KLAS ÖSTERGREN I SAMTAL MED
STEPHEN FARRAN-LEE POLARIS
© Klas Östergren och Stephen Farran-Lee Omslag av Miroslav Šokčić Sättning Richard Persson, RPform Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB Printed in Sweden 2023 isbn 978-91-8066-059-4 www.bokforlagetpolaris.se
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
Förord
det har nu gått sexton år sedan intervjuboken Östergren om Östergren kom ut, och jag tyckte av olika skäl att det var dags för en uppdatering. Den slutade med en intervju om Orkanpartyt, och sedan dess har Klas Östergren kommit in i en andra andning och skrivit flera av sina mest betydande verk, inte minst Renegater, den sista och avslutande delen på det som har blivit en av vår tids stora romansviter. Det säger sig självt att det ställer till problem när man vill uppdatera en bok av det här slaget. Ska man retro aktivt gå in och justera frågor för att man har blivit en halv generation äldre och för att världen, litteraturen och man själv till stora delar har blivit annorlunda? Ska man lägga in brasklappar i texten om att nu gäller det helt andra villkor för den svenska bokmarknaden? (Det känns nästan spöklikt att när den här boken blev till var ljudböcker fortfarande bara en mycket otymplig och dyr form av utgivning, där man med fara för sitt eget och andras liv fick byta cd upprepade gånger i hög fart i bilen.) 5
Det låter sig inte göras. Så jag har valt att »låta stå«, som det hette i skolan när vi skrev med krita på tavlan. Nackdelarna är uppenbara. Delar av texten kan uppfattas som oinformerad, av det enkla skäl jag antydde ovan: världen är högst annorlunda än när intervjuerna gjordes. Men det finns fördelar också. Genom att inte lägga tillrätta kanske läsaren kan känna något av den uppriktiga nyfikenhet som uppstår när en entusiastisk läsare får första riktiga chansen att ställa alla de där naiva frågorna som man ältat med likasinnade. Huruvida författaren själv hade bott på Hornsgatan, och hur mycket av hans eget liv har flutit in i Fantomerna och varför skrevs den då och varför just så? Risken med en tidsmässig justering är att en del av den eventuella fräschören försvinner, att man retuscherar och stryker över. Det har jag velat undvika. Det jag skrev i förordet till den utgåvan gäller i högsta grad fortfarande. Om jag tillåts det egentligen oförlåtliga tilltaget att citera mig själv: »Det finns ett engelskt uttryck som likt många andra engelska uttryck har smugit sig in i det svenska språket, direktöversatt eller inte översatt alls: defining, alltså en upplevelse eller en händelse som för en tid eller grupp människor är en sant genuin erfarenhet. Alltså något som sammanfattar en tid eller en generation, en sorts avgränsning och bestämning. Ett uttryck som är lika obestämt som exakt. För mig betyder det någon eller något som talar till 6
väldigt många människor på ett sätt som gör att de känner sig sedda och verkliga, att de känner igen sin egen tid och hur den gått ifrån dem. Klas Östergren är en sådan författare. Han har på många sätt bestämt mig som läsare. Vi är ganska många födda på femtiotalet och sextiotalet som likt Hjalmar Söderberg om August Strindberg kunde tala om Klas Östergren som ’vår ungdoms ljus’. Han har alltid funnits där, sedan vi först började läsa på allvar.« Även om det ovanstående är lika sant i dag för min egen del, är det är oundvikligen så att denna bok sönderfaller i två delar. Den »gamla« utgåvan löper alltså fram till 2007, samma år som Orkanpartyt kom ut. Den bygger på en rad intervjuer som jag gjorde med författaren under vintern och våren samma år. Sedan förändrades en hel del i relationen oss emellan. Jag började arbeta på Albert Bonniers förlag 2008, och där började en annan sorts samarbete. Jag redigerade Den sista cigarretten, och har sedan dess varit hans förläggare på tre olika förlag. Den yrkesmässiga förbindelsen har därmed djupnat, den privata likaså. Och självklart sätter det en prägel på hur samtalet löper, det finns en uppenbar risk för att intervjuaren ser alltför många självklarheter i de frågeställningar som är tänkbara kring vissa verk, av det enkla skälet att det har man redan avhandlat under arbetet med boken, och därför av hemmablindhet inte ställt frågorna. Rätt eller fel så har jag ändå valt att inte dela in denna utökade Östergren om Östergren i en »Del 1« och »Del 2«. 7
