Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Niklas Hallin
Omslagsdesign: Niklas Hallin Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-079-2
Kan jag inte tända kärlek –
Då skall jag vålla skräck FRANKENSTEIN
Marcus Aurelius var kejsare över det Romerska riket från år 161 till 180 i vår tideräkning. Han ansågs redan under sin livstid vara en ovanligt klok och rättvis kejsare, och en bidragande anledning till det var hans stora intresse för filosofi. Han räknas idag till de romerska stoikerna, vars filosofi fokuserade på strikt och personlig etisk excellens.
Epiktetos var en grekisk slav som levde under det första århundradet. Han lyckades erhålla sin frihet, lärde ut filosofi i Rom och återvände efterhand till Grekland där han grundade en filosofiskola. Hans stil och texter gjorde ett djupt intryck på Marcus Aurelius, även om det är osannolikt att de två någonsin träffades.
Augustinus var en kristen filosof och teolog som levde i Nordafrika under 300-talet. Hans tankar och idéer formar den kristna kyrkan än idag, inte minst läran om arvsynden och Guds nåd. Dessa två koncept arbetade han sig fram till under sin karriär och de kom att bli centrala grundsatser inom kristendomen.
Återberättad av Astrid Märkvärdig
solen är framme och marken kryllar av kryp och oknytt, då stänger nattglim sina kronblad. En blyg liten blomma ser till att hålla sig gömd under dagens tumult. Men när skymningen väl har rullat in och dagens alla varelser har återvänt till sina bon, när oväsendet har lagt sig och nattens ro har återtagit landet, då är det dags för nattglim att blomma ut. När ingen tittar öppnar den sina vackra, vita blommor, vars kronblad delar sig i två och glider mot en ljus rosa i kanterna. Nattglim är en hemlighetsfull växt – inte snar att visa upp vad den har att erbjuda. Dagsfolket kallar den för ogräs. Men om du stannar kvar efter solnedgången, om du sitter tyst och tålmodigt och väntar tills den är redo, då kan du få bevittna hur nattglim visar upp sin dolda skönhet.
Prinsessan Persefone stirrade storögt på den slutna växten. Hon var mitt i sitt livs upptäcktsfärd, när hon under skogens tunga skuggor fann att hennes raka stig var försvunnen. Åh ve! Ve, för att säga hur en skog kan skrämmas, hur den i tanken växer sig vild och hård. Persefone sprang ett par steg och sökte efter sin mor. Men skördedrottningen Demeter, hon som bär frukt i sin famn, hade redan gått
vidare, och Persefone var ensam kvar vid nattglimmen. Hon hade dröjt för länge vid de blyga blommorna. Hon snabbade på stegen och kom ut i en öppen glänta. Grönskan bredde ut sig omkring henne i överdåd. Solen blänkte genom bladverket. Persefone ville lära sig allt som gick att lära sig om sin mors drottningdöme, om växternas rike, men hennes ben var korta och hennes ögon behövde få tid att ta in alla nya intryck. Hon tyckte sig höra moderns fotsteg längre fram, bortom ett par buskar, och hon var just på väg att springa ikapp när hon märkte hur någonting rörde sig under gräset alldeles nära. Det låg ingenting särskilt anmärkningsvärt i det, och Persefone tyckte inte att det var mycket ovanligt att få bevittna hur naturen vältrade sig, men när marken vid hennes fötter började bukta till en bula glömde hon genast bort sin mamma ännu en gång och stannade upp för att titta närmare. Mycket riktigt: Det var någonting som tryckte sig upp underifrån! Skulle en kraftig grodd bryta sig igenom jordytan och bli ett skott? Persefone hukade sig ner för att se närmare. Hon ville lära sig allt som gick att lära sig. Var fanns växterna innan de växte upp?
Hon kände inte till svaret.
Och så plötsligt! Jordytan gav vika och ett litet barns huvud dök upp ur leran! Persefone trillade baklänges och kunde inte begripa vad hon såg. En pojke! Inte alls ett skott, utan en pojke med lortiga kinder och rufsigt hår. Pojken satte sig pladask i lerpölen och log med hela ansiktet. Hans kinder blev till runda kuddar, hans ögon klämdes ihop, och två vita rader av sylvassa tänder blottades. Torra löv och kvistar stack fram ur hans mörka hår. Han hade till och med svart lera mellan tänderna! Persefone var förnärmad och blängde på honom med avsmak.
Men lerbarnets leende var så allomfattande att det var omöjligt att motstå. Snart kände Persefone hur det ryckte i hennes egna mungipor.
– Vem är du? frågade hon.
Pojken svarade inte. Han bara tittade på henne. Han tuggade sakta på ett gruskorn.
– Kan du inte prata?
