sveriges dramatiska historia
Palmemordet De tio spåren
Erik Magnusson
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Erik Magnusson 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Länspolismästare Hans Holmér håller upp två revolvrar under en presskonferens, 31 mars 1986, TT.
Den första fantombilden, efter Mårten Palmes vittnesmål i mars 1986, Polisen
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-771-4
Innehåll
Prolog
Den 28 februari 1986 sköts statsminister Olof Palme ihjäl på öppen gata i centrala Stockholm. En ensam man avlossade två skott med en grovkalibrig revolver mot makarna Olof och Lisbet Palme när statsministerparet var på väg hem längs Sveavägen efter ett sent biobesök.
När den första polispatrullen kom till brottsplatsen tre minuter efter mordet var gärningsmannen försvunnen. Han hade omedelbart efter mordet flytt längs Tunnelgatan upp mot Brunkebergsåsen.
De enda spår mördaren lämnade efter sig vid mordplatsen var två revolverkulor. Den 1 mars 1986 hittades den kula som snuddat Lisbeth Palme. Dagen därpå återfanns den kula som dödat Olof Palme.
Vittnesmålen om hur mordet gick till var motsägelsefulla. Signalementen på mördaren var vaga. Hans utse-
ende, klädsel och gångstil beskrevs på olika sätt. Det är
ett av flera skäl till att mordet efter 40 år fortfarande är olöst.
Mordet utlöste ett nationellt trauma. Mordutredningen skapade på flera sätt en rättslig och politisk kris. Sverige hade sedan mordet 1792 på kung Gustav III aldrig utsatts för ett mord på en ledande statsman.
Redan under mordnatten fick regeringen en lång genomgång i Rosenbad av vilka utländska säkerhetstjänster och terroristgrupper som kunde ha haft intresse av att mörda Olof Palme. Samtidigt spekulerades det flitigt i att Palme dödats närmast genom en slump av en tillfällighetsmördare som råkat upptäcka att statsministern rört sig på stan utan livvakter. Frågan var om Palme fallit offer för en konspiration eller en ensam galning.
På några få dagar formulerade spaningsledningen 100 möjliga motiv som kopplades till Palmes internationella uppdrag, hans svenska verksamhet och makarna Palmes privatliv. Spaningsledaren Hans Holmér sökte svar genom att kartlägga alla händelser i och kring Gamla stan, vid och kring biografen Grand, längs Sveavägen samt vid och kring mordplatsen. Holmér tog fram analyser av alla hot som riktats mot statsministern, en genomgång av makarna Palmes privata och offentliga liv och en kartläggning av Olof Palmes sista dag – med särskild tonvikt vid de sista timmarna. Det fanns en allmän hotbild som kunde ha skapat flera
tillfällen för angrepp. Men den specifika hotbilden var inte alarmerande.
Makarna Palmes privatliv visade sig komplicerat att utreda. Två inslag i närtid stack ut. Dels en misstänkt rekognoscering på Lisbeth Palmes arbetsplats. Dels kritiken kring den så kallade Harvardaffären, att sonen Joakim fått ett stipendium sedan Olof Palme föreläst på det ansedda universitetet. Makarna hade alltid skyddat privatlivet från insyn. Utredarna lyckades aldrig hitta Olof Palmes privata dagbok. Lisbeth Palme besvarade bara frågor med direkt bäring på mordet.
Kartläggningen gjordes därför med hjälp av vänner och kollegor, däribland Harry Schein, Hans Dahlgren, Anders Ferm, Ulf Dahlsten, Ingvar Carlsson och Ebbe Carlsson. Även den brittiska professorn Emma Rothschild förhördes om Palmes personliga förhållanden. Hon hade en övernattningslya nära makarna
Palme i Gamla stan och svarade utförligt på frågor om Palmes medlarroll i Iran-Irak-konflikten och om sin tid som Palmes vän och arbetskamrat i Palmekommissionen. De hade flera gånger per månad fört samtal i Sverige och utlandet om både arbete och personliga frågor. Hon trodde sig känna Olof Palme så bra att hon skulle märkt om han ”känt sig hotad eller varit orolig”.
