9789180731065

Marianne Rylander

torra tårar torkar aldrig Sorgen och glädjen de vandra tillsammans

1

Torra tårar torkar aldrig

Torra tårar torkar aldrig Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Marianne Rylander Grafisk form och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-106-5

Marianne Rylander

torra tårar torkar aldrig Sorgen och glädjen de vandra tillsammans

Ja, sorgen och glädjen de vandra tillsammans, de e så sant som de e sagt.

7

Prolog

”Fröken går som en hind, får jag följa fröken hem?”

Orden blev legendariska, om man nu kan använda legendarisk i ett sammanhang på tre personer, vår lilla familj.

Gång på gång ville jag höra om detta ögonblick, som blev avgörande för deras liv, för mitt liv. Ville höra om hur djärv och beslutsam min pappa hade varit, då han efter gudstjänsten i Hagakyrkan hade skyndat ifatt den djupt sorgklädda unga kvinnan, som med raska steg sneddade över Hagaplan. Han hade suttit snett bakom henne och kunnat iaktta profilen av hennes raka lilla näsa skuggad av sorgslöjan. Han anade att hon var vacker. Och som hon gick! Det hade han lagt märke till redan när hon steg ut i kyrkgången.

Så hade allting börjat – för mig. Inget var naturligare än att det var i detta ögonblick allting hade börjat: en man, som var frimodig, beslutsam och chevaleresk – min pappa och en kvinna, som var späd, vacker och dramatiskt sorgklädd, och som dessutom gick som en hind – min mamma. Detta hände i slutet på trettiotalet, då sorgen fick lov att synas, skulle synas.

Oftast nöjde jag mig med berättelsen om själva mötet, men visste att den beslutsamme mannen följde den vackra svartklädda kvinnan till porten, på Stigbergsliden i Majorna. Några år kring decennieskiftet ligger i dunkel, men kärleksfulla hållpunkter, blev de många breven, de små lapparna fyllda med de förälskades tilltal, med smeknamnen som de inom kort gav varandra. De

9

fanns i den gröna kartongen, den hemliga kartongen, jag aldrig fick röra.

Där låg också korten från bröllopet, och visst var mamma vacker som brud, men inte så vacker som hon kunde ha varit.

Hon var ju inte vitklädd, utan bar en grå sidenklänning. ”Jag var för gammal för att bära vitt”, var hennes förklaring. Hon var över trettio och var väl egentligen redan på väg mot det fruktade glasberget, pappa nästan fyrtio, en mogen man i sina bästa år.

Så småningom insåg jag att allt inte hade börjat i och med mötet på Hagaplan, att de hade levt var sitt liv fram till dess och att just dessa liv på något sätt gjort dem beredda att låta mötet bli ett möte, att inte gå åt var sitt håll.

I den hemliga kartongen fanns även andra brev, dikter, små dedikationer med konstnärliga illustrationer, fotografier på andra män. Allt hade anknytning till mamma; hon hade haft ett liv före pappa. Hon antydde två brutna förlovningar, den ena hade hon själv slagit upp, den andra hade fått ett naturligt slut – fästmannen hade supit ihjäl sig, han med de vackert illustrerade dikterna.

Enbart antydningar, viktiga avslöjanden gjorde man inte för barn på fyrtiotalet. Men i alla fall – mamma hade haft ett liv.

Pappa då?

10

Del 1

Visst hade hon tänkt skriva så fort hon kommit fram till New York. För att de skulle veta att hon kommit fram. Inget annat.

För vad kunde hon ha skrivit om överresan? Att hon varit sjösjuk de första dagarna och nätterna, i den rullande kojen? Om den trånga samvaron i kajutan? Sex kvinnor, som skickade varandra närgånget förstulna blicka och två små barn som kinkade? Att hon hade ångrat sitt beslut? Att hon hade längtat hem?

Inte kunde hon fylla det första brevet med klagan och hemlängtan. Hon som varit så stursk och säker. Så säker på att hon inte hörde hemma hos dem, som en fånge hos de sina. Hon skulle få sitt rätta hem i Friheten.