Återigen, inget svar. Men pojken sträckte ut sin hand, med knubbiga fingrar och smuts under naglarna. Och som han log! Persefone försäkrade sig om att hennes mor var utom synhåll. Hennes egen hand var rentvättad och väldoftande. De två främlingarna sträckte sig för att nå varandra.
I sista stund dök Demeter upp. Hon grep tag om sin dotter och drog henne till sig.
– Bry dig inte om den där, sa Demeter. Han har ingenting gott att erbjuda oss.
Hon ledde Persefone tillbaka mot stigen, men Persefone böjde på nacken för att se efter honom. Hennes hjärta kved för pojken som blev ensam kvar.
– Vem var han, mamma?
Demeter gick en stund i tystnad.
– Det där var Hades, den mörkhårige, sa hon. Han som har många gäster. Hans domän är de dödas rike. Vi som värderar livet bör undvika honom. Han är livets fiende.
Nu var det Persefones tur att vara tyst en stund. Det snurrade i hennes unga huvud. Vad menades med de dödas rike? Döden, vad är det? Allt Persefone kände till var livet.
– Men, sa hon till slut, blommorna växer ju upp ur marken. Var finns blommorna innan de växer upp?
Var finns de? Persefone föreställde sig en hel värld av mörker; en dold värld utan sol och utan liv; självaste motpolen till allt hon kände till. Var det inte från just denna värld som drottningens grönska framskred? Den unga prinsessan blev genast förtjust i tanken på ett förbjudet mörker, som var källan till allt liv. Men hennes mor svarade:
– Livet kommer från solen och från vattnet. Det viktiga för oss, för dig och för mig, är de vackra blommorna som slår ut ovan jord. Fördjupa dig inte i deras oädla ursprung, mitt barn. Det förstör skönheten.
Månen var en skära på natthimlen. Persefone låg vaken och stirrade på den. Sömnen ville inte komma; det fanns så mycket mer att lära sig om pojken från underjorden. Hon sneglade på sin sovande moder. Ett helt mysterium! Persefone smet iväg i natten.
Hon hittade snabbt tillbaka till gläntan och gömde sig bakom en trädstam. Den märkliga pojken, Hades … han satt med tummen i munnen och beundrade stjärnorna. Den ensamme – vem var han? Persefone steg ut från sitt gömställe. När Hades fick syn på henne lyste hela hans ansikte upp. Han gjorde genast en glädjedans, som slutade i en fladdrig kullerbytta vid hennes fötter. Persefone fnissade och räckte ut sin hand en andra gång. Hades greppade den omedelbums.
Jorden svalde dem.
Persefone for i rasande fart, ner, ner, ner i mörkret. Hon höll Hades hand hela vägen.
De landade i en stor grotta. Ett enormt, välvt tak; droppstenar i alla tänkbara former. Ljudet av avlägset vatten. Ekon, ekon, så många ekon. Persefone hade aldrig varit inomhus i hela sitt liv. Hennes ögon blev stora. Vilken magisk plats! Så annorlunda från livet på ytan. Hades sprudlade. Han var ivrig att få visa upp sitt kungadöme. Grottorna glittrade av tusentals kristaller; ädelstenar växte i bergsväggarna. Stråk av dyrbara mineraler flöt fram i stenen. Underjordens enorma rikedom.
Hades tultade runt på sina korta ben. Han pekade stolt ut särskilt fina juveler. Då och då grep han tag i Persefones hand, eller i hennes klänningsärm, och drog henne med sig till nya delar av grottsystemet. Persefone var överväldigad av hur storslaget det var. Efter ett tag blev hon trött, och Hades letade raskt upp lite frukt att bjuda på. Han bröt ett granatäpple i två halvor och gav den ena till Persefone.
Underjordens prins tryckte ner hela ansiktet i sin halva. Persefone ville helst undvika att söla ner sina kläder. Hon petade ut ett par
kärnor med fingrarna och började suga på det röda fruktköttet. Längst in i kärnan hittade hon ett hårt litet gryn. Det satt ett vitt frö inbäddat i allt det mjuka. Ett frö! Persefone undrade vad det var till för. Var detta fruktens hemlighet? Var fanns växterna innan de växte upp?
Hades var redan otålig att få fortsätta deras rundtur. Han hoppade upp och ner på stället.
De kom till en ny grottsal, som var mörkare och kallare än de tidigare. Persefone hörde en klagande vind i fjärran. Den växte sig allt starkare, som om de närmade sig källan. Hon började känna sig illa till mods. Vinden lät mer och mer som skrik. Vart var de på väg?
Hades var ivrigare än någonsin. Han ville visa upp sitt favoritställe. De följde ljudet av skriken hela vägen fram till straffångarnas koloni. Till Tartaros, tortyrens vidsträckta fängelsefält. Skräckkammaren. Plågans håla, lidandets lustgård. Persefone stannade tvärt. Hon ville genast därifrån.
