

Vi började kalla oss Manda och Milia. Jag log åt minnet, hur små vi var och hur coola vi kände oss. Mandas mamma brukar fortfarande säga: ”Nämen är det inte min lilla Milia som kommer!” när jag kliver in i hallen hos dem. Manda brukar himla med ögonen då, men jag tycker i hemlighet att det är mysigt. Min mamma glömmer alltid bort vad Amanda heter, ibland har hon kallat henne Malin. Så sjukt pinsamt.

Mandas svar på min desperata snap att jag håller på att avlida här i bilen på världens längsta resa, till den tråkigaste semestern någonsin, var en bild på henne på en basketmatch med de kattigaste killarna. Fan nu kände jag mig liksom ensammast i världen. Min bästa vän var på andra sidan Atlanten på ett jävla utbytesår och levde livets liv medan jag satt i en trång risig Honda som precis som mammas och pappas äktenskap var redo för skroten.

Jag lutade huvudet mot den hårda, svala rutan. Kunde inte hitta någon skön position. Jag tog min hoodie, knycklade ihop den till en kudde och la huvudet på.

”Jag låste väl dörren?”

Jag himlade med ögonen. Det var så typiskt mamma.

”Ja så klart.”

”Emilia du måste lyssna på den här låten, hon har en fantastisk röst.” Mamma höjde ljudet på bilradion som knastrade som om den var från stenåldern.

”Mm …”

”Åh så skönt att vara långledig från jobbet. Första gången på tjugo år som man får en semester man vill ha.” Mamma tittade leende på mig i backspegeln.

”Tänk vad jag ställt upp för det där stället. Och är det någon

som tackar en för det? Nej du. Familjen har man fått sätta i andra hand. Och se hur det gick med det …”

Försökte stänga ute mammas oavbrutna pladder. Det verkade inte göra henne något att jag inte svarade. När hon var glad så var hon någon annanstans. Hon pratade aldrig så här mycket när hon var på väg att bli deppig och låg.

Strax innan vi åkte fick jag ett sms från pappa där det stod att mamma börjat med en medicin som säkert skulle hjälpa till. Att jag fick ringa honom när jag ville och att han var ledsen för att det blivit så här. Innerst inne var jag inte arg på pappa. Jag fattade att han inte orkade leva med mamma längre. Så länge jag kunde minnas hade perioder då hon tillbringade nästan all tid i sängen, typ helt apatisk, avlösts av perioder med mer energi och galna idéer.

Jag log för mig själv när jag kom att tänka på den där gången när hon tyckte att vi skulle busringa till pappas jobb och säga att vi ringde från urologen för en smittspårning av gonorré. Hon bad med sin myndigaste stämma att få prata med Juan Rodrigues. Chefen hade tydligen blivit alldeles vit i ansiktet och räckt över luren till pappa. När han kom hem var han sjukt arg. Vi låg dubbelvikta i soffan med magont av allt skrattande. Jag tror att han egentligen var rätt glad över att se mamma så full av liv och bus. Det var jag med.

Jag var osäker på om mammas chef hade lagt märke till att det kom perioder då hon ofta sjukskrev sig följt av perioder då hon var outtröttlig och ryckte in för alla sina sjuka och vabbande kollegor. Bara att tänka på mammas svajiga mående gjorde mig trött. Ögonlocken var tunga som bly och jag kunde inte hålla sömnen borta längre. Jag somnade någonstans runt Nyköping på den monotona motorvägen.

Jag hade helt glömt bort att jag satt i en bil när jag vaknade av att det slog lock för öronen.

”Titta ut.”

Mamma tittade åt höger samtidigt som hon hastigt styrde tillbaka bilen som höll på att svänga åt samma håll.

”Fan, hur kör du?”

”Kolla Vättern, visst är det vackert?”

Jag mumlade något om att det var fint och försökte sträcka på mig så gott det gick i det lilla utrymmet. Manda dök upp i mitt huvud igen, min fina Manda. Hon var som en syster för mig. Egentligen var vi sjukt olika men vi hade alltid så kul ihop. Manda som visste precis vad hon ville och vad hon var bra på. Hon älskade basket och om hon inte skulle kunna försörja sig på det, ville hon bli advokat. Det kunde stressa mig eftersom jag hade noll koll på vad jag ville göra efter studenten. Jag var inte ens bra på något. Jag var varken Beyoncé, Zlatan eller hade A i matte. Om jag ska vara ärlig hade jag inga A:n alls.