Inte så att det kan vara väldigt tydligt för en läsare av denna bok. Men för att det vore att dela upp Klas Östergrens litteratur på ett konstgjort sätt i olika avsnitt. Som med alla stora författarskap finns det en förbluffande kontinuitet i den konstnärliga idén, och att jag därför inte velat dra artificiella gränser i det skrivna. Jag hoppas hursomhelst att denna nya utgåva ska ha en del att ge vad gäller att förstå hur författaren gör stilistiska, formmässiga och moraliska val – mer eller mindre medvetet – och på vilket sätt konstnären resonerar kring hur fantasi och verklighet förhåller sig till varandra. Jag skulle vilja hävda att Klas Östergren har en hel del att tillföra diskussionen om dessa poler i litteraturen. Han gillar inte att föra litterära debatter. Men hans litteratur är så att säga inlägg nog. För att citera Martina Montelius recension av I en skog av sumak: »Mer än något annat är den här romanen ett bevis på att romanen fortfarande finns.« I en diskussion om var den svenska litteraturen ska befinna sig, som tycks ha fastnat i en autofiktiv fåra, är det ett viktigt konstaterande. De nya intervjuerna är gjorda vid ett par tillfällen under försommaren 2023, med ett undantag, och det är intervjun om Renegater (och vissa tillägg om Gangsters) som gjordes till en pocket som huvudsakligen spreds som pr-material i samband med utgivningen av romanen hösten 2020, med titeln Klas Östergren om Henry Morgan, och som innehöll intervjuerna om alla tre delarna. Stephen Farran-Lee, juli 2023 8
Södra Latin
Stockholms skolborgar är ganska skräckinjagande monument. Stora bestar i tegel med öppna gårdar av varierande storlek. Skräckexemplet är Östra Real på Karla vägen vid Östermalm. Jag har aldrig gått i den skolan själv, men när jag hämtar min yngsta dotter på hennes basketträning där, känner jag hur jag skrumpnar inuti under den evighetslånga vandringen över skolgårdens tundra. Skolbyggnaden verkar bli tio meter högre för varje steg, och stegen blir många innan man är framme vid porten. När man väl inträder har allt hopp farit. Lika illa är det med min gamla högstadieskola Matteus på Vanadisvägen i Vasastan. Berömd, för att inte säga beryktad, för sina förmanande tänkespråk i en fris strax under taket, som gjorda för att skicka ut en götisk ungdom till strid för fäderneslandet: »Den till starka drycker haver lust varder aldrig vis«, »Älska ditt fosterland, lev och dö för dess ära«, »Långa år få gälda vad stunden brutit«, »Herrens fruktan är vishetens begynnelse«. Alla dessa anstalter byggdes årtiondena kring förra 9
sekelskiftet, för att möta en snabb befolkningsökning i huvudstaden, och för att göra allvar av allt vackert tal om folkbildning. Till utseendet nästan identiska folkskolebyggnader och läroverk sköt upp som svampar ur jorden. Södra Latin utgör inget undantag. Även om skolan som sådan har en historia som går tillbaka ända till stormaktstiden, till 1654 närmare bestämt, så är skolbyggnaden från 1891, byggd i samma röda tegel och stöpt i ungefär samma grundform som alla de andra stockholmsskolorna. (Den har en tvilling i Norra Real i Vasastan.) Skolgården är stor och ligger vidöppen framför entrén och den tre våningar höga fasaden åt söder. Men det är ändå något som är fundamentalt annorlunda med Södra Latin. Den är lika imposant, för att inte säga pompös, som de andra tegelborgarna. Men den gömmer sig på ett märkligt sätt. Trots att den ligger mitt i Söders nya kommersiella centrum strax intill Götgatan och Medborgarplatsen så är den egendomligt osynlig däruppe på höjden, på den klippa som utgör södra spetsen av Mariaberget. Inte ens om man står i jämnhöjd med den på Sankt Paulsgatan är skolan särskilt lätt att se. Man måste gå Ragvaldsgatan hela vägen fram innan man riktigt får syn på den. Det är som om den vände ryggen åt världen och ville ha himlen som granne snarare än gatan. Det där är naturligtvis önsketänkande. Riktigt så vackert var det inte. Södra Latin, eller »Högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm«, som det hette på den 10
gamla onda tiden, har naturligtvis haft sin beskärda del av as till lärare som alla andra skolor. Faktum är att en del av skolscenerna i Hets spelades in på Södra Latin, vilket är en händelse som ser ut som en tanke. Men från 40-talet och framåt vilar det något av ljus upphöjdhet över Södra Latin, på ett sätt som kan vara inte så lite irriterande för dem som inte gått där. Legendarisk är elevföreningen E.V., Enighet och Vänskap, som hade sin stora blomstringsperiod på 40- och 50-talen, och i synnerhet den uppsättning av William Saroyans På andra sidan morgondagen som spelades på E.V:s högtidssammankomst den 16 december 1948. I ensemblen medverkade sinologen och dubbla Augustpristagaren Cecilia Lindqvist (som då hette Norman), Claes Wirsén, Gunnar Oldin och Bo Holmqvist, (som