Och sveket.

Det sved i bröstet, när hon tänkte på det. Hon hade svikit dem som stod henne närmast – och farbror Frans; hade inte satt värde på att han ordnat en plats åt henne i en av sina butiker.

Skam, var vad hon kände, över att hon varit bland dem som hejat på hopen som plundrade hans butik under hungerkravallerna.

Men mest sved det, när hon tänkte på Gillis, att hon lämnat honom. Han var så försvarslös. Välvilja och oegennytta var det man främst lade märke till hos honom. Till honom borde hon ha skrivit – åtminstone. Ångern över sveket hade delat hennes trånga koj, gjort henne sömnlös och ångestsvettig.

Om det kunde hon inte skriva. Ville hon inte skriva.

Nej, hon skulle vänta tills hon hade fått en plats och kunde visa att hon dög till att bygga upp en tillvaro i Amerika. Tills 11

molvärken av skam bakom pannbenet hade tystnat, åtminstone dämpats.

Det var inte gjort i en handvändning. Det var inte så att Amerika hade väntat på henne och nu öppnade en välkomnande famn.

Den ena veckan lades till den andra. Det blev många steg på många gator, många portvakter att blidka, många dörrar att knacka på, många portklockor att sätta fingret på, många knixar och vädjanden framför dörrar som öppnades till hälften eller bara på glänt. Många timmar i något kaféhörn med tidningarnas platsannonser på bordet. Portmonnän blev allt tunnare. Resan, som hon slutligen hade bestämt sig för, tågresan till Boston, hade kostat mer än hon hade råd med. Friheten lät vänta på sig.

Så fick hon till sist lön för alla steg, för all möda.

Då borde hon ha skrivit.

Att hon fått en anställning som hembiträde hos familjen Fennimore, i ett stort privathus i Boston. Housemaid hade kanske en bättre klang, men sysslorna var desamma.

Så vad var det egentligen att skryta med. Vad sa det om hennes förmåga och ambitioner. Var det så mycket bättre att tjäna piga i Boston än att stå i farbror Frans affär i Landala i Göteborg.

Om familjen kunde hon förstås ha skrivit, om den vänliga och välvilliga mrs Fennimore och de två barnen, Fanny och Henry, lydiga och väluppfostrade. Mr Fennimore var avmätt förekommande de stunder han syntes till.

Att allt hade ordnat sig till det bästa, det borde hon ha skrivit, för att lugna deras oro. Att hon nu hade mat och husrum, en prydlig liten kammare i det stora huset och att hon blev väl bemött. Arbetsdagarna var långa och sysslorna mångahanda, men det gick ingen nöd på henne.

Hade hon nått sitt mål?

Mål rimmar på hål, tänkte hon ibland vid arbetsdagens slut, då hon drog ner rullgardinen och släckte lampan. Hålet fanns i bröstet, och var ett rum möblerat med saknad. Det stod och 12

väntade på att nya tankar och planer skulle flytta in, tankar som var viktiga att tänka och planer som var väsentliga att dra upp.

Det saknades något att fästa dem vid. Eller någon att fästa dem vid. Hur stod det till med rösträttsrörelsen här i Amerika? Hon hade läst att på vissa håll, i vissa stater, hade kvinnorna redan rösträtt sedan ett par decennier. Behövdes hennes engagemang någonstans. Ännu var hennes engelska inte tillräckligt bra. Hon längtade tillbaka till mötena i rösträttsföreningen. Där hade funnits plats för hennes idéer och förslag och – hennes känslor.

Det hade inte väckt upprördhet, om hon eldade upp sig och höjde rösten. Det var fullt tillåtet i kampen.

Om den saknaden kunde hon inte skriva. Rörelsen för kvinnlig rösträtt sågs med ogillande av dem därhemma, i synnerhet fadern. Det skulle påminna dem om stridbara företrädare som Frigga Carlberg, som hon själv satte högt. Ett föredöme att sträva mot och efterlikna. Ett rött skynke för fadern.