”Han var aldrig rädd för något”, sade Rothschild, som i ett förhör med kriminalinspektörerna Gunnar Hierner och Lars Thonander ställdes inför två intrikata slutfrågor.
”Har du arbetat för CIA?” undrade polismännen.
”Nej”, svarade Emma Rothschild.
”Har du haft en intimare relation med Olof Palme, varit hans älskarinna?” frågade poliserna.
”Jag hänvisar till vad jag sade i inledningen av det här samtalet. Inga uttalanden på ett djupare personligt plan”, sade Emma Rotschild. ”Det har ingen relevans för utredningen.”
Kartläggningen av Olof Palmes sista dag gjordes genom en lång rad förhör av Palmes vänner och medarbetare, bland andra statsministerns sekreterare
Anne-Marie Wilson.
Den 28 februari 1986 var på nästan alla sätt en bra dag för Olof Palme. Dagen började vid åttatiden med två telefonsamtal. Ett gick till vännen Harry Schein, där statsministern undrade om vännen kunde spela tennis om en timme. Det andra samtalet med statssekreterare Jan O Karlsson rörde familjepolitik. Palme ställde en svår fråga efter onsdagens riksdagsdebatt om nyfattigdom och diskuterade om man kunde få till en ”bred lösning” med sänkt skatt för de lägst avlönade.
Därefter väntade en timme tennis med Schein, som enligt egen utsago tillhörde en ”pensionärsgrupp” som Olof Palme anlitade för att få raka svar på svåra frågor. Spelet stördes av en man och en kvinna som ogenerat korsade deras bana på väg till en badmintontid. Palme och Schein lät sig inte irriteras. De skrattade glatt åt det dråpliga paret.
Palme vann matchen och gick nöjd in i Kungliga tennishallens välbesökta bastu. Där hamnade han i samspråk med författaren Per Gunnar Evander. Olof Palme var på strålande humör och berättade en anekdot om sitt barnbarn. Därefter fördes samtalet in på Tage Erlanders begravning ett drygt halvår tidigare.
”Ditt griftetal var bra skrivet”, berömde Evander.
”Frödingdikten passade väl in.”
Palme tackade för komplimangen och berättade att han faktiskt skrev talet själv. Han talade lyriskt om begravningen och den vackra färden dit genom Sverige. Efter en snabb dusch körde Olof Palmes livvakter honom till Rosenbad. John-Erik Hahne och Björn Söderberg log i mjugg när Palme ville stanna till vid Ströms herrekipering i hörnet Sveavägen-Kungsgatan.
”Jag ska lämna tillbaka en kostym som Lisbeth inte tycker passar”, sade han leende.
På så sätt fick livvakterna veta att Olof Palme åter smitit ut på stan på egen hand – utan personskydd – när han under torsdagseftermiddagen letat kostym på Pub och Ströms – på tio minuters gångavstånd från Rosenbad.
Den korta stadsturen avvek från statsministerns strikta säkerhetsrutiner, en avvikelse som Olof Palme helhjärtat njöt av. Han ville som alla stockholmare röra sig fritt i sin egen stad – inte bara i den ”gyllene triangel” vid Rosenbad, Riksdagshuset och bostaden på Västerlånggatan som rikspolischefen Holger Romander fastställt som Palmes fredade zon.
Väl vid Rosenbad frågade Hahne om Palme hade något program för kvällen eller helgen.
”Nej, inget särskilt. Om det blir något så hör jag av mig”, sade Olof Palme när de skiljdes för sista gången.