alla skulle hamna på tv), samt Bo Grandien och Tomas Tranströmer. Uppsättningen regisserades av en före detta Södra Latinare, Jan-Olof Strandberg. Han hade börjat på Dramatens elevskola och hade lyckats förmå två kompisar därifrån att spela huvudrollerna. Egentligen var det förbjudet för dem att medverka i uppsättningar utanför elevskolan, så de spelade under pseudonymerna Eskil Öst och Åke Rupert. Det var Max von Sydow och Lars Ekborg. Det var med andra ord på Södra Latin allting hände. Stig Dagerman tog sin studentexamen där i början av fyrtiotalet, samma år som P. O. Sundman. Det var också på Södra Latin beslutet togs en gång i slutet av fyrtiotalet om att starta en litterär tidskrift för gymnasieung11
dom, som skulle bekostas av farbröderna på Bonniers. Södra Latinarna Clas Engström, Tomas Tranströmer, Sven Lindqvist och Lasse Bergström utgjorde kärnan i redaktionen för denna unglitterära tidskrift, som fick det obetalbara namnet Medan Lagrarna Gro, gemenligen kallad MLG. På skolan fanns också elevtidningen LOKE, grundad på trettiotalet, där Tomas Tranströmer debuterade. Denna generation av elever satte så att säga tonen för vad Södra Latin skulle representera, och den framstår än i dag som en nästan overklig koncentration av begåvningar. Men även tjugo år efter att den tagit studenten kunde man iaktta en liknande konstnärlig överhettning. De så kallade »djäknespelen«, sångspel med gamla traditioner och enbart män i rollerna, togs upp igen i början av sjuttiotalet. Även E.V. fick en renässans, och LOKE började komma ut igen efter ett femton år långt uppehåll. En av de mest drivande i kretsen kring E.V., och sträng sånginstruktör i djäknespelen var Thomas Jennefelt, numera framstående kompositör. Han gjorde bland annat ett minnesvärt framträdande med den egna lyriska kompositionen »Slå inte i dörren när ni går«. Dessa morgonsamlingar på fredagarna var det tydligaste exemplet på det estetiska överskott som alstrades på Södra Latin i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Oftast bestod de av diktuppläsningar och sång, inte minst av skolans egen Grupp 8-cirkel. Det var den tiden. Men man kunde också samlas kring ett besök 12
utifrån, och då kunde samlingen bli en ren happening, avsiktligt eller oavsiktligt. I boken som framställdes till Södra Latins 350-årsjubileum återger Jens Rydström – som var ansvarig för fredagssamlingarna och senare blev lärare vid skolan – ett tillfälle som mer än andra har gått till historien. Skolan hade fått besök av en senig man i svarta trikåer. Han var fakir, och kallade sig Salama, han slukade eld och körde spikar genom kroppen. En del av publiken flydde i panik. Jens Rydströms inlevelse till trots finns en ännu mer målande beskrivning av fakirens besök, nedskriven av ett annat vittne i publiken. Här har den trikåklädda besten fått ett litterärt nom de plume, El Salami: Det var fredag och det var den dag då skolan samlades i aulan för att delta i morgonsamlingen. Det var annorlunda samlingar. De gamla religiösa trollkarlarna var utbytta mot nya stjärnor. Sekulariseringen hade sopat undan alla psalmböcker och närvarolistor. Så roligt hade vi. /…/ Han var ett monstrum. Spelade upp den där fantastiska scenen ur stumfilmsversionen av Dr. Jekyll och Mr. Hyde från 20-talet. Han hoppade upp i luften, skrek av smärta, gjorde en dålig volt och landade på golvet med ett brak. Samtidigt drog han tjocka kedjor genom armarna, utan att en endaste droppe blod visade sig. Och så höll han på i en halvtimme. Publiken var upp-
13
lagd för finalnumret. Ur sin slitna resväska slet han upp
ett långt svärd och började dra det över tungan. Han sa att om han inte fuktade svärdet ordentligt innan han slukade det, skulle det fastna i tarmarna och dra dem med sig upp. Och ingen kunde se annat än hans gröt av tarmar välla ut ur munnen för att bilda en slingrande hög vid hans fötter. Så började han sluka det blanka svärdet. Centimeter för centimeter försvann av stålet ner i hans strupe. Och då bara skaftet sågs guppa upp och ned i munnen, gick han och hämtade en stor slägga från resväskan. Han räckte fram släggan till en flicka ur publiken och bad henne slå allt vad hon orkade på svärdets skaft. Hon skulle försöka slå det i botten, menade han. Och det gjorde hon. Hon slog med saftiga rallarslag på svärdet som guppade lugnt och stilla i El Salamis hals. Publiken tjöt av inbillad smärta. Salami teg. Det var finalen på showen. Och ingen var missbelåten. El Salami var det äckligaste som skådats, och ingen skulle hädanefter förknippa hans namn med någon korv. Så äcklig korv fanns bara inte.