Efter en lång stund kom vi in på en mindre väg och nu var det enligt GPS:en typ en timme kvar. Solen stod lågt och det var fler bilar ute på vägarna. Antagligen på väg hem från jobb eller kanske en dag på stranden. Bilen skakade till när mamma gjorde omkörningar och utanför syntes fält av olika slag. Jag tyckte att det såg ut som majsfält men jag hade nog inte lyssnat så bra när vi lärde oss om vete, råg och sådant på typ mellanstadiet. Jag kunde inte ens komma på vilket ämne det hörde till, naturkunskap eller samhällskunskap. Vi passerade stora mäktiga vindkraftverk och det var uppenbart att vi var långt ute på landet. Jag ansträngde mig för att hålla den stigande paniken

borta. Hur i helvete skulle jag stå ut här nästan hela sommaren?

Framåt nio på kvällen, efter att ha irrat runt ett tag bland större villor blandat med mindre fritidshus, rullade vi in på en gräsoch sandblandad uppfart framför ett vitt hus. Det var fortfarande ljust ute och om det inte vore för tröttheten i ögonen skulle jag aldrig ha kunnat tro att det var kväll. Gäspningarna avlöste varandra och jag sträckte på mig i den stillastående bilen. Huset var i trä med liggande plankor och luckor för fönstren. Jag blev förvånad över hur fint det var. Den lätta vinden förde med sig en doft av hav. Jag satte ner foten på det mjuka underlaget och sandkorn letade sig in i mina låga Converse. Huset måste ligga riktigt nära stranden.

”Hur har du haft råd att hyra det här huset mamma, med din undersköterskelön?” frågade jag och ångrade på samma gång att jag sa det där sista som lät rätt drygt. Mamma verkade inte ta det minsta illa upp.

”Glömde jag berätta att jag har fått låna huset av en kollega som ärvt det av sin gammelfaster?”

Mamma väntade inte på mitt svar.

”Hon hade inte tid att ta ett beslut redan den här sommaren om de ska rusta upp det och ha det som sommarhus eller sälja det.”

Nyckeln var, som kollegan instruerat, gömd i en kruka. Vi klev in och slogs direkt av en doft av instängdhet. Här hade nog ingen bott på ett tag, men det var väldigt fint och väl omhändertaget.

”Jag tar stora sovrummet på övervåningen”, ropade jag direkt efter att ha kollat igenom husets alla rum.

Det coolaste var att det sovrummet hade ett helt eget badrum, med egen ingång. Dessutom var sängen stor och skön. Från

sängen satte man ner fötterna på en mjuk ullmatta. Mittemot stod en äldre sekretär, i mörkt träslag, ihop med en vacker pinnstol som liknade en tron. Under fönstret stod en sliten vitmålad byrå och intill den en korgstol med ett vitt fårskinn i. En golvlampa med en gulnad lampskärm stod bredvid korgstolen, perfekt uppgjort för att sitta där och läsa. Tapeterna var blommiga och passade bra i rummet, även om jag aldrig hade valt det själv. Fönstret ut mot det öppna havet gav mig åtminstone lite av den frihetskänsla jag sökte.

Olyckligt kär, lämnad av sin bästa vän och med föräldrar som ska skilja sig blir sjuttonåriga Emilia tvungen att följa med sin mamma till ett strandhus i Åhus hela sommaren.

En upphittad dagbok skriven av en ung tjej, en kärlekshistoria som tar sin början bland sidorna men som får ett abrupt slut, väcker både en dålig magkänsla och en lust att ta reda på mer.

Det blir en sommar där Emilias grävande i det förflutna får allvarliga konsekvenser, hon möter sina rädslor och konfronteras med familjeproblem. Men hon finner också oväntad styrka och hopp om ny kärlek, när en gnista tänds från oväntat håll.