Det stod en man vid hennes fötter, en ålderdomlig man; han var så undernärd att hans revben trängde fram som rötterna under ett uråldrigt träd. Och över hans huvud, precis utom räckhåll för honom, hängde feta klasar av ljuva vindruvor. Mannen var naken. Utsvulten. Han stod till hälften nersänkt i en kall sjö. Hans buk var en tom holk, hans hårda höftknotor stack upp över vattenytan som grynnor. Hans mun … Hans mun var ett svart hål, utan en droppe fukt kvar. Hans tunga var som läder. Han sträckte sina sköra fingrar mot bären – men förgäves. Han var besatt av dem, kunde inte tänka på annat, men druvorna förblev helt orörda. Persefone stod inte ut med att titta.
Men när hon vände sig bort såg hon genast en annan man, en eländig träl som tappert släpade ett helt klippblock upp för sidan av ett berg. Hans händer blödde, hans muskler darrade, varje steg han tog kostade en evighet. Hans kropp var en maskin av kött, musklerna vred sig som rep under hans uppfläkta hud, svett och blod och gulaktigt var flödade ur öppna sår utmed hans liv. Flugor surrade i såren, men han kunde inte slå bort dem utan att släppa stenen. Och
så, oundvikligen, medan Persefone såg på, slant den olycklige i sitt grepp – och stenen rasade ner till sluttningens fot.
En grupp unga kvinnor gick förbi. De var insmetade i sot och avföring från topp till tå. De var nakna, eller iklädda trasor, och deras bröst hängde ut som oljiga svulster. Giftet dröp ur deras blåsvarta bröstvårtor. Men i sina svärtade armar bar de krukor med rent badvatten. Persefone följde dem med blicken, och såg till sin fasa hur de tömde sina kärl i ett badkar utan botten. Vattnet rann ut, kvinnorna grät, och sedan påbörjade de sin långa färd för att hämta nytt.
Persefone stirrade på Hades. Vad var meningen med allt detta! Det var grymhet hon aldrig kunnat föreställa sig. Men prinsen, den fräckingen, bara skrattade. Han pekade på de lidande, applåderade och skrattade. Han skrattade och skrattade åt gudarnas komedi. Persefone grep tag om hans arm för att rycka till sig honom.
– Vilka är de olyckliga? krävde hon. Vilka är de? Vad är det som pågår?
Hades kunde inte svara med ord. Han satte igång med en tyst pantomim, där han grep sig om halsen och föll baklänges. Hans ögon rullade upp och han lät tungan hänga slappt ur munnen. Han låg stilla så länge han förmådde, innan han greps av ännu ett skrattanfall. Persefone var förkrossad. Hon hade för första gången fått lära sig om döden.
•
Månskäran var ännu synlig på himlavalvet när Demeter upptäckte att hennes dotter var försvunnen. Skördedrottningen skyndade sig tillbaka till gläntan.
Långt under ytan sprang Persefone så fort hon kunde genom ändlösa tunnlar. Hon kunde inte låta mörkrets prins fånga henne! Hon hörde hans skratt och nakna fötter bakom sig. Tortyren hon
hade åskådat! Hon var fast i en förvriden spegelbild av landet ovan, en skuggvärld, en anti-värld, precis som hennes moder hade varnat henne om. Och sanningen, den grymma sanningen! Straffångarna! Se dem som lyckliga, Persefone! De är inte vilsna; deras sysslor har syften som ingen annans – de är visare än du. Livets enda sanning: döden. Kroppens enda öde: lidandet. Persefone skrek ut sin förtvivlan. Hon måste hitta ut ur avgrundsmörkret. Hon hörde hemma i solskenet!
Och plötsligt stod hennes mor framför henne. Persefone kastade sig genast in i moderns famn och lät sig omslutas av den varma omsorgen. Hon var räddad!
Drottning Demeter började bära sin dotter upp ur underjorden, tillbaka till solskenet. Men Persefone kunde inte hjälpa att kasta blickar bakåt. Hennes hjärta kved återigen för pojken Hades som blev lämnad kvar i ensamheten. Hades, som hade varit så glad och sprallig i hennes sällskap, sjönk nu ihop och satte sig stillsamt på marken. Hade han inga vänner alls här nere? Att så mycket översvallande livsglädje kunde rymmas i en så liten kropp! Men här nere i mörkret, vart kunde den ta vägen?
Persefone bad sin mor att stanna upp. Kunde de göra någonting för djävulsbarnet?