Men huset kunde hon ha skrivit om. Om den breda, svängda trappan, marmorgolvet i hallen och alla de rymliga ljusa rummen.

– Så vackra väggmålningar! Beautiful wall paintings! hade hon inte kunnat låta bli att utbrista, när mrs Fennimore visade henne runt. Stora inramade väggfält. Vissa fyllda med enbart exotiska blommor och fåglar i återkommande mönster, lätta scenerier som svävade fram över väggarna, omväxlande med trolska fantasilandskap.

Mrs Fennimore tackade med ett litet förtjust skratt för det uppskattande omdömet och kunde inte undanhålla sitt nya hembiträde från Sverige, att det var en landsman till henne som målat dem.

– A fellow countryman of yours, actually, has made them, mr John Anderson.

Ingeborg lade dessa ord till sitt engelska ordförråd: A fellow countryman.

– You will certainly meet him, when he comes to finish his 13

work. He is an artist too, and a good one. Has already had an exhibition.

Has already had an exhibition. Artist. Konstnär. De orden smakade frihet.

Efter att hon mött John hade hon tänkt skriva hem.

Hade nästan en längtan att få berätta om honom. Helst skulle hon velat förmedla hur hon hade fyllts av samma lätta visioner, som hans väggmålningar, hur framtiden liksom lyfte i hennes bröst, inför hennes inre blick, hur målningarna gjorde henne glad och hoppfull. Det tycktes henne som om hon var förälskad i John innan hon mött honom. Även om hon verkligen satt pennan till papperet, skulle hon aldrig kunna skriva detta. Såna vansinnigheter. Just likt Ingeborg.

Hon kunde höra hur de fnös över Atlanten.

Om John skulle hon ha berättat att han var född i New York av svenska föräldrar, som utvandrat från Undenäs by i Västergötland 1896. Sonen John hade fötts 1899. Föräldrarna hade trott, ja nästan planerat, att han skulle överta deras lilla livsmedelsbutik i Brooklyn, men han hade haft andra planer för sitt liv, att teckna och måla, att få uttrycka sig i färg och form.

Föräldrarnas besvikelse blev stor, deras livsverk skulle gå i graven med dem. Och hur skulle John kunna försörja sig som konstnär?

Och i vilka kretsar skulle han riskera att hamna?

Men John hade idéer och planer som han genomdrev med stark vilja och tro på sin förmåga. Han sökte och fick en anställning som illustratör på en dagstidning. När han bevisat att han nästan kunde livnära sig på sin talang, utbad han sig ett lån av föräldrarna, skickade in provalster till en konstskola i Boston och blev antagen. Vid sidan om konststudierna utförde han dekorationsmålningar i privathem.

O, ja, om John skulle hon kunnat skriva mycket.

Men det fanns också mycket som hon skulle varit tvungen att hemlighålla, som att de snabbt hade blivit mycket förälskade, 14

oborgerligt, rent oanständigt förälskade, var ord de använde för att beskriva sin relation, lite friare, lite vildare än andras. Lite mer glädjefylld. Att hon hade sagt upp sin plats hos familjen Fennimore för att flytta efter John till New York, det hade hon måst förtiga. Det var där han skulle finna de perfekta möjligheterna att utvecklas som konstnär. Gallerier, en stor konstintresserad publik, en stimulerande atmosfär, utan de småborgerliga hämmande normer för kultur och socialt umgänge som han tyckte präglade Boston.

Att hon omedelbart flyttat in i hans ateljélägenhet i Brooklyn.

För att hålla nere kostnaderna delade de den med två andra konstnärer. Nej, om detta borde hon då rakt inte skriva. Hon och John var ju inte gifta. Vem vet vilka tankar de där hemma skulle fått om konstnärslivet på fyra man hand.