Flickan med släggan var troligen Irene Andersson, eller möjligen Johanna Hellsing. Vittnet var i alla fall Klas Östergren. Romanen heter Attila. Klas Östergren var tillsammans med Thomas Jennefelt redaktörer för 1973 års nummer av LOKE. Jennefelt bidrog med en text om de musikaliska dragen i Tranströmers poesi, Bodil Persson presenterade dramatikelever14
nas uppsättning av Lysistrate och Klas Östergren skrev en essä om Leonard Cohen. En nästan skräckinjagande mogen läsning, med självklara referenser till T. S. Eliot och Paul Eluard. Begåvningarna spretade åt alla håll på den här tiden, som begåvningar brukar göra. Musiken var ännu inget självklart val för Jennefelt, han ville lika gärna bli poet. Och Klas Östergren tecknade och målade hängivet. Men när platsen som ledare för litteraturcirkeln blev vakant, så var Östergren ändå det självklara valet. Thomas Jennefelt minns att han uppfattade sin vän som flera steg före redan då, en färdig konstnär i de sena tonåren. Det var liksom inget snack om saken. Och faktum är att Klas Östergren redan året innan de gjorde LOKE tillsammans hade skickat in ett första manuskript till Bonniers: Lilla Essingen 4/10 Redaktion, Vill gärna veta om Ni är intresserade av min »samling« trots bokkriser och andra spöken. Hör av er snarast. Hälsningar, Klas Östergren Strålgatan 12 112 63 Stockholm
Svaret blev lite längre, ett artigt nej tack:
15
Stockholm den 27 oktober 1972 Bäste Klas Östergren, Tack för dikterna Ni skickat till oss. Vi tycker att där finns intressanta sidor men att dessa överskuggas av ett expressionistiskt maner, som inte längre känns helt fräscht. Jag ber att få citera vår lektör: »Han borde lösa upp de aggressiva knutarna i sina dikter, öppna tonfallen i längre och mer musikaliska rader, överhuvudtaget försöka utveckla sig från den knutna och korthugget frustrerade dikten.« Vi tror alltså inte på en utgivning ännu men skulle Ni längre fram vilja skicka oss nya texter är Ni givetvis välkommen att göra så. Med vänlig hälsning Karl Otto Bonnier
Poesi, alltså. Lite överraskande för en så inbiten prosaist som Östergren. Men även om där fanns en tydlig inbjudan att återkomma, så blev det aldrig mer dikter för Klas Östergren. (Om man undantar några enstaka låttexter, till bland andra gruppen Hybris fusionsproggiga skiva från 1978, som närmast är musikarkeologi i dag.) Men han skulle inom några månader sätta i gång med sin första roman, om en ung man som går på Södra Latin och som bland många andra ting alltså får uppleva en synnerligen motbjudande fakir på skolans cen. Attila blev slutligen antagen hösten 1974. Ett författarliv hade börjat. 16
TITEL: Attila UTKOM: 7/2 1975 ÖPPNING: »Regnet gned ryggen mot var fönsterruta. Det var en fuktig kväll i början av december. Bussen gled Hantverkargatan ner mot Stadshuset. Tornet med de tre kronorna stod i regnet och svällde till en sargad fallossymbol – en kalkylerande tegelbit i tystnad – som nyfiket nosade på den tunga himlen.« HANDLING: Den unge huvudpersonen går sista året i gymnasiet. Skollivet domineras av grupparbeten och diskussioner om utvecklingen av Vietnamkriget, morgonsamlingar, luciafirande samt en visafton, där vår hjälte deklamerar Allen Ginsbergs dikt »Amerika« för en oförstående publik. På en nyårsfest med »två kalla Carneval i en plastkasse från ICA« träffar han en flicka, »ett under av blond17