Därefter hade statsministern möte med partiexpeditionen, Arbetarrörelsens internationella centrum, Iraks ambassad och tidningen Statsanställd. Allra trevligast blev Palmes samtal med Norges ambassadör Oscar Værnø. De köade för kaffe och semla i personalens fikarum. Därefter gick de in på Palmes tjänsterum för att prata om vem som kunde bli FN:s nästa flyktingkommissarie. Enligt Værnø var Palme på strålande humör.
Palmes allra sista möte blev med statssekreterare Ulf Dahlsten, som nästa morgon skulle flyga till USA för att förbereda ett officiellt besök hos president Ronald Reagan. Olof Palme hade blivit lovat ett sådant besök, kanske redan kort efter sin Moskvaresa i början av april. Besöket skulle äntligen ta bort den status som persona non grata som Palme haft i USA sedan han för precis arton år sedan demonstrerat mot Vietnamkriget i centrala Stockholm.
Strax innan hemgång ringde Olof Palme skolminister Bengt Göransson och finansminister Kjell-Olof Feldt. Enligt Göransson stod allt väl till. Palme var optimistisk. Med Feldt dryftade han de senaste Sifosiffrorna.
Bara någon minut senare var Olof Palme åter i bostaden. Lisbeth hade tidigare under dagen pratat bio
med sonen Mårtens flickvän Ingrid Klering. Men samtalet avslutades utan att de gjorde upp någon gemensam plan eftersom det ringde på Ingrids dörr. Nu ringde Olof Palme till Mårten och berättade att han och Lisbeth tänkte gå och se Mitt liv som hund. Mårten berättade att han och Ingrid hade två biljetter till den sena föreställningen av Bröderna Mozart.
”Vi har pratat om den filmen också”, sade Olof Palme.
”De vill väl inte att vi ska gå med”, påpekade Lisbeth försynt i bakgrunden.
”Vi får se om vi går på Mozart. I så fall ses vi utanför Grand tio i nio”, avslutade Olof Palme samtalet.
När middagen klarats av talade Palme i telefon med partisekreteraren Bo Toresson om Sifo. Sedan ringde han förre socialministern Sven Aspling. Hur gick det med den kärlkramp som i förra veckan fick Aspling att utebli från minneshögtiden i Storkyrkan för Alva
Myrdal? Aspling var pratglad och pratade partipolitik, börsfall och om makarna Palmes och Asplings inplanerade påskvecka i Idre. Efter tio minuter blev statsministern rastlös.
”Jo, Sven, nu har jag inte tid längre”, sade Olof Palme. ”Lisbeth står med kläderna på. Vi ska på bio …”
Klockan var 20.38 när makarna Palme stängde ytterdörren. Eftersom det var lönehelg vimlade gränderna i Gamla stan av människor. På Västerlånggatan mötte de skådespelaren Jörgen Lantz, som noterade att Olof Palme som vanligt var ute på stan utan bevakning.
”Tänk så skönt det är”, tänkte Lantz. ”Vi bor i ett land där statsministern kan gå ensam genom staden utan vakter.”
Makarna Palme gick via Yxsmedsgränd till Gamla stans T-banestation för att lösa biljett med gröna linjen mot Vällingby. En lätt fredagsberusad man i 25-årsåldern gick förbi dem.
”Tjenare, Palme!” sade mannen. ”Åker du tricken?”
”Tack, det är bra!” svarade Palme glatt.
Det överfulla tunnelbanetåget avgick klockan 20.43, stannade på T-centralen och Hötorget samt nådde Rådmansgatans station klockan 20.47. I biljetthallen gick Lisbeth Palme först åt fel håll och iakttogs av flera medresenärer när hon rättades av sin man.
”Vi ska gå till vänster”, sade Lisbeth.
”Nej, vi måste gå till höger”, sade Olof skrattande och pekade med hela högerarmen.
Olof Palme var väl förtrogen med vägen till Grand. Mittemot biografen, på Sveavägen 68, ligger nämligen den socialdemokratiska partiexpeditionen med partisekreterare, ombudsmän, mediegranskare, tidningshus och egen utredningsavdelning – en lokal dit Palme ofta hade haft ärenden.