Om barnet som de väntat hade hon så gärna velat skriva, men hur skulle det tagits emot: Ingeborg och en konstnär i en ateljé, ogifta. Efter missfallet i femte månaden var hon tacksam över att hon inte låtit något brev gå iväg. Sorgen över det förlorade barnet var svår nog ändå.

Med tiden, med månaderna och åren som gick, föll alla planer att berätta om tillvaron i ateljélägenheten i New York. Inte skulle hon kunna eller vilja berätta om att glädje och förväntan tynade bort, att skämten och skratten tystnade, att de ersattes av undran och oro och att nätterna ofta blev sena, innan John, fumlande, satte nyckeln i låset och hon släckte sänglampan.

När hon var säker på att ett nytt barn var på väg, hade hon tänkt skriva, nu var de ju i alla fall förlovade. Åt ett trolovningsbarn skulle de väl kunna glädja sig.

Men det blev sämre tider, svåra tider för de flesta, arbetslöshet, ja ren nöd för många. Vem hade råd med konst. Gallerierna slog igen. Visst, de som ännu hade råd såg nog om sitt hus, men avstod från konst, väggmålningar och dekorationer, om de inte hade för avsikt att spekulera förstås.

15

Det blev knappt i ateljélägenheten, skaparglädjen mattades.

John sökte sig bort så ofta det fanns anledning – eller inte; flydde Ingeborgs sorgsna blickar. I dem läste han klander och anklagelse. Bättre att förströ sig så gott det gick och försöka att hålla livsmodet uppe.

Så står hon nu här bakom en av livbåtarna i skydd mot västvinden. Redan för ett par timmar sedan hade hon lämnat den unkna kajutan med de fem snusande, snörvlande medpassagerarna.

Hon hade hoppats att båtresan skulle ge henne tid och ro att tänka och förbereda sig inför hemkomsten. Hemkomst. Skulle hon verkligen komma hem. Hon skulle komma tillbaka, till Sverige, till Göteborg. Men hem? Och vem var hon själv, som kom ”hem”. Vem var hon som de väntade på. Vem hade hon varit, när hon gav sig av. ”Någon möter.” Det var det korta meddelandet i svarstelegrammet. Var det så, att de inte kunnat enas om vem som skulle bege sig till Amerikakajen. Att ingen egentligen ville. Att kanske ingen av dem ville ha henne tillbaka.

I själva verket trodde hon sig veta hur föräldrarna hade uppfattat henne: trotsig, självsvåldig, ansvarslös, otacksam.

Hade de älskat henne så som föräldrar förmodas älska ett barn de själva satt till världen. Hade de tyckt om henne. Hade de ens kunnat fördra henne. Som liten gladlynt flicka med runda kinder, förstås. Men sedan …

Hur skulle hon i tankarna och i hjärtat kunna ta sig tillbaka till barndomens och uppväxtens marker. Hon hade behövt tuvor att sätta ner fötterna på, tuvor av vackra minnen, goda stunder, som kunde öppna en famn åt henne. De goda ögonblicken låg så långt tillbaka. Hon måste leta sig tillbaka till barndomen och de tidiga ungdomsåren, då hennes livsglädje hade smittat nästan alla i omgivningen. Visst, det fanns de som hade skakat på huvudet åt hennes besynnerliga idéer och infall, men det hade varit svårt att stå emot hennes tro på den egna livskraften.

16

Skulle hon känna igen ”de sina”. Var pappa Johans skägg fortfarande som en eldsflamma, särskilt mot ett vitt skjortbröst.

Och mamma Gerdas hy, var den lika mjuk och slät. Bar hon fortfarande vit fischy i halsgropen och höftvida rynkade kjolar.

I så fall trotsande allt som hörde ihop med den ”nya kvinnans” pojkaktigt slanka look. Hon var ju på väg att bli en äldre kvinna nu, utanför modets gränser. Och lilla Elin, hade hennes krumma gestalt krympt ihop ännu mer. Hade hennes oro och ängslan vuxit, till och med tagit över. Älskansvärda, ömkliga, ömtåliga lilla Elin.