Demeter frågade om hon hade ätit någonting från underjorden. Persefone skakade på huvudet, men sedan mindes hon granatäpplet. Frukt från de dödas rike. Mat. Den hade upptagits i hennes kropp nu – blivit en del av henne. Skulle hon någonsin kunna lämna underjorden bakom sig? Nej. Hon var fast. Hon bar en liten bit av dödsriket inom sig. Hon var nu ett väsen av båda världar.
En fot i gräset och en i graven.
Persefone skuttade ut ur sin moders famn och gick tillbaka till lilla Hades. Hon tog tag i hans hand och lovade att hon skulle komma och hälsa på honom då och då. De kunde leka tillsammans. Utforska tunnlar och grottor som bara fortsatte och fortsatte. Vid hennes löfte förångades Hades vemod omedelbart. Han började dansa runt henne och kyssa hennes händer och kinder. Persefone kunde inte
låta bli att själv skratta. Där och då förseglade de en vänskap för resten av sina dagar.
När Demeter tog Persefones hand för att ta med henne upp i solvärlden knackade Hades flickan på axeln en sista gång. Han höll fram en knuten näve. Persefone öppnade sin egen hand, och Hades hällde ner sin avskedsgåva: en handfull kärnor från granatäpplet. Skördedrottningen Demeter log förstående och tog med sin dotter ut ur de dödas rike.
De återvände till sitt liv i solens sken. Demeter visade Persefone hur hon kunde plantera sina frön i marken. De skulle gro helt av sig själva i den svarta jorden, och förvandlas till fullvuxna växter. Modern och dottern satte tillsammans ett granatäppelträd i gläntans mitt.
Trädet växte med åren, högre och högre, det lyfte sina grenar uppåt, mot solen. Strålande, röda frukter dök upp från dess grenar, i tribut till Demeters grönskande rike. Men samtidigt sträckte trädet sina rötter långt ner i underjorden, djupare och djupare, ner i det svarta, ner i Hades djupa håla. Ett enkelt frö: början till allting. Ett enkelt frö, som gror i gränslandet mellan de två världarna, på spegelns kant, på tröskeln mellan ljuset och mörkret. Demeters domäner. Hades herradöme. Och gränslandet däremellan, som blev prinsessan Persefones helt eget paradis.
– Ingen kommer förstå det här, sa Frid Fyrtorn och lade ner Astrids sidor på arbetsbänken.
Astrid Märkvärdig tittade ner på sitt manuskript. De satt i Pellegrin Pladasks lilla boktryckeri. Frid var boktryckarens unga lärling, och Astrid hade sett till att anlända tidigt på morgonen för att få träffa just honom, istället för den trångsynta gamla mästaren.
– Det är som din vän jag säger det här, Astrid. Du måste hitta något sätt att göra dig själv mer begriplig.
Stackars Frid. Han ville så gärna vara till lags. Men han kunde inte med att gå emot strömmen, ens för att hjälpa en vän. Vad skulle han ta sig till, när viljorna blev motstridiga? Astrid blev obekväm. Utan hennes inblandning hade han fått lov att leva fridfullt. Hon plågade honom mot sin vilja, och det bekymrade henne.
– Det kanske är ni andra som måste lära er att begripa …, försökte hon.
Hon som hade skuttat så hoppfullt mellan stadens vimlande morgongränder och nyvakna tak. Hon som hade hoppat så skuttfullt upp för trappstegen till tryckeriet. Världen var hennes när hon tryckte sin sagosamling mot bröstet. Men här möttes hon nu av en oförståelse som hon själv inte kunde förstå.
– Jag kan inte lämna ditt slott, sa Astrid ursäktande.
– Jag vet.
Hon hörde hur gångjärnen till dörren började gnissla, och hur monstrets beniga fötter släpades över golvet där ute. När hon ännu en gång tittade upp från sitt gömställe var dörren stängd.
Lilla fröken Astrid Märkvärdig, har du din fars namn att leva upp till? Ingen vill läsa din bok, ingen förstår ens vad du säger. Du bär din ensamhet som snigeln bär sitt hus. Men när det är dags att utkora en offerbrud att blidka odjuret som sprider skräck och farsot i bygden, då är det du som står först på tur!
Du tror väl inte på monster, Astrid? Ett vidunder, verkligen? En levande-död, lidandet har gjort honom grym? Det är bara skrock och skrå och hittepå! Fast kanske är du ändå rätt person? Sagoforskaren. Sägensamlerskan. Mytologiexperten. Om det är någon som vet allt om monster och vidunder så är det väl du, Astrid Märkvärdig?
Men vad vet du om kärlek?
Nattglim är en saga om människor och monster, om dagsljusets gemenskap och nattmörkrets förfrämligande, om livets slut och slutmål. Etik och erotik. Stoicism och sado-masochism. Monstermoral, hednisk hedonism och filosofi från gravkammaren.
www.vistoforlag.se