Makarna Palme gick Sveavägen norrut och passerade Adolf Fredriks kyrkogård där Hjalmar och Anna Branting ligger begravda. ”Arbetarledaren, fredskämpen, statsmannen”, lyder inskriptionen på gravstenen. Det var härifrån som kortegen med Tage Erlanders kis-
ta startade för bara åtta månader sedan. De passerade snart också ABF-huset där Olof Palme i december 1984 höll ett tal för fred och frihet inför fler än 400 socialdemokrater.
När makarna Palme kom till Grand klockan 21 väntade Mårten Palme utanför biografen, Ingrid Klering inne i foajén. Olof Palme gick fram till kön för att köpa biljetter medan Ingrid och Lisbeth gick ut till Mårten, som var varm efter att ha sprungit hela vägen från Östermalmstorg.
I samma stund träffade Olof Palme en gammal vän som frågade vad han gjorde ute på stan.
”Ja, vi ska gå på bio”, sade Palme, ”om det nu finns några biljetter kvar”.
Biofoajén myllrade av folk. Fler än 300 besökare skulle ut från eller in till en av biografens fyra salonger. Olof Palme stod i samma biljettkö som de som skulle gå och se Gå och se på Grand 2, Amadeus på Grand 3 och Ran på Grand 4.
I kön småpratade Olof Palme med ambassadör Curt Lidgard och hans hustru Britt. Olof och Curt var jämngamla. Båda kom in i departementsvärlden under tidigt 1950-tal. Curt Lidgard köpte biljetter till 21-föreställningen på Grand 4. Olof Palme köpte två biljetter till 21.15-föreställningen på Grand 1. Han hade turen att få två bokade biljetter som inte hämtats i tid på platserna 148 och 149 på bänkrad 8 som hade extra benutrymme.
När Olof Palme kom ut på gatan pratade Mårten
och Ingrid med en gammal studievän. Olof Palme kastade ett öga på filmaffischerna. Lisbeth Palme försvann in i biofoajén för att köpa choklad – en kaka till Olof, en till Mårten och Ingrid. Klockan 21.10 öppnades biosalongens dörrar. Det blev nästan fullsatt med fler än 200 sålda biljetter. Mårten och Ingrid satt på bänkrad 12. På bänkrad 9, alldeles bakom makarna Palme, hamnade TCO-ordföranden Björn Rosengren och hans fru Agneta. När de tog av sig ytterkläderna upptäcktes de av en chokladätande statsminister, som halvlåg i biofåtöljen.
”Hej Björn!” sade Olof Palme.
”Hej Olof, är ni här? svarade Rosengren. Därefter skakade alla fyra hand.
”Du Björn, jag har talat med Kjell-Olof”, sade Palme. ”Han tar kontakt med dig efter [Nordiska rådets möte i] Köpenhamn, så slipper vi skälla på varandra i massmedia.”
”Det blir bra”, tyckte Rosengren.
”Prata inte jobb nu!” hyschade Lisbeth Palme. ”Filmen börjar!”
Innan filmmaskinisten startade reklamfilmerna klockan 21.15 gav kassören honom ett råd. ”Starta nu filmen snyggt eftersom Palme är i salongen!”
Sedan lamporna släckts brände en ung man av en kamerablixt när han tog en bild av sin fästmö. På bioduken inleddes en galen operaföreställning.
När filmen tog slut klockan 23.04 hördes spridda
applåder. Många satt kvar för att undvika den värsta trängseln. Även makarna Palme njöt av slutmusiken och eftertexterna. När de gick sist ut ur salongen småsnackade Palme och Rosengren igen.
”Vi får träffas snart och pratas vid”, sade Palme.
”Visst”, nickade Rosengren.
Därefter gick Olof Palme fram till en man och sade hej – men bad skrattande om ursäkt.