het«, som är äldre än han, och bor i en egen lägenhet i Aspudden. Efter några initiala missförstånd inleder de ett förhållande, som verkar utveckla sig till en ganska lycklig tonårsförälskelse. Men redan efter några veckor börjar han känna av en tvekan hos henne att binda sig, och efter en Valborgsresa till Visby, där hon är borta på en fest med gamla vänner hela natten medan han ligger och väntar på henne, är deras korta kärlek slut. Någon vecka efter det att de kommit hem berättar hon nämligen att hon varit med en annan den natten. Hon åker tillbaka till Visby, han går raka vägen in i en depression, tappar 7,2 kilo på några veckor – »jag dog även rent fysiskt« – och tar en glädjelös examen. Under själva studentmiddagen ringer hon, förhållandet med den andre visar sig ha tagit slut redan efter en vecka, men hon tänker stanna kvar i Visby. Trots allt finns en viss ljusning i deras samtal, även om det bryts mitt i en mening för att hon inte har mer pengar att lägga i telefonautomaten. Romanen avslutas med ett lakoniskt: »Hon var bara sån.« Huvudpersonens eget öde speglas av två historiska drömscener, som romanens jag kliver in i, som genom luckor eller dörrar i verkligheten. Den första »dörren« är en bok, som jaget stulit på ett antikvariat, och som handlar om »en hjälte«. Den hjälten är hunnerhövdingen Attila och under åtta sidor lever vi med honom under hans sista natt, som också är hans bröllopsnatt, tillsammans med den vackra burgundiska kungadottern Ildiko. Attila avlider i en blodstörtning dagen efter. »På morgonen lät jag dem finna mig död.« 18
Den andra dörren är Medelhavsmuseet, där jaget gör ett besök bland de vaniljdoftande mumierna, och plötsligt befinner vi oss i en faraos grav, en farao som äter upp sina lindor, letar sig ut ur sin egen grav, träffar en arbetarkvinna på andra sidan floden från De dödas berg och förintas en andra gång i ett extatiskt kärleksmöte med henne »på pyramidens spets«.
* * * De ungdomliga ambitionerna är enorma, och metaforerna överdrivet rikliga. Men det finns redan här många tecken på Östergrens särart som författare: en mycket speciell förmåga att avlyssna vardagliga samtal och spela upp dem som dialoger i ett vardagens drama, lika meningslösa som de är betydelsefulla. I Attila finns ett fint exempel, i den medelålders chaufför, som berättar för sin unge »massäck« om när han uppvaktade en brud på kontoret. En berättelse som fortsätter i dagar eftersom han ideligen avbryter sig för att kommentera trafiken och ägna sig åt leveranserna. Det finns en självironisk udd riktad mot den allmänna högstämdheten, och i romanens lyckligaste ögonblick lyckas Klas Östergren punktera den med en glad smäll. Som i festscenen, där det första vi får se – och höra – är en man med hela huvudet djupt ned i toalettstolen: »–Tjena, sa han och sköt igen dörren. Från toaletten klingade hans mödor.« 19
Attila är en ung roman, innerligt ung, och även om de politiska diskussionerna har sin givna plats i framställningen, och skolan med de upplysta traditionerna för det mesta utgör scenen, så handlar den framför allt om kärlek. Vad annars? KRITIK: De sedvanliga klapparna på huvudet, som en debutant brukar bestås med. Den ungdomliga språk frenesin imponerade mindre än iakttagelseförmågan. Klas Östergrens metaforer beskrevs med omdömen som »sitt språks fånge snarare än dess domptör« (Arbetet), »grimaserande obegripligheter« (Sydsvenskan), »tröttande« (Dagens Nyheter). Men lika många uppskattade honom för just dem: »nog känns den som ett löfte, mitt i en vinter som envisas med att leka vår« (Caj Lundgren i SvD), »en ovanligt uppfriskande debut« (Gunilla Boëthius i AB), »uppfinningsrika inpass« (Monika Tunbäck-Hansson i G-P). Påfallande många diskuterade romanen som ett slags skolskildring snarare än kärleksroman, »stockholmsgymnasisten« Östergren togs till och med upp i tidskriften Aula av gymnasieinspektör Evald Palmlund, och fick VG, med vissa förbehåll: »Böcker som Klas Östergrens och Mats Nilssons romaner bör läsas av lärare, skolledare och föräldrar, därför att de ger en annan sorts information om skolan än den man kan få på annat håll, en mer nyanserad och konkret information – och samtidigt på sitt sätt ensidig.«
20