Visst fanns det goda minnen förknippade med dem, men deras ansikten drog sig undan, blev suddiga och konturlösa. Hur intensivt hon än letade och spanade längs minnets stigar förblev de skuggestalter.

Endast Gillis ansikte kunde hon få fatt i. Det hade varit ett barns; kanske hade han vuxit i det nu.

Han hade ju hunnit bli man, över trettio. Hon hoppades att han hade kvar samma ögon, kanske inte vackra, grågröna, men alltid med en varm glans, när han såg på henne.

Han var den som erbjöd henne goda minnen. Ständigt hade han sökt henne, tytt sig till henne för tröst och stöd, men också för skratt och skämt. De fyra åren som skilde dem hade möjliggjort en rikedom av känslor och tankar och stor variation i lekar och berättande, i allehanda påhittigheter.

De hade älskat varandra. Var hans kärlek mer sårbar, för att den var så stark. Hade han kunnat förlåta henne?

Hon kröp ihop och försökte värja sig mot den tilltagande blåsten, men frös ändå. Innan det blev dags att sätta foten på landgången, låg så mycket som hon skulle velat minnas, på nytt göra sig förtrogen med; familiar var det ord som låg närmast. Ja, hon längtade efter att åter bli familiar med ansiktena hos de sina, deras minspel, röster, blickar, gester, ordvändningar, tonfall och lukter. Allt detta som hon medvetet sökt glömma, allt det som fyllt och präglat hennes tillvaro under uppväxten.

17

Hon hade varit beredd att gå minnena till mötes, ta sig igenom dem, bejaka dem eller försvara sig mot dem; innan de möttes.

Till hennes förundran och ledsnad drog sig minnena undan.

Kvar blev ett tomrum, som gjorde henne osäker och sorgsen.

Med sådan kraft hade hon stött hemmet och familjen ifrån sig, att det kändes som om hon inte levat fram till dess att hon vände dem och hemstaden ryggen.

Tankarna växte sig tunga.

Hade hon verkligen gjort rätt, när hon bröt upp från New York, sade farväl till sitt Amerika och det liv som kostat så många mödosamma drömmar.

Nu lossnar jag från Amerika, hade hon tänkt, när det stora fartyget lade ut från kajen. Nu lossnar jag från allt som varit mitt, från allt jag drömt om och strävat efter. Det blev aldrig fullkomligt, men det var mitt. Gud vet, var jag fastnar igen, om jag någonsin finner fäste.

Det enda hon visste: ett barn växte innanför kappan, ett nytt barn, som hade väckt nytt hopp. Hos henne, kanske även hos John. Han hade i alla fall lyst upp, när hon berättade. Men det hade varit försent för hopp. Leendet hade förvridits av en host­ attack, som steg ur bröstet, tjock och bubblande. Hon hade känt igen den. Hon kunde höra Harry i den, där han låg i kökssoffan, utan hopp. För henne och John hade det också varit försent. Ögonblicken av ömhet, som brukat ge dem styrka, förvandlades till sin motsats, korta svar och sneda blickar; det verkade inte finnas kraft till annat. Stunderna då de mötts i längtan och kärlek hade för länge sedan förtvinat i kraftlöshet och ångestsvett.

Kanske var det i själva verket då hon hade börjat lossna, inte överlagt och av viljekraft, utan av rädsla för lidandet. Så hade hon fått ännu ett svek att bära på – sveket mot sina drömmar, mot sina förhoppningar, sveket mot den som hon trott var hon, Ingeborg. Hon hade inte fullföljt sitt liv.

Hade det varit ett förhastat beslut?

18

Ja, ett flyktbeslut hade det varit – men det enda beslut hon kunde ta, det enda hon ville ta. Det enda beslut som kunde innebära ett börja om, ett komma tillbaka, ett komma hem. Vid Johns kista, med händerna knäppta över det nya barnet, hade hon känt en obegripligt stark hemlängtan, trots att hon inte visste om hon hade ett hem att längta till.