”Oj, jag tog fel på person!” sade Palme.
I samma stund gick en flicka i yngre tonåren fram till makarna Palme.
”Mer pengar till kulturen!” sade hon och växlade några ord med statsministern.
”Jag håller i princip med dig”, sade Olof Palme undvikande. ”Men det kan jag inte bestämma själv.”
När Björn Rosengren gick ut till sin bil var han upprymd.
”Är inte Sverige fantastiskt?”, sade han. ”Tänk att en statsminister går på bio som vilken privatperson som helst.”
”Vi borde kanske erbjudit oss att köra dem hem”, funderade hustrun Agneta medan hon tände en cigarett.
”Nej, det är omöjligt”, svarade Björn Rosengren. ”Man frågar inte statsministern om han vill åka i en folkabubbla.”
Makarna Palme dröjde kvar utanför Grand i tio till tolv minuter för att prata om filmen med Mårten Pal-
me och Ingrid Klering. Olof och Mårten ville gärna fortsätta prata film över en kopp te på Västerlånggatan. Ingrid sade sig vara trött efter en hård arbetsvecka och ville hellre gå hem. När även Lisbeth sade att hon var trött avgjordes saken.
Hur skulle Olof och Lisbeth komma hem? Med taxi eller tunnelbana? Mårten föreslog taxi, men Olof Palme beslutade sig för en halvtimmeslång promenad för att få röra på sig lite. Han hade ju suttit still nästan hela dagen.
Innan de skiljdes åt ville Olof Palme kolla en faktauppgift om skådespelerskan Agneta Ekmanner. Men han kunde inte läsa programtexten eftersom ljuset slocknade i bokhandeln Kulturcirkeln i ABF-huset.
Därför sade de godnatt för att var och en gå hem till sitt.
Luften var hög och klar. Det var sex minusgrader.
Alltså var det idealväder för en stilla spatsertur till Gamla stan. När makarna Palme nådde Adolf Fredriks kyrkogata sneddade de över Sveavägen. Det var ett ögonblicks ingivelse. Lisbeth lockades av de indiska klänningarna i Boutique Saris skyltfönster. De gick vidare längs Skandiahuset, som är starkt förknippat med familjen Palme. I det ståtliga funkispalatset, en gång kallat Thulehuset, hängde sedan 1942 en oljemålning på Sven Palme. Olof Palmes farfar var styrelseordförande för försäkringsbolaget Thule ända fram till sin död.
Bara några sekunder senare, exakt trettio sekunder efter klockan 23.21, ekade två skott i korsningen med Tunnelgatan. Det första av de båda skotten avslutade Olof Palmes liv och markerade starten på en evighetslång mordutredning.
Elva minuter senare stod det klart att utredningen gällde ett statsministermord. Det var då som en första polispatrull bad en uppriven Lisbeth Palme att uppge mordoffrets identitet.
”Är du inte klok?” sade fru Palme till poliskommissarie Gösta Söderström. ”Ser du inte vem jag är? Jag är
Lisbeth Palme och här ligger min man Olof.”
Det blev en mordutredning med några få misstänkta gärningsmän, men med tiotusentals uppslag om vem som kunde ha utfört statsministermordet. Redan från dag ett lät spaningsledaren Hans Holmér upprätta aktivitetslistor över grupper, personer, fordon inklusive färg, fabrikat och bilmodell samt platser för närmare granskning. Nio adresser kring mordplatsen blev så småningom högintressanta, liksom fyra grupper av möjliga flyktbilar. En grön Volkswagen Passat och en vit Volvo fanns bland de återkommande iakttagelserna.
På aktivitetslistan över organisationer stod det tidigt klart att granskningen av kurder, jugoslaver och sydafrikaner prioriterades. Bland grupper som Holmér tidigt listade fanns även ”Iran-Irak”, Västtyskland och PLO. Längre ner fanns Israel, EAP, nynazister och ”balterna”.