Vinden tog i och vred mot nord. Livbåten erbjöd inte längre tillräckligt skydd, hon frös. På styrbordssidan var det nog bättre lä, men Vinga ville hon inte missa, så hon stod kvar.

Kappan var i kraftigt ylle och borde ha värmt, men vinden, råfuktig höstvind, trängde in under halslinningen och svepte in under kappfållen.

Fartyget närmar sig hamninloppet. Hon förflyttar sig från sida till sida, från babord till styrbord och tillbaka igen. I bröstet växer en högtidlig oro.

Hon är snart hemma, åtminstone geografiskt. Hon närmar sig sin stad, vill låta ögonen minnas åt henne. Först södra skärgårdens kobbar och öar: Brännö, Känsö med karantänbyggnaderna, ser för sin inre blick Styrsö med de förnäma sommarvillorna som fluffiga maränger vid strandkanten och längst söderut Kungsö.

Klart vatten och vita sandstränder mellan klipporna. En osanno­ lik Bohusö.

Osannolik hade också den sommaren varit, då hon sprang med brickor mellan borden på Götiska Förbundets restaurang.

Nästan vuxen och betrodd. Och alla ljusklädda badgäster som kom med skärgårdsbåten, vit och full av sommar. Och alla seglare, som hoppade iland vid bryggorna. Och alla skratten, sommarskratten, ljusa och semesterlätta. Och vikens vatten som solglittrade från juni till september.

Hade minnet av den sommaren kanske legat gömt i hennes undermedvetna, lockat och övertalat.

Allt hon ser anstränger hon sig att binda fast vid det hon tror sig minnas: Älvsborgs fästning, mer pittoresk än hotfull. Desto 19

mer krigiskt ter sig Carnegie, sockerbruket, med sina murar och krenelerade torn, pampigt. På södra stranden växer sig Sjöbergen höga och vilda, så gott som obebodda. På motsatta sidan Färjenäs och Karl IX:s skog, som står med kala spretiga trädkronor så här års, inte så imponerande, men välgörande lugn, innan de stora varven intar blickfältet.

Namnen minns hon, hur de brukade uttalas med respekt och en viss göteborgsk självkänsla: Eriksberg, Lindholmen, Götaverken.

De väldiga kranarna står på vakt vid kajerna, när de inte svänger sina armar över hamnbassänger, flytdockor och fartygsskrov. Slamret, gnisslet, rasslandet, fräsljudet från svetsarna, de regelbundna slagen av nithamrar mot plåt segrar över mullret från Kungsholms dova motorer.

Hennes sinnen står vidöppna. Ögonen är fuktiga av återvändandets vemod. Senast om någon timme skall hon ta steget ut på landgången.

20

Göteborg, februari 1918. Gillis har fyllt sexton år och i maj, om bara ett par månader, skall han ta realen. Han är den enda i sin familj som fått förmånen att studera. Magistern menar att han är begåvad, att han kan bli något, om han får möjlighet att läsa vidare. Men drömmarna går i kras när pappa Johan plötsligt dör.

Gillis tvingas avsluta studierna för att försörja sin mamma och storasyster; han är nu att betrakta som herrn i huset, den som har ansvaret – trots att han är yngst i familjen. Om Ingeborg varit där hade hon vetat exakt vad de skulle göra, med sin fantasi, sina galna upptåg och märkliga idéer. Men hon har ”flytt” till Amerika och har aldrig skickat så mycket som ett kort.

Spanska sjukan, ständig oro för att klara uppehället och en längtan efter det som aldrig blev upptar Gillis liv.

Men ändå finns det där – hoppet. Kanske, kanske ändå, att drömmar kan bli verklighet …

Torra tårar torkar aldrig är en berättelse inspirerad av den verklige Gillis, författarens egen far. Boken är ett trovärdigt Göteborgsporträtt och en gripande relationsroman – om ett Sverige för hundra år sedan.

www.vistoforlag.se